De socialsekreterare som har deltagit i studien innehar en komplex förståelse om våld och kan se att våldet utspelar sig på olika sätt, vilket ligger i linje med det sm Johnsson-Latham (2014) och Mattsson (2016) säger och anser är viktigt. Socialsekreterarna menar att relationer där våld förekommer är destruktiva relationer och att de handlar om kontroll. Socialsekreterarna beskriver ekonomiskt våld (NCK, 2019) då mannen är kontrollerande gällande kvinnans ekonomi och sociala nätverk. Vidare beskriver socialsekreterarna att det ekonomiska våldet får konsekvenser som medför att kvinnan isoleras, vilket försvårar hennes möjligheter att lämna den destruktiva relationen, vilket överensstämmer med det NCK (2019) tidigare framfört. Två av socialsekreterarna förklarar att våld kan vara allt från en blick till fysiskt, sexuellt och psykiskt våld. Socialsekreterarna uppger dock att den mest förekommande typen av våld är psykiskt, vilket exempelvis kan vara isolering, verbala kränkningar och stalkning. Socialsekreterarnas beskrivningar av psykiskt våld är densamma som NCKs (2019) beskrivningar. Socialsekreterarna kan vidare se att det psykiska våldet medför konsekvenser såsom försvagad självkänsla och sämre självförtroende vilket ytterligare försvårar kvinnans möjligheter att lämna relationen, vilket ligger i linje med det NCK (2019) framför. Att socialarbetare innehar kunskap om våld och dess komplexitet kan tolkas som att socialsekreterarna har en yrkeskompetens. Detta är något som är viktigt för att kunna arbeta med socialt arbete (Svensson et al., 2008).
Samtliga socialsekreterare uppger att när det kommer till våld i parrelationer så är det främst våldsutsatta kvinnor som de möter i sitt arbete. Detta resultat överensstämmer med det resultat som Bogenau (2012) och Flood (2011) tidigare presenterat. Att socialsekreterarna dessutom är medvetna om att det främst är kvinnor som utsätts för våld i parrelationer är något som är viktigt (Mattsson, 2016). Om socialsekreterarna kommit i kontakt med en man som har varit våldsutsatt har det oftast handlat om mer komplexa ärenden där hedersrelaterat våld har varit inblandat. Socialsekreterarnas kunskap om våld och identifiering av att kvinnor blir mer utsatta än män kan tolkas som en ytterligare yrkeskompetens. Denna yrkeskompetens är något Svensson (2008) anser är viktig att ha för att kunna utöva ett professionellt arbete.
Socialsekreterarna uppger att kvinnor ofta försöker tysta ned våldet eller bortförklara våldsutövandet. Kvinnorna vet oftast vad de blir utsatta för men har kanske inte alltid samma definition av våld som socialsekreteraren har, vilket IP5 uppger att “det är socialsekreterarens uppgift att försöka att hitta kvinnans definition av vad hon blir utsatt för”. I flertalet studier har det visats att kvinnan fortsätter vara i en relation med sin partner trots våldet (Bogenau, 2012; Flood, 2011). Vidare uppger samtliga socialsekreterare att många kvinnor återgår till sin partner efter att de har avslutat relationen. Detta eftersom de inte var tillräckligt bestämda på att de verkligen vill lämna honom eller att de inte har haft ekonomiska förutsättningar för att klara sig själva. Detta kan bero på bland annat att kvinnan befinner sig i en beroendeställning till mannen, att hon fortfarande älskar honom eller andra orsaker. Detta är något som även återfinns i tidigare forskning, att våldsutsatta kvinnor har svårt att lämna relationen trots att hon utsätts för våld (Bogenau, 2012; Flood, 2011). Vid dessa situationer uppger socialsekreterarna att de försöker motivera kvinnan till att ta emot den hjälp och stöd som socialtjänsten kan erbjuda. Sammanfattningsvis kan det utläsas att socialsekreterarna stödjer kvinnorna i deras berättelser och intar hennes definition av våldet när de pratar om sårbarheten. Möjligtvis kan detta innebära
25
att socialsekreterarna är lyhörda och stödjande, vilket Svensson et al. (2008) menar är viktigt då dessa ingår i de emotionella resurserna hos socialarbetaren.
Socialsekreterarna uppger att de kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor på olika sätt, men vanligtvis inkommer det anmälningar från olika aktörer eller samarbetspartners såsom försörjningsstöd, jobbcenter eller polis. IP2 uppger att ”oftast handlar det om att både utsatta och utövare kommer i kontakt med någon annan innan socialtjänsten blir inblandad”. IP5 bekräftar detta och uttrycker att ”det är sällan det är kvinnan själv som ringer och vill ansöka om stöd och hjälp för att hon vill komma ifrån relationen”. Vidare uppger IP5 att bara de inkommer några indikationer om att det förekommer våld så har de något att gå på. Socialsekreterarna uppger att ärendegången börjar vid mottagningen och sedan fördelas ärendena till utredande socialsekreterare. Vid detta läge har det redan genomförts en risk- och skyddsbedömning, vilket är en central del i utredningsarbetet. Detta är något som Enander (2016) även poängterat i tidigare studier. Samtliga socialsekreterare uppger att det är vanligast att kvinnor önskar skyddat boende i akuta lägen. I de fall då det inte är ett akut läge och kvinnan redan har lämnat relationen, ansöker kvinnorna oftast om samtalsstöd för att kunna bearbeta upplevelserna från våldssituationerna. IP5 uppger att “det finns massor av komplexa saker i våldsärenden, vilket innebär att skydds- och riskbedömningarna blir viktiga”. Det är därför våldsärenden kräver mer försiktighet i handläggningen eftersom det finns höga risker (Bogenau, 2012).
Under utredningstiden uppger socialsekreterarna att det handlar om att försöka kartlägga vad för våld det är, i vilken omfattning och när det utövas för att kunna se vilket stödbehov det finns. Vidare berättar IP2 att;
Utredningstiden handlar om att utreda och göra en FREDA-beskrivning, farlighetsbedömning eller riskbedömning för att få en indikation på vad är det för typ av våldsutövare och vad är risken för att bli utsatt igen. Vart kvinnan är i processen, har hon förstått själv och behöver hon någon annan typ av stöd i form av samtalsstöd? […] ibland kan man ge samtalsstöd i uppdrag till det skyddade boendet och ibland har vi andra lösningar där vi till exempel har samverkan, där kanske vi hjälper varandra med tillfälligt boende […]. Vi tar hjälp av öppenvården gällande samtalsstöd och kanske mer praktiskt vardagsstöd och stötta i att komma vidare.
Samtliga socialsekreterare uppger även att de använder sig av vanlig utredningsmetod också, IP1 uppger att hen använder den vanliga utredningsmetoden i de fall då kvinnan redan har kommit till insikt att hon vill lämna relationen och vill ha stöd kring detta. I de fall då kvinnan inte har kommit till den insikten ännu uppger socialsekreterarna att de istället försöker motivera kvinnan till att ta emot hjälp. Socialsekreterarna uppger vidare att de hänvisar kvinnan till andra myndigheter som hon även kan ta kontakt med för att få stöd och hjälp, vilket är något som även presenteras i tidigare forskning (Danis, 2003), och som anses vara viktigt. Enligt SoL 1 kap, 1§ är klientens självbestämmande viktigt, vilket tas i beaktande av samtliga socialsekreterare då de uttrycker att det är viktigt att kvinnan bestämmer själv och att de försöker motivera henne till att själv komma till insikt kring den situation hon befinner sig i. IP5 uppger att “det handlar om att informera egentligen och sen står kvinnan för valet”. 6.3 Socialsekreterarnas handlingsutrymme
Ur studiens resultat framkommer att en del av socialsekreterarna upplever sitt handlingsutrymme som stort, vilket Berglind (1995) och Aronsson (1990) kallar för objektivt handlingsutrymme. Detta då de arbetar med myndighetsutövning och därmed förfogar över
26
resurser, som gör att socialsekreterarna upplever sig kunna agera och handla adekvat i varje enskilt ärende utifrån att de har möjligheter till det. IP4 uppger följande;
Handlingsutrymmet när det gäller våldsutsatta kvinnor är nog ganska stort, vi har ju en väldig möjlighet att placera våldsutsatta kvinnor på boende sen är det inte jag som fattar det beslutet, men det är ett sådant beslut som det nästan aldrig blir ett nej på från ledningen. Det är nog ganska brett, man kan nog jobba ganska fritt och sen så det nästan bra att ha bedömningsinstrument att gå på men det behöver ju inte betyda att handlingsutrymmet blir mycket mindre men att det blir lite mer strukturerat.
Vad som kan utläsas från uttalandet ovan är att FREDA är ett objektivt instrument som gör handlingsutrymmet mer strukturerat. Att myndighetsutövning medför en känsla av stort handlingsutrymme, objektivt handlingsutrymme, är något som även framkommer i tidigare studier (Lindberg & Vestman, 2016; Rolin, 2010). Handlingsutrymmet kan dock även begränsas av olika aspekter (Rolin, 2010; Svensson et al., 2008) och det framkommer att samtliga socialsekreterare är överens om att det finns begränsande aspekter men att det råder oenigheter i huruvida socialsekreterarna faktiskt upplever sig bli begränsade i sitt handlingsutrymme eller inte. Vissa socialsekreterare upplever sig bli begränsade i det objektiva handlingsutrymmet utifrån olika organisatoriska aspekter exempelvis lagar, regler, rutiner och dokument men uppger att det subjektiva handlingsutrymmet ändock anses vara stort. IP6 uppger följande;
[...] det finns ju rutiner som jag har pratat om och vilka insatser vi erbjuder så jag kan inte säga att mitt handlingsutrymme är brett och att jag får göra vad jag vill för det finns ju lagar och regler och man ska utreda och vi har våra insatser som vi kan erbjuda, det är ju dom vi har. Så om man ser det som en begränsning så är ju det en begränsning utifrån lagar och regler såklart. Men jag känner ändå att jag har handlingsutrymme, att jag kan agera. Jag har aldrig känt att jag inte kan göra någonting eller att jag skulle vilja göra någonting som inte jag kan utan just i dom här våldsärendena så tycker jag ändå att vi har ett brett handlingsutrymme, upplever jag det som i alla fall. Att man agerar och att man kan.
Att olika organisatoriska aspekter såsom exempelvis handlingsplaner, rutinbeskrivningar och resurser kan begränsa socialsekreterarnas handlingsutrymme ligger i linje med det Rolin (2010) och Svensson et al. (2008) lyft fram i tidigare forskning och litteratur. Däremot uppger socialsekreterarna, likt socialsekreterarna i Rolins (2010) studie, att de organisatoriska aspekterna inte begränsar det subjektiva handlingsutrymmet då socialsekreterarna ändock anser sig kunna handla på önskvärt vis.
Socialsekreterarna uppger vidare att lagstiftningen i vissa avseenden kan vara begränsande. Arbetet med våldsutsatta kvinnor utgår från SoL, som innebär frivillighet och att socialsekreterarna inte kan vidta några åtgärder mot kvinnans vilja. Socialsekreterarna uppger att de blir begränsade i handlingsutrymmet i och med att det inte finns någon tvångslagstiftning för våldsutsatta kvinnor och anser att de skulle vara önskvärt med någon form av tvångslagstiftning. Detta då SoL begränsar socialsekreterarna i de ärenden där kvinnan själv inte inser sitt hjälpbehov, vilket gör att socialsekreterarnas arbete kommer att handla om att motivera kvinnan snarare än att hjälpa henne i den våldsamma relationen. IP5 uppger följande;
[...] den enda begränsning eller hinder som man skulle kunna se [...] är ju just att kvinnan bestämmer själv och även då om jag vet att hon kommer bli sönderslagen så kan inte jag på något sätt påverka det utan jag kan inte ta henne därifrån, jag har ingen tvångslagstifning, och det kan ju känslomässigt vara jobbigt, att jag ser att den här personen behöver hjälp men hon kommer inte att ta den hjälpen och hon vill inte bli skyddad och kanske faktiskt, ja, få sitt liv fördärvat. Det är ju absolut en begränsning.
27
Denna begränsning i det objektiva handlingsutrymmet medför konsekvenser för socialsekreterarna i form av att ärendena blir känslomässigt jobbiga att hantera. Vidare medför denna begränsning att socialsekreterarna upplever den maktlöshet som Börjesson och Rehn (2009) nämner. Att socialsekreterarna identifierat begränsningar i handlingsutrymmet vad gäller lagar och regler ligger i linje med det Berglind (1995) benämner som stabila yttre hinder medan de känslomässiga svårigheterna kan översättas till det Berglind (1995) benämner som instabila inre hinder. Det går alltså att dra slutsatsen att socialsekreterarna upplever att det förekommer hinder av olika slag i ärenden som rör våld i nära relationer men att dessa hinder inte begränsar handlingsutrymmet så pass att socialsekreterarna upplever att de inte kan vidta de åtgärder som anses nödvändiga. Att socialsekreterarna upplever att de har stort handlingsutrymme trots de ovan nämnda och identifierade begränsningarna kan härledas till teorin om subjektivt och objektivt handlingsutrymme (Aronsson, 1990; Berglind, 1995). Kanske är det så att socialsekreterarna tror sig kunna göra mer än vad de faktiskt kan och att det subjektiva handlingsutrymmet därmed är större än det objektiva.
Samtliga socialsekreterare anser att de får bra stöd av ledningen i ärenden gällande våld i parrelationer samt att detta stöd bedöms vara nödvändigt och skönt att luta sig mot. Att stödet från ledning och kollegor uppskattas går bland annat att se i det IP4 uppger, “Sen är jobbet alltid lättare om man har stöd från kollegor och ledning, men det tycker jag att vi har i kvinnofridsärenden för det känns som att det tas på allvar”. Likt IP4 uppger IP5 följande;
[...] mycket är att prata med kollegor, att man briefar det man får information om, att man stöttar varandra i att vi har gjort det vi kan utifrån den lagstiftning vi har, det kan man ju också göra hos ledning och eftersom jag jobbar väldigt nära mina kollegor så är det oftast där jag briefar av mig i sådana fall och då känns det ju enklare att kunna hantera det ärendet, så. [...]
Socialsekreterarna uppger att organisationen inte begränsar deras handlingsutrymme. Av tidigare redogörelse framgår det att både objektivt och subjektivt handlingsutrymme anses vara stort. Detta kan innebära att socialsekreterarna är bekväma i sin yrkesroll och att de har en balans mellan hjälp och kontroll, vilket enligt Lipsky (2010) är viktigt för att undvika dilemmat som kan uppstå om denna balans inte finns.