Arbetsgång

När vi hade beslutat oss för att undersöka hur barn upplever våld på tv-nyheter bestämde vi oss för att använda intervju som en av metoderna. Vi valde att intervjua barnen i fokusgrupper eftersom vi trodde att barnen skulle kunna inspirera varandra till att prata.

Vi började med att kontakta en kvinna som en av uppsatsförfattarna känner. Hon har en dotter på en kommunal skola i Kalmar, och via henne fick vi sedan kontaktuppgifter till andra föräldrar vars barn går i samma klass. Eftersom barnen i vår uppsats är anonyma skriver vi inte ut skolans namn.

I vissa fall mejlade vi barnens föräldrar, vilket visade sig vara ganska krångligt. Det kunde ta lång tid innan vi fick något svar. I efterhand inser vi att det hade varit bättre att ha

32

dem i deras skola. Efter att de sagt att de ville delta i undersökningen ringde vi deras föräldrar, som gav sitt godkännande till barnens medverkande i studien. När vi inte lyckades få ihop tillräckligt många barn som ville vara med i undersökningen tog vi även kontakt med två andra barn som en annan av uppsatsförfattarna känner. Barnen går på en annan kommunal skola i Kalmar.

I de fokusgrupper där barnen som kände någon av uppsatsförfattarna ingick såg vi till att någon av de andra författarna fick leda intervjun.

Från början hade vi tänkt göra studien med tolv barn, varav sex pojkar och sex flickor. Tyvärr var det inte så många pojkar som ville vara med. I slutändan var det åtta flickor och fyra pojkar som deltog i vår undersökning.

Vår utgångspunkt var att det skulle ingå tre barn i varje fokusgrupp och att grupperna skulle vara könsindelade. På grund av barnens önskemål och av praktiska skäl valde vi att sätta samman grupperna på ett annat sätt än vad vi tänkte från början. En pojke trodde att han skulle ge ärligare svar om han fick göra intervjun ensam och därför fick han bli intervjuad individuellt. Två grupper bestod av både killar och tjejer och i en grupp var det bara två barn. Anledningen till att vi blandade killar och tjejer i grupperna var att vi satte samman dem allt eftersom föräldrarna gav sitt godkännande. Efter att vi hade gjort de två första intervjuerna märkte vi att det blev bättre diskussioner när barnen intervjuades i grupp. Vi visste inte då hur många barn som ville vara med i undersökningen och eftersom vi tyckte att det var viktigare att barnen fick ingå i en grupp än att de var könsuppdelade, valde vi att ha blandade grupper. I en fokusgrupp ingick bara två barn eftersom vi inte kunde hitta något mer barn som ville vara med i undersökningen med så kort varsel.

Fem intervjuer fick vi möjlighet att göra på barnens skola. Vi visade nyhetsklippen med en projektor på en smartboard i deras klassrum. Vi bedömer att barnen kände sig trygga där eftersom det var en välkänd plats för barnen, precis som Wibeck (2000) skriver.

Två av barnen fick vi dock intervjua på vår egen skola av tekniska och praktiska skäl. Vi upplevde inte att de kände sig otrygga, dessutom har de varit på skolan tidigare i ett annat sammanhang.

33

Vid intervjutillfällena började vi med att visa barnen de fem nyhetsklippen (se 4.1.1). Mellan varje klipp var det en kort paus. Vi förklarade inte för barnen vad klippen skulle handla om, däremot svarade vi på frågor efter att vi tittat klart.

Enligt Wibeck (2000, s 66 f) kan det vara bra att använda sig av till exempel bilder och

filmklipp för att få igång en diskussion när man gör fokusgruppintervjuer. Skulle diskussionen stanna av kan man visa ytterligare videoklipp för att underlätta samtalet. Materialet man använder kan vara neutralt starkt positivt eller negativt, beroende på avsikten. Det är dock viktigt att välja ett material som väcker frågor och tankar i stället för att komma med svar och påståenden som kan påverka intervjupersonerna i en viss riktning.

I vår undersökning har vi använt fem nyhetsklipp som vi har ställt frågor kring. Barnen har fått diskutera och resonera utifrån våldet i de klippen. Vid tre av fokusgruppintervjuerna och vid den enskilda intervjun visade vi barnen filmklippen två gånger, enligt Wibecks (2000) rekommendation att man kan visa materialet en andra gång för att få igång ytterligare

diskussion. I en fokusgrupp pratade barnen mycket och länge och då ansåg vi inte att det var nödvändigt att visa klippen två gånger. I de andra fallen visade vi först klippen en gång för att få igång en diskussion och sedan visade vi klippen ytterligare en gång för att stimulera till ytterligare diskussion. När vi visade klippen den andra gången gav vi barnen möjlighet att avbryta mitt i klippen för att kommentera och berätta om vad de tänkte på. Vi upplevde att det blev lättare för barnen att uttrycka sina tankar i samband med klippen, eftersom de då bättre kom ihåg vad klippen handlade om. Det gjorde att de kunde förklara sina tankar mer precist. När vi gjorde fokusgruppintervjuerna ställde barnen frågor till varandra och det gjorde att vi fick rikare intervjuer. Vi upplevde att vissa av barnen verkligen vågade säga vad de tyckte och sa emot de andra barnen om det behövdes. Vissa barn tenderade att hålla med de andra

barnen. Om medhållet berodde på att barnet verkligen höll med, eller om barnet bara inte ville säga emot de andra två i gruppen, är svårt för oss att avgöra.

Vi spelade in intervjuerna på en diktafon. Förutom frågorna kring klippen ställde vi frågor kring våld i allmänhet. För att kunna se hur barnen reagerade på våldet filmade vi barnen när de tittade på nyhetsklippen.

Vid första intervjutillfället märkte vi att ett av barnen hade svårt att veta vad han skulle säga. Då poängterade vi att det inte fanns några svar som var rätt eller fel. Det verkade nämligen

34

som att han ibland sa det som han trodde att vi ville höra. För att undvika liknande problem i fortsättningen sa vi att det inte finns några rätt eller fel. Vi var tydliga med att det var barnens åsikter som var viktiga.

Efter att vi hade gjort intervjuerna transkriberade vi ljudinspelningarna. Vi tittade också på observationsfilmerna och skrev in barnens reaktioner i observationsscheman. Sedan

sammanställde vi barnens reaktioner och uttalanden så att vi kunde se mönster och likheter i barnens resonemang och reaktioner.