Kapitlet börjar med att vi besvarar våra frågeställningar. Huvudfrågan i vår uppsats är: Hur uppfattar barn våld i tv-nyheter? Våra andra frågeställningar är: Hur tänker barn kring medievåld? Hur tänker barn kring våld? Vilka spontana, synliga reaktioner väcker
nyhetsvåldet? Vi börjar med delfrågorna och besvarar sedan huvudfrågan. Därefter diskuterar vi vårt resultat och till sist ger vi förslag till fortsatt forskning.
Eftersom vi har pratat med tolv barn går det inte att dra några generella slutsatser om hur barn i allmänhet uppfattar tv-våld. Det resultat vi har fått fram gäller alltså enbart de tolv barn som har ingått i undersökningen.
6.1 Hur tänker barn kring medievåld?
Alla barn som deltog i vår undersökning tycker att det är skillnad på nyhetsvåld och fiktivt våld men de har olika uppfattningar om vad som är mest obehagligt. De barn som uttryckte att de identifierade sig med någon person eller levde sig in i händelserna i ett nyhetsklipp sa att de upplevde större obehag än de barn som inte gjorde det sa. Lottas panikkänslor under Thailansklippet berodde på att hon tänkte sig in i situationen och hur det skulle vara att själv sitta i en bil som demonstranter håller på att slå sönder. Även Simon sa att han skulle ha blivit väldigt rädd om han hade varit i Thailand när våldsamheterna ägde rum.
Barnen tycker att våld ska visas på tv, eftersom alla själva kan välja om de vill se det eller inte. Per, som har sett skräckfilmer med 15-årsgräns, är den som är mest skeptisk till att man visar våld på tv. Han tror att folk kan bli negativt påverkade, något han upplever hos sin egen storebror.
Många av barnen tror att man kan lära sig vad man får och inte får göra genom att se på nyheter. Det stämmer väl överens med Nordlund (1996) som skriver att barnen socialiseras allt mer utifrån det som visas på tv.
6.2 Hur tänker barn kring våld?
Alla barnen var negativt inställda till verkligt våld och många tyckte inte heller att våld får användas ens i självförsvar. Ett av barnen, Simon, tycker inte att våld är acceptabelt
56
fast en brottsling, men till en viss gräns. De ska inte skada brottslingen så att den får
bestående men. Många av barnen hade svårt att tänka sig att det våld de såg i nyhetsklippen skulle kunna hända dem själva. De trodde inte att den typen av händelser skulle kunna ske i Sverige. Hos vissa barn fanns ändå en medvetenhet om att sådant våld som visas på
nyheterna, till exempel kidnappning eller urartade demonstrationer, skulle kunna hända dem.
6.3 Vilka spontana, synliga reaktioner väcker nyhetsvåldet?
När barnen tittade på nyhetsklippen visade de inte särskilt många synliga reaktioner som vi kan koppla till innehållet. Vi såg att de reagerade när någonting var roligt eller överraskande. När det hördes ett pistolskott i Thailansklippet hoppade Emelie till. När det visades bilder på en skadad man mimade hon ”aj”. Barnens kroppsspråk var individuellt men de flesta såg allvarliga ut under större delen av klippen.
6.4 Hur uppfattar barn våld i tv-nyheter?
Alla de barn som deltog i vår undersökning tyckte att det våld som visas i tv-nyheter är onödigt. Åtta barn säger det uttryckligen och fyra barn använder inte ordet onödigt, men det framgår ändå i deras resonemang att de anser att våld inte fyller någon funktion. Barnen tycker alltså att det är onödigt med våldshandlingar, men de tycker ändå att det är viktigt att det våld som sker visas på nyheterna. Barnen anser att det är relevant att få en korrekt bild av hur verkligheten ser ut. De menar också att man kan lära sig saker genom att se på tv-nyheter, till exempel hur man inte ska bete sig och att man ska vara försiktig i vissa situationer.
Flera av barnen tyckte att något nyhetsklipp var obehagligt men de flesta tyckte ändå att bilderna gick att se på utan problem. Det var olika saker som barnen uppfattade som obehagliga, många nämnde att de inte tycker om att se blodiga människor. Klara sa att hon fick panikkänslor av Thailansklippet, där de slog sönder en bil. Patrik tyckte att det var hemskt att se när människor slog varandra.
Tidigare forskning (von Feilitzen, Filipson, Rydin, Schyller, 1989, s 198) har visat att barn som ser mycket våld på tv kan bli likgiltiga inför medievåldet. Grupp 3 hade en diskussion där de sa att de sett nästan likadana nyhetsklipp så många gånger att de knappt brydde sig längre. De menade att rapporteringen såg likadan ut nästan hela tiden och att det därför inte var nödvändigt att se på nyheterna alla dagar. De uppfattade alltså våldet med en viss likgiltighet.
57
6.5 Diskussion
I vår undersökning har vi velat göra barnens röster hörda. Tidigare är det ofta vuxna som fått uttala sig om barnen och om hur barnen påverkas. Den här undersökningen är intressant dels eftersom barnens åsikter är i fokus, och dels för att barnen får bemöta de vuxnas tankar. Vi författare har upplevt att barnen tyckte det var roligt att vi ville lyssna på dem och att de fick prata om sina tankar på sitt eget sätt. Det har även varit väldigt givande för oss att få träffa en del av vår framtida publik. Som blivande journalister har vi lärt att vi bör tänka på att anpassa nyheterna för barn om vi vill nå ut till den målgruppen. Barnen i vår studie förstod
Greklandklippet från Lilla aktuellt bäst och kom därför ihåg flest detaljer från det. Rapport har vissa riktlinjer när det gäller vilka sorters klipp de kan visa en viss tid. De undviker till exempel allt för våldsamma bilder tidigt på kvällarna eftersom de är medvetna om att barn kan titta. Trots detta verkade det som att barnen i vår studie hade sett mycket nyhetsvåld. En grupp sade till och med att de sett så mycket att de blivit likgiltiga inför det. Som blivande journalister är det viktigt att vi tar hänsyn till att barn kan titta på tv-nyheterna och att vi inte visar alltför våldsamma bilder om dessa inte är relevanta. Vi har även lärt oss att många tycker att blod är obehagligt och att man ska undvika bilder som innehåller sådant. Liksom tidigare forskning har visat på olika resultat när det gäller hur barn uppfattar medierat våld skiljer sig även våra intervjupersoners uppfattningar och åsikter åt. Rönnberg (1997) och Kumar (2002) skriver att barn oroas mest av verkligt våld. Von Feilitzen (2009) skriver däremot att barn tycker att det är obehagligare med fiktivt våld eftersom de har lättare att identifiera sig med det. När barnen kan identifiera sig med nyhetsvåldet menar Feilitzen dock att de tycker det är mycket mer skrämmande, eftersom de inte kan intala sig att våldet är på låtsas. Bland våra intervjupersoner var det sex barn som ansåg att nyhetsvåld är mest skrämmande. Fyra barn ansåg att fiktivt våld är mer skrämmande, medan två barn inte sa tydligt vad de tyckte. Karin tyckte att fiktivt våld är mest obehagligt eftersom man är så inne i handlingen och eftersom man då får hela bakgrunden. Vi tolkar det som att hon har lätt för att identifiera sig med karaktärer i filmer och serier. Vissa svar vi fick under intervjuerna
bekräftar således von Feilitzens argument om att barn tycker att det är läskligare med fiktivt våld eftersom de lättare identifierar sig med det. Andra svar från sex intervjupersoner bekräftar Rönnbergs och Kumars tankar om att det är nyhetsvåldet barn oroas mest av. Innan vi började med vår undersökning hade vi en tanke om att vissa barn kanske skulle säga att de tycker att våld är häftigt. Inte nödvändigtvis för att de verkligen tycker det utan kanske
58
för att det ger status inför kompisarna att säga att våld är coolt. Efter egen erfarenhet kan vi konstatera att 11-12-årsåldern är en ålder då man vill visa sig häftig. Vår studie visade dock på raka motsatsen. Alla barn sade att de tycker att våld är onödigt, speciellt verkligt våld. De var emot att oskyldiga drabbades och att till exempel bilar och butiker förstördes på grund av en liten konflikt. Enligt EU:s ministerråd (2009) är förhärligande av våld något som kan vara skadligt för barn eftersom det anses kunna påverka barnen negativt psykiskt och
känslomässigt. Vi tolkar det som att man tror att barnen kan tro att våld är positivt om de får den bilden från media. Vi uppfattade inte att något av nyhetsklippen förhärligade våld och den uppfattningen har vi generellt för nyhetsinslag. Vi anser att det är därför barnen är så
avståndstagande. De har utifrån tv socialiserats att tycka att våld är något negativt och vi anser att det delvis är därför de tycker att nyhetsvåldet är onödigt. Däremot verkade det som om barnen tyckte att det fiktiva våldet kan vara häftigt. Troligen eftersom det glorifieras och eftersom de godas våld rättfärdigas eftersom de ska besegra de onda. Några barn pratade bland annat om att de brukade leka Sagan om ringen eller Stjärnornas krig och slåss med lasersvärd.
Det har pågått en debatt om huruvida barn börjar slåss för att de ser på våldsamma program på tv eller inte. Barnen i vår undersökning sa att de inte blir aggressiva av att se på våld. Två av barnen sa dock att de hämtade viss inspiration från tv-våldet till sina lekar. Det är många av barnen som tror att andra påverkas, framför allt att yngre gör det. Några av tjejerna tror att yngre killar kanske kan bli aggressiva av att titta på för mycket våld. Vissa tror att små barn blir rädda och andra tror att små barn inte förstår våldet eller att de tycker att det är coolt. Vi finner det anmärkningsvärt att Per, som verkar ha sett de grövsta filmerna, det vill säga skräckfilmer med 15-årsgräns, är den som är mest rädd för att människor påverkas. Per är också en av dem som använder sig av medievåldet i sina lekar. Vi är också förvånande över att han, som har sett så mycket medievåld, sa att han tycker att man inte ska visa våld på tv. Per verkar inte själv skrämmas av medievåldet men han tror att andra kan påverkas negativt. De flesta av de andra barnen tycker att man ska kunna visa våldsamma filmer. Detta eftersom man själv kan välja om man vill se på dem.
Vi anser att det vi kan utläsa från våra observationsscheman också stämmer överrens med barnens uttalanden. Det ger tyngd för att det barnen sa också var vad de verkligen kände. I efterhand kan vi dock konstatera att det har varit svårt att tyda observationsschemat. Till de forskare som vill göra en receptionsstudie rekommenderar vi att de i första hand använder sig av intervjuer som metod just eftersom reaktioner är så svårtydiga. Vi anser att fokusgrupper
59
var en väldigt bra metod för att få barnen att berätta om sina tankar och därför kan vi varmt rekommendera det arbetssättet till dem som vill göra en studie med barn i 11-12-årsåldern.
6.6 Förslag till fortsatt forskning
Vi bedömer att man skulle kunna få ett ännu tillförlitligare resultat om man följde barnen under en längre tid. Antingen genom att träffa dem fler gånger eller genom att följa med barnen under till exempel en vecka. Det vore också bra att träffa fler än 12 barn, som vi hade i vår studie. I vår undersökning träffade vi barnen bara vid ett tillfälle, och därför fick de bara en chans att tala om vad de tänkte och kände. Om vi hade träffat barnen flera gånger skulle vi ha kunnat komma djupare i intervjuerna. Följer man barnen i hemmiljön kan man observera när de tittar på nyheter på ett mer naturligt sätt. När barnen vistas i sin hemmiljö kan man anta att de känner sig ännu mer trygga än i sitt klassrum.
Vi anser att det skulle vara intressant att bedriva forskning kring hur mycket föräldrar tillåter sina barn att se på tv. Det skulle även vara intressant att fråga föräldrarna vad de tillåter barnen att se. En jämförelse över tid anser vi skulle vara tänkvärt eftersom vi bedömer att barnen har tillgång till allt våldsammare tv-program och filmer nu än om man jämför med för bara tio år sedan.
Vi skulle gärna se en studie där man undersöker vilken betydelse språk har för hur barn uppfattar våld på tv. Vi kan själva uppleva att våld blir mer obehagligt om aktörerna talar svenska. Pratar ett språk man inte förstår väl går obehagliga ord förbi mer obemärkt. En av oss uppsatsförfattare är ledare för en barngrupp. Hon har märkt att vissa barn inspireras till att säga hotfulla ord på engelska till varandra när de slåss på lek.
60