Disciplinens gränser

I nedanstående citat avhandlas återigen pengars betydelse för inställningen till arbetet.

C: Vad skulle du säga är de huvudsakliga skälen till att du har gått till jobbet?

R6: Att jag har gått till jobbet, jag vet inte (skrattar) man måste betala sina fakturor.

Man är typ tvungen.

C: På grund av pengar?

R6: Ja. Annars hade ingen jobbat.

68 I citatet uttrycks med hög modalitet att pengar utgör det enda incitamentet för samtliga

människor att gå till jobbet, ”annars hade ingen jobbat”. Att gå till jobbet ekvivaleras med att

”man är typ tvungen” vilket implicerar att det finns ett tvång med i bilden. Behovet av pengar, eller ”betala sina fakturor” ekvivaleras med ”jobbet” och artikulationen tillskriver lönearbetet en tvingande betydelse. I citatet insinuerar även respondenten att hens inställning delas av en samtliga lönearbetare. Lönearbetet i sin tur konstrueras som en tvingande praktik, vilket utmanar arbetslinjens diskurs om arbete som rättighet. Tvånget artikuleras implicit i form av pengar men orsaken till tvånget identifieras inte. Likväl synliggörs en spänning mellan det arbetande subjektet och institutionen lönearbete, även om påståendet görs med låg transivitet och således osynliggör aktören som konstituerat premisserna för det tvingande förhållandet. I artikulationen av lönearbetet som avhängigt tvång synliggörs samtidigt att institutionen fordrar någon form av maktutövning. Den tvingande och synliga makten är mer närbesläktad med Foucaults (2017/1975) begrepp suverän makt än den dolda disciplinen, och är på många sätt mindre effektiv. Ekvivalensen mellan lönearbete och tvång synliggör dels närvaron av makt, dels att disciplinen har misslyckats. Föreställningen om hegemonin som objektiv blir möjlig för subjektet att ifrågasätta genom att lönearbetet konstrueras som en maktordning snarare än ett naturligt tillstånd. Subjektspositionen ”lönearbetaren” konstitueras som antagonistisk i relation till den tvingande makten och i citatets artikuleras en inställning till arbete som utmanar den senkapitalistiska konstruktionen av lönearbetets funktion i samhället.

Enligt Junestav (2004) kännetecknas den senkapitalistiska arbetslinjen av såväl fostrande sanktioner som nyliberala uppfattningar om lönearbetet som ett individuellt val. Diskursen rationalitet exponeras som ologisk i den mening att den fria viljan parallellt uppges vara i behov av statlig kontroll och disciplin. I citatet artikuleras en instrumentell inställning till arbete i den mening att pengar uppges vara det enda incitamentet att överhuvudtaget jobba.

Därtill utmanas den nyliberala diskursens föreställning om det fria valet genom att det lönearbetande subjektet artikuleras som ovilligt men tvingat till att arbeta. Den nyliberala artikulationen av arbetet som självförverkligande har således misslyckats. I nästkommande citat reflekterar respondenten över möjligheten till en arbetsfri tillvaro.

R7: (Skrattar) Om jag hade sluppit gå hit och fått samma lön…? Det är lite spännande du…Jag tror jag faktiskt hade försökt lista ut någonting att studera. Någonting som kan vara – Någonting som jag gör bara för att det är kul liksom.

C: Och det är inte kul att jobba inom industrin?

R7: Det har inte varit så kul som ett studentliv om man säger så (skrattar).

Men…ja…men det är väl kul att gå till jobbet så sätt men…det är någonting man har lärt sig att tycka är roligt. Genom åren, det är det vi förväntas att göra allihop liksom.

Jag vet inte riktigt – man har nog inte riktigt – Jag har inte ens tänkt i dom banorna ”om

69 jag inte hade behövt jobba vad hade jag gjort då liksom?” Och ändå tjäna pengar…har du tänkt på det?

I citatet går det att utläsa en motsättning i respondentens formulering av huruvida

industriarbetet upplevs som roligt eller ej. I det första stycket artikuleras att göra ”någonting”

annat än lönearbete till tecknet ”kul”, vilket implicerar att industriarbetet tillskrivs betydelsen

”inte kul” eller ”tråkigt”. Utsagan konstruerar således arbetet som en antagonism till en kul tillvaro. Respondenten ekvivalerar samtidigt lönearbetet till tecknet ”roligt” och vad ”vi förväntas att göra allihop”. Ekvivalensen mellan roligt och ”förväntas att göra” insinuerar att upplevelsen av arbetet som roligt är en inlärd praktik. I citatet finns det följaktligen

motsättningar i hur arbetet beskrivs i relation till tecknet ”kul”. Tecknet framträder som ett element i den bemärkelsen att det tillskrivs duala betydelsemeningar i relation till arbetet. Att uppleva arbetet som ”kul” eller ”roligt” artikuleras vidare som ett resultat av en

inlärningsprocess. Respondenten konnoterar samtidigt den arbetsfria tillvaron till att vara otänkbart ”jag har inte ens tänkt i dom banorna”. Davidsson (2015) och Junestav (2004) avhandlar arbetslinjens fostrande egenskaper och framför allt i Davidssons avhandling görs konnotationer mellan arbetslinjen och disciplinära praktiker. I enlighet med Foucault

(2017/1975) framhåller Davidsson att disciplinen åsyftar att internalisera en arbetsmoral som resulterar i att de lönearbetande subjekten reproducerar sin egen underordning. I citatet reproduceras såväl som omförhandlas arbetslinjens premisser. Den arbetsfria tillvaron artikuleras som närmast otänkbar vilket synliggör hur lönearbetets hegemoniska disciplin även inskränker den fria fantasin. Samtidigt ekvivaleras livet bortom arbetet till tecknen ”kul”

och ”sluppit” vilket indikerar disciplinens gränser. Genom att respondenten uttrycker att upplevelsen av arbetet som roligt är resultatet av en lärande process framträder samtidigt att denna föreställning utgör en social konstruktion snarare än ett essentiellt betingat faktum.

Institutionen lönearbetet uppges lära oss att det är roligt att arbeta, men det är det inte egentligen. Även i nästa citat framträder lönearbetets hegemoni som disciplinerande av respondentens drömmar.

R5: Vi lever i en värld där pengar är makt. Så är det bara. Tyvärr. Jag hoppas, att vi levde i en utopi där allting var perfekt men det är det inte.

C: Hur hade utopin sett ut?

R5: Att jobba bara för att jobba du vet. Fungerande alltså, att alla kunde ha sitt hus och behövde inte jobba och man fick allting serverat, men det funkar inte så. Det skulle vara en perfekt värld att leva i. Nära stranden och sol (skrattar).

70 I citatet artikuleras med hög modalitet att tecknet pengar ekvivaleras till makt ”så är det bara”.

Att inte behöva jobba görs betydelsebärande genom att ekvivaleras till ”utopi” och ”en perfekt värld” vilket implicerar att den lönearbetande tillvaron upplevs som närmast dystopisk. Vid första anblick framstår artikulationen som ytterst antagonistisk till

arbetslinjens premisser. Dock går det även att utläsa hur arbetslinjens hegemoni reproduceras av respondenten. Genom att uttrycka att ”så är det bara” och ”det funkar inte så” framstår det som omöjligt att förhandla med premissen att livet och den mänskliga tillvaron kan

organiseras bortom lönearbetet. Institutionen ”lönearbete” eller ”att jobba” konstrueras som närmast essentiella och tidlösa fenomen. Enligt Hochschild (2012/1983) kännetecknas det senmoderna samhället av att även människors drömmar disciplineras till följd av lönearbetet.

Institutionen upphör då att ifrågasättas och tillskrivs vad Laclau och Mouffe (2001/1985) betecknar som hegemonins skenbara objektivitet. I citatet artikuleras ”att jobba” för att få

”pengar” som någonting som ”är” vilket med hög modalitet tillskriver lönearbetets existens som avhängig objektivism och sanningsbehäftade egenskaper snarare än resultatet av en social konstruktions materiella effekter. Även respondentens ”utopi” och drömmar synliggörs som impregnerade med lönearbetets hegemoni, men citatet påbjuder samtidigt systemkritiska tankegods då lönearbetet inte artikuleras som det bästa livet har att erbjuda. I artikulationen

”jobba bara för att jobba” framträder en antagonistisk dimension som korresponderar med Paulsens (2013) analys av det ”tomma” eller meningslösa arbetet, vars enda syfte är att upprätthålla lönearbetets chimär om välfärdsstatlig nödvändighet. Därtill implicerar citatet att

”jobba” tillskrivs betydelsen av allt eller inget. I utopin framstår det exempelvis inte som en möjlighet att arbeta mindre och lönearbetet legitimeras i relation till att inte arbeta alls, vilket med hänvisning till människans historia tenderar att vara rätt svårt, eller för all del omöjligt. I nästa citat synliggörs ett antagonistiskt förhållande mellan tid och pengar.

R7: Hela samhället är ju i princip uppbyggt på att, i dagens läge, att man ska ha lån och grejer. Du behöver ha ett lån för att kunna bo någonstans, nära på. Vi har ju allt mindre hyreslägenheter i landet och…en möjlighet att – utan att skuldsätta sig då, som gör att man liksom binder fast sig vid tvånget att ha en viss nivå på inkomst varje månad (…) Så att jo, det känner jag ju lite grand att det har vi ju blivit, löneslavar. Så vi…vi måste ha en inkomst helt enkelt annars…kan vi inte existera nästan, i samhället. Så i den mån så är det ju ingen frihet, det är klart.

C: Att ha ett arbete tänker du?

R7: Ja, eller att tvingas ha ett arbete egentligen. Men…Det är klart, ju mer pengar du tjänar desto mer frihet får du i…åtminstone till vardags så att säga, man ges en ekonomisk frihet (…) Men visst hade det varit trevligt att kanske kunna välja.

Personligen så - jag hade kunnat tänka mig att gå ner och jobba halvtid.

71 I citatet artikuleras inställningen till arbete till en samhällelig nivå och utsagan konnoterar behovet av basala nödvändigheter till ”tvånget” att inbringa en tillräckligt stor inkomst.

Respondenten framhåller det som svårt att ”existera nästan, i samhället” utan att människor blir ”löneslavar”. I citatet synliggörs en antagonistisk spänning mellan ”att tvingas ha ett arbete” och tecknet ”frihet”. I likhet med Enoksons (2011) resultat argumenterar citatet för att lönearbetets inrutning tiden fråntar arbetaren dennes frihet och möjlighet att ”välja”. I citatet ekvivaleras även lönearbetet till ”ekonomisk frihet”, vilket implicerar att friheten kan anta mångfacetterade former. Artikulationen tillskriver således tecknet ”frihet” duala

betydelsemeningar och synliggör tecknet som en flytande signifikant. I en diskurs om tiden artikuleras lönearbetet som en antagonism eller antites till frihet, men inom en ekonomisk diskurs ekvivaleras lönearbetet med frihet. Därtill framgår att respondenten tycks premiera tiden före ekonomin genom önskan att arbeta halvtid. Respondenten uttrycker även att samhället är uppbyggt enligt principen om löneslavar ”i dagens läge” vilket implicerar att samhället har sett annorlunda ut, och således skulle kunna förändras återigen. Enligt Foucault (2017/1975) likaväl som Laclau och Mouffe (2001/1985) eftersträvar hegemoniska diskurser att tillskriva kontingenta fenomen, likt lönearbete, med objektivitet. I citatet attribueras lönearbetet beskaffenheten av social konstruktion genom att fenomenet betingas med

förändring snarare än statiska och essentiella egenskaper. I relation till lönearbetets hegemoni framstår således utsagan som antagonistisk. Genom att citatet konstruerar en dikotomi mellan tidsmässig och ekonomisk frihet reproduceras samtidigt lönearbetets rationalitet. Det framstår inte som möjlighet att uppleva båda, i vart fall inte samtidigt.

6.3.4 Bemanningsanställda och solidaritet

En respondent avhandlar relationen mellan bemanningspersonal och ordinarie industriarbetares solidaritet.

C: Tänker du att bemanning - alltså att man anställer bemanningspersonal, att det har några konsekvenser för dom som är ordinarie också?

R7: Ja alltså…det skulle ju kunna bli så att det blir en viss splittring liksom, i vår solidaritet helt enkelt. Vi…(företags) anställda – om halva arbetsstyrkan består av sådana som är osäkra liksom då minskar ju även vår makt så att säga. Gentemot företaget, även om dom bemanningsanställda är med i fackföreningen så är dom inte med i vår klubb här.

I citatet artikuleras en spänning mellan bemanningsanställda, ordinarie industriarbetare och företaget. Orsaken till spänningen förläggs i de bemanningsanställdas tillhörighet i en annan fackförening, vilket uppges urholka industriarbetarnas makt gentemot fabriken. En

72 ekvivalenskedja konstrueras mellan industriarbetarna, bemanningsanställda och tecknen

”makt”, ”splittring”, ”solidaritet” och ”fackföreningen”. Industriarbetares makt ekvivaleras följaktligen till en solidarisk och sammanhållen facklig organisering. Det antyds även att industriarbetares solidaritet strider mot fabrikens intressen och konstruerar subjektspositionen

”industriarbetare” som antagonistisk i relation till ”företaget”. I likhet med Purcell (2014) argumenterar respondenten för att bemanningsföretagen underminerar industriarbetarnas förhandlingsmöjligheter, och att den fackliga solidariteten hotas till följd av utvecklingen. I studiens sista citat uttrycker en respondent att det ställs högre krav på kvalitetskontroller från bemanningsanställda jämfört med ordinarie personal.

R4: Det känns som om vi i bemanning inte har lika mycket…alltså makt typ eller vad man ska säga. Det känns verkligen så. Dom som är (företags)-anställda, många av dom skiter i det fullständigt och dom bara skickar det som det är. Och teamledaren säger inte ett ord till dom, inte ett ord, absolut inte. Oavsett hur dåligt dom än gör. Men typ skulle vi eller jag tillexempel själv, det här har ju jag testat att skicka exakt som dom, även lite bättre, men skiter lite i dom här extragrejerna då säger han ju till direkt. Alltså…det här, det är bevisat hundraprocent.

C: Varför tror du att det är så?

R4: För han kan säga till oss, och grejen är, om vi inte lyssnar så…så vet man att man kan bli av med jobbet, för det är bemanning. Det har hänt innan också.

I citatet urskiljs en antagonistisk spänning som förankras i de bemanningsanställdas makt i relation till teamledaren och den ordinarie personalen. Denna motsättning skapas till följd av att respondentens artikulerar tecknen ”vi” och ”dom” som åtskiljningsmarkörer när de olika anställningsformerna avhandlas. Det antagonistiska subjektet konstrueras i form av ”dom”

som är ”företagsanställda” och framställs implicit som allierade med teamledaren, eftersom

”vi eller jag” ”säger han ju till direkt”. Likt i Purcells (2014) avhandling artikuleras

maktdiskrepansen som förankrad i en spänning mellan olika anställningsformer, och utsagan kan även härledas till resultatet i Burawoys (1979) avhandling. Burawoy identifierar att en ansträngd arbetsbelastning resulterar i en frustration mot kollegor snarare än fabriksledningen, men förankrar frustrationen i den kapitalistiska rationalitetens disciplin. I citatet uttrycks att arbetsledaren inte säger ”ett ord” till den ordinarie personalen oavsett ”hur dåligt dom än gör”

eller om dom ”bara skickar det som det är”. Av utsagan framgår att respondenten upplever sig ha insyn i hur väl kollegorna utför sina arbetsuppgifter. Det impliceras även att

bemanningspersonalen gör ett bättre jobb eftersom de gör ”dom här extragrejerna”.

Övervakningen av kollegor överensstämmer med resultatet i Barkers (1993) studie, i vilken en horisontell övervakning uppges strängare än den från ledningen. I citatet ekvivaleras dock bemanningsanställningen till att ”man kan bli av med jobbet” om man ”inte lyssnar” på

73 arbetsledaren. Med beaktning av det kapitalistiska lönearbetets disciplin framstår det möjligen som logiskt och stringent av respondenten att ventilerar sin frustration över arbetssituationen mot andra industriarbetare snarare än arbetsledaren. De förstnämnda innehar inte makten att frånta bemanningsanställda deras anställning och riskerar således inte deras ekonomiska och materiella trygghet. Den horisontella disciplinen reproducerar dock indirekt lönearbetets rationalitet genom att det diskursiva ifrågasättandet förläggs på en kollegial mikronivå snarare än formuleras som systemkritik.

6.3.5 Sammanfattning I ovanstående tema framställs industriarbetares förutsättningar att bedriva arbetsrelaterat

motstånd som både fullt möjliga och villkorade. Det framstår som möjligt att ifrågasätta premisserna för lönearbetet, och således förhandla med diskursen om arbetslinjen. Det framstår även som svårt att artikulera systemkritiskt motstånd som inte reproducerar

föreställningar om lönearbetet som objektivt och tidlöst. Lönearbetet ekvivaleras bland annat till något industriarbetare gillar och som den huvudsakliga sysselsättningen i människors liv.

Det framgår även att disciplinen ibland brister då respondenterna uppger sig drömma om en arbetsfri tillvaro. I majoriteten av citaten artikuleras arbetsrelaterat motstånd inom

hegemoniska diskurser om lönearbete. Laclau och Mouffe (2001/1985), i samförstånd med Foucault (2002), menar att hegemoniska maktstrukturer utgör en förutsättning för

formuleringen av diskursivt motstånd. Speciellt i relation till bemanningsanställda framstår motståndets förutsättningar dock som ytterst begränsade. De innehar inte den, om än villkorade, grundtrygghet som fastanställda och har sämre möjlighet att organisera sig fackligt.

74

7. Slutsatser och slutdiskussion

Studiens analys åsyftar inte enbart att identifiera en diskurs om industriarbetares inställningen till fabriksarbete. Min förhoppning är snarare att studien skall understödja en bredare

diskussion om hur inställningen till lönearbete konstrueras inom den senkapitalistiska välfärdsstaten och arbetslinjen som social- och arbetsmarknadspolitisk norm. Arbetslinjens diskurs må härröra från den makropolitiska nivån men införlivas och görs till realpolitik först när politiken implementeras i det konkreta arbetslivet och de välfärdsstatliga institutionerna (Hasenfeld, 2012; Junestav, 2004; Eriksson, 2004). I enlighet med Laclau och Mouffe (2001/

1985) framhåller studien att lönearbetets hegemoni förutsätter att subjekt på mikronivå bistår i att konstituera diskursen i tal och handling. Hur lönearbete artikuleras i den senkapitalistiska fabriken antas således påverka och påverkas av den riksdagspolitiska argumentationen.

Lönearbete och arbetslinjen konstitueras även i relation till fenomenet arbetslöshet, varpå föreställningar om lönearbete inverkar på attityder om det arbetslösa subjektet, och i

förlängningen även det sociala arbetet som ombedes sörja för detta subjekt (Davidsson, 2015).

Vem som konstitueras som värdig respektive ovärdig välfärdsstatens understöd förmodas följaktligen reproduceras i det offentliga samtalet och av samtliga samhällsmedborgare, såväl industriarbetare som socialsekreterare.

I relation till studiens syfte och frågeställningar identifierar analysen såväl individuellt ifrågasättande som reell systemkritik av den senkapitalistiska arbetslinjen, och måhända återfinns motståndets frö främst i arbeten som kännetecknas av just instrumentella attityder.

Industriarbetarna framstår sammantaget som relativt missnöjda med sin arbetssituation, möjligen med undantag för lönen, som de flesta tycks nöjda med. Lönen beskrivs dock som avkrävande av ett högt pris på så vis att den tar industriarbetarnas tid, kropp och själ i anspråk. I analysen framstår även industriarbetarnas makt gentemot företaget som urholkad till följd av bemanningsföretagens framväxt. Bemanningsföretagen som fenomen erinrar Broströms (2015) avhandling om reservarmén. Understödstagarna såväl som

bemanningspersonalen tillförsäkrar kapitalet en arsenal av flexibel och utbytbar arbetskraft, som dessutom har begränsade möjligheter att yttra arbetsrelaterat missnöje. I min analys argumenterar jag för en tudelad form av disciplin kopplat till bemanningsanställningar och arbetsrelaterat motstånd. Likt de ordinarie anställda underställs bemanningspersonalen lönearbetets exploatering, men därtill begränsar anställningsformen deras förutsättningar att kollektivt mobilisera mot arbetsgivaren, eller för den delen, lönearbetet.

75 Arbetslöshet som fenomen anspelar även på arbetslinjens diskurs. Enligt Paulsen (2013) utgör det politiska målet att skapa arbete, i vart fall åt samtliga medborgare, en chimär som implicit motarbetas av det kapitalistiska systemet. Förekomsten av arbetslöshet är ur ett kapitalistiskt perspektiv i själva verket vitalt för att säkerställa låga löner och konkurrenskraft. Samtidigt fordrar systemet subjekt som villigt underkastar sig lönearbetets exploatering. Arbetslösheten måste således paradoxalt nog både fördömas och främjas om det kapitalistiska systemet ska uthärda. I min studie kunde jag urskilja en tacksamhetsdiskurs kopplat till lönearbete under Corona. Diskursen lovordar lönearbetet samtidigt som det arbetslösa subjektet framställs som samhällets sorgebarn till följd av få arbetstillfällen. Tacksamhetsdiskursen reproducerar således föreställningen om samhällets behov av att skapa arbetstillfällen och därtill att arbetslösheten utgör ett ovälkommet tillstånd. I relation till tacksamhetsdiskursen och diskursen om att ”skapa arbete” kan Socialtjänsten och det sociala arbetet framträda som samhällets yttersta skyddsnät, men också som samhällets yttersta disciplin. Institutionen erhåller via delegationsordningen mandat att bistå kapitalet i att hålla reservarmén vid liv, och åläggs samtidigt att fostra klienterna att till varje pris ta ett arbete. Min förhoppning är att uppsatsen ska nyansera institutionaliserade föreställningar om allt arbete som av godo, samt skäligheten i den senkapitalistiska välfärdsstatens inställning till lönearbete.

I likhet med Foucaults (2017/1975) devis om makt och motstånd skönjer min analys en form av symbiotisk antagonism i industriarbetarnas konstruktion av arbetslinjen. I respondenternas tal konstitueras lönearbetet som rationellt genom att artikuleras till binära oppositioner i form av arbetslöshet och utanförskap (Hall, 1997; Davidsson, 2010). Det arbetslösa subjektet konstrueras som tärande, misslyckat och möjligen kriminellt genom att artikuleras till lönearbetet i den senkapitalistiska välfärdsstaten. Analysen blottar även att respondenternas inställning till sitt arbete kan beskrivas som av instrumentell art, och såleds avhängig behovet av pengar. Därtill identifieras lönearbetet som exproprierande av industriarbetarnas tid, kropp och själ inom ramen för en kolonialiseringsdiskurs, och i likhet med Enoksons (2011) studie

I likhet med Foucaults (2017/1975) devis om makt och motstånd skönjer min analys en form av symbiotisk antagonism i industriarbetarnas konstruktion av arbetslinjen. I respondenternas tal konstitueras lönearbetet som rationellt genom att artikuleras till binära oppositioner i form av arbetslöshet och utanförskap (Hall, 1997; Davidsson, 2010). Det arbetslösa subjektet konstrueras som tärande, misslyckat och möjligen kriminellt genom att artikuleras till lönearbetet i den senkapitalistiska välfärdsstaten. Analysen blottar även att respondenternas inställning till sitt arbete kan beskrivas som av instrumentell art, och såleds avhängig behovet av pengar. Därtill identifieras lönearbetet som exproprierande av industriarbetarnas tid, kropp och själ inom ramen för en kolonialiseringsdiskurs, och i likhet med Enoksons (2011) studie

In document Att jobba bara för att jobba (Page 67-78)