Eftersom jordbruket genomgick en betydande mekanisering under årtiondena efter andra världskriget var förväntningen att den största igenfyllnaden av undersökningsområdets märgelgravar bör ha inträffat under den tidsperioden. Med det flygbildsmaterial som fanns tillgängligt skulle det innebära en övervägande minskning av antalet öppna märgelgravar mellan 1939 och 1962. Karteringen visar dock något helt annat då resultatet indikerar att någon accelererande nedgång av antalet märgelgravar inte har ägt rum efter andra världskriget. Istället visar resultatet att en successiv igenfyllnad har pågått inom undersökningsområdet, med en näst intill konstant igenfyllnadshastighet mellan 1939 och 1984 då en halvering av antalet öppna märgelgravar ägde rum. Dock indikerade resultatet en något högre igenfyllnadshastighet mellan 1962 och 1967 om antalet igenfyllda märgelgravar angavs som ett medelvärde för det antal år som förtlöpte inom respektive tidsintervall. Det här är endast en generell åskådliggörelse eftersom igenfyllnaden med största sannolikhet inte har varit densamma för varje år inom tidsintervallet. Resultatet visade däremot att överlag är antalet igenfyllda märgelgravar per år relativt konstant, från en igenfyllnad på maximalt 3,2 märgelgravar per år (1962-1967) till minimalt 0,08 märgelgravar per år (1991-2004). Sett ur ett vidare perspektiv spelar skillnaden i antalet igenfyllda märgelgravar per år inte någon betydande roll då ett stort antal märgelgravar karterades inom undersökningsområdet. För att
34
Inom undersökningsområdet identifierades totalt 131 märgelgravar. För att på ett någorlunda strukturerat sätt kunna angripa problemet med att utreda om märgelgravarna innehöll DDT var ett antagande nödvändig. Det antagandet som sattes upp, att de märgelgravar som fyllts igen någon gång mellan 1967 och 1979 löpte störst risk för ett möjligt DDT- innehåll, var kanske något förenklad samtidigt som antagandet medgav en tillräcklig avgränsning för att problemet skulle bli angripbart.
Som resultatet visade var det 14 märgelgravar som föll inom antagandets ramar, och av dessa var det endast provtagningsobjektets fyllnadsmassor som till viss del var kända innan vidare efterforskning påbörjades. För att ta reda på vad de övriga 13 märgelgravarna fyllts igen med fördes till att börja med en diskussion per telefon med aktuella fastighetsägare. Redan i detta skede kunde fyllnadsmassorna för märgelgrav nr 63, 66, 110 och 111 fastställas eftersom fastighetsägaren eller fastighetsägarens tidigare generation hade varit med under igenfyllandet. Dock kan det inte tas för givet att informationen om fyllnadsmassornas sammansättning är korrekt, utan det skulle kunna vara så att lantbrukaren passade på att dumpa diverse annat material i samband med att märgelgraven fylldes igen. Därmed kan det inte uteslutas att det finns en möjlighet att fastighetsägaren väljer att inte dela med sig av den informationen även om denne har vetskap om märgelgravens egentliga innehåll. När det gällde märgelgrav nr 35, 69 och 107 hade den nuvarande ägaren tagit över fastigheten under mitten av 1980-talet och hade ingen vetskap om att det tidigare funnits en märgelgrav på fastigheten. För två av dessa märgelgravar saknade dessutom fastighetsägaren tidigare kopplingar till Härslöv och fyllnadsmassorna förblev därmed okända.
Under arbetets gång framkom det att personer från trakten i allmänhet hade god kännedom om var de vattenfyllda märgelgravarna är lokaliserade, medan kunskap om de igenfyllda märgelgravarna alltjämt saknades. När det gäller en igenfylld märgelgrav försvann den ofta för länge sedan vilket gör att dess tidigare position lätt faller i glömska. Dock var det flertalet av fastighetsägarna som berättade att material från den gamla järnvägen hade används t ill att fylla igen märgelgravar i undersökningsområdet, men de visste inte mer ingående vilka som tidigare funnits i området. Den kommentar som var genomgående vid alla samtal var att den som brukar fastigheten idag inte märker någon skillnad på åkerjorden på den plats där märgelgraven tidigare funnits. När de dock fått vetskap om den igenfyllda märgelgravens position och fått fundera lite framkom det vid flera tillfällen att det kunde vara en svacka på den plats där märgelgraven tidigare existerade.
Det bemötande som gavs per telefon var mycket intressant ur flera synvinklar då e tt inledningsvis glatt samtal i vissa fall övergick till att bli ett argt och stundvis otrevligt samtal.
När jag först talade om att jag undersökte traktens märgelgravar började flertalet personer öppenhjärtligt berätta om sina vattenfyllda märgelgravar och om hur väl de underhöll dessa,
35
oftast genom instruktioner från Länsstyrelsen. När jag sedan förklarade att jag främst var intresserad av de igenfyllda märgelgravarna blev vissa genast mer konfunderade och ifrågasatte vem som var min uppdragsgivare. Jag valde att vara uppriktig och berättade för dem precis hur det låg till, att jag gjorde min kandidatuppsats för Lunds universitet i samarbete med miljöförvaltningen i Landskrona kommun och att jag undersökte vad traktens märgelgravar kan ha fyllts igen med. De fick information om de höga halterna av DDT som tidigare har detekteras i Råån och att utsläppskällan/utsläppskällorna misstänkts härröra från Landskrona kommun. Jag talade om att jag utgick från ett antagande som jag själv hade ställt upp, samt att det inkommit ett tips angående en märgelgrav som eventuellt k an innehålla DDT.
De fastighetsägare vars märgelgravar föll under mitt antagande var de som först kontaktades, varav vissa blev upprörda. För de som saknade vetskap om att det fanns en igenfylld märgelgrav på deras fastighet antas upprördheten till stor del bero på att de nu blev oroliga för vad denna skulle kunna vara igenfylld med. Totalt kontaktades 10 fastighetsägare och tre av dem började direkt diskutera saneringsfrågan och vad en eventuell sanering skulle kunna kosta dem. De accepterade inte en provtagning, troligtvis eftersom de inte vill veta vad som kan dölja sig i märgelgraven. Dock misstolkade ett fåtal av fastighetsägarna mitt egentliga syfte och samtalet inriktades istället på hur jag anklagade dem för att ha dumpat DDT i märgelgravarna. Ett ytterligare intryck som uppstod var att en negativ attityd även kunde grunda sig på att miljöförvaltningen var inblandad i undersökningen. Jag träffade även fyra av de 10 fastighetsägarna personligen (inräknat de som gjorde mest motstånd per telefon) och de var då mycket tillmötesgående. De tidigare meningsskiljaktigheterna kunde till stor del redas ut, samtidigt som intressant information om Härslövs historia framkom.
De 10 fastighetsägare som kontaktades utefter antagandets identifieringsresultat kunde även tipsa om ytterligare personer med stor kännedom om Härslöv. Några av dem tyckte att en pensionerad entreprenör från trakten skulle sökas upp eftersom personen ska ha varit med och fyllt igen ett antal märgelgravar. Enligt fastighetsägarna utförde persone n i fråga diverse grävningsarbeten i trakten där de överblivna sten- och jordmassorna ska ha används till fyllnadsmaterial. När personen kontaktades per telefon var denne mycket kortfattad och sa att det endast gällde någon enstaka märgelgrav som fyllts igen för många år sedan. Överblivna schaktmassor utgjorde fyllnadsmaterialet och lantbrukarna var mycket noga med vad personen fyllde deras gravar med, men i övrigt visste personen inget om märgelgravar. Att
Trots den bristande kunskapen om de igenfyllda märgelgravarna väcktes en del intressanta frågeställningar under samtalen med fastighetsägarna. När åkerjorden bearbetas plöjs bland annat stora kvantiteter av sten fram som i efterhand måste plockas bort. Förr borde märgelgravarna ha varit utmärkta uppsamlingsplatser för stenresterna eftersom de fanns lättillängliga i närhet av åkerarealen. Därför kan en successiv igenfyllnad av märgelgravarna ha ägt rum, samtidigt som märgelgravens kanter rasade in genom att lantbrukaren passade på att köra lite extra nära med traktorn. Till slut var märgelgraven helt igenfylld och lantbrukaren hade blivit av med ett odlingshinder. Fastighetsägarna hade också mycket svårt att se att en lantbrukare frivilligt skulle begrava DDT i en märgelgrav på den egna fastigheten. Det var allmänt känt att DDT var en effektiv insekticid och lantbrukaren riskerade på så sätt att
36
förorena sin egen odlingsareal om bekämpningsmedlet grävdes ner på fastigheten. Det borde således vara mer troligt att lantbrukaren valde att förbruka bekämpningsmedlet för att undvika ett kommande problem då förbudet infördes 1970. När förbjudet infördes fick lantbrukaren lämna in den DDT som inte hade förbrukats, men som nu inte var tillåten att använda. För att inlämnandet skulle gå så smidigt som möjligt var det kostnadsfritt vid denna tidpunkt, något som talar för att lantbrukarna hellre valde att lämna in DDT: n för destruktion än att dumpa de kvarvarande resterna i en märgelgrav.