Det känns på sin plats att avsluta detta sammanfattande kapitel med några reflexioner runt den situation som Lugna gatans värdar befinner sig i. Det är i en mening värdarna som i praktiken ska utgöra själva gränssnittet eller gränsytan mellan de olika system som retoriken runt Lugna gatan laborerar med – ett uppdrag där höga krav ska uppfyllas under i många fall ofördelaktiga villkor. Det finns en generellt positiv inställning till Lugna gatans grundtanke att anställa unga människor som har vuxit upp i förorten (aktuella stadsdelar) och som själva har levt med, men tagit avstånd från, den kriminalitet och det missbruk som många ungdo-mar riskerar att hamna i. Den övergripande tanken är att Lugna gatan på så vis kan motverka ungdomars utanförskap och medverka till att de integreras i det etablerade samhället, och den konkreta handlingen blir att fungera som en länk och skapa relationer mellan ungdomar och aktörer som företräder detta etablerade samhälle.
Kravet att representera det etablerade samhället
Det finns alltså en förväntan på att Lugna gatans värdar å ena sidan ska ha en egen uppväxt i förortens ”utanförskap” och å andra sidan ska representera det etablerade samhället. Vär-darna förväntas alltså, genom sin egen bakgrund i och erfarenhet av förorten, kunna etablera förtroendefulla relationer till ungdomarna där. I dessa relationer förväntas de därefter för-medla det etablerade samhällets normer och förhållningssätt, regler för beteenden och be-mötande vidare till ungdomarna. Det finns åsikter bland offentliga aktörer att det är särskilt betydelsefullt att värdarna inte lojaliserar sig med ungdomarna i förorten, utan att de företrä-der det etablerade samhället för att motverka den uppdelning i vi och dom som sägs prägla kulturen där. Detta ställer för det första krav på värdarna att förhålla sig till de normer och värderingar som deras familjer, släkter, klaner och vänner är bärare av, och för det andra att tillägna sig och praktisera det etablerade samhällets normer och värderingar i sitt eget liv och i sitt arbete med områdets ungdomar. En fråga blir naturligtvis var dessa unga människor, som själva vuxit upp i och i de flesta fall fortfarande bor kvar i förorten, har erbjudits möjligheter att tillägna sig men även praktisera det etablerade samhällets normer och värderingar, och hur rimligt det är att utgå ifrån eller förvänta sig att de företräder ett alltigenom ”svenskt” sätt att se på jämlikhet mellan könen, eller på aga i barnuppfostran? Gissningsvis blir Lugna gatan den viktiga och kanske enda tillgängliga kontexten för värdarna att utveckla eller brottas med sina grundläggande normer och värderingar – genom introduktionsutbildning och samtal med arbetsledare men också genom sitt arbete och sina diskussionsgrupper med juniorer.
Kravet att förmedla ungdomarnas förtroende vidare till offentliga aktörer
Att Lugna gatan har värdar med ett ”förflutet” uppfattas som en nödvändig tillgång och en förutsättning för att skapa ett grundläggande förtroende för verksamheten hos ungdo-mar ute i stadsdelarna. Att värdarna dessutom ska fungera som en förmedlande länk mellan ungdomarna och offentliga aktörer ställer en rad olika men höga krav dem. Naturligtvis är ett grundläggande krav att de ska ha lämnat sitt tidigare liv i riskzonen, men för att fungera som förebilder i sitt eget område måste de dessutom ha hittat ett gott sätt att förhålla sig till sina gamla vänner och bekanta i stadsdelen. Många av de andra kraven hänger samman med en, som flera poängterar, överlevnadsfråga för Lugna gatan: att etablera ett samarbete med övriga offentliga aktörer och bli en integrerad del i det lokala nätverket. Detta ställer för
det första ett krav på värdar med ett eget förflutet att de för egen del ska ha gjort upp med sina fördomar mot offentliga aktörer och med sina tidigare personliga erfarenheter av hur offentliga aktörer bemött eller hanterat dem. Det ställer för det andra krav på att värdarna ska ha en vilja, ett aktivt engagemang och gärna vara drivande i att etablera kontakter och samarbete med offentliga aktörer – trots det motstånd till samarbete de uppfattar att många (projekt)trötta offentliga aktörer har.
Ett mål för Lugna gatans samarbete är att reparera och återskapa ett förlorat förtroende mel-lan offentliga aktörer och ungdomar som är i behov av deras hjälp eller tjänster – oavsett om de är lärare, poliser eller socialtjänstemän. Det ställer för det tredje krav på värdarna att för-söka skapa ett eget förtroende för offentliga företrädare – för att kunna föra detta förtroende vidare till ungdomarna och så att säga kunna gå i god för det etablerade samhällets företrä-dare. En av de svåraste arbetsuppgifterna är enligt värdarna själva att etablera ett samarbete med offentliga aktörer och att få deras förtroende. Värdarna talar om den misstänksamhet, skepsis, vilja att hitta nackdelar och att stjälpa snarare än hjälpa som de kan möta, om hur orealistiska förväntningar som värdar inte infriar kan vändas i besvikelse och klagomål. ”Vi kämpar för att få deras förtroende”, säger en värd, och en annan säger att värdarna gör allt för att visa att de vill hjälpa. Värdarna förväntas alltså å ena sidan hantera och motbevisa den misstro de själva möter från offentliga aktörer samtidigt som de å andra sidan ska lära ung-domar att få förtroende för samma aktörer. Denna motsägelsefulla situation blir naturligtvis ännu mer accentuerad när värdarna har egna erfarenheter av kriminalitet och missbruk. Å ena sidan vill offentliga aktörer ha tillgång till dessa värdars förmåga att skapa relationer till ungdomar i riskzonen. Å andra sidan är många aktörer ovilliga att ge dem sitt fulla förtro-ende. Vi måste kämpa dubbelt så hårt, som en värd uttrycker det. Vi måste överbevisa att vi har valt sida, säger en annan. Värdar med ett eget förflutet ställs, om vi hårdrar det, ibland inför uppdraget att skapa de troendefulla relationer mellan ungdomar och offentliga aktörer som de själva till följd av sitt förflutna förvägras. Detta leder till en i vissa avseenden para-doxal situation, där det som i flera avseenden uppfattas vara en del av Lugna gatans specifika kompetens och attraktionskraft – medarbetarnas egen bakgrund i utsatta områden och deras erfarenheter av att ha lämnat riskzonen för att arbeta i och för det etablerade samhället – är det som kan utgöra det främsta hindret för en lyckosam verksamhet.
Ett glastak för integration – även inom Lugna gatan?
Om grundtanken med verksamheten är att integrera ungdomar med ett tidigare utanför-skap i det etablerade samhället, så skulle resonemanget ovan kunna uppfattas som en tydlig signal om att integration endast är möjligt till en viss gräns. I det för Lugna gatan så viktiga samarbetet med offentliga aktörer kommer dessa värdar till korta. För att få det offentligas förtroende (men även för den egna verksamhetens stabilitets skull), eftersträvar Lugna gatan en mix med fler värdar som med ett ”prickfritt” förflutet antas ha större möjligheter att få ett sådant förtroende. Detta, menar jag, försätter Lugna gatan i en paradoxal situation där verksamheten å ena sidan ska ha ett integrativt syfte och bistå ungdomar och unga män-niskor som lever i ett utanförskap att träda i kontakt med det etablerade samhället, medan verksamheten å andra sidan tvingas anpassa sig till attityder som hindrar en sådan integration – genom att låta mer välartade unga vuxna ta vid i dessa kontakter. Innebär detta en risk för att de unga människor som vänt om från ett kriminellt liv och eftersträvar integration möter samma glastak inom Lugna gatan som i samhället för övrigt?