Arbete som rättighet och skyldighet

En respondent uttrycker att lönearbetet utgör en viktig del i människors identitetsskapande.

R7: Ja men det (att ha ett lönearbete) är ju viktigt, det är jätteviktigt. Det blir ju en…gemenskap och man får en tillhörighet och…lite av en identitet också faktiskt. Så att…jo för självkänslan är det jätteviktigt tror jag.

I citatet artikuleras tecknen ”gemenskap”, ”tillhörighet” och ”identitet” till lönearbete vilket attribuerar lönearbetet med meningsbetydelser som Junestav (2004) och Eriksson (1998) identifierar inom konstruktionen av arbetslinjen. En ekvivalenskedja upprättas mellan lönearbetet och tecknet ”självkänsla” vilket implicerar att det är positivt för människor att ha ett arbete. Citatet utelämnar att förutsättningarna för gemenskap, tillhörighet, identitet och självkänsla skulle kunna konstrueras utanför lönearbetets sammanhang och implicerar att lönearbetet är avhängigt människors existens som sociala varelser. I enlighet med Laclau och Mouffes (2001/1985) diskursteoretiska epistemologi så utgör citatet ett exempel på hur en diskurs konstituerar verkligheten. Genom sitt uttalande artikulerar och reproducerar

respondenten lönearbetet som norm, och underminerar samtidigt alternativa sanningsanspråk som skulle kunna tillhandahålla en alternativ konstruktion av lönearbetets roll i människors liv. I citatet utelämnas exempelvis varför lönearbetet har kommit att bli en central del i människors identitetsskapande. Genom att arbetet konstrueras som nyttigt för människor

56 tangerar även citatet diskursen om arbete som rättighet, vilket synliggör tecknet ”lönearbete”

som en flytande signifikant. Diskursen om arbete som skyldighet, som exempelvis Junestav (2004) avhandlar, påskiner möjligheten att förse tecknet med alternativa betydelser. Arbetets konstitution avtäcks som avhängigt en diskursspecifik betydelse och därmed som möjlig att omförhandla. I nästkommande citat förhandlar respondenten med sitt föregående uttalande om arbetet som enbart positivt.

R7: Förutsättningarna för det är nog ganska dåliga i dagens läge…och det ser man också. Det är många som går i pension tidigare och…det är många som dessvärre tvingas nästan att byta jobb under en del av livet, för det funkar inte inom industrin för dom helt enkelt. Det är…Det är för tufft va. Så att…och där…andra krafter in och, som sagt var. Det är klart att vi behöver ha framgångsrika företag som tjänar pengar och så vidare men…man måste ju samtidigt titta på vad är det man spottar ut sig i andra änden så att säga, som blir förbrukat va? Och när det är människor då…då tycker jag det är…då behöver man ju börja resonera på ett annat sätt.

I citatet artikuleras att industriarbetares förutsättningar att arbeta inom industrin fram tills pensionsåldern ”nog är ganska dåliga i dagens läge” till följd av att arbetet ”är för tufft”. En ekvivalenskedja upprättas mellan det tuffa fabriksarbetet och möjligheten att arbeta fram tills pensionen. Resultatet överensstämmer med Ohlssons (2008) analys av äldre Volvoarbetares inställning till sitt arbete, i vilken många upplevde sig tvingade att förtidspensioneras till följd av arbetsskador. Även i Burawoys (1979) studie uppvisas liknande resultat. I citatet

impliceras därtill att företagens intressen är legitima och grundade i sunt förnuft ”det är klart att vi behöver framgångsrika företag som tjänar pengar”. Resultatet överensstämmer med hur arbetslinjens hegemoni artikuleras i Junestavs (2004) och Erikssons (2004) avhandlingar. Den arbetsmarknadspolitiska diskursen framhåller exempelvis vinster och tillväxt som positivt och som ett måste för både individ och samhälle. I citatet efterföljs dock artikulationen av ett

”men”, vilket sänker utsagans modalitet. Företagens intressen konstrueras som legitima

”men” ”man” måste samtidigt ta hänsyn till vad som ”blir förbrukat”. Tecknet ”blir”

synliggör en process, vilket indikerar att det rör sig om en förbrukning, och ”man” artikuleras som ansvarig aktör. Det impliceras att aktören utgörs av företagen men uttalandet uttrycks med relativt låg transivitet i den mening att den ansvarige anonymiseras. Respondenten utmanar även arbetslinjens hegemoni i artikulationen ”spottar ut sig”. Företagens incitament att tjäna pengar konstrueras som antagonistiska i relation till industriarbetarnas intressen då de sistnämnda uppges ”nästan” ”tvingas” att byta jobb till följd av att de har spottats ut och således förbrukats av fabriken. Att vara förbrukad likställs vidare med att inte vara brukbar för arbetet. Citatet artikulerar en antagonistisk diskurs i relation till arbetslinjens hegemoni i den mening att lönearbete inom industrier utmålas som exploaterande snarare än som ett utbyte

57 mellan två jämställda parter. I nästkommande citat avhandlas relationen mellan arbetslöshet och hälsa.

C: Du sa något om att arbetslöshet kan påverka hälsan?

R10: Ja, morsan var ju så här långtidsarbetslös. Och det…bägge gott och ont. Hon kände sig i början att ”jag är värdelös” och så här ”jag bringar ingenting till samhället.

Jag är ingen bra förebild för barnen eller någonting”. Men också att hon började må betydligt bättre under längre tid (…) och nu har hon börjat jobba igen. Så det är så här, jag tror under vissa tider så är det dåligt men alltså så här om du fortsätter leta efter jobb och försöker så här, anstränga dig själv att må bättre, så leder det oftast till bra grejer.

C: Varför tror du att det gör det?

R10: För att du har tid att så här… återhämta dig från mycket (…) Du förstår din plats.

Alltså så här, inom ett samhälle. Att det är okej att vara arbetslös. Och sedan också att…våga sen också ta det steget vidare att faktiskt söka på nytt.

Respondenten artikulerar mammans tid i arbetslöshet till att hon upplever sig som ”värdelös”,

”ingen bra förebild” och att hon ”bringar ingenting till samhället”. Uttalandet fixerar

begreppen som moment i en diskurs om arbetslöshet och tillskriver arbetslösheten betydelsen att vara ”värdelös” och en ”dålig förebild”. Föreställningen om det arbetslösa subjektet som ingenting bringande till samhället överensstämmer med resultatet i Junestavs (2004) och Davidssons (2015) avhandlingar och artikuleras inom diskursen om arbete som skyldighet. I utsagan synliggörs även hur inställningen till lönearbetet påverkar innebörden av

subjektspositionen ”mamma”. Mamman är arbetslös vilket ekvivaleras med att hon inte är en bra förebild för barnen och, ur ett samhällsperspektiv, ”värdelös”. Indirekt impliceras att en lönearbetande mamma är en mamma med bra självkänsla och dessutom en bra förebild för barnen. Därtill förhandlar respondenten med arbetslinjens konstruktion av lönearbetets betydelse i artikulationen att arbetslöshet ”är okej”. Arbetslöshet artikuleras vidare som

”okej” om ”du fortsätter leta jobb”, anstränger ”dig själv att må bättre” och ”vågar” söka arbete på nytt. Det arbetslösa subjektet konstrueras således inom ramen för en diskurs om ansvar kopplat till lönearbete och arbetslöshet. Ansvarsdiskursen synliggör en dimension av aktörskap, i vilken individen åläggs att rycka upp sig och själv ta ansvar för sitt öde. Analysen åberopar här Foucaults (2002) påstående att allt motstånd också förutsätter makt. Motståndet antas konstituera och konstitueras av hegemoniska diskurser som villkorar subjektets

världsuppfattning. Respondentens uttalande att arbetslöshet är ”okej” utmanar arbetslinjens hegemoni genom att tillskriva begreppet en alternativ betydelse. Vad som konstituerar arbetslöshet omförhandlas i citatet och synliggör fenomenet ”arbetslöshet” som en flytande signifikant i relation till diskursen om arbetslinjen. Samtidigt ekvivaleras arbetslöshet med att den arbetslöse efter en tids ”återhämtning” ska återgå till arbetslivet. Återgången till

58 arbetslivet artikuleras som en förutsättning för att arbetslösheten ska kunna upplevas som

”okej” vilket synliggör hur hegemoniska diskurser även villkorar motståndets räckvidd. Det framgår att det är möjligt att förhandla med lönearbetets hegemoni, men ansvarsdiskursen synliggör att motståndet samtidigt är disciplinerat och konstituerat i enlighet med

övergripande diskurser som hegemoniserat lönearbetet som norm. I artikulationen framstår det som omöjligt att uttala arbetslösheten som ”okej” om inte fenomenet samtidigt

rationaliseras inom arbetslinjens diskurs. En respondent uttrycker även ett samband mellan arbetslöshet och ökad kriminalitet.

C: Vad hade hänt med industriarbetarna då? (Om industrirobotarna blir allt fler) R3: Då hade vi ju suttit hemma…Om…alltså jag vet inte, finns det ens tillräckligt med jobb om alla industrier hade försvunnit?

C: Vad tror du hade hänt om det inte fanns tillräckligt många jobb för alla?

R3: Då hade vi ju gått hemma…då hade kriminaliteten ökat antagligen.

I citatet avhandlas bland annat inställningen till industrirobotar. I likhet med resultatet i Nora Hampels et.al. (2021) artikel artikulerar respondenten en rädsla för att robotiseringen ska medföra att industrijobben försvinner, eller snarare en rädsla för att det inte ska finnas

”tillräckligt med jobb”. Citatet tangerar analysen i Paulsens (2013) och Davidssons (2015) avhandlingar, nämligen den politiska diskursen om att ”skapa arbete”. Respondentens rädsla artikuleras i form av att en robot ska ersätta dennes position som industriarbetare, inte att arbetsuppgiften eller produkten i sig ska försvinna. Innehavandet av ett lönearbete konstrueras implicit som nödvändigt enkom för att människor behöver ett arbete, inte för att frukten av arbetet i sig är nödvändig. Denna analys är enligt Burawoy (1979) och Foucault (2002) allt för endimensionell. I den senkapitalistiska välfärdsstaten utgör lönearbetet, eller i vart fall det aktiva sökandet efter ett lönearbete, en förutsättning för att tillgodose basala nödvändigheter likt mat och husrum. Respondentens rädsla görs med ovanstående kontextuella ramverk i beaktning, tämligen rationell och logisk. I citatet reproduceras även arbetslinjens konstruktion av lönearbetet som fostrande genom att arbetslöshet, eller avsaknaden av arbetstillfällen, artikuleras till kriminalitet och således tillskriver arbetslöshet med betydelsen kriminalitet och kriminella handlingar. Ekvivalensen mellan arbetslöshet och kriminalitet korresponderar med i resultatet Davidssons (2015) Broströms (2015) avhandlingar. Davidsson påvisar hur

diskursen om arbetslinjen används i den politiska argumentationen för att skapa konnotationer mellan arbetslöshet och utanförskap, vilket i sin tur ekvivaleras med kriminalitet och

avvikelse. I Broströms avhandling argumenterar hon för att fördömandet av arbetslöshet fyller sitt syfte i relation till kapitalets exploatering av lönearbetare samtidigt som de arbetslösa

59 tillförsäkrar kapitalet en reservarmé av villig och desperat arbetskraft. Respondentens rädsla att bli av med jobbet kan möjligen synliggöra en internalisering av utanförskapsdiskrusen och reproducerar även kapitalets skenbara fördömande av arbetslöshet.