Arbetet med våldsutövare - Våld i parrelationer : - En kvalitativ studie om socialsekreterares

Enligt socialsekreterarna finns det inte någon speciell typ, personlighet eller karaktär som våldsutövare har utan det kan handla om män från olika samhällsklasser och bakgrunder. IP6 beskriver våldsutövare som “[…] helt vanliga människor som blir våldsutövare [...]”. IP4 uttrycker vidare att det kan vara “[…] män från alla olika typer av etniciteter, klasser och åldrar [...]”. Gällande vad som särskilt utmärker en våldsutövare uppger dock flertalet socialsekreterare samma sak vilket kan sammanfattas genom det IP2 säger, att våldsutövare;

[…] inte själv ser sig som en våldsutövare och att den personen kanske försöker vända till att det är den som är det är synd om eller det här stämmer inte alls, att det finns andra förklaringar till våldet. Jag skulle nog inte säga att jag någonsin har mött en våldsutövare som säger att den har utsatt någon för våld.

Socialsekreterarna uppger att våldsutövarna själva kan ha varit utsatta för våld, bevittnat våld eller utsatts för andra typer av social problematik under barndomen men att detta är ett mönster som ofta glöms bort. Detta resultat överensstämmer med det resultat som framkommit vid andra, tidigare studier (Flood, 2011; Ljungwald & Svensson, 2007). En av socialsekreterarna uppger att det finns föreläsningar och kurser för att bredda kunskapen om våldsutövare, vilket Flood (2011) menar är viktigt för att kunna inkludera männen i syfte att förebygga våld.

Samtliga socialsekreterare uppger att de undviker att tilltala männen som våldsutövare då de anser att det är ett starkt ord och att många våldsutövare inte identifierar sig som våldsutövare. IP6 uttrycker att begreppet lägger mycket tyngd och uppger att “ibland kan det vara starkt för kvinnorna att höra att mannen dem har levt med i 12 år eller 5 år, att det i deras utredning står våldsutövare. […] Det är väldigt tunga begrepp man använder ibland som man behöver se över, tänker jag”. Likaså uppger IP2, IP5 samt IP1, att de undviker att benämna mannen som våldsutövare för att det kan framkalla starka reaktioner och att det inte är säkert att mannen identifierar sig som en våldsutövare, vilket även Mattsson (2015) diskuterar.

Oftast kommer socialsekreterarna i kontakt med våldsutövaren i samband med kvinnans ärende, då det antingen inkommer en anmälan eller en ansökan. IP2 uppger att “[...] våldsutövarna tar vi oftast kontakt med utifrån att först ha fått in uppgifter om att det finns en våldsutsatt” och i vissa fall uppger IP4 att de inte kontaktar mannen alls då “[…] de flesta kvinnorna kanske inte vill att jag kontaktar männen, så ibland kommer vi inte i kontakt med dem alls”. Arbetet med våldsutövare är ganska nytt för socialsekreterarna då de tidigare enbart har fokuserat på den våldsutsatta. IP1 uppger att de nyligen har börjat kalla in våldsutövare till möte i syfte att prata om den information som inkommit, vad hans definition av våld är och se vilka stödbehov som föreligger. Samtliga socialsekreterare uppger att våldsutövare är en svårjobbad målgrupp och IP4 uppger att;

Det är ju svårt utifrån att de flesta nekar att dem har utsatt någon för våld. Då blir det bara kanske samtal med utredare som pratar om våld. Om de nekar så är det ju oftast svårt att öppna upp till stöd. Sen lyfter jag nästan alltid att det finns stöd att få om man upplever att det är svårt att hantera sina känslor men dem flesta nekar till att de har svårt att hantera sina känslor och då vill de inte ha något stöd. Det slutar oftast på en utredningsnivå och går sällan till insats […].

Utöver att våldsutövare är av uppfattningen att de inte har gjort något fel och att de inte är i behov av stöd, är det även en svårarbetad målgrupp utifrån att kunskapen och erfarenheten av arbete med denna målgrupp är begränsad hos socialsekreterarna. IP3 uppger;

Jag har ju inte haft så mycket och göra med dem som är våldsutövare, jag tror inte jag har haft någon. Annars försöker ju CMV, att dem kommer in och pratar med den som är våldsutövare. För den kunskapen besitter inte jag, tycker jag. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra i den situationen.

Vidare uttrycker vissa socialsekreterare att dessa ärenden är svåra utifrån att det inte finns någon typ av metodstöd att använda sig av i utredningsarbetet. Flera socialsekreterare framför önskemål om något utredningsverktyg likt FREDA som de kan använda i arbetet med våldsutövare. Vid samtal om utredningsverktyg och svårigheterna i att arbeta med våldsutövare framför IP5 följande gällande sina önskemål om utredningsverktyg för våldsutövare;

Ja, kanske lite som FREDA, kanske inte kortfrågor på det sättet men bra ställda frågor i ilskeprocessen, hur kan man komma åt det. Mer att ha som grund, hur och vilka områden jag behöver prata om när jag har det här mötet. Det hade varit en hjälp.

Det blir i och med detta tydligt att våldsutövare anses vara en målgrupp som är svår att arbeta med utifrån en rad olika aspekter, dels utifrån att kunskapen och erfarenheten hos socialsekreterarna är begränsad, dels utifrån avsaknaden av utredningsverktyg samt utifrån den låga självinsikten hos våldsutövarna.

Vissa socialsekreterare lyfter vidare fram att våldsutövarna anser att deras våldsutövande är försvarbart och att de inte har gjort något fel. IP6 framför att våldsutövarna “[...] kanske är

rädda för vad som kommer hända om de erkänner, att de kommer hamna i fängelse för alltid och det är ju inte en helt obefogad rädsla, klart att de blir konsekvenser av ett sånt handlande”. Att hjälpen och insatserna är frivilliga och att det inte finns någon tvångslag gällande våldsutövare medför att det blir en ytterligare svårighet arbeta med målgruppen då socialsekreterarna berättar att de endast kan uppmärksamma att våld är ett problem och inte tvinga till stöd och hjälp. Socialsekreterarna uppger att de måste erbjuda samtalsstöd och försöka motivera våldsutövarna till att ta emot stöd för att de ska kunna ändra sina tankesätt och förstå problematiken i deras handlande, vilket Socialstyrelsen (2011) uppger är viktigt då socialtjänsten har ett ansvar gällande detta. Samtidigt uppger socialsekreterarna att de inte möter många våldsutövare heller då de remitterar dem vidare till CMV. Socialsekreterarna uppger att de inte anser sig ha tillräcklig kunskap om arbete med våldsutövare samt att de skulle vilja bli bättre på att arbeta med denna målgrupp. Vidare uppger socialsekreterarna att det inte finns några tydliga rutiner eller arbetsmetoder de ska använda i arbetet med våldsutövare. Det går därmed att utläsa att socialsekreterarna ställer sig frågande till huruvida de är lämpliga att kunna möta klientens behov eller inte. Möjligtvis skulle det kunna vara så att socialsekreterarna skulle känna sig bekväma och lita på sin egen kunskap i dessa ärenden om det fanns något verktyg eller några rutiner som säger hur socialsekreterarna ska arbeta med dessa ärenden. Det i sin tur skulle öka yrkeskompetensen samt uppfylla samhällets strävan i att det är socionomer med rätt kompetens som utför allt socialt arbete (Svensson et al., 2008).

Majoriteten av socialsekreterarna ser vikten av att arbeta med båda parterna, våldsutsatta samt våldsutövare och IP4 uppger att;

[…] våldet fortsätter om våldsutövarna fortsatt lever sina liv som de vill. Jag tänker framför allt att även om kvinnan lämnar honom helt och håller så finns det andra kvinnor och männen går ofta vidare och hittar en ny och så börjar det om igen.

Socialsekreterarna menar att de generellt behöver bli bättre på att arbeta med våldsutövare och utveckla mer metoder och bedömningsinstrument för att komma till roten av problemet. IP4 uppger “[...] Att vi pratar med och hjälper de utsatta kvinnorna är jättebra men det behöver ske en förändring hos männen som utsätter”. Socialsekreterarna uppger att insatserna för våldsutövare behöver utvecklas men att de inte har koll på vad som skulle kunna förbättras mer än samtalskontakten. Ett exempel som en socialsekreterare tar upp är att stödsamtal kan ändras till en liknande struktur som samtalsmetoden trappan som är till för barn som upplever våld, IP4 uppger att “[…] samtal kommer alltid behövas men att de kanske behöver struktureras upp på något sätt”.

Socialsekreterarna uppger att det är viktigt att den våldsutsatta kvinnan och våldsutövaren har separata handläggare då det kan vara svårt att förhålla sig objektivt om de handlägger båda parterna. IP2 uppger att;

Det handlar kanske om ens egna syn på utövaren och när man vet vad det handlar om. Att inte kunna vara objektiv eller döma i samtalet och risken för att man vet saker som kvinnan har berättat och sen ska man ska vara blank inför den som faktiskt har utövat det våldet.

Vidare uppger IP6 att hen inte tar kontakt med våldsutövaren;

[...] för det kan bli snurrigt för en själv att först prata med den våldsutsatta och sen även sitta och prata med våldsutövaren, så det är bra att man separerar handläggarna så att dem får olika. För att man också ska vara objektiv och att det ska bli rättssäkert.

Det socialsekreterarna framför gällande att de båda parterna ska ha separata handläggare ligger i linje med det Enander (2016) tidigare har presenterat, samt att det är viktigt för rättssäkerheten. 6.5 Svårigheter i det sociala arbetet med våldsutsatta kvinnor

I föreliggande studie har det framkommit att majoriteten av socialsekreterarna upplever en maktlöshet inför arbetet med våldsutsatta kvinnor, bland annat utifrån att det inte finns någon tvångslagstiftning utan att allt sker på frivillig väg enligt SoL. IP5 uttrycker denna maktlöshet genom följande;

Det är väll… [...] just att kvinnan bestämmer själv och även då om jag vet att hon kommer bli sönderslagen så kan inte jag på något sätt påverka det utan jag kan inte ta henne därifrån, jag har ingen tvångslagstiftning, och det kan ju känslomässigt vara jobbigt, att jag ser att den här personen behöver hjälp men hon kommer inte att ta den hjälpen och hon vill inte bli skyddad och kanske faktiskt, ja, få sitt liv fördärvat.

Andra socialsekreterare upplever denna maktlöshet på andra sätt, exempelvis IP1 uttrycker “[...] just att man egentligen vill göra mer än vad man kan för att klienterna kanske inte vill”. Vidare uttrycker IP4 att;

Det är de jobbigaste ärendena som vi har. Där man sitter och vill bara säga till dem att lämna honom men jag försöker aldrig att gå till den punkten för det blir ju jättekonstigt. Man försöker ju få kvinnan att komma till den punkten själv men är hon inte där så är det jättesvårt. Sen så ska ju jag bara jobba utredande också så förhoppningsvis så kan man ju lämna över ansvaret till någon som faktiskt kan gå in på djupet om varför det är dåligt för dig att vara kvar även om man inte säger det så direkt [...]. Utifrån detta går det att utläsa en maktlöshet som återfinns hos flertalet av socialsekreterarna och som grundar sig i en frustration vad gäller kvinnans bästa och att hon inte alltid har kommit till insikt i vad som är hennes eget bästa. I de lägena är socialsekreterarna maktlösa och kan inte vidta några åtgärder mot kvinnans vilja. Denna känsla av maktlöshet hos socialsekreterarna går att koppla till den maktlöshet som Börjesson och Rehn (2009) talar om och som uppstår när en människa upplever sig vara begränsad i sitt handlande, vilket socialsekreterarna gör. Utöver den maktlöshet som kan vara både svår och jobbig att hantera vittnar socialsekreterarna om att ärenden som rör våld i nära relationer anses vara särskilt komplexa och att ärendena ofta innefattar en del svårigheter i form av exempelvis skydd. IP5 säger följande vad gäller komplexitet vilket kan representera en sammanfattning av vad övriga socialsekreterare också sagt;

Ja, de är jättekomplexa. Du måste ju tänka in det här med skyddet hela tiden, skyddet för kvinnan, skyddet egentligen för mannen, skyddet för barnen, för du måste ju tänka dig in i en annan person, om vi då tänker att det är en kvinna som är våldsutsatt så måste du ju tänka in dig i våldsutövaren också. Vad kan han bli arg av, att vi pratar med kvinnan? Finns det avlyssning? Vad händer om vi skickar det här brevet hem? Kommer vi utsätta den här personen för risker? Om vi tar hit personen, vad är det för risker? Kan han finnas utanför när vi går förbi? Det finns massor av komplexa saker i det här, så att skyddsbedömningarna och riskbedömningarna blir ju jätteviktiga i just de här ärendena. Så att ja absolut, dom är bland det svåraste man gör.

Att ärenden som rör våld i nära relationer är komplexa ligger i linje med det bland annat Flora & Argyroudi (2019), Bogenau (2012), Danis (2003), Ekström (2018) och Lundberg och Bergmark (2018) hävdar i resultatet av sina studier. Det går alltså att konstatera att det inte bara är socialsekreterarna i föreliggande studie som uppfattar dessa ärenden som svåra och komplexa utan att denna uppfattning tycks vara den dominerande uppfattningen då flera studier

kommit fram till samma resultat. Vidare framkommer det att socialsekreterarna tycker att det finns många svårigheter i ärenden som rör våldsutsatta kvinnor. De mest framträdande och återkommande svårigheterna är att skyddet för kvinnan är otroligt viktigt men också svårt att få till. Det kan handla om att kvinnan väljer att återvända till den våldsamma mannen igen eller att kvinnan inte klarar av att hålla sig skyddad och därigenom röjer vart hon är, exempelvis via sociala medier. De flesta socialsekreterarna är också av uppfattningen att dessa kvinnor befinner sig i strukturer där det utöver våld även förekommer andra typer av problematik. Det kan exempelvis handla om att barnen utvecklar ett problematiskt beteende utifrån våldssituationen eller att familjens ekonomi raserats. IP1 uttrycker denna särskilda utsatthet på följande vis;

Alltså där det finns barn så är det ju orsak och verkan, barn kan ju ha påverkats utifrån att de har levt där så då ser man symtom hos barnen… Ja och då blir det ju automatiskt att det blir problem kring barnen. Till exempel att skolan inte sköts. Men annars kan det ju vara … Ja men att ekonomin inte sköts, alltså med att de har skulder, eller psykiskt dåligt mående [...] Nej så det är nog inte jätteofta som det bara handlar om våld.

Ytterligare citat som tydligt visar på detta är följande som IP2 säger; “Jo, så är det väl men det blir ju oftast sekundärt. Också lite både och, men det kanske är mer vanligt förekommande att det finns annan problematik också” samt “Att man kanske står utanför arbetsmarknaden och att man inte har någon ekonomi. Man kanske har varit gift eller inte tagit del av familjens ekonomi eller att det finns missbruk”. Att våldsutsatta kvinnor även befinner sig i strukturer där det förekommer andra typer av problematik och att behoven därigenom varierar och kan ingå i andra problemområdet, som exempelvis fattigdom eller missbruk har även framkommit i andra, tidigare studier (Ekström, 2018; Lundberg & Bergmark, 2018). Att de våldsutsatta kvinnorna kan vara i behov av stöd utifrån olika problemområdet kan medföra att det blir svårt att integrera kvinnan i organisationsstrukturen vilket kan medföra att hon riskerar att falla mellan stolarna. Hur det kommer sig att våldsutsatta kvinnor och familjer med våldsproblematik också ofta är drabbade av andra typer av problematik är svårt för socialsekreterarna att ge något svar på. Däremot kan det tänkas vara så att det uppstår en särskild utsatthet eftersom kvinnorna innehar flera sociala problematiker vilket innebär att hennes behov ingår i flera kategorier som gör det svårt att integrera henne i organisationsstrukturen.

In document Våld i parrelationer : - En kvalitativ studie om socialsekreterares erfarenheter av att arbeta med våldsutsatta kvinnor och dess förövare (Page 33-37)