Arbetet inleds med en områdesbeskrivning där undersökningsområdets berggrund, jordlager och hydrologi beskrivs mer ingående. Under kapitel 2.3 ”topografi och hydrologi” ges en närmare presentation av Råån eftersom vattendraget är en av bakgrundsorsakerna till att denna undersökning genomförs. Efter områdesbeskrivningen görs i kapitel 3 en redogörelse för hur jordbruket har förändrats genom tiden och besvarar därmed frågor om varför märgelgravar och bekämpningsmedlet DDT förekommer i vårt jordbrukslandskap. För at t ge en förståelse för hur föroreningssituationen med avseende på DDT har sett ut i Råån de senaste åren presenteras i kapitel 4 en kort sammanfattning av tidigare genomförda undersökningar. Efter dessa inledande kapitel har den viktigaste bakgrundsinforma tionen beskrivits och resterande kapitel berör i huvudsak märgelgravarna i det aktuella undersökningsområdet. Undersökningens metodik, resultat och diskussion har sammanställts i fristående kapitel där en viss styckesindelning förekommer för att underlätta läsningen.
Arbetet avslutas med kapitel 8 där de slutsatser som undersökningen har medfört sammanfattas.
Figur 2. Den svarta markeringen visar den tidigare sockenindelning som fanns inom Landskrona ko mmun, medan den röda markeringen visar det aktuella u ndersökningsområdet efter att vissa geografiska avgräns ningar har gjorts.
Källa, bakgrundskarta: © Lant mäteriet Gäv le 2010 Källa, sockengränser: To mas Sjöstrand
Källa, röd markering: På lagt i e fterhand
4
2 OMRÅDESBESKRIVNING 2.1 Berggrund
Skånes berggrund kan särskiljas från övriga Sveriges då landskapet genomkorsas av en zon med sprick- och förkastningsaktivitet, den så kallade Tornquistzonen. Den tektoniska aktiviteten beror på att två kontinentalplattor möts i detta område, nämligen den Baltiska skölden i norr och den Östeuropeiska plattan i söder. Uppsprickningen har medfört att det finns en stor variation i berggrundens sammansättning inom detta område. Tornquistzonen återfinns diagonalt genom det skånska landskapet, från nordväst till sydost (Andréasson red.
2006). Norr om zonen består berggrunden av äldre urberg (ca 1700 miljoner år) som söder om zonen möter den yngre sedimentära berggrunden (60-200 miljoner år). Urberget består främst av granit och gnejs medan den sedimentära berggrunden utgörs av skiffrar, sand-, ler- och kalksten (Bergendorff et al. 2002; Länsstyrelsen i Skåne län 2009c).
Landskrona kommun ligger söder om Tornquistzonen och berggrunden består därmed av sedimentära bergarter av skiftande karaktär. I undersökningsområdet kan fyra huvudtyper av berggrund urskiljas. Från Öresundskusten till de västra delarna av undersökningsområdet återfinns den yngsta berggrunden bestående av danienkalksten och skrivkrita med inslag av flinta (62-70 miljoner år). Något öster om detta område övergår berggrunden till att bestå av kalk-, sand- och lersten från tidsperioden kring övre krita till mellersta jura (100-175 miljoner år). Efter ytterligare en förflyttning åt nordost återfinns ler- och sandstenar men av äldre karaktär, från äldre jura till början av yngre trias (175-195 miljoner år). Den sista och äldsta berggrundstypen finns i områdets allra nordligaste del och härrör från yngre trias (195-210 miljoner år). Avlagringen brukar benämnas Kågerödsformationen vilken karaktäriseras av sin omväxlande struktur. Här återfinns både ler- och sandsten i diverse övergångsformer, men ofta är avlagringarna porösa då de är dåligt konsoliderade. Dock kan betydande fragment av sammanhållande kalciumkarbonat ofta påträffas (Adrielsson et al. 1982; Bergendorff et al.
2002; Fuchs 2005).
2.2 Jordlager
Den skandinaviska inlandsisen uppnådde sin största nedisningsareal för ungefär 21 000 år sedan. Vid denna tid var Sverige, Norge och Finland fullständigt nedisade, men samtidigt täcktes även halva Jylland och delar av Tyskland, Ryssland och Polen (Andréasson red.
2006). Den dåvarande landisen bearbetade den underliggande berggrunden och det borteroderade materialet förflyttades i isens rörelseriktning. Efter isavsmältningen återstod en moränavlagring som till stor del återspeglade den lokala berggrunden. Sydvästra Skånes sedimentära berggrund är mycket lätteroderad och bearbetades av isen till en morän av fin struktur. Samtidigt bidrog den sedimentära berggrundens höga kalkinnehåll till en näringsrik morän med ypperliga odlingsförutsättningar (Nilsson & Gustafsson 1967).
Moränens uppbyggnad är inte uteslutande ett re sultat av den lokala berggrunden, utan uppbyggnaden beror även på hur långt och i vilken riktning isen har transporterat materialet (Nilsson & Gustafsson 1967). I Skåne finns två olika moräntyper, nordostmorän och baltisk morän, vars utbredning beror på inlandsisen rörelseriktning (Adrielsson et al. 1982). För 21 000 år sedan inträffade en avsevärd klimatförbättring och en successiv isavsmältning påbörjades. Iskanternas avsmältning var dock inte jämt fördelad, något som särskilt utmärkte delar av Danmark, södra Skåne och Öresund. Det som karakteriserade iskanten var flertalet islober som vid upprepade tillfällen ryckte fram över landskapet. Isloberna stod i kontakt med isströmmar som transporterade det material som smälte fram ur ismassan. (Andréasson red.
5
2006). I Skånes norra och mittersta delar återfinns nordostmoränen vilken deponerades av isströmmar med en rörelse från nordost mot sydväst. Urbergsmaterial utgör därmed huvudkomponenten i nordostmoränen. Till skillnad från nordostmoränen härrör den baltiska moränen från isströmmar med en rörelse från söder och in över Skåne. Denna morän byggs därmed upp av sedimentära bergarter med ursprung i främst Östersjösänkan. Både nordostmoränen och den baltiska moränen har sedan uppblandats med den lokala berggrundsmoränen (Adrielsson et al. 1982).
I princip hela Skånes berggrund har ett överliggande jordlager och endast på ett fåtal platser utgörs markplanet av blottad berggrund. Inom Landskrona kommun anses jordlagrets mäktighet i genomsnitt vara 20-40 m, förutom i området kring Glumslöv och på Ven där en tjocklek på cirka 100 m förekommer (Fuchs 2005). Dessa mäktigheter beror på Alnarpssänkan, vilken är en sänka i kritberggrunden som skär genom Skåne från området väster om Ystad upp mot Landskrona (Nilsson & Gustafsson 1967).
I undersökningsområdet är morän den dominerande jordarten i markplanet, något som kan ses i fig. 3 nedan. Sydväst om Härslöv dominerar främst ler- och kritmorän av antingen styv moränlera (ler > 40 %), moränmellanlera (ler 25-40 %) eller morängrovlera (ler 15-25 %).
Normalt håller moränen i detta område en kalkhalt på 20-30 %, men även halter som överstiger 50 % förekommer. Lerhalten är som synes mycket hög i området. Inte sällan har det undre jordlagret en lerhalt på 50-80 %, medan de mer ytliga delarna håller en halt på 30-45 %. Norr, öster och sydöst om Härslöv utgör morängrovlera fortfarande en stor del av jordlagret, men cirka hälften av arealen utgörs här av en lerig morän med varierande innehåll av grovsilt och finsand. På ett fåtal platser i undersökningsområdet finns mindre sammanhängande områden där postglaciala avlagringar (avsatta efter inlandsisen avsmältning) överlagrar den underliggande moränen. Avlagringarna utgörs av silt, sand eller lerig silt/finsand. Ett större sammanhängande parti av silt och sand återfinns bland annat sydost om Härslöv i trakterna kring Arrarp (se fig. 3). Råån är det stora vattendrag som rinner genom undersökningsområdet och det är endast här en nybildning och omstrukturering av jordlagret fortfarande pågår. Längs med vattendraget förekommer svämsediment med ett varierande innehåll av lera, silt, sand och organiskt material (Adrielsson et al. 1982).
Härslöv ligger i kanten av ett backstråk som sträcker sig från Glumslöv mot Rönneberga, där backarna bildades genom glacialtektonik. Lagerföljderna i området kring Härslöv är därför mycket komplexa på grund av jordlagrens veckade struktur. Både sand, silt/lera och morän förekommer i hopveckade och överskjutna lager. Troligtvis är morän den underrepresenterade jordarten i backstråket jämfört med sandiga och siltiga delta- och issjösediment, men jordlagrets oregelbundna orientering gör att uppbyggnad och utseende varierar inom området.
I backarna återfinns fem olika moräntyper av varierande sammansättning och ålder. De tre moräntyper som finns underst är nordostmoräner bestående av urberg och ler- och sandstenar, medan de två översta moräntyperna är baltiska morä ner med högt ler- och kritinnehåll (Adrielsson et al. 1982; Lena Adrielsson, konversation via e-post 2010-06-21).
6
Figur 3. Jordartskarta efter Adrie lsson et al. (1982) i ska la 1:50 000. Figuren visar jordartsfördeln ingen i området kring tätorten Härslöv samt den topografiska nivåskillnad som återfinns söder om Härslöv, från Glu mslöv mot Rönneberga.
7
2.3 Topografi och hydrologi
Topografin inom Landskrona kommun är relativt varierad. Kommunens södra delar utgörs av plana slätter där nivåskillnaderna är förhållandevis marginella. I det här området är höjdpartier på mer än 20 meter över havet mycket sällsynta (Ekologgruppen 1990). De norra och nordöstra delarna av kommunen utgörs istället av ett kuperat backlandskap som karaktäriseras av det höjdparti som sträcker sig igenom kommunen, se fig. 3 ovan (Landskrona kommun 2000). Som tidigare nämnts startar höjdpartiet vid Glumslöv (nordväst om Härslöv), går förbi söder om Härslöv och tillväxer återigen vid Rönneberga (sydost om Härslöv). Både Glumslövs backe och Rönneberga backe når nästan e xakt 100 meter över havet och är således områdets högsta punkter. Härslöv återfinns på Hilleshögsåsens norra sida, där Hilleshögsåsen maximalt når en höjd på 97 meter över havet. Med utgångspunkt från höjdstråkets mitt avtar nivåskillnaderna både åt sydväst mot Öresundskusten och åt norr mot Råån (Adrielsson et al.
1982).
Jordlagren i området kring Härslöv domineras av lerig morän och moränlera i vilka grundvattenrörelsen sker ytterst långsamt. Ju högre lerhalt en jordart har ju mer begränsad blir dess hydrauliska konduktivitet, det vill säga jordartens förmåga att leda vatten. Den hydrauliska konduktiviteten för lerig morän och moränle ra brukar uppskattningsvis ligga inom intervallet 10-8 – 10-11 m/s, vilket gör att jordarten är i princip tät. För grövre moräner med ett väsentligt innehåll av sand och grus är den hydrauliska konduktiviteten större, i storleksordning 10-5 – 10-8 m/s. Generellt ökar en jordarts hydrauliska konduktivitet med en ökad sorteringsgrad och ökad kornstorlek (Delteus & Kristiansson red. 1995). Den största delen av grundvattentransporten bör således ske i de sandlager som finns i backarna, där sanden utgör slutna eller öppna akvifärer beroende på om avlagringen täcks av ett moränlager eller inte (Lena Adrielsson, konversation via e-post 2010-06-21). I övrigt saknas grövre och mer välsorterade avlagringar inom undersökningsområdet och möjligheten för uttag av grundvatten ur jordlagren är därför mycket liten. Däremot ger den sedimentära berggrunden ofta mycket goda förutsättningar för grundvattenuttag. Att berggrunden har en hög vattenledningsförmåga beror på dess höga porositet som orsakas av en ofullständig konsolidering samt den höga sprickfrekvens som råder i området (Gustafsson 2005). I undersökningsområdet finns ett flertal brunnar borrade i berg och i samband med borrningen noterades på vilket djup grundvattenytan stod under marken vid just det tillfället.
Noteringarna visar att grundvattenytan har återfunnits på olika djup, cirka 1 – 30 meter under markytan, men eftersom grundvattennivån varierar med årstid och väderlek kan noteringarna endast ge en grov uppskattning av inom vilket intervall som grundvattennivån kan variera i området (SGU 2010).
Som tidigare beskrivits är Råån det viktigaste vattendraget som återfinns inom undersökningsområdet. I fig. 4 nedan visas information om vattendragets sträckning, biflöden och avrinningsområde. Bakgrundskartan i fig. 4 är en del av den svenska vattenkartan som finns tillgänglig för allmänheten på vattenmyndigheternas hemsida (Sveriges länsstyrelser och vattenmyndigheter 2008). Ovanpå bakgrundskartan har sedan ytterligare information om Rååns biflöden tillförts från Länsstyrelsen i Skåne Län (Olsson, I. red. 2009). Som fig. 4 visar startar Råån i Duveke (sydost om Ekeby) och rinner västerut genom det Skånska landskapet för att slutligen mynna i Öresund vid Råå hamn söder om Helsingborg. På dess väg tillkommer ett flertal biflöden där åtta av de största biflödena visas i fig. 4. Råån har en sammanlagd längd på 28,4 km och avvattnar en total areal av 193 km2 (VISS 2009). Inom Rååns avrinningsområde är jordbruk den verksamhet som dominerar, något som återspeglar dess vattenkvalitet då 93 % av markarealen inom avrinningsområdet utgörs av åkermark (Länsstyrelserna 2010). Den övervägande delen av avrinningsområdet återfinns inom
8
Helsingborgs kommun, men även delar av Svalöv, Bjuv och Landskrona kommun är inkluderade. Från undersökningsområdets nordligaste punkt och längs med kommungränsen åt sydöst återfinns en del av Rååns sträckning varvid landarealen norr om Härslöv upptas i Rååns avrinningsområde, samt stora delar av området öst/sydöst om Härslöv. Den topografiska nivåskillnaden medför att höjdstråket söder om Härslöv utgör en naturlig gräns mellan två separata avrinningsområden, något som visas i fig. 4. Området norr om Hilleshögsåsen har därmed en grundvattenrörelse mot Råån, medan området söder om åsen har en grundvattenrörelse mot Öresund (Vattenkartan 2010).
Figur 4. Visar de o lika avrinningsområdena ma rke rade med rött, bland annat Rååns och Sa xåns.
Huvudvattendragen visas med t jock b lå ma rkering. Några av Rååns biflöden från väst till öst är:
Halmstadsbäcken (1), Tirupsbäcken (2), Tostarpsbäcken (3), Ottarpsbäcken (4), Tjutebäcken (5), Härslövsbäcken (6), Kövlebäcken (7) och Lussebäcken (8).
Källa, bakgrundskarta: Sveriges lässtyrelser och vattenmyndigheter (2008) Källa, biflöden: Olsson, I. red. (2009)
9 jordbruksreform i och med järnsmidets uppkomst. Bättre redskap medförde en effektivare jordbearbetning och underlättade insamling av vinterfoder till boskapen. Stallning av boskap ökade med ökad mängd vinterfoder och boskapens gödsel kunde nu utnyttjas. Detta medförde mer permanenta åkrar då trädesperioden drastiskt kunde förkortas genom att ny näring istället tillfördes genom det animaliska gödslet. Det nya jordbruket gav en allt större avkastning vilket resulterade i en kraftig befolkningsökning och ekonomisk tillväxt (Bergendorff et al.
2002).
Under mitten av 1700-talet bodde övervägande delen av Skånes befolkning i byarna där ett flertal gårdar låg samlade. Vid denna tid delades åkerarealen upp i äganderätter, så kallade vångar, där varje brukare tilldelades specifika odlingsarealer. Vångarna styckades i sin tur upp i mindre delar, så kallade tegar, vilka fördelades mellan byns gårdar (Kristoffersson 1924).
Tegskiftet bidrog till ett ineffektivt jordbruk då varje brukare hade många små tegar utspridda runt om i byn, men samtidigt fördelades odlingsförutsättningarna på ett rättvist sätt mellan brukarna (Länsstyrelsen i Skåne län 2009a). Brukarna var även tvungna att rätta sig efter varandra beträffande vilka brukningsmetoder som skulle tillämpas. Produktiviteten minskade och lösningen på problemet blev den skiftesreform som kom att äga rum (Terra Scaniae 2007).
3.1.1 Storskifte
Lantmäterikontorets dåvarande inspektör Jakob Faggot kom med ett förslag om hur en rationalisering av jordbruket skulle genomföras. Han förespråkade en sammanslagning av en brukares tegar så att denne istället fick ett fåtal större områden som på sikt skulle bli lättare att bruka (Länsstyrelsen i Skåne län 2009d). I förslaget ingick även att en by skulle verkställa storskifte då detta önskades av någon av byns brukare. Faggots förslag fick genomslagskraft då de inskrevs i 1757 års allmänna förordning om storskifte (Bergendorff et al. 2002). Trots större sammanhängande tegar fick inte storskiftet någon större betydelse, främst eftersom en existerande bykärna gjorde att flera brukare fick längre till sina tegar. En ytterligare orsak var att en omskiftning gjordes på en individuell brukares begäran och därmed avhöll sig brukarna detta då de var rädda att mista den mark de redan ägde (Franzén 2008; Jonsson 1997).
3.1.2 Enskifte
Ur storskiftet utvecklades enskiftet under 1780-talet av Svaneholms godsherre Rutger Macklean. På Mackleans begäran splittrades de ingående byarna i Svaneholms gods, där varje gård tilldelades ett skifte av likvärdig storlek. Därefter stationerades varje gård ut på respektive skifte för att avstånden dem emellan skulle förkortas. Därmed tvingades brukarna bli mer självgående samtidigt som Macklean införde nya odlingssystem (Franzén 2008; Terra Scaniae 2007). Tidigare användes tresädessystemet vilket innebar att två delar av åkern odlades medan den tredje låg i träda. Nu infördes ett växeljordbruk där ena åkerhalvan användes för sädesodling och den andra halvan för odling av foderväxter till boskapen i form av baljväxter. Kontentan blev att sädesskördarna steg då brukarna växlade sådden mellan de två åkerdelarna och samtidigt gynnades boskapen av ett mer näringsrikt foder (Skansjö 2000).
10
Den nya jordbruksläran spred sig och år 1803 beslutade Gustav IV Adolf att enskifte skulle införas i Skåne (Bergendorff et al. 2002).
3.1.3 Laga skifte
Vid enskiftets införande levde ännu storskiftets regel kvar om att en skiftning skulle genomföras så fort en bybo önskade det. 1827 infördes därför laga skifte, med enskiftets principer som utgångspunkt. Skillnaden nu var att varje brukares odlingsareal värdesattes vid en sammanslagning, där en sammanslagning skulle medföra att en brukare maximalt fick fyra skiften. Den brukare som fick mindre värdefull jord vid skiftningen gottgjordes genom att istället få en större areal (Franzén 2008; Jonsson 1997). En specifik domstol etablerades för att behandla de meningsskiljaktigheter som uppkom mellan brukarna. Den ökade säkerheten medförde att laga skifte genomfördes över i princip hela Sverige (Franzén 2008).
3.2 Konstgödsel introduceras – Märglingsepoken
Den befolkningsökning som ägde rum i Sverige under 1700-talet och 1800-talets början gjorde att trycket på jordbruket växte. Fler munnar behövde mättas men dåtidens åkerareal var för liten för att uppnå önskad avkastning. Två alternativ fanns tillgängliga, antingen att öka åkerarealen eller att öka skördesgivorna från de befintliga åkrarna. Med skiftesreformerna kom den rationalisering som var nödvändig. Redskapen utvecklades och de nya växtföljdsmetoderna gjorde ängsmarken överflödig varvid denna transformerades till åkermark. En ytterligare expansion av åkerarealen kunde verkställas genom torrläggning av sjöar och våtmarker, en avvattning som finjusterades under början av 1900-talet genom en omfattande täckdikning. Samtidigt som åkerarealen ökade introducerades konstgödseln i jordbruket och nu ökade skördarna avsevärt (Olsson, S-O. 2003).
3.2.1 Märgling – Definitioner
Influerade av England började Skånes lantbrukare på 1830-talet att använda märgel som komplement till det animaliska gödslet, därmed även i Härslöv (Hemby 1958). När den svenska staten under 1700-talet insåg att landets jordbruk var ohållbart var märgling en väl etablerad metod i England. Som ett led i reformationen skapades nya institutioner, bland annat kungliga vetenskapsakademin där Carl von Linné var en av grundarna. Akademin sammanställde forskning och resultat från jordbrukets utveckling i andra länder och publicerade dessa. Samtidigt som märgelns positiva effekter fastställdes i skrift spred akademin dess fördelar under sina Sverigeresor. Märlingen expanderade nu mycket kraftigt i Sverige (Olsson, S-O. 2003). Enligt Fleischer et al. (1984) lyder den naturvetenskapliga
Fleischer et al. (1984) säger dock att den mest använda definitionen är:
”En berg- eller jo rdart som innehåller kalk i sådan omfattning att den kan användas som jo rdförbättringsmedel på kalkfattig åkerjord. Det innebär att vad som vetenskapligt betecknas som t.e x. en kalkhalt ig mo rän kan kallas morän mä rgel o m den blivit utnyttjad som jordförbättringsmedel. På samma sätt kallas en lera trots att den har en kalkhalt under 10 % för lermä rgel o m den används som jordförbättringsmedel” (Fle ischer et al. 1984 s. 7).
11
Metoden då märgel sprids ut på åkrarna benämnas märgling. Märglingen bestod till övervägande del av moränmärgel i Skåne eftersom Skånes jordlager främst utgörs av morän av varierade typ. Både lerig, siltig och sandig morän förekommer (Fleischer et al. 1984).
3.2.2 Positiva effekter vid märgling
Växter behöver en rad olika näringsämnen för sin tillväxt, både makronäringsämnen (kväve, fosfor, magnesium etc.) och mikronäringsämnen (natrium, koppar, mangan, molybden etc.).
De tillväxtbegränsande näringsämnena är framför allt kväve, fosfor och kalium vilket medför att skördarna ökar om dessa tillsätts (Nationalencyklopedin 2010b). Oftast kan höga halter av fosfor och kalium återfinnas i märgel. Dock var det inte dessa som medförde den jordförbättring som uppstod vid märgling, utan det berodde främst på märgelns kalkinnehåll.
Då kalkrik märgel sprids på åkrarna höjs pH-värdet i jorden vilket gör att omgivningsförhållandena för markens mikroorganismer förbättras. Vid mer optimala existensförhållanden intensifierades organismernas nedbrytning av det organiska materialet i marken vilket medförde att nya näringsämnen fortare blev tillgängliga för åkerns grödor och skördesgivorna ökade. Märgling var en effektiv teknik så länge som organiskt material fanns tillgängligt i marken. Ökad aktivitet hos mikroorganismerna kunde däremot leda till att det tidigare beskrivits utgörs jordlagret av styv lera på en del platser i Skåne, det vill säga jordar där lerhalten överstiger 40 %. Med 1800-talets jordbruksredskap var dessa hårda jordar mycket svårbrukade, samtidigt som de var kompakta vilket minskade dess hydrauliska konduktivitet. Märgling med sandmärgel gjorde den styva leran mer porös och åkerjordens förmåga att leda vatten ökade, och följaktligen gick jorden lättare att nyttja. För att förbättra en sandig jord med låg vattenhållande förmåga var förhållandet det omvända. En sandig jords egenskaper förbättrades genom tillsats av lermärgel, där leran bidrog till att jordartens
Då kalkrik märgel sprids på åkrarna höjs pH-värdet i jorden vilket gör att omgivningsförhållandena för markens mikroorganismer förbättras. Vid mer optimala existensförhållanden intensifierades organismernas nedbrytning av det organiska materialet i marken vilket medförde att nya näringsämnen fortare blev tillgängliga för åkerns grödor och skördesgivorna ökade. Märgling var en effektiv teknik så länge som organiskt material fanns tillgängligt i marken. Ökad aktivitet hos mikroorganismerna kunde däremot leda till att det tidigare beskrivits utgörs jordlagret av styv lera på en del platser i Skåne, det vill säga jordar där lerhalten överstiger 40 %. Med 1800-talets jordbruksredskap var dessa hårda jordar mycket svårbrukade, samtidigt som de var kompakta vilket minskade dess hydrauliska konduktivitet. Märgling med sandmärgel gjorde den styva leran mer porös och åkerjordens förmåga att leda vatten ökade, och följaktligen gick jorden lättare att nyttja. För att förbättra en sandig jord med låg vattenhållande förmåga var förhållandet det omvända. En sandig jords egenskaper förbättrades genom tillsats av lermärgel, där leran bidrog till att jordartens