4. Nödvärnsprövningen för poliser
4.7 Psykologiska bedömningars roll vid nödvärnsprövningen för polismän
4.7.2 Tidsfördröjning
Flera olika sakkunniga har kallats till rättegångar där poliser har stått åtalade för att diskutera psykologiska aspekter. Bland annat polisinspektör Jan Fredriksson som har kallats in som sakkunnigt vittne i egenskap av skjutinstruktör. Han har åberopats bland annat i Göta
121 Särskilda åklagarkammarens årsrapport 2018, s. 3
HovR 949-06, Svea hovrätts mål B 3324-12, och Stockholm tingsrätt dom B 10655-18.
Han har där hänvisat till egna experiment som han har gjort på polisstudenter, där han har ställt dem inför en person som utgör ett allvarligt hot i en skjutsimulator. Han uppfattade där att flera av studenterna agerade för sent, först när den hotfulla personen i fråga hade vänt ryggen till och inga objektiva förutsättningar för att använda skjutvapen längre förelåg. Han har därefter hört talas om den amerikanska forskaren Bill Levinski som hänvisar till samma effekt efter egna experiment, samt studier av amerikanska polisskjutningar. Levinski menar att tidvis hinner inte polismän reagera på att angriparna har avslutat sitt angrepp och vänt ryggen till, utan de tror fortfarande att gärningsmannen är vänd mot dem när de skjuter. Denna tidsfördröjningseffekt kan vara upp till 1.5 sekunder. Fredriksson menar att han därefter själv har upprepat liknande experiment med sina polisstudenter där de ställdes inför plötsliga livsfarliga angrepp som de var tvungna att avvärja med skjutvapen. Han uppgav då att studenterna tidvis inte uppfattade när angreppet var över, eller att de hade uppfattat att angreppet var över men inte hade hunnit reagera med hänsyn till det.
I Svea hovrätts mål B 3324-12 menade Fredriksson att det var en sådan effekt som låg bakom att P inte uppfattade att bilen hade passerat henne när hon sköt. Hovrätten fäste inte något större värd vid Fredrikssons utlåtande. Detta med hänsyn till att Levinskis experiment som Fredrikssons utlåtande baserades på hade utförts under andra förutsättningar. Därav kunde värdet av studierna ”diskuteras”. HovR ansåg oavsett att P:s gärningar var uppenbart oförsvarliga.
Det är värt att notera att Bill Levinskis forskning har kritiserats, bland annat för att han har presenterat sina resultat i en facktidning för poliser, istället för i vetenskapliga tidskrifter, och att han därmed har undgått att få sina resultat referensgranskade.123 Lisa Fournier, professor vid University of Washington och redaktör på American journal of Psychology skrev i ett utlåtande i en rättegång där Levinski var kallad som expertvittne, att hans studier var ”ogiltiga och opålitliga” eftersom att han inte ”tillförde relevant och pålitlig data för att besvara en fråga eller stödja ett argument.”124
4.7.3 Uppmärksamhetslåsning
En annan ofta åberopad sakkunnig expert är Johan Bertilsson, som även han är polis och har arbetat som instruktör i taktik och självskydd. Han har även forskat, och sedermera disputerat vid Lunds universitet på perceptiva, motoriska och kognitiva reaktioner vid akut stress på grund av våld eller hotsituationer.
I Varbergs tingsrätt B 2304-13 uttalade han sig om det relativt märkliga att både den åtalade polisen J, samt en del andra vittnen, uppfattade det som att angriparen N inte föll omkull förrän det sista skottet fast så uppenbart inte var fallet. Han förklarade det med något som han kallar för uppmärksamhetslåsning. Att hjärnan även i normalfall selekterar bort en del information och i extrema stressituationer så kan hjärnan bara fokusera på ett fåtal intryck. Detta kan leda till ett förminskat synfält, s.k. tunnelseende. Ibland kan det leda till att en person bara fokuserar på en enskild sak, som till exempel ett vapen. Det kan även leda till
123https://www.nytimes.com/2015/08/02/us/training-officers-to-shoot-first-and-he-will-answer-questions-
later.html
124https://s3.amazonaws.com/pacer-documents/D.%20Or.%2008-cv-
hörselförvrängningar. Vid dessa tillfällen så kan människor även ha svårigheter med att uppfatta saker som sker ifall vi tittar bort eller blinkar. Det kan även förekomma förvrängda uppfattningar eller minnesbilder som inte kan skiljas från äkta minnen. Som exempel på detta ger han J:s uppfattning att N ökade takten mellan det fjärde och femte skottet fast att N i det skedet hade ramlat ner på marken. Även ett flera andra oberoende vittnen hade liknande uppfattningar, att N inte hade ramlat omkull förrän det femte skottet. Bertilsson har sedermera använt fallet i sin avhandling för att påvisa en sådan fördröjningseffekt hos människor.125 TR uttalade sig i det aktuella fallet inte på något särskilt sätt om tillförlitligheten hos Bertilssons utlåtande, delvis kanske för att de ansåg att en objektiv nödvärnssituation förelåg vid det femte skottet, därav spelade det ingen roll om J inte uppfattade situationen fel eller inte. Även i Stockholm tingsrätt dom B 10655-18 uttalade han sig om uppmärksamhetlåsning( då med begreppet uppmärksamhetsblindhet) och förklarade att fokus på ett skjutvapen kan göra att man missar även väsentliga förändringar i det man ser framför sig. Han menade även att längden på skottlossningen i det aktuella fallet inte spelade någon roll. Han diskuterade vidare utifrån Varbergsfallet att en kraftig tidsförröjning kan ske när man uppfattar att en
gärningsman vänder sig om eller faller till marken till exempel. TR godtog Bertilssons
förklaring och menade att det med hänsyn till den kraftigt stressade situationen som poliserna stod inför, inte var orimligt att en sådan effekt hade inträffat.
Kortfattat framstår det som att domstolarna åtminstone tidvis har tagit viss hänsyn till de aktuella sakkunnigutlåtandena. Att hänvisa till psykologiska bedömningar som kan ge svar på hur den tilltalade har uppfattat situationen är fullt rimligt men hänsyn till att gärningsmannens bild av situationen ska ligga till grund för skuldfrågan såsom framgår av NJA 2012 s. 45, samt att åklagaren har bevisbördan för att en given nödvärnsinvändning är oriktig. Därmed är det korrekt att domstolarna friar gärningsmän i sådana fall där sakkunniga påpekar att det finns förklaringar som gör att den tilltalade har uppfattat situationen på ett sätt som avviker från verkligheten, och att agerandet utifrån denna situation ej var uppenbart oförsvarligt. Däremot kan jag finna det intressant att sådana sakkunniga inte i någon stor utsträckning har kallats till rättegångar där vanliga medborgare har stått åtalade och har gjort
nödvärnsinvändningar.
4.8 Nödvärnsexcess för polismän
Excessbestämmelsen i 24:6 BrB gäller för laga befogenhetssituationer när till exempel en polisman har överskridit sina befogenheter enligt PL 10§ likväl som nödvärnssituationer i 24:2 BrB. Dock gäller excessbestämmelsen ej när ingen sådan laga befogenhet eller
nödvärnssituation har förelegat. Boucht menar dock att detta område bör vara ganska smalt, som exempel ger han otillåten användning av gas, batong eller liknande när gärningsmannen ej har kunnat besinna sig.126 Rättspraxis på området är inte särskilt omfattande, men Boucht menar att bedömningen rimligtvis måste utgå från polismannens ställning och erfarenhet eftersom att nödvärnsexcess är en subjektiv bedömning. Även vikten av uppdraget och hur
125 Bertilsson, Johan, Human motor control, autonomic and decision processes under physical and psychological stress. Instinctive, reflexive and adaptive aspects, 2019, s. 37-38
lång tidsram polismannen hade på sig att förberedda ett ingripande spelar roll.127 Norée tror att högre krav ställs på polismän än på allmänheten vid en nödvärnsexcessbedömning.128
Personligen tror jag att en polis skulle ställas inför en tuffare prövning i jämförelse med en person i övrigt med hänsyn till vad som har sagts tidigare om excessprövningen. Även om omständigheterna i det enskilda fallet givetvis spelar roll. Om det till exempel var en hastigt uppstående situation eller en planerad situation där poliserna i fråga hade en viss uppfattning om vad som var på väg att ske. Samtidigt som polisernas erfarenhet säkerligen spelar roll, om de har tjänstgjort länge, vilken utrustning de har, om de är särskilt utbildande för hotfulla eller våldsamma situationer. Generellt sätt tror jag dock att en polisman i tjänst förväntas vara förberedd på hastigt uppkommande våldsamma eller hotfulla situationer och inte kan accepteras ”tappa huvudet” lika lätt som allmänheten skulle göra.
Sammantaget anser Boucht att det finns en viss skillnad när utbildad personal med
offentligrättsligt grundande våldsbefogenheter överskrider sina befogenheter i en kontrollerad situation jämfört med om en enskild överskrider sin nödvärnsrätt mot ett brottsligt angrepp. Han menar att excessmöjligheten bör vara snävare för laga befogenhetssituationer. Han jämför här med reglerna i Finland där skilda regler finns för befogenhetsexcess(SL 4:6,2), nödvärnsexcess(SL 4:4,2), sam nödexcess(SL 4:5,2). I finsk lagstiftning är excesskraven snävare för laga befogenhetsöverskridanden jämfört med nödvärnsöverskridanden, Även i förarbetena så har den finska lagstiftaren påpekat att excessbestämmelsen för laga befogenhet ska tolkats rätt stramt.129 Boucht anser att den svenska regleringen borde ha samma indelning i separat nödvärn- och laga befogenhetsexcess.130
4.9 Sammanfattande slutsats
Sammanfattningsvis så framstår det som att nödvärnsrätten är relativt omfattande för envar när det kommer till brukande av knytnävar. Men att nödvändighet- och proportionalitetskravet gör bedömningen strängare vid bruk av tillhyggen och skjutvapen. Framför allt bedöms det huruvida den tilltalade hade möjlighet att undkomma situationen på annat sätt än brukande av kraftigt eller dödligt våld. Vidare så existerar en nödvärnsrätt både för sådana omständigheter som inte förelåg, men som gärningsmannen hade skälig anledning att tro förelåg, såväl som för omständigheter som förelåg, men som gärningsmannen inte var medveten om. Vilket jag finner intressant eftersom att det innebär att man kan tillgodogöra sig sin missuppfattning, oavsett om man agerade uppenbart oförsvarligt, eller inte.
När det kommer till polismän i tjänst så har de en laga befogenhet och en skyldighet att beivra brott. Även vid laga befogenhet så krävs att agerandet är nödvändigt och proportionellt till målet som ska uppnås. Polismän har enligt laga befogenhet även en rätt att använda
skjutvapen mot sådana hot som inte nödvändigtvis gör motstånd eller utsätter polismännen för ett angrepp, ifall användningen av skjutvapen är nödvändigt och försvarlig enligt 10§ 1 st. 2 p. PL samt 2§ SKunG.
Nödvärnsprövningen för poliser i tjänst är tekniskt sett densamma som för allmänheten i 24:1 BrB. I praktiken så kan poliser dock på grund av uttalanden i förarbeten dels hållas till
127 Boucht, 2017, s. 376-377. 128 Norée, 2000, s. 258. 129 RP 44/2002 RD, s. 138. 130 Boucht, 2017, s. 376-377.
strängare ansvar eftersom att de ofta är mer förberedda på att möta ett angrepp med hänsyn till sin utbildning, utrustning och andra omständigheter. Å andra sidan förefaller det som att deras tjänsteplikt påverkar deras möjlighet att kunna fly en plats där de har hamnat i en
nödvärnssituation. Detta gör att de kan tvingas använda våld för att lösa situationer som inte hade varit nödvändigt ifall de hade haft obegränsad rätt att fly platsen. Detta spelar särskilt stor roll vid användande av skjutvapen, med hänsyn till att domstolarna strängt bedömer om bruket av skjutvapen var oundgängligen nödvändigt i nödvärnssituationer. Det framstår dock som att 1 § SKunG gällande när det är tillåtet att öppna eld i nödvärn skiljer sig en del från lydelsen i 24:1 BrB. Detta är märkligt då en förordning inte borde kunna utvidga lagrummet i en lag. Lämpligare vore i så fall att en delegering fanns i 24:1 BrB som tillät till exempel att poliser i tjänst kan ha en mer omfattande nödvärnsrätt under vissa omständigheter. Ett visst utrymme finns även för poliser att befria sig från ansvar ifall de agerar på förmans order, men detta utrymme förefaller att vara begränsat. Sveriges åtagande i och med ratificerandet av EKMR sätter dels gränser för den polisiära våldsanvändningen men innebär också att staten har en skyldighet att använda visst våld för att skydda sina medborgare. Det framstår vidare som att nödvärnsrätten för allmänheten mot poliser som utför olaglig myndighetsutövning, till viss del är begränsad, såvida myndighetsutövningen inte går alltför långt utöver vad som är tillåtet.
Vid nödvärnsbedömningen ska hänsyn tas till den tilltalades uppfattning, vilket har fastslagits i förarbeten och bland annat i NJA 2012 s. 45. De flesta människor har ingen erfarenhet av en akut stressande situation, därför borde det inte gå att belägga empiriskt hur en människa bör uppfatta och handla i en sådan situation. På grund av detta ser jag det som rimligt att
sakkunniga psykologiska experter kallas in för att bedöma vilka effekter en sådan situation kan ge och hur en tilltalad kan uppfatta eller agera i ett sådant läge. När det kommer till
nödvärnsprövningar där vanliga medborgare har stått åtalade har sådana experter sällan kallats in. Det enda fallet som jag har funnit i praxis var i Vallåkrafallet, där en psykolog kallades in som sakkunnig och uttalade sig generellt om hur en extremt stressad person kan uppfatta och agera. Då ansåg domstolen att dennes vittnesmål inte kunde säga särskilt mycket om hur den tilltalade uppfattade situationen. Värt att notera är dock att HD i NJA 2012 s. 45 uttryckte att bedömningen av hur en person har uppfattat en situation måste utgå från ”yttre ramar”. Jag bedömer att HD uttryckte sig så för att en rimlighetsbedömning angående utsagan om den subjektiva uppfattningen måste göras. Vem kan säkert säga hur en annan person uppfattade en viss situation? Därmed måste någon form av rimlig förklaring ges till hur en person kan ha uppfattat en given situation.
Av effektivitetsskäl så måste det givetvis finnas någon rimlighet i vad som kan tas för givet i den tilltalades utsaga, men med det sagt så tycker jag att det känns rättsäkert att en sakkunnig kallas och får uttala sig om hur en person i en extremt stressad situation kan uppfatta och agera.
Vid situationer där poliser står åtalade och har åberopat nödvärn så verkar det vara betydligt mer vanligt förekommande att sakkunniga experter inom psykologi har kallats, och uttalar sig om hur den tilltalade kan ha uppfattat situationen. Domstolarna har ofta lagt relativt stor vikt vid dessa uttalanden. Som tidigare sagt så finner jag det rimligt att sådana sakkunniga kallas, men jag undrar varför sådana sakkunniga experter främst kallas till polisiära
nödvärnsprövningar? Jag tycker att sådana bedömningar borde ha lika stor betydelse för polismän som för allmänheten i stort. Det skulle kunna vara så att de två vanligaste
åberopade experterna, Jan Fredriksson och Johan Bertilsson, själva är poliser och att de därför ofta blir kallade till att försvara åtalade poliser.
Andra omständigheter, som berör polisprövningar i allmänhet skulle kunna vara hänförliga till det som särskilda åklagarkammaren åberopade i sin rapport och som enskilda åklagare
uttalade sig om. Påståendet från åklagare att domstolarna har en tendens att lita på poliser, för att de inte anses ha något personligt motiv annat än att göra sitt jobb. Därmed så måste det helt enkelt finnas andra skäl för poliser när de har överskridit sin nödvärnsrätt. Dessa tankegångar diskuterades även i New York Times artikel om Professor Bill Levinskis forskning om polisskjutningar. Där påstås att domstolarna kan bli så övertygade om att en polis inte kan ljuga eller agera felaktigt att de utgår från att de talas sanning och har agerat på ett försvarligt sätt.131
Ett sådant tankesätt ser jag vissa risker med då poliser kan ha personliga motiv, såsom
fördomar mot en viss typ av människor. Dessutom så kan en polisman, precis som människor i allmänhet, förlora kontrollen på grund av till exempel aggressivitet och begå handlingar som hade ansetts uppenbarligen oförsvarliga för enskild medborgare, och som inte heller bör anses vara det för polismän
Ett annat skäl skulle kunna vara att flertalet av de polisiära fall som jag har studerat närmare i uppsatsen inte är särskilt gamla, medan flera av de fallen där vanliga medborgare står åtalade är lite äldre. Det enda fall där en sakkunnig psykolog var inkallad, Vallåkrafallet, var från 2017. Det skulle kunna vara så att kunskapen om stressreaktioner och åberopanden av dessa vid nödvärnsprövningar först uppstod bland poliser, men att det i framtiden kommer att åberopas mer och mer inom alla typer av fall där nödvärnsinvändningar görs. Givetvis är det rimligt att sådana sakkunniga psykologiska utlåtanden i så fall åberopas i lika stor
utsträckning bland både allmänheten och polismän och bedöms likvärdigt.
Gällande nödvärnsexcess bland polismän, så har det som sagt inte prövats i någon stor utsträckning. Det framstår dock, med hänsyn till uttalanden i förarbeten och i doktrin som att polismän skulle ha ett mindre utrymme att åberopa excess, då de förmodligen har bättre förutsättningar än människor i allmänhet att kunna bemöta angrepp.
Det framstår dock som att både allmänheten och polismän har kunnat åberopa kraftiga straffrabatter när de har överskridit sin nödvärnsrätt i enlighet med 29:3 p. 5 BrB. I regel har påföljden blivit böter eller kortare fängelsestraff även i sådana fall där den tilltalade har utsatt andra för livsfara. Det framstår dock som att straffrabatten för polismän är ännu aningen generösare, kanske med hänsyn till den polisiära tjänsteplikten.
131https://www.nytimes.com/2015/08/02/us/training-officers-to-shoot-first-and-he-will-answer-questions-
Källförteckning
Litteratur
Böcker
Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, Iustus Förlag(2 uppl.) Uppsala, 2013
Boucht, Johan, Polisens användning av våld, Iustus förlag,(upplaga 1:1) Uppsala, 2019 Boucht, Johan, Polisiär våldsanvändning, Iustus förlag, (Upplaga 2:3) Uppsala, 2017 Holmqvist, Lena, Lejonhufvud, Madeleine, Träskman, Per-ole & Wennerberg, Suzanne,
Brottsbalken-En kommentar Kap 13-24, (7 uppl.) Nordstedts Juridik, Stockholm, 2012
Norée, Annika, Laga befogenhet- Polisens rätt att använda våld, (1 uppl.) Juridiska fakulteten i Stockholm, 2000
Norée, Annika, Polisers rätt att skjuta, (1 uppl.) Nordstedts juridik, Stockholm, 2004 Norée, Annika, Polisers rätt till våld, (1 uppl.) Nordstedts juridik, Stockholm, 2008 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, (4 uppl.) författaren och Nordstedts juridik AB, Stockholm, 2018
Sjöholm, Erik, När och hur får polisen ingripa? (3 uppl.), Statens nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer, Stockholm, 1978
Bernitz, Ulf, Jeuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep, Wiweka, Vogel, Hans-Heinrich, Finna rätt- Juristens källmaterial och arbetsmetod, (13 uppl). Nordstedts juridik, Stockholm, 2014
Artiklar
Psykologiska artiklar
Bertilsson, Johan, Human motor control, autonomic and decision processes under physical
and psychological stress. Instinctive, reflexive and adaptive aspects,Lund University, Faculty of Medicine Doctoral Dissertation Series, 2019
Juridiska artiklar
Svensk Juristtidning 1984 s.801 Nelsson, Alvar, Brotten och brottsutveckling i Sverige och
Finland under 50 år
Nyhetsartiklar
Får vi försvara oss- eller är det bara poliser som får det?, Börje R P Carlsson Magasin
Paragraf 04-03-2019 https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/54263-far-vi- forsvara-oss-eller-ar-det-bara-poliser-som-far-det/ Hämtad 23/4-2020
Så många poliser har dömts för våld i tjänsten på fem år, SVT, 1/6-2019
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-manga-poliser-har-domts-for-vald-i-tjansten-pa-fem-ar
Training officers to shoot first and he will answer questions later, Apuzzo, Matt, New York
Times, 1/8-2015 https://www.nytimes.com/2015/08/02/us/training-officers-to-shoot-first-and- he-will-answer-questions-later.html Hämtad 10/7-2020
Offentligt tryck
Statens offentliga utredningar
SOU 1953:14 Förslag till brottsbalk- Avgivet av straffrättskommittén SOU 1982:63 Polislag- Betänkande av 1981 års polisberedning
SOU 1988:7 Frihet från ansvar: Om legalitetsprincipen och om allmänna grunder för ansvarsfrihet: slutbetänkande
Propositioner
NJA ll 1962
Prop. 1983/84:111 Med förslag till polislag m.m
Prop. 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m Ansvarsfrihetsgrunder m.m
Särskilda åklagarkammarens årsrapport
Särskilda åklagarkammarens årsrapport 2018
Finska förarbeten
RP 44/2002 rdRättsfall
HD-avgöranden
NJA 1969 s. 425
NJA 1971 s. 245
NJA 1971 s. 442
NJA 1977 s. 655
NJA 1987 s. 655
NJA 1990 s. 210
NJA 1990 s. 370
NJA 1993 s. 553
NJA 1994 s. 48
NJA 1995 s. 661
NJA 1999 s.48
NJA 2005 s. 237
NJA 2005 s. 805
NJA 2009 s. 234
NJA 2012 s. 45
Hovrättsavgöranden
RH 1992:25
RH 1997:73
Opublicerade Hovrättsavgöranden
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2017-02-01 B 1928-16
Göta Hovrätt
Göta HovR dom 2007-02-23 B 949-06
Göta HovR dom 2001-06-20 B 1281-00
Svea Hovrätt