Arbete kring sexualitet i förhållande till personer med intellektuell

6.2.1 Utbildning och dejtingkvällar

Samtliga informanter arbetar i olika utsträckning kring frågor angående sexualitet i sina verksamheter. Det kan handla om allt från utbildning för såväl personal som brukare med studiecirklar där brukarnas behov styr utgångsläget för frågor och diskussion. Vidare berättar vissa informanter om särskilda dejtingkvällar och samarbeten mellan kommuner med discon och dejtingcoachning. En av informanterna belyser tonvikten av att upprepa kunskapen kring sexualitet då individerna har lätt till att glömma bort information med tiden. På liknande sätt kan sex- och samlevnadsundervisningen samt besök vid ungdomsmottagningen kanske även erbjudits vid fel tidpunkt på gymnasiesärskolan för ungdomarnas mognadsmässiga nivå. Det finns således en välvilja att lära personen med intellektuell funktionsnedsättning om sex och samlevnad och den kreativa

förmågan att nå dit verkar vara hög. Nordeman (2002) menar på att personer med intellektuell funktionsnedsättning har svårt att själv söka sig till information eller inhämta information från andra kanaler som en bästa vän eller ett storasyskon. Detta gör att personal har en viktig roll att upplysa med råd och kunskap kring sexualitet.

Malin berättar hur de arbetar med sexualitet på hennes korttidsvistelse:

”Vi pratar om sexualitet och samlevnad med ungdomarna. Med varandra. Det är en återkommande punkt på våra arbetsplatsträffsmöten. Plus att jag är med i en kommun-övergripande grupp i sexuell hälsa för LSS. /…/ Dessutom har vi ägnat oss åt dejtingkvällar. För det är en jättevanlig fråga. Hur blir man ihop? Hur träffar man någon?! Ensamma människor som bara vill ha en pojkvän/flickvän. Och så vet man liksom inte hur man ska göra, så vi har haft lite dejtingkvällar. Där vi övat på att ställa frågor till varandra, bara för att lära känna varandra eller våga prata med varandra. Att ta kontakt. ”

Molly berättar om studiecirklar som arbetssätt kring sexualitetfrågor samt att hennes kommun bjudit in polisen för att tala om samtycke, att nej är ett nej i en relation bland annat. Detta påvisar ett stort intresse av att tänka kreativt kring olika ingångar för att ge personer med intellektuell funktionsnedsättning de rätta

verktygen kring sexualitet och relationer.

”Men vi 3 som är kvar har ju startat studiecirklar. Så det har vi ju jobbat på de sista åren. Bjudit in alla brukare inom LSS inom kommunen. /…/ Och då har vi ju tagit in folk som kan mer än vad vi kan om man säger. Barnmorska som pratar sex och samlevnad och preventivmedel och så. /…/ Sen har vi haft

arbetsterapeuter och vi har haft polisen hos oss och studiebesök. /… 6.2.2 Mötesplatser

Det empiriska materialet visar på en avsaknad av mötesplatser och en önskan om längre öppettider på de fritidsverksamheter som i nuläget finns att träffas på för målgruppen. Det kan vara svårt att skaffa relationer utanför gruppbostaden eller den lilla sfär personerna med intellektuell funktionsnedsättning lever i. Därmed önskas ett fortsatt arbete kring att utveckla fler valmöjligheter att träffas på. Löfgren-Mårtensson (2005) har även hon uppmärksammat detta mönster och efterfrågar detsamma i sin forskning. Hon ifrågasätter dessutom varför

regionsdiscon för personer med intellektuell funktionsnedsättning ska stänga kl. 22.00 när krogen för resterande befolkning i samma ålder mestadels är öppet till 03.00. Detta bidrar med försämrade möjligheter att träffa en potential partner då uppsatta regler och bestämmelser skapar hinder. Informanterna påvisar däremot en medvetenhet kring detta vilket kan göra att läget med förhoppning kan förändras.

Denna önskan om att förlänga öppettider på de mötesplatser som i nuläget finns kan illustreras med hjälp av följande citat av Jennifer:

”Men där tänkte jag, när vi haft dejtingkvällarna på fredagarna då, så har jag också tänkt att jag vill gå ut med det som en dejtingkväll men jag känner också att det är viktigt som en vanlig mötesplats en fredagskväll. /…/ Så därför önskar jag mer öppet på vår fritidsverksamhet kanske just på fredags och lördagskvällar. Eller att någon av dem kvällarna hölls öppna. Det behöver inte vara dejtingkväll utan bara en vanlig hängarkväll. Spela spel, titta på film, möjlighet att dansa lite eller lyssna på musik eller vad som, fika, äta. Som vi andra gör!!”

Andreas svarar såhär när jag frågade om det fanns några särskilda mötesplatser för persongruppen inom kommunen:

”Naej faktiskt inte. Grannkommunen sa att de hade dejtingkvällar med en annan kommun så då tänkte vi ändå att det kanske hade varit något. /…/

6.2.3 Skyldighet som personal eller ej?

Informanter berättar att det kan finnas dem inom personalgrupperna som ifrågasätter om det ingår i deras jobb att hantera frågor kring sexualitet i arbetet med personer med intellektuell funktionsnedsättning. En möjlig förklaring till detta kan vara att sexualitet hör till det väldigt privata för många - något som sker bakom stängda dörrar, vilket i sin tur gör att personal känner sig obekväma i dessa situationer. Det kan också handla om okunskap och därmed en otrygghet att hantera situationer som personalen upplever är svåra. Vid okunskap finns risk att personal dramatiserar och förbjuder sexuella uttryck hos personen med

intellektuell funktionsnedsättning, med anledning av att personalen känner sig vilsen och otrygg i bemötandet av dessa situationer (Milligan & Neufeldt, 2001)

Malin betonar dilemmat här:

/…/ Och då hamnar vi ibland på boenden där det inte har pratats så mycket om det, och där de säger, ”det ingår inte i min arbetsuppgift”. /…/ ”Nä jag känner mig inte bekväm i det här” och då kan man ju tycka ”jag känner mig inte bekväm i att torka bajs”, men det ingår i mina arbetsuppgifter så det får jag nog göra ändå. Det finns handskar där! Skratt*/…/

Jennifer har upplevt samma typ av motstånd:

/…/ Men det är klart när vi började arbeta kring de här frågorna i början på 2000-talet, ja men då var det ju mer det här ”ska jag verkligen behöva göra det här?”. Men för något år sen när vi hade någon personal som sa att hen inte tyckte att det här ingick i hens jobb. Så det är väl i så fall litegrann man möter det synsättet, men det är nog snarare för att det är svårt.”

yrkesroll att kunna bemöta och hantera dessa frågor och om det sträcker sig utanför deras kunskapsområde – att hänvisa personen vidare till barnmorska eller vårdcentral eller annan kollega. Denna övertygelse kan göra att dessa

konstruktioner av personer med intellektuell funktionsnedsättning som icke sexuella eller sexuellt ohämmade kan kritiseras och så småningom förändras. Genom att personal delar med sig, likt ringar på vattnet, hur viktig och central sexualitetsfrågan är för alla människor, kan livsvillkoren för persongruppen bli bättre.

Jennifer svarar enligt följande kring skyldighet i arbetsrollen att ta sig an frågor kring sexualitet:

”Ja enligt handlingsplanen så ingår det i mitt jobb. Så det är helt självklart!”

Vidare Andreas:

”Jag tycker att vi har en skyldighet. Om inte annat måste man vägleda och

hänvisa personen vidare så hen får hjälp av någon annan. Vi kan liksom inte bara släppa utan vi har en skyldighet, det är ju en jätteviktig fråga. Och kan jag som sagt inte själv kanske en kollega kan eller att vi tillsammans bokar en tid till barnmorska. Jag tycker absolut att vi alla har en skyldighet att ta det vidare när brukarna kommer. Det är ju jätteviktigt.”