Innan en provtagning genomförs är det viktigt att ha klart för sig vilket ämne eller ämnesgrupp det är som ska detekteras för att rätt provtagningsmetod ska tillämpas. I den här undersökningen var svårigheten främst att bedöma vilket provtagningsmedium som var bäst lämpat, det vill säga om provtagningen skulle genomföras med avseende på vatten eller jord.
Några egenskaper av betydelse för DDT är bland annat att det är persistent, bioackumulerbart och hydrofobt. Just ämnets hydrofoba egenskap gör att DDT binder mycket hårt till jord och endast en begränsad del löser sig i vatten. Det här är en av anledningarna till att den provtagningshistorik som finns i Råån och i Råå hamn har genomförts utifrån analyser på sediment och fettvävnad hos blåmusslor, vilka i princip kan anses vara standardmetoderna då det gäller provtagning av DDT. DDT binder hårt till det organiska materialet i sedimenten och den efterkommande urlakningen är liten, samtidigt som en ackumulering sker i sedimenten med tiden om tillgången på DDT kvarstår. Det samma gäller för blåmusslor när DDT anrikas i fettvävnaden för att sedan bli kvar där på grund av ämnets långlivade egenskap.
Med ovanstående kunskap hade en jordprovtagning varit att föredra framför en vattenprovtagning. Att en provtagning på vatten trots allt valdes var främst på grund av det befintliga dräneringssystemet som medförde att en provtagning relativt enkelt kunde utföras eftersom det fanns lämpliga platser för utsättning av de passiva provtagarna. Kunskapen om hur dräneringen var dragen i området var god och personen som inkom med tip set hade själv varit med och dragit den dräneringsledning som går från den misstänkt förorenade märgelgraven till den öppna vattenfyllda märgelgraven på grannfastigheten. Personen kunde med säkerhet säga att dräneringsledningen gick från den igenfyllda märgelgravens norra del och därmed förs dräneringsvatten härifrån till den vattenfyllda märgelgraven. Att en passiv provtagning valdes berodde dels på att utrustningen fanns lättillgänglig och dels för att metoden fortfarande är relativt oprövad och därmed behövde utvärderas.
Trots att passiv provtagning inte har använts i någon större utsträckning, speciellt inte med avseende på organiska föreningar, bedömdes den som adekvat för den här provtagningen efter diskussion med ansvarigt laboratorium. Det som talar för en passiv provtagning jämfört med en traditionell vattenprovtagning är att utrustningen får hänga ute och samla på sig ämnet under en längre tid, något som underlättar detektionen om låga koncentrationer förekommer. I vårt fall misstänktes låga halter av DDT eftersom det löser sig i begränsad mån i vatten, samtidigt som den misstänkta dumpningen ägde rum för länge sedan. Det var 30 år sedan som DDT ska ha begravts på platsen och under denna tidspe riod bör nedbrytning ha ägt rum varvid främst DDE och DDD bör detekteras vid analysen, något som analysresultatet visade då nedbrytningsprodukterna återfanns i högre koncentrationer än DDT. Att vattenprov valdes framför jordprov berodde även på att den igenfyllda märgelgraven ligger ute på en åker beväxt med gröda, samt att den igenfyllda märgelgravens position är mycket svår att utläsa i
37
terrängen. En jordprovtagning på fel plats skulle medföra att en eventuell förorening förblev oupptäckt.
En faktor som kan ha påverkat analysresultaten var att det var en ny provtagningsmetod som ingen på miljöförvaltningen tidigare hade kunskap om. Utrustningens membran skulle monteras på plats vid den tidpunkt då utsättningen skulle göras och det krävdes lite övning innan den rätta tekniken hade infunnit sig. Detta återspeglar sig i monteringstid då den första monteringen tog 13 min, andra monteringen tog 8 min och den tredje monteringen tog 3 min.
Själva monteringen krävde ganska hårda tag men förhoppningsvis tog membranen ingen skada då nya handskar användes vid varje montering. Däremot gick nedmonteringen betydligt lättare då membranen plockades in för att skickas iväg på analys, cirka 5 min för varje provtagningsbur. Vid denna undersökning var uthängningstiden två veckor och möjligen skulle högre koncentrationsnivåer ha detekterats vid analys om uthängningstiden hade förlängts. Andra faktorer som kan ha påverkat analysresultatet är om det fanns andra utsläppskällor i närheten vid montering av membranen, till exempel traktorer och övrig förbränningsutrustning.
En osäkerhet som ännu kvarstår är hur dräneringsvattnet rör sig vidare från den andra uppsamlingsbrunnen (provpunkt 2) till Råån. Enligt källan ska dräneringsvattnet transporteras till Råån via Ottarpsbäcken, information som personen gav både i det brev som inkom till miljöförvaltningen och vid det tillfälle då vi träffades personligen. Ottarpsbäcken möter Råån från norr, och söder om Råån heter bäcken istället Tostarpsbäcken, vilket borde vara den kortaste transportvägen mellan den igenfyllda märgelgraven och Råån enligt kartorna. För att undersöka källans trovärdighet frågades över e-post om det inte var Viarpsbäcken personen menade, varvid följande svar erhölls:
”När jag först kontaktade Olle No rdell så skrev jag Ottarpsbäcken därför att jag inte visste att vattendraget ifråga offic ie llt och på kartorna kallas för Viarpsbäcken. Jag menar alltså Viarpsbäcken. Vattendragen är idag nedgrävda och kuverterade i betydligt större utsträckning än de var för 30-40 år sedan”.
Källan verkar inte ha full koll på vattendragen i området, vilket i sig inte är så konstigt då Råån har ett flertal biflöden varav många idag är kulverterade. I nuläget har den fullständiga vattenrörelsen inte kunnat fastställas, men att vattnet transporteras norrut mot Råån får anses klarlagt. Troligtvis är det ett stort område som avvattnas på vägen mot Råån vilket gör det omöjligt att identifiera exakta utsläppspunkter, om sådana utsläpp ens förekommer i området.
I övrigt har källan mycket god kunskap om området och personen gav ett seriöst intryck och bör således kunna tas på allvar.
I väntan på svenska gränsvärden för DDT i ytvatten tillämpades de holländska rikt- och gränsvärdena för att på något sätt kunna utvärdera analysresultatet. Något som bör finnas med i utvärderingen av resultatet är den skillnad som råder mellan ett gränsvärde och ett riktvärde.
Ett gränsvärde är en absolut nivå som aldrig får överskridas medan ett riktvärde kan överskridas, men vid ett överskridande ska åtgärder vidtas så problemet åtgärdas och ett överskridande inte upprepas. Eftersom analysresultaten låg långt under de holländska gränsvärdena vid båda provtagningslokalerna kan den igenfyllda märgelgraven inte betraktas som ett föroreningsobjekt av allvarligare karaktär. Dock förekom något högre nivåer av DDT och dess kongener i den uppsamlingsbrunn (provpunkt 1) som stod i direkt kontakt med den igenfyllda märgelgraven jämfört med provpunkt 2 och referensprovet, något som kan tyda på att DDT tidigare har begravts på platsen. De förhöjda halterna var trots allt så låga att en rådande föroreningssituation i princip kan uteslutas. Något som ytterligare talar för detta är de nivåer som detekterades i den uppsamlingsbrunn (provpunkt 2) som antas transportera dräneringsvattnet från den igenfyllda märgelgraven vidare mot Råå n, samt de nivåer som
38
uppmättes vid referensprovtagningen i Kvärlövs naturreservat (lokal 2). Syftet med referensprovtagningen var att skapa en uppfattning om vilka halter av DDT och dess kongener som var att förvänta i det skånska jordbrukslandskapet. Då de uppmätta nivåerna i provpunkt 2, lokal 1 var jämförelsevis likartade de nivåer som uppmättes vid referensprovtagningen kan inte heller provpunkt 2 betraktas som en källa för föroreningsspridning. Därmed bör inte den igenfyllda märgelgraven orsaka de höga halterna av DDT som tidigare har detekterats i Råån.
Till skillnad mot gränsvärdena överskreds det holländska riktvärdet (NCs) på 4 pg/l för sDDT vid båda provtagningslokalerna. Som resultatet visade var överskridandet i storleksordning 20-50 gånger högre än det uppsatta riktvärdet och provtagningslokalerna får därmed anses kraftigt påverkade av DDT. Dock anger det holländska riktvärdet en koncentrationsnivå där ingen påverkan på ekosystemet är att förvänta, men enligt Crommentuijn et al. (2000) är riktvärdet endast en uppskattning för att beakta substansens synergistiska effekter vid avsaknad av säkerställda bakgrundsdata. Antagligen är riktvärdet satt utifrån den holländska miljökvaliteten och är därför inte direkt jämförbart med svenska förhållanden, nå got som uppdagas då även referensprovtagningen kraftigt översteg det holländska riktvärdet. Eftersom DDT är långlivat och har använts i stor utsträckning i Sverige är förhöjda bakgrundshalter att förvänta trots att det är ett ämne som inte återfinns naturligt i miljön. Möjligen har användningen inte varit lika utbredd i Holland och ett lägre riktvärde är därför rimligt.
Sammanfattningsvis säger överskridandet av riktvärdet inte så mycket om föroreningssituationen i detta fall, men då gränsvärdena inte överskrids kan riktvärdets överskridande anses mindre väsentligt under svenska förhållanden. Däremot ger överskridandet av riktvärdet en uppfattning om vad mänsklighetens användning av DDT har gett för konsekvenser i vårt landskap. Dock har åtgärder vidtagits i och med att preparatet inte längre är tillåtet att använda.
Vid kontakt med Peter Göransson på miljökontoret i Helsingborg framkom det intressanta uppgifter om den DDT som detekterats i Råån. Alla uppmätta halter av DDT som presenteras i deras rapporter och således även i denna rapport under kapitel 4 anges som sDDT, det vill säga summan av alla kongener (DDT, DDE och DDD). I resultatet framgår det inte vilken av de olika kongenerna som dominerade vid analys. Eftersom den främsta användningen av DDT förbjöds 1970 borde de halter som detekteras till största del utgöras av DDE och DDD eftersom dessa är nedbrytningsprodukterna av DDT. Peter berättade dock att det främst var DDT som hade uppmätts, något som skulle kunna indikera ett pågående utsläpp. Det kan inte uteslutas att det finns någon/några där ute som anser att de äldre preparaten är bättre trots att de idag är förbjudna. Möjligheten finns att någon har kvar DDT och fortfarande använder preparatet som bekämpningsmedel vilket gör att DDT dominerar framför nedbrytningsprodukterna DDE och DDD. Detta är ytterligare en faktor som talar för att den igenfyllda märgelgraven inte är en bidragande orsak till de höga halterna av DDT i Råån.
39