Användarperspektiv

Nedan presenteras den tematiska analysen från datainsamlingen med användarna av vårdapplikationen. De teman som identifierades var användbarhet, övergång från fysisk till digital vård och skillnader mellan digital och traditionell vård. Samtliga teman identifierades i både den yngre och äldre målgruppen, men med blandade åsikter. Till varje tema identifierades dessutom olika kategorier relaterade till temat, som ibland skilde sig något mellan målgrupperna. Då datainsamlingen speglar respondenternas attityder och upplevelser, och behandlar många olika aspekter, finns det vissa likheter mellan några av kategorierna. Trots likheter mellan vissa av kategorierna bedömdes det vara viktigt att ha med samtliga av dem för att ge en bra helhetsbild över den data som samlades in.

5.1.1 Användbarhet

Detta tema berör hur respondenternas attityd till digitala vårdmöten via vårdapplikationer, och hur dessa tillfredsställde deras behov av vård. Till detta tema identifierades två kategorier;

tillgänglighet och enkelhet. Dessa kategorier identifierades hos båda målgrupperna, och handlar om hur respondenterna upplevde användningen av vårdapplikationer för digitala vårdmöten, samt de styrkor och svagheter de identifierade med dessa. Temat användbarhet diskuterades frekvent under både fokusgruppen och de semistrukturerade intervjuerna, och ansågs därför vara av stor betydelse för att kunna undersöka respondenternas attityder till digitala vårdmöten.

Tillgänglighet

Kategorin tillgänglighet var en av de kategorier som diskuterades mest frekvent under datainsamlingen med användarna. Tillgängligheten hos de digitala vårdtjänsterna var det som respondenterna ansåg var den största fördelen med det digitala vårdmötet. En av

respondenterna ur den yngre målgruppen förklarade hur hen resonerat vid valet att boka ett digitalt vårdmöte, istället för ett fysiskt, vid förnyelse av recept; “då kände jag att ”måste jag verkligen åka in till en... liksom en vårdcentral eller måste jag sätta mig i kö eller drop in-tid”, det blir liksom ett projekt” (Respondent 1, 25 år). Respondent 5 instämde i detta och fortsatte med; “jag behöver inte sitta i ett väntrum och sitta där, och jag behöver inte... jag ligger liksom i min säng och väntar på att de ska ringa upp, jag behöver liksom inte vara där fysiskt”

(Respondent 5, 25 år).

Några av respondenterna ur den yngre målgruppen, varav en av dem inte tidigare nyttjat ett digitalt vårdmöte, påpekade att digitaliseringen möjliggjorde nyttjande av vård för individer som annars har svårt att söka vård;

“Det öppnar ju upp portarna för väldigt många som inte har möjlighet, det kan vara allt från att man är gammal till att man lever i såna förhållanden hemma som gör att man inte får gå till läkaren, men kan man göra det på nätet så är ju det bra” (Respondent 6,

25 år).

“...med de här apparna får du en trygghet i att du är hemma och du är själv, och jag behöver inte fysiskt träffa nån vilket kan vara läskigt för många, och att du är mer

benägen att söka hjälp” (Respondent 1, 25 år).

Respondenterna i den äldre målgruppen hade liknande argument som den yngre, där de på frågan om vad de ser som den största fördelen med digitala vårdmöten svarade;

“Jag tror att det är bra för det kan öka människors chanser att söka upp vården, framförallt om man har fysiskt svårt för att ta sig till en plats så kan det vara rätt bra”

(Respondent 8, 65 år).

“Man skulle inte få en massa sjuka människor i väntrum som sitter och smittar varann, man skulle slippa åka iväg om man är sjuk, man skulle slippa slita upp sitt sjuka barn för att åka till vårdcentralen eller BVC, man skulle vinna jättemycket på det” (Respondent 7,

65 år).

Från den äldre målgruppen framkom dock även svar som; “Vid båda tillfällena kunde vi inte få en tid tillräckligt snabbt på vår vårdcentral, och då tänkte jag att ”Jag provar KRY”. Dock har vi båda gångerna sedan ändå behövt gå till en fysisk vådcentral” (Respondent 9, 63 år).

Trots att tillgänglighet ansågs som den digitala vårdens främsta styrka, ansåg respondenterna att detta inte var helt problemfritt. Båda målgrupperna var överens om att det finns en risk för att de digitala vårdaktörerna kunde skapa ett behov av sjukvård som egentligen inte finns.

Respondenterna uttryckte en oro över att många av de patienter som söker sig till den digitala vården antagligen inte skulle behöva ett möte med en sjuksköterska eller läkare, det vill säga att deras besvär egentligen går att självbehandla, eller att de med tiden går över av sig själva;

“Mycket ska idag gå snabbt hela tiden utan att man gett det tid för att se över utvecklingen, vissa saker kanske går över efter en eller två dagar utan att du behöver

träffa en läkare.” (Respondent 10, 75 år)

Enligt respondenterna fanns det olika anledningar till att dessa patienter väljer att söka vård ändå. De menade dels att tillgängligheten hos digital vård var en bidragande faktor till att en potentiell överkonsumtion av primärvård kan skapas. Detta uttrycktes när respondenterna pratade om att bokning av ett digitalt vårdmöte inte blir ett lika stort projekt som att boka tid för att gå till en fysisk vårdcentral, vilket respondenterna menade kan öppna upp för digitala vårdmöten som egentligen inte skulle behövas. Hur dessa applikationer och tjänster är uppbyggda uttryckte respondenterna också tyder på ett sätt som vädjar till att patienten snabbt och enkelt kan söka vård för åkommor som egentligen inte behöver vård. Detta var något som respondenterna ifrågasatte i relation till hur etiskt korrekt det tillvägagångssättet är;

“Det känns som att de här plattformarna är mer för mindre sjukdomar eller hypokondriker. För det möjliggör ju mycket lättare för hypokondriker” (Respondent 3,

27 år)

“Det är verkligen oetiskt måste jag säga, att släppa in förkylningar. Det går inte att göra något åt en förkylning och det är inget man behöver eller ska söka vård för“ (Respondent

10, 75 år)

Att interaktionen med läkare och sjuksköterskor sker via videosamtal istället för fysiska möten är en av de faktorer som gör att tillgängligheten av denna typ av sjukvård är så pass hög, men att interagera med sin läkare på detta sätt var något respondenterna upplevde som obekvämt och onaturligt. De uttryckte att de kände någon form av obehag att prata med sin läkare via videosamtal. Ur den yngre målgruppen framkom svar som; “jag tycker att det är lite stelt”

(Respondent 1, 25 år), och “man vill ju inte facetimea med främlingar” (Respondent 2, 27 år), men även något positivare svar som “det är såklart obekvämt, men man ser ju dem också, och det är nog inget de föredrar, men det får man ta” (Respondent 5, 25 år), framkom från datainsamlingen.

Från den äldre målgruppen var åsikterna om videosamtal främst negativa. Respondent 8 uttryckte att “Jag använder ju inte videosamtal överlag, i någon situation. Jag tycker att det är en konstig sak, eller ett konstigt medie” (Respondent 8, 65 år). Vidare uttryckte några av

dem att det skulle krävas att någon i deras närhet uppmuntrade dem att testa att ha videosamtal med läkare, för att de skulle känna sig mer bekväma med det.

Enkelhet

Enkelhet var en av de kategorier som endast identifierades vid datainsamlingen från fokusgruppen med den yngre målgruppen. Kategorin behandlar hur den yngre målgruppen upplevde den digitala vården som enkel att nyttja, ibland enklare än den fysiska vården; “Om du ser på hela liksom servicespektrumet, så är det ju smidigare att använda Kry” (Respondent 3, 27 år). Respondenten menade därmed att det digitala vårdmötet går snabbare och kräver mindre ansträngning, än ett fysiskt möte, då patienten slipper lämna sitt hem. Vidare diskuterade respondenterna att digitala vårdmöten framförallt var fördelaktiga vid förnyelse av recept, då “förnya recept är ju jättesmidigt” (Respondent 1, 25 år). En av respondenterna förklarade även hur hen resonerat vid valet att använda en vårdapplikation för att boka ett digitalt vårdmöte vid förnyelse av recept;

“Jag har alltid förnyat recept [vid fysiska vårdcentraler], och då måste man boka tid [...]

så måste man gå dit och sen måste de fråga, alltså de ställer samma frågor varje gång fast man haft det här i flera år, och sen är det alltid en patientavgift på typ 200 kronor för

att ens gå dit och så ställer de samma frågor igen, så då kände jag att då kan man lika gärna testa [digitalt vårdmöte]. Det var fett smidigt” (Respondent 5, 25 år).

Detta visade att respondent 5 upplevde att ett digitalt vårdmöte var enklare än ett traditionellt vårdmöte vid förnyelse av recept, då det krävde mindre ansträngning av patienten. Att ett digitalt vårdmöte är gratis jämfört med ett traditionellt spelade också in.

Respondenterna från den yngre målgruppen påpekade dessutom att vårdapplikationernas gränssnitt är viktigt, och att detta kunde vara avgörande vid valet av vårdgivare, då det påverkar interaktionen med tjänsten. De argumenterade för att applikationens gränssnitt påverkar helhetsintrycket av tjänsten, och att ju lättare applikationen är att använda, desto större var chansen att de skulle välja just den. Respondent 1 påpekade även att det är viktigt att gränssnittet är tydligt, för att undvika förvirring hos användaren; “Den känns ju, jag tror på appen. Det känns inte som att jag kommer in och ba ”vad är det här” (Respondent 1, 25 år).

Respondenterna från den yngre målgruppen ansåg att Krys applikation hade ett väl utformat gränssnitt, och att detta påverkade upplevelsen av enkelhet positivt.

5.1.2 Övergång från fysisk till digital vård

Detta tema identifierades hos båda målgrupperna, och berörde hur respondenterna upplevde utvecklingen från fysisk till digital vård, men även hur de ansåg att denna transformation påverkat utvecklingen i samhället och hur de själva ställde sig till detta. Inom detta tema identifierades tre kategorier; påverkan på marknaden, normalisering och vana. Dessa kategorier behandlade respondenternas egna åsikter kring utvecklingen, men även hur de trodde att den påverkat, och hur den i framtiden kan komma att påverka, andra i samhället.

Påverkan på marknaden

I och med att vissa symtom och besvär kräver fysiska undersökningar eller provtagningar händer det i viss utsträckning att de digitala vårdaktörerna behöver skicka vidare patienter till fysiska vårdcentraler när de misstänker att fysisk vård krävs. Av respondenter från båda målgrupperna upplevdes det att de patienter som slussas vidare till fysisk vård också var de patienter som utgjorde ett större arbete och en högre kostnad, och att detta innebar en skev patientfördelning;

“Det blir ju en väldigt skev fördelning om vårdcentralen får ta alla grova fall, det är ju de som får lägga ut alla pengar, medan kry drar in pengar på lätta fall“ (Respondent 6,

25 år)

“Det känns också som att de sållar bort det som inte är så viktigt också, så får vårdcentralen de svåra fallen” (Respondent 2, 27 år)

Vissa av de digitala aktörerna erbjuder numera även fysiska vårdcentraler, dit de patienter som de inte kan hjälpa digitalt, skickas till. Respondent 7 menade att detta var ett bra sätt för de digitala vårdaktörerna att ta ansvar för en jämnare patientfördelning:

“...jag har inte lika mycket emot privata vårdcentraler, jag har själv en sån. Och när jag går dit, då får jag ingen dålig smak i munnen. Men jag tycker det här snabba, med de snabba pengarna, nä jag vet inte riktigt vad jag tycker. Men jag tycker att det är bra att

de tar eget ansvar genom att öppna de fysiska.” (Respondent 7, 65 år)

Citatet belyser hur respondent 7 inte upplevde samma problem med att gå till privata, fysiska vårdaktörer, men när det gäller privata, digitala aktörer upplevde hen däremot en negativ känsla. Hen förknippade den digitala aspekten av privatiseringen med att tjäna snabba pengar, något hen inte tyckte går ihop med vårdgivning.

Respondenterna uttryckte att idén om digitala vårdmöten i sig inte är dålig, och att det fanns mycket potential för den statliga vården att utvecklas för att erbjuda liknande tjänster. Slutligen

vädjade därför respondent 7 till statliga vårdaktörer att de bör ta efter de privata aktörerna för att utveckla liknande plattformer för digital vård;

“Så jobba på det och bygg ut, så att regionen förstår att här finns det en guldgruva, konkurrera ut de där privata. Det skulle jag ha gjort om jag var sjukhusdirektör”

(Respondent 7, 65 år)

Enligt respondent 7 fanns det mycket som den regionala sjukvården kunde göra, och att de bör lägga mer fokus på digitala vårdmöten för att kunna konkurrera ut de privata aktörerna på marknaden.

Normalisering

Kategorin normalisering identifierades när båda målgrupperna pratade om att digitala vårdmöten har blivit allt vanligare, och att en av anledningarna till detta är den omfattande marknadsföringen som gjorts av vårdapplikationer. När den yngre målgruppen fick frågan om hur de kände inför marknadsföring av digitala vårdmöten svarade de; “nu känns det, nu tänker jag inte ens på det. Det känns väldigt naturligt bara” (Respondent 1, 25 år), och “alltså, det är ju överallt liksom” (Respondent 2, 27 år). Respondenterna i den yngre målgruppen hade sett marknadsföring för Kry, och uttryckte att detta gjort att de tyckte att digitala vårdmöten numera är mer normalt än när dessa först lanserades. Respondent 1 jämförde mängden marknadsföring hen exponeras för med att bli manipulerad till att tycka att digitala vårdmöten är normaliserat;

“jag har nog ändå blivit lite hjärntvättad”.

Trots att den äldre målgruppen också ansåg att digitala vårdmöten blivit allt mer vanligt uttryckte de att det ännu inte kändes normalt för dem att nyttja vård digitalt. Respondent 8 var en av de som tidigare aldrig bokat ett digitalt vårdmöte, och uttryckte att hen inte hade för avsikt att göra det förrän det blir så pass normaliserat att det upplevs vara ett naturligt val; “Nu reagerar jag på att ”oj vad är det här för något, ska man skypa med sin doktor?” men om det blir normaliserat kommer jag nog inte känna så […] man behöver liksom inte fundera på det, utan det är så normalt och vanligt att använda dem, så då skulle jag nog göra det utan att tänka” (Respondent 8, 65 år).

I takt med att digitala vårdmöten blir mer normaliserade, och fler människor nyttjar vård på detta sätt, trodde respondenterna i den äldre målgruppen att de i framtiden skulle bli rekommenderade av andra att testa tjänsten. Detta i sin tur var för några avgörande för att de i framtiden skulle överväga att boka ett digitalt vårdmöte; “Framförallt om det är några jag känner som liksom ”aa men de här är jättebra, och där har de jätteduktiga läkare”

(Respondent 7, 65 år), och; “En person skulle kanske inte räcka. Men om jag pratar med flera personer under tillräckligt lång tid, så, mm” (Respondent 8, 65 år). Både respondent 7 och 8 pratade om att det för dem krävdes rekommendationer från flera människor för att de skulle bli motiverade att nyttja digitala vårdmöten, och att detta därför krävde någon slags normalisering.

Vana

Kategorin vana identifierades då båda målgrupperna uttryckte att nyttjandet av digitala vårdmöten är beroende av vilka vanor användaren har. Respondenter ur både den yngre och äldre målgruppen argumenterade för att nyttjande av vård i alla dess former var resultatet av vad individen känner till sedan tidigare; “man gör vad man känner till” (Respondent 4, 30 år).

Respondent 4 från den yngre målgruppen menade att hen valt bort digitala vårdmöten på grund av vanan att nyttja vård på ett traditionellt sätt, och att detta hörde ihop med vetskapen om vad denna typ av vård ger;

“Att lägga ner tid och energi på det där när jag vet att det bara är att ringa min doktor och få en tid nästa vecka också går jag dit. Jag vet hur det går till och jag vet vad jag får.

Så det är bara vana för mig” (Respondent 4, 30 år).

Respondent 3 fortsatte därefter med att argumentera för att det var ett första steg som krävdes för att ändra på sina vanor; “Jag tror att om du skulle göra det en gång skulle du troligtvis fortsätta sen. Men det är väl det att du aldrig tar det första steget” (Respondent 3, 27 år).

Vid frågan om varför de äldre respondenterna trodde att äldre målgrupper inte nyttjar den digitala vården i lika stor utsträckning som yngre målgrupper, ansåg de att det hade med vanor att göra, och att detta tillsammans med en osäkerhet kring tekniken blev ett motstånd till att våga testa digitala vårdmöten;

“...det finns ett motstånd när vi inte är vana, vi tycker att tekniken trasslar till det, vi vet inte hur man laddar ner appen, det känns inte bekvämt” (Respondent 7, 65 år).

Några av respondenterna i den äldre målgruppen ansåg dock att det fanns saker att göra för att ändra på detta, och för att locka fler äldre målgrupper, som ofta är i större behov av vård än yngre;

“...då måste man trygga dem, och antingen få hjälp eller lära upp dem. [...] Men jag tror att man måste locka dem, att det är gratis och så” (Respondent 7, 65 år)

Något som ansågs viktigt för att locka och motivera äldre målgrupper att nyttja digitala vårdmöten var dels kostnaden, då respondenterna ansåg att vården bör vara kostnadsfri för äldre. De argumenterade dessutom för att kunskapen om tekniken, och hur tjänsten fungerar, är låg hos den äldre befolkningen, och att man därför kan behöva lära upp dem och visa dem hur det fungerar för att de ska känna sig säkrare med att nyttja digitala vårdmöten.

5.1.3 Skillnader mellan digital och traditionell vård

Detta tema var centralt hos båda målgrupperna, och berörde hur respondenterna upplevde att det digitala vårdmötet skilde sig från det fysiska, samt vilka bristerna och styrkorna hos dessa upplevdes vara. För att kunna analysera temat och göra en kartläggning över respondenternas attityder identifierades tre kategorier inom temat; fysisk kontakt, förtroende, och vårdkvalité.

Trots att samtliga av dessa kategorier identifierades hos både den yngre och äldre målgruppen skilde sig respondenternas attityder och upplevelser inom vissa av kategorierna. Dessa skillnader har redovisats.

Fysisk kontakt

Kategorin fysisk kontakt diskuterades av båda målgrupperna, och de var överens om att frånvaron av den fysiska kontakten inom den digitala vården var en faktor som påverkade deras attityd till vården. Trots att de uttryckte att den fysiska närvaron av vårdpersonal inte alltid behövdes, menade de ändå att den var viktig för att kunna göra en säkrare bedömning vid diagnostisering av patienten. Respondent 6 argumenterade för att patienter vid digitala vårdmöten lättare kunde manipulera mötet i syfte att få en diagnos, då det inte finns lika många och säkra medel för vårdpersonalen att via ett digitalt möte undersöka och bekräfta symtom hos patienten;

“Alltså min bildade uppfattning är man får en uppfattning av en person, exempelvis som att ”den här killen han kommer in och ba åh det är så stressigt” att okej kanske överdriver den här personen smärtan lite. Det kan man inte göra på telefon på samma

sätt liksom“ (Respondent 6, 25 år)

Respondent 1 instämde vidare om att den fysiska kontakten mellan vårdpersonalen och patienten bidrog till en säkrare bedömning; “...alltså klämma känna, tror det skapar en mer säker bedömning” (Respondent 1, 25 år).

Vidare uttryckte respondenterna från den äldre målgruppen att den miljö som omger en fysisk vårdcentral också påverkade upplevelsen av hela vårdmötet. Detta då de upplevde att det,

utöver den fysiska kontakten mellan vårdpersonal och patient, också var av betydelse vart vården utförs. Citatet nedan visar hur respondent 8 upplevde att de fysiska aspekterna hos vårdcentraler gör att hela mötet känns mer legitimt och viktigt;

“För att då känns det som att jag har kontroll över situationen. Jag kan ha ett fysiskt möte med en fysisk person som jag kan se. Jag kan ha det i ett fysiskt rum med eget... det känns som att det är på allvar och det känns också som att jag bara vill söka vård när det

är på allvar” (Respondent 8, 65 år)

Vidare ansåg respondenterna från båda målgrupper att det fysiska mötet mellan vårdpersonal och patient var viktigt för att skapa en känsla av förtroende för den vård man får. Att skapa en

Vidare ansåg respondenterna från båda målgrupper att det fysiska mötet mellan vårdpersonal och patient var viktigt för att skapa en känsla av förtroende för den vård man får. Att skapa en