J U R I D I C U M
Polisen och nödvärn -
En jämförelse mellan det polisiära och det allmänna nödvärnet
Rickard Manhed
VT 2020
[JU101A] [Examensarbete inom juristprogrammet], [30] högskolepoäng
Examinator: Erika Lunell Handledare: Josef Zila
Sammanfattning
Inom svensk rätt föreligger en relativt omfattande nödvärnsrätt mot angrepp enligt 24:1 BrB. Krav ställs dock på att handlingen i fråga ej får vara uppenbart oförsvarlig.
Nödvärnsprövningen kan dels sägas bestå utav ett behövlighetskrav, som stadgar att gärningen inte får avvika för mycket från vad som var nödvändigt för att kunna avbryta angreppet. Samt ett proportionalitetskrav, som stadgar att gärningen i fråga ska vara proportionerlig i förhållande till angreppet. Vid nödvärnsprövningen ska hänsyn i stor utsträckning tas till den angripnes uppfattning om situationen och förmåga att agera i
densamma. Bedömningen om en persons uppfattning av en viss situation ska ske utifrån yttre omständigheter. När en åtalad person invänder att han har haft rätt till nödvärn, så åläggs åklagaren bevisbördan för att motbevisa nödvärnsinvändningen. Utöver att hänsyn ska tas till hur den tilltalade har uppfattat en situation så ska även hänsyn tas till sådana omständigheter som förelåg, men som den tilltalade ej kände till.
I rättspraxis har krav ställts på att den som blir utsatt för ett angrepp har en skyldighet att beakta alternativa handlingssätt, såsom att fly eller kontakta polisen. Framför allt verkar ett sådant krav föreligga när nödvärnet består utav kraftigt våld med till exempel tillhyggen eller skjutvapen. Skälet till detta verkar enligt förarbeten vara statens intresse av att minska våldet i samhället och upprätthålla det statliga våldsmonopolet. Dessutom finns numera efter Sveriges ratificering av Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, enligt svensk lag en skyldighet för staten att inte tillåta en allt för generös nödvärnslagstiftning då en sådan kan kränka rätten till liv enligt art. 2 i Europakonventionen.
Polismän har två lagliga grunder för våldsutövning, laga befogenhet enligt 10§ PL samt nödvärn enligt 24:1 BrB. Polisens laga befogenhet stadgar att de har en skyldighet att agera när brott begås, medan någon motsvarande skyldighet inte finns för allmänheten. Även om nödvärnsprövningen för polismän rent tekniskt är densamma som för allmänheten och ingen utökad nödvärnsrätt framgår utav 24:1 BrB, så framstår det som att nödvärnsprövningen mot poliser till stor del är påverkad utav deras tjänsteplikt. Vilket innebär att polismän i regel har en skyldighet att kvarstanna på en plats och att lösa situationen ifall det befinner sig en våldsam eller aggressiv person där. Därmed får polisen inte fly. Till skillnad från vanliga medborgare som kan och ofta förväntas fly som alternativ till att bruka svårare våld. Åklagare på särskilda åklagarkammaren uppger att de uppfattar att bedömningarna i domstol när poliser står åtalade är mindre sträng jämfört med prövningar i övrigt. Gällande användande av
skjutvapen så antyder lydelsen i SKunG 1§ att vissa skillnader kan föreligga mellan
skjutvapenanvändning i nödvärn för poliser jämfört med nödvärnsprövningen enligt 24:1§ 2 st p.1 i övrigt.
Domstolsprövningar utav polismän som agerar i nödvärn förefaller vara relativt ovanliga, framför allt i högre instans. I de prövningar som har skett så har vid ett flertal tillfällen sakkunniga experter inom psykologi åberopats som vittnen angående den tilltalades psykiska förmåga att uppfatta och agera korrekt i situationen. Dessa har talat om effekter som
”tidsfördröjning” och ”uppmärksamhetslåsning”, vilket i korthet innebär att en person i ett extremt stressat läge kan uppfatta en situation på ett sådant sätt att han enbart fokuserar på ett vapen till exempel och missar övriga förändringar i omgivningen, såsom att en person har vänt sig om eller fallit till marken. Överlag har domstolarna i relativt stor mån godtagit dessa bedömningar vid nödvärnsprövningen.
Liknande psykologiska bedömningar av experter i de fall där vanliga medborgare har åtalats och åberopat nödvärn, förefaller relativt ovanliga. I det enda fall jag hittade så har
domstolarna inte fäst någon större vikt vid den psykologiska bedömningen. Med hänsyn till att nödvärnsprövningen ska ske utifrån hur den tilltalade uppfattade situationen och att den tilltalades skuld ska bevisas bortom rimligt tvivel så är det kanske lämpligt att psykologiska utlåtanden om hur en tilltalad kan ha uppfattat en situation bör spela en stor roll för
nödvärnsprövningen. Men rimligtvis bör detta omfatta samtliga nödvärnsprövningar och inte enbart när polismän står åtalade.
Gällande frågan om straffrättslig ursäktad nödvärnsexcess, så har bedömningen i regel varit rätt stram i rättspraxis. Domstolarna har ofta fäst vikt vid om angreppet var överraskande och satte den tilltalade i en väldigt utsatt situation. Nödvärnsexcessfrågan verkar inte ha prövats i särskilt stor utsträckning när det kommer till polismän. Men enligt de uttalanden som finns i doktrin så förefaller det som att poliser har en snävare excessursäktlighet än allmänheten. Detta på grund av sina personliga egenskaper samt de i viss mån förväntas vara redo att bemöta våldsamma eller hotfulla situationer. I den mån de tilltalade inte har friats helt så framstår det dock som att både polismän och allmänheten i stort har tilldelats stora
straffrabatter enligt 29:3 p.5. Det verkar dock som att polismän har tilldelats aningen större straffrabatter än allmänheten i stort.
Förkortningslista
BrB Brottsbalken(1962:700)
EDMR Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna
EKMR Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna FAP Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet
HD Högsta domstolen HovR Hovrätt PL Polislag(1984:137) PMFS Polismyndighetens föreskrifter Prop. Proposition RF Regeringsformen(1974:152)
SKunG Kungörelse om användande av skjutvapen i polistjänsten(1969:84) SOU Statens offentliga utredningar
Innehållsförteckning
1. Inledning
1.1 Bakgrund………...7
1.2 Syfte……… …….7
1.3 Frågeställning……….. 7
1.4 Metod och material………. 7
1.5 Avgränsningar……… ..9 1.6 Disposition………10
2. Allmänna bestämmelser om nödvärn
2.1 Rättfärdigande omständigheter……….10 2.2 Nödvärn………10 2.2.1 Allmänt om nödvärnsbestämmelsen………..102.2.2 Bevisbörda och beviskrav vid nödvärnsinvändningar………...12
2.3 Försvarlighetkrav vid nödvärn ………...12
2.3.1 Allmänt om försvarlighetskravet………....12
2.3.2 Nödvändighetskravet………..13
2.3.4 Proportionalitetskravet………...13
2.3.5 Skyldighet till alternativa handlingssätt……….15
2.4 Försvarlighetskravet i rättspraxis vid användande av tillhyggen i nödvärn…………..16
2.5 Försvarlighetskravet i rättspraxis vid användande av skjutvapen i nödvärn………...17
2.6 Putativt nödvärn………20
2.7 Nödvärnsexcess……….21
2.7.1 Allmänt om excess……….21
2.7.2 Bedömning av nödvärnssexcess………...21
2.8 Psykologiska bedömningars betydelse för nödvärnsrätten………...23
2.9 Avslutningsvis om omfattningen av nödvärnsrätten i allmänhet………...24
3. Laga befogenhet för att utöva våld
3.1 De statliga våldsmonopolet………..243.2 Betydelsen av att utöva våld enligt 10§ Polislagen………...25
3.3 Andra grupper med laga befogenhet att utöva våld……….26
3.4 Agerande på förmans order………..26
3.5 Försvarlighetsbedömningen av våld enligt laga befogenhet………27
3.6 Internationella rättskällors betydelse för försvarlighetsbedömingen………....28
3.6.1. Europarättsliga källor………....28
3.6.2 Övriga internationella rättskällor………...29
3.7 Polisens användning av skjutvapen i laga befogenhet………..29
3.7.1 Allmänna bestämmelser och krav för att användning av skjutvapen i laga befogenhet………...30
3.8 Internationella rättskällors betydelse vid användande av skjutvapen………...33
3.9 Nödvärn vid olaglig myndighetsutövning………35
4. Nödvärnsprövningen för poliser
4.1 Nödvärn som polisman eller privatperson?...364.2 Försvarlighetskravet för polismän………....37
4.2.1 Försvarlighetskravet för polismän i allmänhet………..37
4.2.2 Internationella rättskällors roll vid nödvärnsbedömningen………...38
4.3 Användande av redskap i nödvärn för polismän………..39
4.4 Användande av skjutvapen i nödvärn för polismän……….39
4.5 Exempel i rättspraxis på polisiärt användande av skjutvapen i nödvärn………..42
4.5.1 Vapenanvändning mot angripare med vapen och vapenatrapper………..42
4.5.2 Vapenanvändning mot knivbeväpnade angripare…….……….43
4.5.3 Vapenanvändning mot fordon………...45
4.6 Några jämförande synpunkter gällande försvarlighetsbedömningen för polismän jämfört med allmänheten………45
4.7 Psykologiska bedömningars roll vid nödvärnsprövningen för polismän……….47
4.7.1 Åberopande av psykologiska aspekter vid nödvärnsprövningen………...47
4.7.2 Tidsfördröjning………..47 4.7.3 Uppmärksamhetslåsning………....48 4.8 Nödvärnsexcess för polismän………...49 4.9 Sammanfattande slutsats………...50 Källförteckning………...53
1.1 Bakgrund
Enligt 24:1 BrB utgör brottsliga handlingar som begås i nödvärn inte brott ifall
nödvärnshandlingarna ej var uppenbart oförsvarliga i förhållande till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse eller omständigheterna i övrigt.
Omfattningen av nödvärnsrätten, var gränsen går för var som är ”uppenbart oförsvarligt” diskuteras flitigt i olika sammanhang. Ofta jämförs nödvärnsrätten för vanliga medborgare, med antydan om att den är väldigt stram med till exempel polisers nödvärnsrätt. Senast kanske i samband med domen i målet efter dödskjutningen av en ung man med Downs syndrom, vilket väckte stor uppmärksamhet och kritik mot Polisens agerande.12 Därmed
finner jag det intressant att studera huruvida detta stämmer. Ifall nödvärnsrätten är mer omfattande för polismän eller inte, och vad anledningen till det i så fall skulle kunna vara.
1.2 Syfte
Jag vill undersöka i vilken mån nödvärnsrätten skiljer sig för envar, jämfört med polismän. Först vill jag studera hur nödvärnsrätten är uppbyggd, och hur omfattande den är i allmänhet. Därefter ämnar jag studera polismäns nödvärnsrätt, för att se ifall skillnader föreligger i bedömningen. Ifall att jag finner att det förekommer skillnader i bedömningen av vad som anses vara uppenbart oförsvarligt mellan de två grupperna, så vill jag utreda vari skillnaderna ligger, och vad som är motivet till särbehandlingen.
1.3 Frågeställning
Hur omfattande är nödvärnsrätten?
Vilka skillnader i nödvärnsrätten föreligger mellan polismän samt allmänheten i övrigt?
1.4 Metod och material
1.4.1 Metod
Jag kommer primärt att använda en rättsdogmatisk metod. Claes Sandegren beskriver i
Rättsvetenskap för uppsatsförfattare att rättsdogmatiken kännetecknas av en metod som går ut
på att fastställa gällande rätt (lex lata) med hjälp av vedertagna rättskällor. Den
rättsdogmatiska metoden kan innehålla Lege Feranda-argumentation i den mån det utvecklar analysen av gällande rätt. Men det finns dock inget utrymme för rent rättsanalytisk
argumentation. En svaghet i metoden är dock att källor som inte tillhör de rena rättskällorna inte tilldelas något större värde. Såsom psykologisk forskning, underinstansernas domar eller lösningar från utländsk rätt.3
Som utgångspunkt för en uppsats gällande regleringen och bedömningen av nödvärnsrätten mellan olika grupper så känns den rättsdogmatiska teorin som den mest naturliga att utgå ifrån, då mitt mål är att fastställa gällande rätt.
1 Till exempel denna artikel i Magasin Paragraf
https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/54263-far-vi-forsvara-oss-eller-ar-det-bara-poliser-som-far-det/ Hämtat 23/4-2020.
2 Samt denna artikel i SVT angående polisiärt övervåld.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-manga-poliser-har-domts-for-vald-i-tjansten-pa-fem-ar Hämtat 23/4-2020.
Vissa tvärvetenskapliga jämförelser är dock aktuella i mitt fall, såsom psykologiska
undersökningars roll i nödvärnsprövningar till exempel. Skälet till detta är att psykologiska bedömningar och utlåtanden av sakkunniga har förekommit i ett antal rättsfall där
nödvärnsinvändningar har prövats. I polisiära fall är de vanliga och ofta utförliga.
En del hänvisningar till finsk rätt förekommer genom hänvisningar från Boucht, varför min uppsats har ett visst inslag av komparativ metod.4 Dock kommer jag enbart att ta med ett fåtal sådana hänvisningar, och då i syfte att snarare visa på alternativ till hur lagtexten kan vara utformad. Finsk rätt känns relevant att hänvisa till och jämföra med, med hänsyn till svensk och finsk strafflagstiftnings gemensamma historia, samt samarbetet länderna mellan inom straffpolitiken under modern tid.5 Boucht själv motiverar jämförelserna med att det finska
samhället liknar det svenska med hänsyn till liknande sociala, politiska och kulturella värderingar, samt på sättet som polisen arbetar och förväntas arbeta.6 Med hänsyn till det gemensamma arbetet inom straffpolitiken i modern tid så känns det inte heller orimligt att finsk lagstiftning och finska förarbeten i någon mån skulle kunna utgöra en rättskälla även i svensk rätt.
I Bouchts böcker förekommer relativt mycket lege feranda-resonemang i syfte att kritisera och förändra gällande rätt. Utöver hänvisningarna till finsk rätt så kommer jag dock att undvika dessa delar i stor utsträckning eftersom att de inte riktigt ryms inom ramen för mitt arbete. Vissa slutsatser har jag dock dragit som jag tyckte var lämpliga, såsom
lagkonstruktioner som hade motsvarat den gällande svenska rätten bättre.
1.4.2 Material
Jag kommer att som grund att använda mig utav olika lagar, förordningar och föreskrifter. Dels de som slår fast omfattningen av nödvärnsrätten för allmänheten och polismän, men även sådana som slår fast den laga befogenheten för polismän att bruka våld och använda skjutvapen. Författningstexten, framför allt lydelsen i 24:1 BrB är inte är särskilt djupgående så därför är förarbetena till stor hjälp då de förtydligar hur lagarna ska tolkas. Jag kommer också att hänvisa till ett antal utländska konventioner och andra juridiska dokument. Famför allt Europakonventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna (EKMR), eftersom att den har ställning som lag i Sverige, men också ett antal andra relevanta dokument från FN och Amnesty som inte är bindande i sig, men som innehar s.k. ”persuasive authority”. Även ett antal hänvisningar till finsk rätt kommer som sagt att förekomma.
Omfattningen av nödvärnsrätten, samt skillnaden i nödvärnsrätten mellan allmänheten och polismän framgår inte i någon stor utsträckning i författningstext, utan kan dels skönjas i rättspraxis, har delvis framgått av förarbeten, samt diskuterats i doktrin. Jag kommer därför i stor utsträckning att hänvisa till relevant rättspraxis. Dels från svenska domstolar, men även ifrån EDMR, eftersom att deras praxis som sagt är bindande enligt svensk rätt.
Jag har även använt mig av doktrin i stor omfattning, då jämförelserna mellan framför allt det polisiära och det allmänna nödvärnet bara diskuteras i begränsad omfattning i rättspraxis och förarbeten. Hans-Heinrich Vogel beskriver i Finna rätt hur den juridiska doktrinen kan fylla
4 Sandgren, 2018, s. 59-60. 5 SvJT 1984 s. 801.
kunskapsluckor när andra rättskällor lämnar ofullständiga besked i tillämpningsfrågor,7 vilket jag anser är relativt aktuellt inom uppsatsens ämne.
Gällande doktrinen så kommer jag huvudsakligen att använda två böcker utav Johan Boucht, som är professor i straffrätt vid Oslo Universitet. Han har skrivit dels en juridisk lärobok om polisens användning av våld med just namnet Polisens användning av våld, samt en Straff- och offentligrättslig (Boucht själv hänvisar till den som ”polisrättslig”) undersökning vid namn Polisiär våldsanvändning. Dessa böcker går dels igenom laga befogenhetsgrundad våldsanvändning, men även nödvärnsbaserad sådan, och jämför till viss del den polisiära rätten att utöva våld med allmänhetens. Därav innehåller böckerna mycket relevant material för min uppsats.
Jag kommer även att använda mig utav Kriminalrättens grunder, som är en juridisk lärobok av Petter Asp, Magnus Ulväng och Nils Jareborg. Asp och Ulväng är professorer vid
Stockholms respektive Uppsala universitet. Nils Jareborg är Professor Emeritius vid Uppsala universitet. De tre professorerna har haft huvudansvaret för olika kapitel i boken, även om de alla har granskat och diskuterat varandras kapitel i samråd.8 Därför har jag i fotnoterna
hänvisat till vilken författare som har varit huvudansvarig för just det stycket som jag använder mig utav. Utöver dessa tre böcker så förekommer hänvisningar till annan relevant straffrättslig doktrin.
Jag kommer även att hänvisa till ett antal nyhetsartiklar från SVT och New York Times, samt särskilda åklagarkammarens årsrapport från 2018. Då SVT är en oberoende statlig
nyhetsförmedlare, så ser jag de som en trovärdig källa. New York Times artikel berör den amerikanska forskaren Bill Levinskis forskning och vilken påverkan den forskningen har haft på de amerikanska rättsfall där poliser har stått åtalade för övervåld, samt kritik mot Levinskis forskning. Jag anser att med hänsyn till innehållet i artikeln, så är en dagstidning en lämplig källa.
1.5 Avgränsningar
Jag kommer huvudsakligen att fokusera på den första nödvärnsgrunden i 24:1 st. 2. p. 1 BrB,
Ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp mot person eller egendom. Skälet till det
är främst att det finns fler polisiära nödvärnsexempel på den grunden jämfört med de tre andra grunderna i 2 st. Även nödgrunden hade varit intressant att studera i denna uppsats, framför allt sådana situationer där både nöd och nödvärnsrätt aktualiseras. Men på grund av
utrymmesskäl så har jag tyvärr ingen möjlighet att fördjupa mig i nödrätten. Det hade även varit intressant att fördjupa sig frågan om övervåld i polisiära laga
befogenhetssituationer, men på grund av att detta avviker aningen från mitt ämne så kommer jag inte heller att göra någon djupare praxisgenomgång utan bara beröra ämnet kort.
Utöver polismän, så kommer jag att göra kortare hänvisningar till andra grupper som har laga befogenhet att utöva våld, i den mån det är relevant. Skälet till det är att jag misstänker att dessa på grund av sin laga befogenhet att använda våld, precis som polismän, kanske skulle kunna bedömas lite annorlunda och därmed ha en utökad nödvärnsrätt i förhållande till en ”vanlig” medborgare.
7 Vogel m.fl., s- 185.
Vid prövandet av framför allt polisiärt nödvärn, så kommer jag att primärt, men inte
uteslutande, att fokusera på polisens rätt att använda skjutvapen, eftersom att jag uppfattar att det främst är dessa situationer som väcker det allmänna intresset, och som de facto utgör de mer omdiskuterade fallen.
1.6 Disposition
Första kapitlet förklarar syftet med uppsatsen och frågeställningen, samt metod, material och disposition. I det andra kapitlet går jag igenom begreppet nödvärn och omfattningen av nödvärnsrätten, med särskild fokus på rättspraxis och en kort genomgång av psykologiska bedömningars roll vid nödvärnsbedömningen, samt nödvärnsexcess. I det tredje kapitlet så går jag igenom polisers laga befogenhet att tillgripa våld, då jag anser att en jämförelse av
nödvärnsrätten för polismän blir mer begriplig om man samtidigt studerar polisers laga befogenhet att tillgripa våld. I fjärde kapitlet fördjupar jag mig specifikt kring polisers rätt till nödvärn, och gör vissa jämförelser med allmänhetens nödvärnsrätt, däribland omfattningen av psykologiska bedömningar vid nödvärnsprövningen. Avslutningsvis så presenterar jag en sammanfattande slutsats för hela arbetet.
2. Allmänna bestämmelser om nödvärn
2.1 Rättfärdigande omständigheter
Nödvärnsrätten är en objektivt rättfärdigande omständighet för straffbelagda gärningar. Det vill säga en objektivt föreliggande omständighet i ett enskilt fall som gör att handlingar som annars skulle utgöra brott, inte gör det. Andra sådana omständigheter är agerande på förmans order, och offentlig maktutövning.9
Det förekommer i svensk rätt en viktig uppdelning i objektivt rättfärdigande omständigheter och subjektivt ursäktande omständigheter. Det senare innebär att handlingen i sig var otillåten men att den tilltalade ursäktas på grund av skäl kopplade till hans personliga uppfattning. Exempel är tillfällig sinnesförvirring, excess, och straffrättvillfarelse. Uppdelningen är särskilt viktig för medverkansansvaret. För en handling som är objektivt rättfärdigad så kan inte den som medverkar till handlingen göra sig skyldig till brott eftersom att gärningen var tillåten. Men ifall handlingen i sig var otillåten, medan gärningsmannen enbart var ursäktad av subjektiva skäl så kan fortfarande en medverkande ställas till svars.10 Två centrala objektivt rättfärdigande grunder i denna uppsats är nödvärn, samt laga befogenhet som diskuteras i kapitel 3. En subjektivt ursäktande grund som diskuteras i stor omfattning är excess, vilket jag diskuterar i båda andra och fjärde kapitlet.
2.2 Nödvärnsbestämmelsen
2.2.1 Allmänt om nödvärnsbestämmelsen
Nödvärnsbestämmelsen finns i 24:1 BrB, 1 st. som stadgar En gärnings som någon begår i
nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.
9 Asp m.fl., 2013, s. 208, samt Boucht, 2017, s. 292-293. 10 Asp m.fl., 2013, s.209. samt Boucht, 2017, s. 292-293, samt
I andra stycket räknas i punktform upp situationer där en nödvärnsrätt föreligger
1. Ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp mot person eller egendom
2. Den som med våld eller med hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning.
3. Den som olovligen har trängt in eller försöker att tränga sig in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. Den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Enligt 24:5 BrB så har även den som hjälper en person i en nödvärnssituation samma rätt. Gällande situationen som nämns i p.1 så krävs att angreppet är pågående eller överhängande. Vad avser tolkningen av ordet överhängande krävs inte att angreppet nödvändigtvis är nära förestående. Exempel har i äldre förarbeten getts att ett tidigare mindre kraftigt ingripande kan vara mer önskvärt än ett kraftigare senare ingripande.11 Preventivt nödvärn däremot, att till exempel på förhand söka upp någon som man misstänker kommer att angripa en, och angripa denne i förväg är ej tillåtet. Vilket har motiverats utifrån att det anses motsvara en felaktig avvägning mellan intresset för den enskilde att freda sig och intresset av att motverka våld i samhället.12 HD har i NJA 2005 s. 237 fastslagit att ömsesidiga angrepp och duelliknande
situationer utesluter nödvärnsrätt.Asp m.fl. menar att angreppet är avslutat efter att angriparen är försvarslös eller har vänt ryggen till, och därefter så föreligger inte längre någon
nödvärnssituation. 13
Ett angrepp är endast brottsligt om alla brottsförutsättningar är uppfyllda. Det är alltså inte tillåtet att bemöta en nödvärnhandling med egna nödvärnshandlingar. Värt att notera är dock att det i Sverige inte finns något tillräknelighetslära, så ett brottsligt angrepp kan även förövas av någon med kraftigt nedsatt psykisk förmåga eller ett barn. Generellt sett så har man även nödvärnsrätt mot handlingar som är oaktsamma eller där det saknas ett tillräckligt uppsåt för att gärningsmannen skulle kunna sägas begå ett brott. I fall ett angrepp inte skulle räknas som brottsligt så får det övervägas om kanske nödrätten kanske spelar större roll.14
För att en nödvärnsgärning ska vara tillåten krävs att den riktas mot den som förövar angreppet eller något i hans intresse. Nödvärnsgärningen behöver inte förövas av personen som utsätts för angreppet utan kan även utföras utav tredje man för att skydda den angripne enligt 24:5 BrB. Nödvärnsrätt kan dock inte åberopas ifall den som utför nödvärnsgärningen agerar emot tredje man, eftersom gärningen då inte riktar sig emot angriparen. Däremot kan nödrätten vid sådana tillfällen åberopas.15
Inom svensk rätt så krävs ingen kunskap om att man befinner sig i en nöd eller
nödvärnssituation. Den som agerar omedvetet om att han befinner sig i en nödvärnssituation går fri från ansvar, givet att hans handlingar ej är uppenbart oförsvarliga för att bemöta
11 SOU 1953:14 s. 395. 12 SOU 1988:7 s. 73.
13 Asp m.fl., 2013, s. 210-212, se NJA 2005 s. 237 för HD:s syn på nödvärn vid duell-liknande situationer. Se även
Stockholm tingsrätt dom B 10655-18 för omständigheter som kan rättfärdiga att skjuta ett misstänkt hot i ryggen och frågor om när ett angrepp är avslutat.
14 Asp m.fl., 2013, s. 213. 15 Asp, m.fl., 2013, s. 216.
angreppet. Skälet till detta är att nödvärn anses vara en objektivt ansvarsbefriande grund.16 I rättspraxis har detta bekräftats ibland annat NJA 1994 s. 48, där en man som hade haft inbrott i sin bil hade rätt att återta sin egendom på bar gärning från en tjuv, trots att han inte visste säkert om tjuven hade stulit egendomen, eftersom att tjuven faktiskt blev påkommen med egendomen på sig. I NJA 1999 s. 460 så menade HD att det vid frågan om nödvärn saknar betydelse om den tilltalade slog en angripare för att försvara sig, eller av andra motiv. I Skåne
och Blekinge HovR B 1928-16, så hade gärningsmannen en större nödvärnsrätt än vad han
själv hade anledning att tro eftersom att det eventuellt kan ha funnits en angripare till som han inte kände till.
2.2.2 Bevisbörda och beviskrav vid nödvärnsinvändningar
Bevisbördan ankommer på den som vill motbevisa en nödvärnsinvändning. HD uttalade i
NJA 1990 s.210 att ifall en åtalad gärningsman kommer med en nödvärnsinvändning så
åligger det i regel åklagaren att påvisa bortom rimligt tvivel att nödvärnsinvändningen är oriktig. Detta bekräftades även i propositionen till en den nya nödvärnsbestämmelsen.17 Ett av
få tillfällen när domstolen kan lämna en nödvärnsinvändning utan anseende skulle till exempel kunna vara när invändningen är ett blankt påstående eller saknar
verklighetsförankring.18 I NJA 2012 s. 45 så har HD även uttalat att gärningsmannens bild av
hur verkligheten förhöll sig måste ligga till grund för nödvärnsprövningen, och att även en så kallad putativ nödvärnsinvändning måste motbevisas av åklagaren. Med tanke på de stora bevissvårigheter som förekommer vid motbevisning om att en person inte missuppfattade en situation på ett visst sätt, så krävs det dock att ”yttre omständigheter” ger stöd till att en åtalad gärningsman missuppfattade situationen på ett visst sätt.19
2.3 Försvarlighetskravet vid nödvärn
2.3.1 Allmänt om försvarlighetskravet
Nödvärnsgärningen får inte vara uppenbart oförsvarlig i förhållande till vad som krävs för att avbryta angreppet. Nödvärnsrätten är alltså relativ och det är inte tillåtet att nyttja hur mycket våld som helst. Hänsyn måste precis som framgår av 24:1 st.1 tas till 1) angreppets
beskaffenhet, 2) det angripnas betydelse, samt 3) omständigheterna i övrigt.20
Gällande angreppets beskaffenhet kan man beakta kroppskrafter, psykiskt tillstånd, berusning, ålder och annat som påverkar farligheten hos den som begår angreppet, samt
omständigheterna kring angreppet. Till exempel ifall angreppet begås på en ödslig plats där chansen är låg att någon kan komma till undsättning. Hänsyn ska även tas till det angripnas betydelse. Det spelar roll om angreppet rör liv och hälsa, eller egendom. Även den angripnes egenskaper och förmåga att motstå ett angrepp ska beaktas.21 Asp m.fl. är av åsikten att just
lydelsen ”omständigheterna i övrigt” talar för att en helhetsbedömning ska göras av samtliga
16 Prop. 1993/94:130 s.31. 17 Prop. 1993/94:130 s. 30. 18 SOU 1988:7 s. 74.
19 NJA 2012 s.45 p.15, Se Kap 2.6 om putativt nödvärn. 20 Asp m.fl. 2013, s. 216, Boucht, 2017, s. 323.
omständigheter kring angreppet.22 Enligt flera förarbeten finns det en relativ bred marginal för den som handlar i nödvärn.23
Asp m.fl. menar att det finns två vägledande principer. Gärningen får inte klart avvika från vad som är behövligt samt att det inte får råda ett uppenbart missförhållande mellan
nödvärnsgärningen och angreppet. 24 Dessa principer har även fastslagits i NJA 2009 s. 234 och NJA 2005 s. 237, då med stöd ifrån NJA II 1962 s. 344. Boucht kallar dessa två principer för nödvändighetskravet och proportionalitetskravet. Han påpekar att det i lydelsen i 24:1 BrB, inte finns något uttryckligt krav på att handlingen måste vara nödvändig och att det är möjligt att försvarlighetsprövningen därmed utgör ett enda moment. Men att det finns flera fördelar med att dela upp prövningen i två moment även om olika bedömningsgrunder kan överlappa både nödvändighet och proportionalitet.25
2.3.2 Nödvändighetskravet
Nödvändighetskravet formulerar Boucht som så att det använda våldet inte klart får avvika från den lägsta nivån som rimligtvis kan förväntas för att avvärja angreppet. Det kan till exempel bestå av huruvida det är rimligt att använda ett tillhygge eller om det räcker med att använda knytnävarna. Boucht menar att denna bedömning till stor del beror på angreppets
farlighet. Huruvida det är flera angripare, ifall de angriper plötsligt, om de är beväpnade samt
även betydelsen av det angripna. Om det rör sig om ett angrepp mot egendom eller ett angrepp mot person och hur mycket skada angreppet var menat att framkalla.26 Boucht menar även att det spelar roll huruvida våldet var nödvändigt, men inte längre
behövligt. Till exempel ifall angreppet har avbrutits.27 I NJA 1990 s. 370 så ansåg HD att det ej var uppenbart oförsvarligt för en kvinna som var utsatt för ett våldtäktsförsök att ta ett struptag på våldtäktsmannen. Men att det blev uppenbarligt oförsvarligt att behålla
strupgreppet när han hade förlorat medvetandet. I NJA 2009 s. 234 så ansågs det ej uppenbart oförsvarligt för den angripne att inledningsvis attackera en knivbeväpnad angripare med hammarslag. Men det blev uppenbart oförsvarligt att attackera angriparen en andra gång när han utgjorde ett mycket mindre hot på grund av sina skador.
2.3.4 Proportionalitetskravet
Gällande proportionalitetskravet så menar Boucht att åtgärden som krävs för att avbryta angreppet inte får vara oproportionerlig gentemot angreppet, även om den var nödvändig för att avbryta angreppet. Till exempel att skjuta en tjuv för att förhindra en stöld, även om det inte hade varit möjligt att avbryta stölden på något annat sätt.28
Hänsyn ska då tas till angriparens egenskaper, som kroppskrafter, ålder, medicinsk status och annat. Berusning till exempel kan antingen göra en person mer ofarlig eller mer oberäknelig och aggressiv.29 Förarbetena har nämnt att det ibland kan vara olämpligt att bruka våld även
22 Asp m.fl. 2013 s. 218.
23 Se t.ex. NJA ll 1962 s. 344, SOU 1988:7 s. 68 samt Prop. 1993/94:130 s. 30. 24 Asp, m.fl., 2013, s. 216-217. 25 Boucht, 2017, s. 323-324. 26 Boucht, 2017, s. 325-327. 27 Boucht, 2017, s. 326. 28 Boucht, 2017, s. 329. 29 Boucht, 2017, s. 328.
om en nödvärnssituation föreligger så länge möjlighet finns att fly, såsom om angriparen är ett barn eller en psykiskt avvikande person.30 Hänsyn ska även tas till den angripnes egenskaper.
Boucht menar att på en person som till exempel är utbildad i kampsport skulle det kunna ställas högre krav jämfört med en som inte har en sådan träningsbakgrund. Eller att den som har mindre kroppskrafter har rätt att bruka ett tillhygge när den som är större inte har rätt till det.31 Asp m.fl. menar att större krav på återhållsamhet kan ställas på en person som på grund av sin utbildning anses ha särskilda förutsättningar att hantera en våldsam situation.32
Asp m.fl. anser att det i rättspraxis finns en ganska tolerant bedömning gällande försvar med knytnävar33, som i NJA 1971 s. 442 och NJA 1999 s. 48. I NJA 1971 s. 442 hade W efter en överraskande attack av N vid sin hotellrumsdörr en natt, där N angrep och uttalade hotelser emot honom och dessutom ville komma åt hans fru som fanns i rummet, riktat flertalet kraftiga slag mot N vilket ledde till allvarliga skador hos denne. HD slog fast att även om W hade kunnat avbryta angriparen N:s attack genom mindre ingripande våld, så hade han inte överskridit sin nödvärnsrätt i sådan grad att hans våld hade varit uppenbart oförsvarligt med hänsyn till det överraskande våldsamma angreppet mitt i natten med de hotelser och antagliga motiv som N hade med angreppet. I NJA 1999 s. 460 hade de två ungdomarna K och G hamnat i konflikt vid en taxikö. Efter att K hade måttat ett slag mot G så besvarade G slaget med ett eget slag som slog ut två tänder på K. HD slog fast att även om G hade kunnat undvika slaget och lämna platsen så var det ej uppenbart oförsvarligt för G att slå ett slag tillbaka med hänsyn till att det bara rörde sig om ett slag och att G förmodligen inte hade avsett att K skulle få så allvarliga skador som han fick, samt att K var betydligt större än G. Både Asp och Boucht menar att bedömningen är strängare i rättspraxis vid försvar med tillhyggen.34 I NJA 1994 s. 48 uttalade HD att det endast i utpräglade undantagsfall kunde vara försvarligt att en person brukade kniv eller andra livsfarliga vapen för att freda sig. Gällande skjutvapen så uttalade HD i NJA 1995 s. 561 att det endast under mycket speciella omständigheter kan vara proportionerligt att avlossa skjutvapen mot en angripare eller ett hot. Det är dock inte uteslutet att man kan ha rätt att döda en annan människa i en
nödvärnssituation. 35 I NJA 2005 s. 237 slog HD fast två kriterier som måste vara uppfyllda
för att dödligt våld ska vara rättfärdigat.
1) Den angripne måste befinna sig i ett sådant trängt läge att dödligt våld inte klart avviker från vad som behövs för att avvärja angreppet.
2) Det brottsliga angrepp som våldet avser att avvärja är direkt livshotande eller riktar sig annars mot ett synnerligt viktigt intresse.
Boucht menar att överhängande angrepp(eller misstänkta sådana) inte skapar ett lika stort nödvärnsutrymme som ett pågående angrepp. Som stöd för sitt påstående ger han HDs
uttalande i NJA 1995 s. 661 att det faktum att den tilltalade uppfattade att den han angrep var
30 Prop. 1993/94:130, s. 31-32. 31 Boucht, 2017, s. 328. 32 Asp m.fl., 2013, s. 217. 33 Asp m.fl., 2013, s.217. 34 Asp m.fl., 2013, s. 217, Boucht, 2013, s. 329. 35 Asp m.fl., 2013, s. 218.
en livsfarlig brottsling som var beredd att använda sitt vapen, inte innebar att han hade rätt att på förhand skjuta mot denne.36
Värt att notera är att vid en alltför generös bedömning av nödvärnsrätten så kan staten göra sig skyldig till brott mot Art.2 EKMR som garanterar envars rätt till liv.37
2.3.5 Skyldighet till alternativa handlingssätt
Centralt till frågan om en försvarsåtgärd är behövlig eller ej och även till viss del om den är proportionerlig är frågan om det fanns alternativ till att försvara sig med våld. Ibland behöver en angripen person inte försvara sig med våld eftersom att angreppet till exempel kan avbrytas genom att flytta sig åt sidan, tala om att man inte är den angriparen tror att man är eller att man upplyser angriparen om att man är eller ej är beväpnad.38 I prop. 1993/94:130 så framgår att det tidvis bör vara lämpligt att kunna ringa polisen eller kontakta en granne istället för att ”slå ner” en angripare till exempel.39 Boucht ser dock uttalandet om att kontakta en granne
som problematiskt, eftersom att det inte finns någon skyldighet för enskilda att ingripa.40 Vid försvarlighetsbedömningen i praxis har dock hänsyn de facto tagits till att det har funnits människor runtomkring, som i NJA 1977 s. 655 och i NJA 2005 s. 237. Boucht menar att en sådan invändning enbart bör vara aktuell ifall det finns utomstående som helt säkert hade varit villiga att ingripa, och att deras hjälp hade inneburit att betydligt mindre våld hade behövts brukas.41
Vid andra tillfällen kanske inte angreppet kan avbrytas på så sätt, men möjlighet finns att fly platsen. Asp m.fl. menar att det från NJA 1969 s. 425 samt NJA 1999 s. 460 har framgått att man vid ett angrepp även på en plats där man inte har någon särskild anledning att kvarstanna på, inte har en absolut skyldighet att fly även om det är möjligt, utan kan kvarstanna och bemöta angreppet.42 Även Boucht delar den uppfattningen.43 Men båda anser med hänsyn till uttalanden i prop. 1993/94:130, s. 31-32 att en rätt att kvarstanna och bemöta angreppet förmodligen inte föreligger ifall angriparen är psykiskt störd eller ett barn.44
I NJA 2005 s. 237 slog HD dock fast att nödvärnsrätt är utesluten när två personer på förhand har kommit överens om att göra upp, om inte en part har brukat långt mer våld än vad som var överenskommit, eller om parterna redan från början var inställda på att bruka långt mer våld än vad som kan tolereras inom ramen för samtycke och social adekvans. Rimligtvis måste motivet ha varit att den angripne hade kunnat undvika angreppet genom att inte dyka upp eller genom att tillkalla polis.
Ibland kan det vara uppenbart oförsvarligt att tillgripa mer allvarligt våld, när det hade räckt med mindre allvarligt våld för att därefter fly. Exempelvis i NJA 2005 s. 237 där det faktum att det fanns flyktvägar från platsen där den tilltalade D.D blev angripen på, eventuellt
36 Boucht, 2017, s. 329.
37 Asp m.fl., 2013, ibid. Statens ansvar för en inte alltför omfattande nödvärnsrätt med hänsyn till EKMR art. 2
aktualiseras starkt vid polisiära ingripanden som påpekas i kapitel 3 och 4.
38 Asp m.fl., 2013, s. 218. 39 Prop. 1993/94:130 s. 31 40 Boucht, 2017, s. 370-371 41 Boucht, 2017, s. 371 42 Asp m.fl., 2013, s. 218. 43 Boucht, 2017, s. 328.
människor i närheten som kunde hjälpa till, samt att D höll fast M:s knivarm under större delen av angreppet, gjorde att det fanns en möjlighet att tillfoga angriparen mindre allvarligt våld samt fly platsen. Därmed var den tilltalades nödvärnshandling uppenbart oförsvarligt. I
NJA 2009 s. 234 var det uppenbart oförsvarligt att utdela hårda hammarslag mot angriparen
när han redan var skadad och därmed mindre farlig jämfört med det inledande skedet av angreppet. Skyldigheten att använda alternativa handlingssätt verkar vara särskilt stor vid användande av skjutvapen. I NJA 1977 s. 655 så uttryckte HD att det förmodligen hade räckt att den tilltalade hade nämnt att han var beväpnad för att avbryta angreppet. I HovR över
Skåne och Blekinges B 1928-16 menade HovR att den tilltalade hade kunnat varna
inkräktarna vid sin dörr, eller skjuta varningsskott, inte ens med hänsyn till den eventuellt tredje inkräktaren som kanske hade tagit sig in i huset, så var det försvarligt att skjuta
inkräktarna utanför dörren i bröstet innan andra åtgärder hade vidtagits. Liknande resonemang framgår i Svea Hovrätt B 3703-19 där HovR fann att den tilltalade till exempel hade kunnat ringa polis innan angriparen kom hem till honom eller låsa dörren till exempel. Min
bedömning är att utgången av dessa domar kommer sig av det ofta dödliga våld som
skjutvapen innebär samt det effektiva hot som ett skjutvapen kan innebära mot en angripare redan innan det används i verkanssyfte.
2.4 Försvarlighetskravet i rättspraxis vid användande av
tillhyggen i nödvärn
Generellt sett har som tidigare nämnts, nödvärn med hjälp av tillhyggen ofta ansetts vara uppenbart oförsvarligt i rättspraxis. Som exempel på nödvärnsinvändningar vid knivvåld kan ges NJA 1990 s. 210 där en eritreansk flykting som var ute och gick med sin flickvän, plötsligt blev jagad och slagen av svenska ungdomar som ropade rasistiska tillmälen. Han blev upphunnen vid flera tillfällen under jakten och så småningom viftade han med en kniv framför en av angriparnas ansikte, vilket tillfogade denna skärskador i ansiktet och på halsen. Även om HD ansåg att gärningsmannen kände sig mycket trängd, hotad och rädd att bli misshandlad, samt att hänsyn togs till att det i staden händelsen ägde rum i under en tid hade varit konflikter mellan eritreanska flyktingar och svenska ungdomar, så var våldet uppenbart oförsvarligt eftersom att kniven var mycket vass och kunde orsaka allvarliga skador. Den tilltalade friades dock med hänsyn till nödvärnsexcess.
I NJA 1994 s 48 åtalades en man för vållande till kroppskada samt olaga hot. Efter att ha hört att någon gjorde inbrott i hans bil så sprang han ut, tog med sig en kniv han förvarade i bilen och följde efter en man som han misstänkte hade gjort intrång i hans bil och tacklade denne. I tumultet råkade han oavsiktligt orsaka en skärskada på mannen eftersom att han höll kniven i handen. Därefter visiterade han tjuven och tvingade honom med en kniv vid halsen att gå till en telefonkiosk och ringa polisen. HD ansåg att både tacklingen med kniven i hand samt knivhotet som han utsatte mannen för efteråt var uppenbart oförsvarligt. Gärningsmannen friades dock från vållande till kroppskada med hänvisning till nödvärnsexcess, även om han dömdes för olaga hot för det senare skedet av gärningen. Påföljden blev böter.
I NJA 2005 s. 237 så åtalades D för att ha dödat M genom att hugga honom i bröstet fem gånger med en kniv. Bakgrunden var som sådan att M hade krävt D på pengar under en tid som betalning för en från hans sida uppfattad skuld. De hade kommit överens om att träffas vid en relativt avlägsen plats för att lösa situationen. På vägen dit införskaffade D en kniv. När de väl möttes förekom en viss ordväxling varpå M högg D två gånger i bröstet, vilket
dock orsakade relativt lindriga skador. Därefter utdelade D själv fem knivhugg emot M medan han höll fast M;s knivarm. D uppgav att M fortsatte att göra motstånd och inte avslutade sitt angrepp förrän efter det femte hugget, varpå han släppte M och tog sig från platsen. M avled strax efteråt. HD uttryckte att D hade ”omfattande nödvärnsrätt”, men det faktum att D höll M;s knivarm låst under hela sitt angrepp, att det fanns relativt bra
flyktmöjligheter, samt människor i omgivningen som kunde ha hjälpt till, gjorde att angreppet var att anse som uppenbart oförsvarligt. D hade kunnat utdela ett antal mindre kraftiga hugg och därefter fly till exempel. D dömdes till fängelse i två år för dråp.
I NJA 2009 s.234 så åtalades en husägare för att ha attackerat en granne som körde in på husägarens trädgård med sin traktor beväpnad med en kniv och hotade att döda husägaren och dennes barn. Grannen var känd i området för att vara väldigt aggressiv och oberäknelig, och hade dagen innan hotat husägaren med en kniv. Husägaren slog först grannen med ett antal medelhårda slag med en hammare vilket fick grannen att avbryta sitt angrepp och sätta sig ner. Några minuter senare reste sig grannen dock igen och försökte ytterligare en gång att angripa husägaren, nu med en raglande gång efter skadorna som han hade fått i huvudet. Husägaren uppfattade fortfarande grannen som beväpnad med sin kniv, men det är oklart om så fortfarande var fallet. I det skedet slog husägaren grannen i huvudet med flera hårda slag, vilket ledde till allvarliga bestående hjärnskador hos angriparen. HD menade att även om de första slagen med hammaren var ursäktade med hänvisning till nödvärn, så var slagen vid det senare tillfället uppenbart oförsvarliga då en betydligt mindre mängd våld behövdes för att stoppa det senare angreppet. Husägaren friades dock med hänvisning till nödvärnsexcess. Utifrån dessa fall så framstår det enligt min uppfattning som att bedömningen i rättspraxis är relativt sträng vid användning av tillhyggen, och att större krav ställs på att den tilltalade inte använder tillhygget i fråga mer än nödvändigt. Jag tänker till exempel på NJA 1971 s. 442 där det ej var uppenbart oförsvarligt att slå angriparen mer än vad som var behövligt, medan det i
NJA 2005 s. 237 och NJA 2009 s. 234 var uppenbart oförsvarligt att bruka kniv respektive
hammare mot angriparen i ett skede där denna inte utgjorde ett lika stort hot, samt att HD anmärkte vid hur många slag respektive hugg som utdelades. Ett skäl till det skulle kunna vara att ett enskilt slag med en hammare eller ett hugg med en kniv kan orsaka mycket mer skada än vad ett enskilt knytnävsslag kan.
Det skulle även utifrån NJA 1990 s. 210 och NJA 1994 s. 48 kunna vara så att det ofta är uppenbart oförsvarligt att bruka till exempel knivar emot en person som är obeväpnad.
2.5 Försvarlighetskravet i rättspraxis vid användande av
skjutvapen i nödvärn
Gällande användning av skjutvapen så har domstolarna varit restriktiva vid bedömningen även där.
I NJA 1977 s. 655 åtalades K för vållande till annans död och vapenbrott. K hade ätit middag på en restaurang med sin familj. Vid middagen gick L flera gånger fram till deras bord och betedde sig oförskämt mot K’s familj samt hotade och slog K vid ett tillfälle. När K och hans familj lämnade restaurangen och var på väg hem, så sprang L efter K och skrek hotelser mot honom samt hans familj. K drog i det skedet upp en pistol han hade i sin väska och råkade av misstag avfyra ett skott som träffade L, som senare avled. HD ansåg att det förmodligen hade räckt med att berätta för L att han var beväpnad för att stoppa angreppet då K själv inte hade
någon typ av vapen. Därmed var handlingen uppenbart oförsvarlig. K dömdes för olaga vapeninnehav och vållande till annans död till 6 månaders fängelse.
I NJA 1995 s. 661 så rånade en pistolbeväpnad man en guldbutik. Butiksinnehavaren samt hans vän B övermannade rånaren och tog ifrån honom hans pistol. B tog därefter rånarens pistol och gick mot rånarens kumpan T som satt utanför i en bil med rånarluva på. B uppgav att T gjorde en handrörelse inne i bilen som B tolkade som att T höll på att ta fram ett vapen. B avlossade därför först ett skott i butikens vestibul mot T, därefter ett skott till mot honom när han hade kommit ut ur butiken och till sist ett skott i luften. T skadades allvarligt i armen och i lungan. HD ansåg att även om B uppfattade att T kunde vara en beväpnad och farlig brottsling, så förelåg inte en så konkret eller akut situation att det var försvarligt att skjuta mot föraren.
Minoriteten ansåg att det första skottet var försvarligt, då B misstänkte att T var i färd med att ta fram ett vapen, men att B innan han avfyrade det andra skottet hade förflyttat sig ut ur butiken, ställt sig precis framför bilen och hade haft tid att få en bättre uppfattning om situationen. Dessutom ansåg minoriteten att B i det skedet ”haft skäl att tro att T skulle förhålla sig passiv”, därmed var det andra skottet uppenbart oförsvarligt.
B dömdes för vållande till kroppskada samt grov misshandel till 3 månaders fängelse. Exempel på tillfällen i relativ närtid där nödvärnsinvändningar har gjorts är i t.ex. Hovrätten
över Skåne och Blekinges dom B 1928-16. Även känt som Vallåkrafallet.
Bröderna F och S hade under en längre tid haft en konflikt med K och hade tidigare knuffat honom och eventuellt följt efter honom med bil och slagit sönder hans fönsterrutor vid ett tillfälle. Han hade vid tidigare kontakt med polis uppgivit att han var rädd för att de skulle komma till hans hus igen och skada honom. En natt vaknade han av att de gjorde åverkan på hans ytterdörr och försökte ta sig in. Bröderna hade rånarluvor samt tillhyggen. K menade att bröderna skrek att de skulle bryta upp hans ytterdörr och döda honom, samt att han kunde se att de hade knivar. Han hämtade därefter sin hagelbössa från sitt vapenskåp och sköt mot brödernas siluetter genom fönsterglaset i entrédörren. Därefter ringde han polisen och berättade att de behövde komma dit och leta efter dom. Bröderna avled relativt omedelbart och K åtalades för dråp.
HovR ansåg att K hade skäl att vara mycket rädd och anta att bröderna skulle komma att skada honom. Men då de ännu inte hade tagit sig igenom hans ytterdörr så fann hovrätten att ingen sådan akut fara förelåg att det var försvarligt att skjuta mot bröderna. För att ta sig in så behövde de antingen bryta upp dörren eller ta sig in genom fönstret i ytterdörren, som låg beläget ganska högt upp och var svårt att ta sig igenom. HovR menade att K kunde ha vidtagit mindre drastiska åtgärder, som att berätta för bröderna att han var beväpnad, skjutit
varningsskott eller liknande innan han använde medvetet dödligt våld. Intressant i
sammanhanget är att det fanns indikationer på att en tredje person höll på att ta sig in, eller nyss hade tagit sig in i källaren på huset genom en annan dörr. Detta utökade K:s
nödvärnsrätt, trots att K ej var medveten om den tredje personen vid tillfället. HovR ansåg dock att detta ej räckte för att göra K:s gärning ej uppenbart oförsvarlig, då personen i den mån det befanns sig en tredje person där, åtminstone inte hade tagit sig längre in i huset på ett sådant sätt att K skulle ha varit väldigt trängd vid skottillfället. K dömdes till två års fängelse för två fall av dråp.
Ett annat exempel som har väckt mycket uppmärksamhet i media på sistone är Svea HovR B
3703-19. Hädanefter refererad till som Boda-fallet, där N stod åtalad för dråp, alternativt
vållande till annans död på E. Värt att notera är att domen ännu inte har vunnit laga kraft, och har överklagats till HD.
Offret E som bodde nära gärningsmannen N hade under en längre period lidit av drogutlösta paranoida vanföreställningar och var övertygad om att N:s halvbror, som N bodde
tillsammans med, regelbundet trängde in på hans tomt och stal saker från hans bostad. Vid ett tidigare tillfälle hade E kommit hem till N väldigt arg och upprörd och konfronterat N om saken, i samband med detta hade han även knuffat N.
En dag besökte E N:s bostad när N inte var hemma, och frågade N:s inneboende C var N befann sig. När C berättade att N inte var hemma så uppgav C att E slog honom flera gånger och hotade honom med en kniv. E gick därefter igenom huset och letade efter N innan han åkte iväg och meddelade att han skulle komma tillbaka. När N återvände så berättade C vad som hade hänt för N och de diskuterade hur de skulle lösa situationen. C tyckte att det kunde vara bra att ta fram N:s hagelgevär om E kom tillbaka.
Ett tag senare när de såg hur E återvände till huset, gick N gick ner till sitt vapenskåp och laddade sitt gevär och osäkrade vapnet. E tog sig under tiden upp till verandan, slog C en gång och gick därefter in i hallen där han mötte N med sitt gevär, riktat nedåt. E skrek och hotade N att berätta var hans halvbror befann sig. N svarade att han inte var där och att det var dags för E att gå hem. E gjorde inte som han blev tillsagd utan tog upp händerna i en
kampsportsposition, tog ett par steg framåt och ryckte i geväret. När E drog i geväret råkade N av misstag trycka av ett skott som träffade E i bröstet, varpå E avled. Därefter ringde N 112 och berättade vad som hade hänt.
HovR ansåg att även om det var uppenbart att N befann sig i en nödvärnssituation, och att han var väldigt rädd för den labile E, så måste det ha varit uppenbart för honom att han inte befann sig i en livshotande situation i det läget. Bland annat därför att E höll upp sina händer i luften och att det då måste ha stått klart för N att E inte var beväpnad. Därför var det uppenbart oförsvarligt för N att sikta på E med geväret. Hovrätten menade att det fanns ett flertal andra åtgärder som N kunde vidta mot E, såsom att ringa polisen när han fick reda på att E hade varit där första gången. När E kom tillbaka till huset för andra gången så hade N kunnat vidta andra åtgärder, såsom att låsa dörren, utnyttja att han och C hade ett numerärt överläge, fly, hota med geväret i ett tidigare skede när E stod en bit ifrån honom, eller skjuta varningsskott. Alltså var det uppenbart oförsvarligt att rikta geväret mot E när han stod väldigt nära honom och N hade kunnat förutse att E skulle kunna gripa tag i det för att freda sig. N ansågs genom oförsiktighet ha orsakat E:s död och dömdes till 18 månaders fängelse för grovt vållande till annans död.
Det framstår enligt mig som att bedömningen i rättspraxis är mer strikt när det kommer till användande av skjutvapen. Vid ingen av ovan angivna fall så var angriparen själv beväpnad med skjutvapen, vilket säkert kan påverka bedömningen. Vid ett tillfälle så var angriparna beväpnade med knivar, dock befann de sig då bakom en låst dörr.
Det framstår även som tidigare sagt, att domstolarna har fäst en stor vikt vid att den angripne har vidtagit andra möjliga åtgärder innan verkanseld, såsom att meddela att de är beväpnade, hota med vapnet, eller skjuta varningsskott. Alternativt att vidta helt andra åtgärder såsom att
tillkalla polis, låsa in sig, eller fly platsen. Man skulle kunna säga att stränga krav ställs på att nödvändighetskravet är uppfyllt.
Gällande Boda-fallet så kan man förvisso se det som förståeligt att person med ett laddat skjutvapen som attackeras av en känt labil och våldsam människa siktar på denna när
angriparen kommer närmare. Framför allt med risk för vad som sker om angriparen lyckas ta ifrån den angripne vapnet. Å andra sidan hade den angripne själv gjort situationen mer farlig genom att ta fram sitt skjutvapen. Det vore intressant att veta hur situationen hade bedömts ifall färre alternativa handlingsätt hade funnits. Till exempel att ingen tid hade funnits att ringa polisen, fly eller låsa dörren. Till exempel ifall den angripne N hade varit helt ensam och överraskats av E i farstun medan han av andra skäl hade haft ett laddat hagelgevär i händerna.
2.6 Putativt nödvärn
Putativt nödvärn innebär att en gärningsman missuppfattar en situation och därmed antingen missuppfattar att han är utsatt för ett angrepp när han inte är det eller att ett angrepp är betydligt allvarligare än vad det egentligen är. Generellt sett så krävs det för att en
gärningsman ska kunna dömas för brott, att gärningsmannen uppfattar en händelse på så sätt som den faktiskt har skett, annars kan han sakna uppsåt. Utgångspunkten är därför i brottmål att man måste utgå från gärningsmannens bild av verkligheten.45
Detta innebär inte alltid att gärningen blir rättsenlig. Gärningsmannens handlande kanske var uppenbart oförsvarligt även med hänsyn till hans uppfattning om verkligheten. Ulväng m.fl. ger exempel på att A siktar med en leksakspistol mot B och B slår A för att få honom att släppa pistolen. Vid en rättegång kommer B:s gärning prövas utifrån hur kraftig
nödvärnssituation han uppfattade förelåg, inte hur situationen faktiskt var.46
Om domstolen uppfattar att gärningsmannens uppfattning om verkligheten var oaktsam, det vill säga att han borde ha förstått att verkligheten inte var beskaffad på det sättet han trodde så kan han också fällas till ansvar för oaktsamhetsbrott.47
Exempel finns i NJA 2012 s. 45 där den tilltalade på grund av drogutlöst psykostillstånd fick för sig att hans flickvän utgjorde ett dödligt hot, och därför attackerade han henne med ett svärd. Givetvis är det svårt att avgöra vad som är försvarligt när en drogpåverkad person föreställer sig en situation radikalt annorlunda än så som den egentligen är beskaffad. Men HD menade att gärningsmannen befann sig i en putativ nödvärnssituation. Dock borde
gärningsmannen efter de inledande slagen ha förstått att hans flickvän inte utgjorde något hot, och han ansågs därmed ha agerat uppenbart oförsvarligt.
I andra fall har den angripne delvis uppfattat situationen rätt, men missuppfattat detaljer som gör att han tror att angreppet eller hotet är farligare än det egentligen är. I NJA 1995 s. 661 var den beskjutne rånaren obeväpnad och kanske på väg ifrån platsen. Men den tilltalade uppgav att han såg en rörelse inifrån bilen som han uppfattade som att föraren höll på att ta fram ett vapen, vilket HD i sig inte ansåg vara en obefogad misstanke, även om det inte gjorde det försvarligt att avfyra ett skott mot bilen. I Bodafallet fick den angripne för sig att
45 Ulväng m.fl., 2013, s. 344-345. 46 Ulväng m.fl., 2013, s. 345. 47 Ulväng m.fl., 2013, s. 346.
inkräktaren eventuellt var beväpnad med en kniv, utifrån vad hans inneboende kompis hade uppgett att inkräktaren var första gången. HD ansåg dock att den tilltalade borde ha sett att angriparen var obeväpnad när han höll upp händerna i luften.
2.7 Excess
2.7.1 Allmänt om excess
24:6 BrB slår fast att även vid sådana omständigheter där en försvarshandling är uppenbart oförsvarlig, kan handlingen ursäktas, om gärningsmannen svårligen har kunnat besinna sig. Excess utgör en subjektivt ursäktande omständighet, eftersom att gärningen i sig inte anses tillåten, utan att gärningsmannen ursäktas för att han inte kunde hålla sig inom den tillåtna ramen.48
För att lagligt ursäktad excess ska föreligga så ska en nöd eller nödvärnssituation ha förelegat enligt BrB 24:1-5 eller en laga befogenhetssituation enligt PL. Gärningsmannen har alltså som sagt agerat utanför det tillåtna området, och brukat våld eller annan handling som inte är rättsenlig, men ursäktas eftersom att han hade svårt att agera rättsenligt i situationen.
Bestämmelsen har i förarbetena motiverats med att nödvärn- och nödsituationer ofta inträffar plötsligt och oväntat och därmed inte lämnar mycket tid för övervägande.49 Nöd eller
nödvärnsexcess som inte är helt ursäktad leder dock till en straffsänkning genom 29:3 p.5 BrB.
Av förarbetena att döma framstår det som att nödvärnsexcess ibland inte kan leda till någon betydande strafflindring eller ett fullkomligt frikännande. Till exempel ifall den tilltalade inte alls var medveten om att han agerade i en nödvärnssituation.50 Detta aktualiserades bland
annat i Vallåkrafallet, där den tilltalade inte kunde åberopa nödvärnsexcess för den delen av nödvärnssituationen som berörde att en eventuell tredje person hade tagit sig in i hans hus, eftersom att han ej var medveten om det faktumet. Skälet till det är förmodligen att excess är en subjektivt ursäktande grund och att det vore orimligt att man kan ha svårigheter att besinna sig rörande sådana faktum man ej är medveten om.
2.7.2 Bedömning av nödvärnsexcess
Vid bedömningen av excess så framgår av förarbetena att hänsyn ska tas till farans art, den tid som har stått till förfogande för en adekvat reaktion, men även gärningsmannen individuella egenskaper, som nervositet, lättskrämdhet, häftigt humör med mera, samt mer tillfälliga tillstånd som kraftig rädsla eller panik. Vikt har också lagts vid om angreppet kom plötsligt på ett oväntat sätt eller om det rörde sig om en överhängande fara.51
I NJA 1990 s.210, hade den tilltalade hade jagats en bit, blivit upphunnen och misshandlad, kommit därifrån och därefter blivit upphunnen igen, allt under diverse hot. HD menade att den tilltalade hade god anledning att förutsätta att han skulle bli grovt misshandlad, dessutom hade den tilltalade visat sin kniv för angriparna redan tidigare, vilket dock inte hade avskräckt dem. Därmed ansåg HD att den tilltalade måste ha varit så uppstressad att han måste ha haft
48 Ulväng m.fl., 2013, s. 376.
49 Prop. 1962:10, s. 337, SOU 1988:7, s. 141. 50 Prop. 1993/94:130 s. 62.
51 Ulväng m. fl., 2013, s. 377. Ledning finns att få i SOU 1953:14 s. 147, samt prop. 1993/94:130 s. 45-46 samt
svårigheter att besinna sig. I NJA 1994 s.48 uttalade HD att det faktum att den tilltalade var yrvaken och upprörd över att hans nyinköpta bil hade skadats, samt hade skäl att anta att målsäganden var beväpnat, var skäl nog att ursäkta att han inte stoppade undan eller lade ifrån sig sin dykarkniv när han tacklade omkull målsägande. Under skedet där han begick det olaga hotet så måste han dock ha återfått en viss kontroll enligt HD, främst för att han hade visiterat målsägande och på så sätt fått klart för sig att målsägande ej var beväpnad. Därmed kunde det inte ursäktas att han höll kniven mot målsägandes hals under en längre period.
I NJA 2009 s. 234 ursäktades den tilltalade då han hade skrämts upp till ett sådant tillstånd av den målsägande det tidigare dygnet att han var starkt psykiskt påfrestad. Även de poliser som först kom till platsen efter dådet beskrev den tilltalade som närmast okontaktbar efter
angreppet. Därmed ansåg HD att den målsägande måste ha befunnit sig i ett så uppskruvat tillstånd att han kunde ursäktas för att han hade överskridit nödvärnsrätten.
Vid andra exempel från rättspraxis så har domstolarna varit mer stränga.
I NJA 2005 s. 237 så ansåg HD att D på förhand innan mötet med M måste ha varit inställd på att han kunde utsättas för våld eftersom att han inte hade med sig pengarna som M ansåg att han var skyldig. Dessutom verkar det som att D tog med sig en kniv till mötet av just den anledningen. D verkade inte heller ha hamnat i någon paniksituation eftersom att han efter varje hugg pausade för att se om huggen hade gett effekt. Därför förelåg ingen sådan ursäktlig excess-situation.
Gällande användning av skjutvapen så ansåg HD i NJA 1977 s. 655 att ingen ursäktlig nödvärnsexcess förelåg, då K hade burit pistolen i väskan under en längre tid för att kunna försvara sig mot liknande situationer som den han hamnade i. K uppgav själv att han hade provskjutit psistolen ofta och var väl förtrogen med den. Dessutom ansåg domstolen att han borde ha kunnat förutse att N skulle kunna komma efter honom efter bråket som hade uppstått vid restaurangen.
I Vallåkrafallet så var omständigheterna inte heller sådana att nödvärnsexcess förelåg, trots att det även då rörde sig om ett överraskande angrepp. Även om K uppenbart blev väldigt uppskrämd, och rädd för var angriparna kunde göra ifall de kom in, så tydde hans agerande när han låste upp sitt vapenskåp, laddade geväret, tände belysningen och siktade på
inkräktarna att han var relativt medveten om vad han gjorde. Dessutom så gav de minuterna K en viss betänketid att komma till insikt om sitt övertag över bröderna.
I Bodafallet menade Hovrätten att N inte hade allvarliga svårigheter att besinna sig eftersom att han måste ha förutsatt att E skulle komma tillbaka. Dessutom hade han gott om tid att tänka över situationen när han hämtade sitt gevär. Därtill förelåg fram till dess att han kom uppför trappan igen ingen nödvärnssituation egentligen, åtminstone kan han inte själv ha varit medveten om det förrän han såg N i hallen.
Genomgående i de fall där den tilltalade ha friats verkar i min mening vara att det
förekommer tidigare omständigheter som har stressat upp den tilltalade kraftigt, följt av ett överraskande angrepp vilket ursäktar att han överskrider sin nödvärnsrätt. Såsom den
tilltalade i NJA 1990 s. 210 som plötsligt blev jagad av ett främmande ungdomsgäng, och att gänget inte ens efter en längre sträcka verkade ge upp. Husägaren i NJA 2009 s. 234 hade tidigare blivit hotad av grannen i fråga, och var väldigt uppskrämd redan innan attacken, som kom helt överraskande. Domstolarna har dock inte alltid gått på den linjen, till exempel så var
gärningsmannens beteende i Vallåkrafallet inte ursäktligt trots att den angripne hade upplevt en hotbild från angriparna under en längre period och att angreppet var överraskande. Det verkar inte föreligga någon ursäktlig excessituation vid de tillfällen där anfallet inte har varit särskilt överraskande såsom NJA 1977 s. 655, NJA 2005 s. 237 eller i Bodafallet.
Det framstår dock för mig som att de tilltalade i de fall där de inte har friats helt, har mottagit en väldigt kraftig straffrabatt enligt 29:3 p.5 BrB. Ofta böter och kortare fängelsestraff i flertalet fall där angriparen har skadats allvarligt eller till och med avlidit.
2.8 Psykologiska bedömningars betydelse för nödvärnsrätten
Något jag personligen har märkt vid de nödvärns- och excessprövningar som jag har studerat här är att domstolarna gör, i mitt tycke ofta tydliga och bestämda bedömningar kring hur de tilltalade borde ha uppfattat och agerat olika situationer, och i vilken utsträckning de kunde ha bedömt olika handlingsalternativ, utan att någon sakkunnig expertis egentligen åberopas. Detta trots att någon allmän empirisk kunskap knappast kan åberopas, då få människor förmodligen har hamnat i en så kraftig nödsituation. Med hänsyn till att den tilltalades subjektiva uppfattning om rätten till nödvärn ska bedömas utifrån hur han uppfattade situationen, så är det kanske olämpligt att inte psykologiska bedömningar från sakkunniga spelar en större roll vid nödvärnsbedömningen.
I Vallåkrafallet var en docent i psykologi inkallad för att lämna uppgifter hur en människa beter sig vid ett kraftigt stresspåslag. Docenten berättade att människor kan reagera väldigt olika under sådana situationer, och att tiden som krävs för att överväga olika
handlingsalternativ säkerligen varierar beroende på situation, typ av beslut, antalet
beslutsalternativ och hur komplexa de är. Ju bättre insatt en person är, desto troligare är det att de agerar korrekt. Hovrätten fann att utlåtandes betydelse för den åtalade K:s sinnestillstånd och hans möjlighet att göra överväganden var vagt och osäkert, och ansåg inte att det gav något nämnvärt stöd för att K hade svårt att besinna sig.
Ett skäl till att liknande åberopanden inte förekommer i fler fall, eller beaktas något särskilt av domstolarna skulle kanske kunna vara effektivitetsskäl. Det vore nästintill omöjligt att
motbevisa en tilltalad som menar att just han inte kunde besinna sig i en viss situation. Liknande utlåtanden, kring psykologiska aspekter som gör att en person kan ha svårt att uppfatta verkligheten korrekt under stort stresspåslag förekommer dock betydligt mer i de fall där poliser har stått åtalade och har åberopat nöd och nödvärnssituationer, vilket jag går igenom i fjärde kapitlet.
2.9 Avslutningsvis om omfattningen av nödvärnsrätten i
allmänhet
Det framstår för mig som att domstolarna verkar visa relativt stor hänsyn vid brukande av knytnävsvåld. Men att höga krav ställs på att den tilltalade inte kunde ha agerat annorlunda när denne har brukat tillhyggen eller skjutvapen. Även ifall de tilltalade klart befann sig i en nödvärnssituation, så har de klandrats när de inte har vidtagit alternativa handlingsätt innan de har brukat sina vapen. Jag kan tänka mig att vissa skulle uppfatta lydelsen ”uppenbart
oförsvarligt” i 24:1 BrB på ett annat sätt. Till exempel att betydelsen av formuleringen är att handlingen enbart utgör ett brott om den är klart olämplig eller överdriven som
