4. Nödvärnsprövningen för poliser
4.4 Användande av skjutvapen i nödvärn för polismän
1§ SKunG reglerar polisens användande av skjutvapen i nödvärn. Det slås där fast att polisman får använda vapen för att svårare våld mot polismannen själv eller annan, eller hot som innebär trängande fara för sådant våld om rätt till nödvärn föreligger enligt 24:1 BrB. Det motsvarar alltså nödvärnsparagrafen med tilläggskravet att angreppet ska innefatta svårare våld mot polismannen eller någon annan eller hot som innebär trängande fara för sådant våld.
Samma ordalydelse finns i 2§ i Förordning 1992:98 om användande av skjutvapen inom
vakttjänst inom Försvarsmakten.
Vad exakt som utgör svårare våld kan vara svårt att svara på. Möjligtvis kan en jämförelse göras med rekvisiten för grov misshandel i 3:6 BrB.112 Boucht menar att livsfarligt våld
omfattas men även våld som kan orsaka en stor kroppskada borde kunna omfattas. Det bör inte räcka att våldet är riktat emot egendom utan krävas att våldet riktar sig mot en person. Angående tolkningen av hot som innebär trängande fara för svårare våld så förekommer enligt BrB endast nödvärnsrätt mot hot, för hot som uttalas vid försök att återta egendom på bar gärning enligt 24:1 2 st. p.2. BrB. 1§ SKunG motsvarar ju snarare annars 24:1 2 st. p.1 BrB i sin lydelse. Boucht tolkar det som att nödvärnsrätt kan föreligga på ett aningen tidigare
stadium enligt SKunG än i för nödvärnssituationer i allmänhet enligt BrB. Redan innan ett hot har övergått till ett angrepp.
Boucht tror dock att hot i sammanhanget måste innebära kvalificerade, tydligt manifesterade hot, med till exempel skjutvapen eller eggvapen, och inte enbart ”gaphalseri”. Angreppet måste också vara av konkret straffrättslig fara för att fullbordas i relativ närtid med hänvisning till rekvisitet ”trängande”.113
I annan doktrin har det dock hävdats att rekvisitet ”svårare våld” i 1§ SKunG tvärtom inskränker polisers nödvärnsrätt med skjutvapen jämfört med envars nödvärnsrätt. Sjöholm beskriver hur bestämmelsen existerar för att få poliser att undvika att i mindre allvarliga nödvärnssituationer bruka sina tjänstevapen med tanke på det skaderisker som det innebär.114 Norée har kritiserat bestämmelsen som felaktig med hänvisning till att det är orimligt att en kungörelse kan inskränka en lag. Som exempel ger hon att det finns nödvärnssituationer där envar har rätt att skjuta utan att det vore uppenbart oförsvarligt, medan det för en polisman vore oförsvarligt på grund av inskränkningen i 1§ SKunG.115 I Göta HovR dom B 1281-00 så diskuterar domstolen bestämmelsen att den kan tyda på inskränkt nödvärnsrätt för poliser jämfört med allmänheten, men att en kungörelse inte kan inskränka den lagstadgade nödvärnsrätten.
Boucht ställer sig dock tveksam till att ett så kraftigt normhiearkiskt fel har begåtts vid lagstiftningen. Han menar tvärtom att formuleringen i 1§ SKunG är ämnad att bredda nödvärnsrätten aningen för polisen. Detta eftersom att poliser som grund agerar med samma nödvärnsrätt som alla andra, och denna nödvärnsbedömning har visar sig vara ganska strikt i praxis vid bruk av skjutvapen. Boucht anser att polisen enligt 1§ SKunG har en utökad nödvärnsrätt, som möjliggör att det för poliser i en del situationer inte är uppenbarligt oförsvarligt att använda vapen när det i en motsvarande situation hade varit så för
allmänheten. Boucht menar att om denna modell stämmer så existerar ett slags inofficiellt polisnödvärn som gör att den normala försvarlighetsbedömningen delvis sätts ur spel. Detta gör i hans mening meningen med 1§ SKunG mer begriplig, och förklarar varför den bara hänvisas till i 24:1 BrB och inte 24:4 som berör excess.
112 Holmqvist et al. 2008, s. 3:38-3:42a. 113 Boucht, 2017, s. 350-352.
114 Sjöholm, 1978, s. 313. 115 Norée, 2004, s. 51-52.
En skillnad mellan det polisiära nödvärnet och det allmänna vore enligt honom att polisiärt bruk av skjutvapen vid hot om svårare våldsutövning skulle kunna vara ej uppenbart oförsvarligt när det hade varit det för allmänheten.
Boucht medger dock att hans tolkning inte är oproblematisk eftersom att den går utöver ordalydelsen i 24:1 BrB, framför allt med hänsyn till polismannens myndighetsposition och intressena hos föremålet för ingripandet så borde det inte vara lämpligt att utvidga 24:1 BrB. Slutligen diskuterar Boucht det faktum att det är diskutabelt om SKunG som en
offentligrättslig förordning ska ha straffrättslig giltighet, men med hänsyn till dess både straffrättsliga och offentligrättsliga karaktär så ser han det som skäligt. Han ser det dock som olämpligt att på förordningsnivå ha undantag till den normala försvarlighetsbedömningen i BrB, samt att det är tveksamt att blanda laga befogenhet och nödvärnsföreskrifter i samma författningar, eftersom att han anser att straffrättsliga och offentligrättsliga föreskrifter bör hållas åtskilda. Han menar vidare att en offentligrättslig förordning bör inte utgöra grunden för dödligt våld mot enskilda.116
Med andra ord verkar det som att det förekommer en viss skillnad i bedömningen mellan polisens och allmänhetens nödvärnsrätt när det kommer till användandet av skjutvapen. Enligt min uppfattning skulle skälet till det precis som tidigare har diskuterats kunna vara polisens tjänsteplikt.
Jag kan tänka mig att det till exempel är olämpligt att poliser flyr på det sätt som envar förväntas göra i första hand ifall han stöter på en farlig person. Vid prövningen av
nödvärnsförsvarligheten i de fall jag gick igenom i andra kapitlet så fäste domstolarna stor vikt vid om de tilltalade hade kunnat fly och tillkalla polis. När polisen väl anländer så måste de ju då förväntas agera och polisernas nödvärnsprövning borde bli beroende av detta. Stöd för detta resonemang finns bland annat i Göta HovR 949-06 där Hovrätten utrycker att polismännen inte kan lämna en plats dit de har blivit tillkallade för att föremålet för ingreppet beter sig mycket hotfullt. Med sin tjänsteplikt så måste tvärtom polisen agera mot sådant som kan utgöra hot mot allmänheten. Att använda skjutvapen måste i så fall kunna vara försvarligt ifall det i övrigt är proportionerligt mot en extremt hotfull eller våldsam person. Även i ett sådant fall där en vanlig medborgare inte hade kunnat åberopa att det var uppenbart oförsvarligt att bruka skjutvapen, eftersom att det fanns en möjlighet att fly platsen.
Gällande till exempel militära vaktposter som agerar i enlighet med 2 § i Förordning 1992:98
om användande av skjutvapen vid vakttjänst inom försvarsmakten, så kan ju dessa inte heller
överge sin vaktpost och retirera bort från platsen utan att bryta mot sin tjänsteplikt. I så fall bör även de i ett antal situationer ha rätt att bruka våld med skjutvapen i nödvärn när det inte hade varit försvarligt för envar att använda skjutvapen.
Med detta sagt delar jag Norées uppfattning att det är olämpligt att lydelsen i 1§ SKunG går utöver lydelsen i 24:1 BrB, med hänsyn till att SkunG är en förordning. Framför allt när paragrafen utgör grunden för dödligt våld mot enskilda. Lämpligare i så fall vore att det i 24:1 BrB skulle framgå till exempel att polismän som agerar i nödvärn har möjlighet att agera med skjutvapen mot svårare hot, och inte bara mot ett överhängande eller pågående angrepp-