4. Nödvärnsprövningen för poliser
4.2 Försvarlighetskravet för polismän
4.2.1 Försvarlighetskravet för polismän i allmänhet
Ställs det andra krav på polismän vid utövande av nödvärn? I förarbetena till polislagen så uttalade departementschefen att större krav bör ställas på en polisman än på allmänheten.103 Även Asp m.fl. anser som tidigare nämnt att aningen högre krav möjligtvis kan ställas på polismän än på allmänheten i stort. Asp m.fl. menar att detta innebär att skillnaden mellan rekvisiten oförsvarlig och uppenbart oförsvarlig kanske inte blir så stor för polismän. De hänvisar till det faktum att hänsyn ska tas till den utsattes egenskaper och förmåga.104 Med en sådan hänsyn kan jag tänka mig att det blir logiskt att polismän bedöms hårdare än andra, då de rimligtvis är mer förberedda än allmänheten i stort på att bemöta våldsamma eller hotfulla situationer. En skiljaktig domare i NJA 2005 s. 237 uttryckte sig som så att den som i vars tjänsteutövning det ingår att hantera våldsamma situationer och som har erfarenhet av sådana situationer, bör förväntas agera mer återhållsamt och beakta andra möjligheter än att nyttja kraftigt våld.
Alla har dock inte den uppfattningen och till exempel Annika Norée har hävdat att
förarbetstalandet är missvisande eftersom att inget stöd för påståendet att det skulle finnas någon skillnad mellan polisiär och allmän nödrätt finns i lag.105 Boucht hänvisar dock till
motiven i förarbetet till 1994 års lag om ändringar i brottsbalken gällande
ansvarsfrihetsgrunder m.m.. Lagstiftaren införde då rekvisitet ”övriga omständigheter” som skulle beaktas, förmodligen från utveckling i rättspraxis. I förarbetet nämns bland annat att hänsyn ska tas till kroppskrafter hos den angripne, till exempel kan det vara icke uppenbart oförsvarligt för en liten person att använda tillhyggen som det hade varit uppenbart
oförsvarligt för en större person att nyttja i samma situation.106 Alltså ungefär samma argument som Asp m.fl. framförde (se kap 2.3)
Med dessa argument menar Boucht att det är uppenbart att bedömningen av polismäns nödvärn är strängare än bedömningen för människor i allmänhet. Dessutom tränas poliser fortlöpande i hur de ska agera vid våldsamma och hotfulla situationer. Dock förtydligar han att det inte handlar om att de är polismän i sig, utan att polismän har särskilda egenskaper som är relevanta för nödvärnsrätten. Detta gör att rätten till nödvärn kan variera från polisman till polisman beroende på erfarenhet, utbildningsnivå och annat. Om det är en nyutbildad
polisman utan någon större erfarenhet så menar Boucht att bedömningen inte borde vara strängare än för någon annan grupp. En enskild bedömning bör oavsett göras i det enskilda fallet. Han menar även att det innebär att skillnaderna i försvarlighetskravet mellan 10§ PL och 24:1 BrB suddas ut (oförsvarligt i PL, samt ej uppenbart oförsvarligt i BrB 24:1 BrB)107
Gällande försvarlighetsbedömningen i 10§ PL så påpekar Boucht dock att det kan diskuteras huruvida denna ska användas vid bedömningen av polisiärt nödvärn. Prövningen av nödvärn
103 Prop. 1983/84:111 s. 94. 104 Asp m.fl., 2013 s. 244. 105 Norée, 2008, s.123-125. 106 Boucht, 2017, s.342, Prop. 1993/94:130, s.31-32. 107 Boucht, 2019, s.175-176.
enligt 24:1 BrB är ju en straffrättslig prövning, medan 10§ PL snarare utgör offentligrättslig lagstiftning. Men eftersom att det rör sig om en polisiär våldsanvändningssituation där polisen agerar under tjänsteansvar så vore det olämpligt att inte ta hänsyn till 10§ PL menar han slutligen.108
Som exempel på vad han menar så ger han i Polisiär våldsanvändning exemplet att ett angrepp från ett barn eller en psykisk sjuk person kan vara uppenbarligt oförsvarligt att bemöta med våld (Se kap 2.3.4), medan en polis som utsätts för ett sådant angrepp samtidigt har en skyldighet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, vari ingår en plikt att avvärja sådana angrepp(även om angreppet är riktat mot honom själv). Eftersom polisen då befinner sig i en nödvärnssituation så föreligger en konflikt mellan straffrättsliga och offentligrättsliga normer. Boucht menar att det logiska är att polismannen med hänvisning till sin tjänsteplikt bör använda laga befogenhet i första hand för att avbryta angreppet, och först när det inte räcker till, så kan han använda nödvärnsrätten istället. Boucht menar att polisens tjänsteplikt är en omständighet som bör beaktas vid nödvärnsprövningen. Därmed bör det för
polismannen ej vara uppenbart oförsvarligt att tillgripa en proportionerlig mängd våld för att stoppa angreppet i den föreliggande situationen.109
Personligen ser jag det som logiskt att polismän i viss mån skulle kunna ha en snävare nödvärnsrätt på grund av egenskaper som poliser i allmänhet besitter, såsom träning i konflikthantering och en vana att hantera våldsamma och hotfulla situationer. Hur mycket snävare nödvärnsrätten är i slutändan, beror dock förmodligen på den enskilde polisens egenskaper och omständigheterna i det enskilda fallet. Det faktum att det inte nämns uttryckligen i lag bör inte förändra det faktum, utan omständigheterna i övrigt är en formulering som öppnar upp för att hänsyn ska tas i den mån det är relevant. Precis som Boucht kommenterade tror jag att det kan förekomma situationer där en polismans personliga omständigheter inte spelar någon roll. Ett allmänt stadgande om att polismän skulle ha snävare nödvärnsrätt vore då olämpligt.
Samtidigt delar jag Bouchts resonemang om att poliser dels har en laga befogenhetsgrundad rätt att bruka våld, utöver sin nödvärnsrätt, och att en polis i vissa situationer kan behöva använda våld inom ramen för sin laga befogenhet, vilket kan påverka bedömningen av vilket nödvärnsvåld som är nödvändigt och proportionerligt. Den omständigheten tyder enligt mig på att poliser kan ha en viss utökad nödvärnsrätt jämfört med allmänheten i vissa situationer.
4.2.2 Internationella rättskällors betydelse vid nödvärnsprövningen
Boucht påpekar att EDMR:s praxis inte har en tydlig uppdelning i polisrättsliga
befogenhetsbestämmelser och straffrättsliga ansvarsfrihetsgrunder som finns i svensk rätt. Vilket gör det någon oklart vilken betydelse denna praxis har vid en nödvärnsprövning via 24:1 BrB.110
Personligen noterar jag att det verkar som att EKMR och EDMR:s rättspraxis, samt de övriga internationella dokument som jag har presenterat, framför allt fokuserar på att sätta gränser för statens behandling av befolkningen. Men det är rimligt att reglerna måste gälla även i polisiära nödvärnssituationer. Jag noterar också att lydelserna i flertalet av de lagrum som
108 Boucht, 2019, s. 176. 109 Boucht, 2017, s. 340. 110 Boucht, 2017 s. 139.
reglerar till exempel skjutvapenanvändning i nödvärn liknar lydelserna som framkommer i EKMR och andra internationella konventioner. Till exempel så liknar lydelsen i 1§ SKunG, lydelsen i FN-dokumentet Code and conduct for law enforcement officials art. 9.