Arbetslöshet och socialförsäkringarna

Arbetslinjens diskurs påverkar konstruktionen av de välfärdsstatliga institutionerna (Junestav, 2004; Eriksson, 2004; Davidsson, 2015). I enlighet med studiens epistemologiska förankring i socialkonstruktionismen tolkar jag således de sociala understöden som institutionaliserade diskursers materiella effekter. Respondenternas inställning till arbetslöshet antas då

konstitueras i relation till hegemoniska diskurser inom social- och arbetsmarknadspolitiken. I nedanstående citat reflekterar respondenten över sin tidigare erfarenhet av arbetslöshet.

61 R1: Det är…om man ska liksom jonglera samtidigt att liksom…söka liksom bidraget varje månad och se till att dom går igenom, samtidigt som man ska liksom…möta alla dom här arbetslöshetsgrejerna (…) Det blev väldigt…att inte har någonting att göra blev stressigt (skrattar) efter ett tag.

I citatet använder respondenten metaforen ”jonglera” när upplevelsen av den arbetslösa tiden avhandlas. Att jonglera artikuleras dels till ”att söka bidraget” från socialtjänsten och se till att

”dom går igenom”, dels till ”alla dom här arbetslöshetsgrejerna”. Att vara arbetslös tillskrivs betydelsen att ”jonglera” och ekvivaleras med att ”söka bidraget” och ”arbetslöshetsgrejerna”.

Metaforen jonglera beskriver en handling som för tankarna till något slags akrobatik och jämställer tillvaron i arbetslöshet med att ha många bollar i luften samtidigt. I den sista meningen uttrycker respondenten även att det blev ”stressigt” att ”inte ha någonting att göra”, vilket implicerar att ”någonting” är likställt med att ha ett lönearbete. Parallellt med att respondenten upplevde sig tvingad att ”jonglera” diverse krav från myndigheter konstrueras den arbetslösa tillvaron som en antagonism till ”någonting” och således som ”ingenting”. I Davidsson (2015) avhandling redovisas att arbetslinjen har utformats enligt premissen att understöds- och försäkringssystem ska vara svårtillgängliga med syftet att verka

avskräckande. Tillika att den politiska arbetslinjedebatten präglas av nyliberala deviser som konstruerar lönearbetet som en förutsättning för produktivitet och egenmakt. I citatet artikuleras mötet med understödssystemen till att jonglera. Metaforen tillskriver tillvaron i arbetslöshet med betydelsen att vara svårhanterlig och artikuleras parallellt, om än implicit, till ”ingenting” att göra. I citatet attribueras således arbetslösheten till två antonymer. Det är omöjligt att jonglera och samtidigt göra ”ingenting”. Respondenten uttrycker dock med hög modalitet att hen gör någonting parallellt med upplevelsen av att hen gör ingenting. Kraven som åläggs den arbetslöse från de politiska institutionerna Socialtjänsten och

Arbetsförmedlingen kan konstrueras som ”ingenting” givet att arbetslinjens diskurs artikulerar lönearbetet som den enda godtagbara aktiviteten att fylla tillvaron med. Respondentens

position är dessutom villkorad då sökandet efter ett arbete är avhängigt rätten till bistånd. Det framstår då som rationellt att uppleva den arbetsfria tiden som ”stressig” snarare än

avkopplande. Arbetslinjen och diskursen om arbete som rättighet och skyldighet artikuleras möjligen mest distinkt i nästkommande citat.

R8: Det är klart att samhället ska ta hand om en. Men om man väljer att stå utanför samhället…det är det som är problemet.

C: Varför är det ett problem?

R8: Ja, för att man lever på dom som är med och bidrar. Så att då förstör det själva idén om välfärdssamhället. Välfärdssamhället gör att vi alla hjälps åt för att skapa ett bra samhälle för alla och alla har en skyldighet att vara med och bidra. Så att det finns ju

62 både ett krav på individen att…är med, men så länge man är med får man ju även tillgång till sjukvård, skola, äldreomsorg och så vidare. Så att…om man är arbetslös så har man då en skyldighet att söka jobb, utbilda sig, göra sig anställningsbar.

I citatet uttalas en problemkonstruktion i form av människor som ”väljer att stå utanför samhället”. Artikulationen tillskriver begreppet ”utanför” en diskursspecifik betydelse genom att attribuera tecknet till ”välfärdssamhället” och därtill ekvivalera det med ”arbetslös”.

Genom att konstruera utanförskap som synonymt med arbetslöshet fixeras begreppet som moment i vad Davidsson (2015) och Eriksson (2004) uppger vara den riksdagspolitiska konstruktionen av arbetslinjen. I citatets reproduktion av arbetslinjens framställningsorden går det även urskilja två parallella diskurser. Enligt Junestav (2004) och Eriksson (2004)

konstitueras diskursen om arbete som rättighet i termer av välfärdsstatliga förmåner. Alla samhällsmedborgare åläggs att arbeta i utbyte mot rätten att bruka de sociala institutionerna.

Lönearbetet konstitueras även som en medborgerlig skyldighet genom att den politiska

diskursen framställer arbetslöshet och arbetslösa människor som tärande på samhället. I citatet artikuleras ”arbetslös” till ”krav” och ”skyldighet”. Uttalandet reproducerar arbetslinjens föreställningar om arbetslöshet och tillskriver den arbetslösa tillvaron betydelsen av skyldighet. Genom att citatet ålägger ansvaret på individen att denne ska göra sig själv

”anställningsbar” artikuleras även en nyliberal diskurs, som enligt Davidsson (2015) förankras i krav på motprestationer och föreställningar om latent aktörskap. Respondenten uttrycker att ”stå utanför samhället” är något som subjektet ”väljer”. Därtill uppges de arbetslösas ”val” att stå ”utanför” resultera i att välfärdssamhället ”förstörs”. Uttalandet görs med hög modalitet och reproducerar en nyliberal inställning om valfrihet som hegemonisk sanning. Uttalandet synliggör även det paradoxala i den nyliberala konstruktionen av individualism. Subjektet uppges ha ett fritt val men åläggs samtidigt att underordna sig det kollektiva lönearbetets disciplin. Skyldighetsdiskursen konstituerar således lönearbetet som en fråga om individuella val och samtidigt en välfärdsstatlig, och således makropolitisk, skyldighet. Att inte lönearbeta konstrueras som att välja fel och som fordrande av disciplinära åtgärder, vilket underminerar hela idén om det fria valet. I citatet artikuleras även ett

antagonistiskt subjekt inom ramen för rättighetsdiskursen. Tecknet ”lönearbetare” uttrycks inte explicit i citatet, men det arbetslösa subjektet framträder som antagonistiskt i relation till

”dom som är med och bidrar”, följaktligen dem som ”väljer” att stå till arbetsmarknadens förfogande. I nästkommande citat utmanar respondenten arbetslinjens konstruktion av arbetslöshet och arbete på ett relativt radikalt sätt.

C: Hur skulle du säga att livet i arbetslöshet och livet i arbete skiljer sig åt?

63 R2: I just den frågan så tycker jag…när det väl kommer till arbetslösa människor…jag tror att dom mår bättre i alla fall.

C: Du tror det?

R2: Ja exempelvis, innan jag började jobba så mådde jag bra för att jag inte behövde tänka på just den ekonomiska biten, lön och räkningar och sådana grejer men så fort jag började jobba…desto mer lön du får desto mer pengar du får så vill du slösa mer. Ha nya telefoner eller nya möbler eller vad det kan vara.

C: Så du tänker att du mådde bättre när du var arbetslös?

R2: Självklart, det gjorde jag.

I citatet artikuleras arbetslöshet till att människor ”mår bättre”. I relation till arbetslinjens konstruktion av arbetslöshet utmanar uttalandet hur begreppet ”arbetslöshet” kan laddas med betydelse. Den arbetslösa tillvaron artikuleras till ett bättre mående men även till ”lön”, som tillskrivs betydelsen ”slösa”. I citatet konstrueras således en ekvivalenskedja mellan

”arbetslöshet” och ”mår bättre”. Att arbeta betingas med ett sämre mående, bland annat till följd av lönen som får respondenten att ”slösa” samt tänka på ”den ekonomiska biten”. I Erikssons (2004) avhandling framgår att understödssystemen under arbetslinjen har utformats enligt principen att den ekonomiska utbetalningen aldrig får överskrida den vid lönearbete.

Syftet är att stärka incitamenten att människors ska premiera arbete framför andra

inkomstkällor. Systemen har således utformats enligt logiken att människor eftersträvar så mycket pengar som möjligt och därmed kan tänka sig att underkasta sig ett lönearbete om avkastningen är tillräckligt hög. Erikssons resultat återspeglar Foucaults (2017/1975) analys av disciplinära praktiker och framhåller att kapitalismen åsyftar att internalisera lönearbetet som en rationell och tidlös institution. I relation till artikulationen i ovanstående citat

konstrueras de tilltänkt disciplinära institutionerna som av motsatt effekt, och som generande av subversiva tankebanor. I citatet utmanar respondenten dels arbetslinjen, dels diskursen om arbete som rättighet och skyldighet, men viktigast av allt, artikulationen utmanar själva grundbulten i den kapitalistiska logiken. Respondenten artikulerar att pengar gör att

människor mår dåligt och påbjuder ett diskursivt motstånd mot att konsumera eller ”slösa”.

Därtill att slösandet ökar i takt med ”desto mer pengar” en människa har, vilket insinuerar att det finns en korrelation mellan mycket pengar och dåligt mående. Genom att artikulera pengar som någonting negativt utmanas även betydelsen av nodalpunkten ”pengar” som återfanns i kapitlets första tema. Tecknet synliggörs som en flytande signifikant genom att artikuleras till arbetslöshet och därigenom tillskrivas en alternativ betydelse.

64

6.2.4 Sammanfattning

I ovanstående tema kan respondenterna synliggöras som reproducerande, utmanande och förhandlande av arbetslinjens diskurs. Lönearbetet artikuleras ömsom som avhängigt identiteten och den sociala samhörigheten, ömsom som förorsakande av depression och ohälsa. Det framträder även diskursiva spänningar som tillskriver lönearbetet betydelsen av rättighet kontra skyldighet i relation till välfärdsstaten. Inom rättighetsdiskursen artikuleras lönearbetet som en förutsättning för samhällelig gemenskap, hälsa och innanförskap. Den explicit disciplinära skyldighetsdiskursen tillskriver i sin tur det arbetslösa subjektet med tärande egenskaper och arbetslösheten som resulterande i ohälsa och kriminella handlingar.

Inom båda diskurser reproduceras en verklighetsuppfattning som Davidsson (2010)

identifierar i utanförskapets diskurs. Lönearbetet konstrueras som en välfärdsstatlig norm av likaväl rättighets- som skyldighetsförespråkarna och lönearbetets hegemoni framträder i analysen av samtliga citat. Den sociala tillvaron framställs enkom som möjlig att artikulera i relation till lönearbetet. I analysen framkom även en tacksamhetsdiskurs som artikulerar lönearbetet som en bristvara i relation till Coronapandemin.

6.3 Konstruktionen av motståndets förutsättningar och begränsningar

I det avslutande temat fokuserar analysen vilka uttryck för makt och motstånd som framträder respondenternas artikulation av lönearbetets betydelse. Likt i föregående teman integreras Foucaults makt- och motståndsteori i diskursanalysen. I det första undertemat gilla arbetet avhandlas kort och gott citat från respondenter som uppger sig gilla sitt arbete. Ett annat undertema redovisar hur kollegors inställning påverkar hur inställningen till arbete

artikuleras. I studiens två sista underteman disciplinens gränser och bemanningsanställda och solidaritet analyseras den disciplinära maktens gränser och räckvidd, samt arbetsrelaterade spänningar som förankras i bemanningspersonalens inverkan på arbetsattityden.

6.3.1 Gilla arbetet

De två nästkommande citaten härrör både ur intervjuer med bemanningsanställda. Utsagorna avviker något från den resterande empirin i den mening att båda uppger sig gilla sitt arbete.

C: Hur skulle du beskriva ditt arbete och arbetssituation, här?

R3: Hur ska jag beskriva det…det är svårt. Jag vill ju säga stressigt men jag tycker inte att det är stressigt. Men många tycker att det är stressigt och tungt. Men jag gillar ju det här.

65 Ekvivalensen mellan att arbeta i fabrik och ”gilla” jobbet görs med relativt hög modalitet, men genom att tecknet ”ju” artikuleras i samband med utsagan så indikeras även att

påståendet görs med visst förbehåll. Respondenten uttrycker sig ha en inställning till arbetet som divergerar från kollegornas och ”tycker inte det är stressigt men” det är ”många” som upplever arbetet som ”stressigt och tungt”. I citatet görs påståendet med en subjektiv modalitet genom att respondenten uttrycker att det är hens personliga inställning att hen

”gillar” sitt jobb. Industriarbetares inställning till arbete tillskrivs således en individualistisk dimension och huruvida arbete gillas eller ogillas konstrueras som avhängigt industriarbetares subjektiva inställning. Även i nästkommande citat framkommer ett uttalande med en hög grad av subjektiv modalitet.

R4: Asså, jag gillar ju att jobba. Jag gillar att vara sysselsatt. Jag hade inte velat vara arbetslös även om dom säger ”du får tjugotusen i månaden” och bara sitta hemma. Det är inte lika kul, man vill ju komma någonstans. Man vill ha rutin liksom varje dag. Så det är bra.

I citatet artikulerar respondenten ” jag gillar ju att jobba” och ”vara sysselsatt”. Citatet uttrycks med subjektiv modalitet i vilket attityden att gilla jobbet attribueras individens

personliga inställning. I likhet med Hampel et.al (2021) artikuleras således arbetsattityder som individualistiskt, snarare än strukturellt, konstituerade. Ekvivalensen mellan att ”gillar att jobba” och ”arbetslös” synliggör återigen tecknet ”pengar” som en flytande signifikant.

Respondenten uttrycker att hen skulle gått till arbetet även om hen får ”tjugotusen i månaden och bara sitta hemma”. Tecknet ”pengar” tillskrivs följaktligen en alternativ betydelse genom att artikuleras inom en diskurs om arbetslöshet. I enlighet med Foucault (2002) och Laclau och Mouffe (2001/1985) är jag av uppfattningen att inställningen till arbete konstitueras i relation till hegemoniska diskurser. Genom att citatet artikulerar ”gillar att vara sysselsatt”

och ”gillar ju att jobba” reproducerar respondenten en logik som återfinns inom den

senkapitalistiska arbetslinjens diskurs. Enligt Davidsson (2015) kännetecknas arbetslinjen i det senkapitalistiska samhället av en nyliberal styrningsrationalitet och en föreställning om arbetet som självförverkligande. Människor förväntas således gilla sitt arbete och betrakta det som nyttigt för den personliga utvecklingen. Avsaknaden av full sysselsättning konstrueras inom samma diskurs som ett socialt problem, bland annat till följd av att lönearbetet antas nödvändigt för såväl människors moral som vardagens rutiner och struktur. I citatet uttrycker respondenten att ”man vill ju komma någonstans” och ha ”rutin liksom varje dag. Att komma någonstans ekvivaleras i sin tur till att ”jobba”. Det framstår således som omöjligt för

människor att tillskansa sig rutiner bortom lönearbetets inrutning av tiden.

66 6.3.2 Kollegors inställning

En respondent avhandlar känslornas betydelse för arbetet.

R3: Jag tycker det är viktigt att skratta på ett jobb för att tiden ska gå. Man ska inte vara så jävla bitter. Jag tycker man ska vara glad.

C: Vad händer om man är bitter?

R3: Det smittar av sig rejält. Man märker ju själv när man är på ett dåligt humör, jag vill ju liksom inte att andra…jag kan vara trött och på dåligt humör men…jag sprider det inte till alla andra liksom.

C: Vad tänker du att det skulle få för konsekvenser om man går runt och är bitter på jobbet?

R3: Man jobbar dåligt. Så är det. Jag vet inte…jag lite kopplar bort det just nu när jag är på jobbet. Jag jobbar ju…alltså vet jag vad jag ska göra så kör jag ju bara på. Och då hoppas jag väl att andra kan göra det också.

I citatet artikuleras att vara ”bitter” till att ”man jobbar dåligt”. Ekvivalensen mellan bitterhet och försämrad arbetsförmåga tillskriver inställningen till arbete en emotiv dimension. Att vara bitter framställs vidare ha materiella konsekvenser i den mening att känslan uppges drabba produktionen negativt. Bitterheten ekvivaleras även med tecknet ”sprider”. Respondenten använder sig således av en medicinsk metafor i den mening att känslan framställs som smittsam. I relation till arbetslinjens hegemoni konstrueras känslan av bitterhet som en motståndsyttring till följd av att bittra personer uppges arbeta sämre. I likhet med Burawoy (1979) identifierar respondenten en spänning mellan produktionens relationer och

instrumentella praktik. Om lönearbetet betraktas som en disciplinär institution konstrueras bitterheten som en emotivt förankrad motståndshandling. Känslan artikuleras som

mobiliserande i viss mån genom att den individuella bitterheten uppges kunna spridas till andra industriarbetare, med konsekvensen att även de arbetar sämre. Den emotiva disciplin som Hochschild (2012/1983) påtalar synliggörs i citatet som möjlig att vända mot

institutionen lönearbete och indikerar disciplinens begränsningar. Enligt Foucault

(2017/1975) kännetecknas maktformen av att dess karaktär hålls dold för de disciplinerade subjekten, och hans analys kan ställas i relation till Hochschilds studie. Hon menar att det senkapitalistiska lönearbetet kännetecknas av känslan att ”gilla arbetet”, varpå bitterhet konstrueras som en antites till en fullbordad disciplin. Med beaktning av Hochschilds analys synliggör citatet såväl diskursers som känslors makt i relation till lönearbete. Känslan gör någonting, den får materiella effekter som påverkar produktionsordningen negativt. Den kan till och med sprida sig och skapa fler bittra subjekt, vars kollektiva bitterhet kan utmana den kapitalistiska hegemonin. Även i nästa citat artikuleras diskursers relationella karaktär.

67 C: Vilken betydelse upplever du att dina kollegor har om du skulle vilja påtala någon arbetsrelaterad brist?

R9: Alltså…alltså jag tror ändå det…deras attityd har nog störst…påverkan (…) Och skulle dom säga typ ”nä, men det där är inte så jobbigt” och alla verkligen instämmer, då känner jag ju mer att felet ligger hos mig (skrattar). Så skulle jag känna i alla fall.

Även om det inte är så, dom kanske bara har vant sig (…) Men jag skulle nog ändå känna – börja känna så ”jaha, det var jag som…”, liksom…typ vek.

Men…men…samtidigt om det är någonting dom också skulle uppleva var ett problem då skulle jag nog ändå känna att…att man kanske kan fråga typ ”vill du prata med den fackliga representanten eller…”. Eller alltså vad som helst.

I citatet artikuleras kollegors ”attityd” till förutsättningarna att påtala arbetsrelaterade brister och ekvivalerar avsaknaden av kollegors medhåll med känslan att vara ”vek”. Upplevelsen av vekhet artikuleras vidare till att inte kunna ”prata med den fackliga representanten” och känslan att ”felet ligger hos mig”. Ekvivalensen konstruerar kollektiva attityder som en förutsättning till motstånd. Om upplevelsen enbart återfinns inom en själv omförhandlas den arbetsrelaterade bristen till att vara ett individuellt problem och ett tecken på vekhet.

Förutsättningarna till motstånd konstrueras som avhängiga interaktionen kollegor emellan, vilket likt Foucault (2002) och Laclau och Mouffe (2001/1985) påtalar, synliggör motståndet som relationellt och diskursivt konstituerat. I citatet uttrycks att kollegors inställning kan omförhandla den individuella upplevelsen av arbetsrelaterade bristers existens eller icke-existens ”även om det är så”. Påståendet uttrycks med en stark objektiv modalitet och konstruerar kollegors inställning som avhängigt vilken betydelse som arbetssituationen tillskrivs, oavsett hur situationen faktiskt ser ut eller ”är”. Det diskursiva anspråket huruvida bristen är ett uttryck för arbetssituationen som sådan eller ett tecken på personlig vekhet synliggör den diskursiva konstruktionen som trumfande av hur det faktiskt ”är”. Enligt

Beronius (1986) ger diskurser upphov till materiella effekter och i citatet framgår att diskurser även kan omförhandla materiella effekter till att konstituera en individuell känsla eller

personlighetsdrag.