Arbetslöshets och hälsobegreppen

Det framgick att studier av arbetslöshetens hälsoeffekter brukar utgå från en upp- delning i av människor i arbetsmarknadspositionerna Arbete och Arbetslöshet.

Vad som betecknas som arbetslöshet är emellertid samhälleligt definierat och kan få annorlunda innebörder i skilda länder och under olika tidsperioder. Vem som blir eller betraktas som arbetslös bestäms i hög grad av samhällets utveckling och politik, och exempelvis gjordes ingen åtskillnad mellan undersysselsättning och arbetslöshet i det förindustriella samhället.

Flera forskare har påpekat att servicearbete snarare än industriarbete blivit den dominerande arbetsformen och att utbildning och professionalisering fått ökad betydelse i västvärlden. Arbetsmarknaden har differentierats alltmer, och en indelning i arbetande och arbetslösa är kanske inte alltid den bästa kategori- seringen för att beskriva människors ställning på arbetsmarknaden. Bland arbetande kan man exempelvis skilja mellan fast och tidsbegränsat anställda, mellan heltids- och deltidsarbetande samt mellan traditionella och atypiska anställningar (uthyrda, säsongsanställda, ”alternativa” anställningar). En uppdel- ning efter ställning på arbetsmarknadens centrum-periferidimension kan även vara rimlig. Eftersom arbetslöshetens hälsoeffekter ofta relateras till hälsan bland arbetande, blir även arbetandes arbetsvillkor väsentliga.

Bland arbetslösa kan också olikheter iakttas, till exempel mellan arbetslösa med skilda ersättningsformer (Virtanen m fl, 2003). Därtill kan en aktiv och om- fattande arbetsmarknads- och trygghetspolitik begränsa andelen öppet arbetslösa. Många hemarbetande och studerande kan också i realiteten vara dolt eller latent arbetslösa, som både vill och kan arbeta men som ej söker arbete, eftersom de tror att lämpligt arbete saknas. Skillnader i politik kan därför bestämma vem som betraktas som arbetslös, vilket i sin tur kan skapa olikheter vid jämförelser av arbetslösas hälsa. Andra individuella och situationsbundna aspekter av betydelse är inträdet till arbetslöshet. Några kan ha blivit arbetslösa efter långa tider av stabila anställningar, andra kan ha kryssat mellan olika korttidsanställningar, medan ytterligare några ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Ett problem av mer principiell karaktär rör deltidsarbetslösa, som inte på något självklart sätt kan hänföras till endera av kategorierna Arbetande-Arbetslösa. Reguljära statistiska uppgifter saknas också i stort om deltidsarbetslösa (Nyberg, 2005). I offentlig statistik räknas de vanligtvis som anställda och sysselsatta, vilket medför att kvinnors sysselsättning överskattas och deras arbetslöshet underskattas.

Genom ändrade anställningsvillkor och uppluckring av arbetsmarknadens gränser kan den traditionella tudelningen Arbete-Arbetslöshet ha begränsad rele- vans för att förstå människors välfärd och välbefinnande. Dooley och Prause (1995) har föreslagit att dikotomin bör ersättas av andra kategoriseringar, och att olika former av ”underemployment”, som intermittent arbetslöshet, deltids- och låglönearbeten, i stället bör studeras. En uppdelning som ibland använts i Sverige är ”Fast arbete” och ”Ej fast arbete”. Starrin och Jansson (2005) har exempelvis delat upp arbetande i otrygga och ofria arbeten och Virtanen med flera (2003) har klassificerat arbetande och arbetslösa i sex kategorier. Upplevd otrygghet i anställningen (job insecurity) och dess effekter på hälsan har också undersökts på

senare tid (Sverke m fl, 2002) till följd av den ökade föränderligheten i arbets- livet. De ohälsoskapande inslagen i denna otrygghet kan jämföras med dem som gäller vid mer definitiva hot om arbetslöshet och uppsägning.

Dessa nyanseringar av dikotomin Arbete-Arbetslöshet och effekterna på hälsan kommer i viss mån att beröras i detta avsnitt. I stort baseras dock avsnittet på den traditionella tudelningen i Arbetande-Arbetslösa eftersom den varit ut- gångspunkt för en överväldigande del av forskningen och att den ofta visat sig ha klara samband med ohälsa. Detta hindrar inte att kategoriseringen Arbete-Arbets- löshet kan kombineras med andra förhållanden och villkor för att förklara större andelar av ohälsan bland arbetande och arbetslösa. I denna översikt används begreppet ”arbetslöshetsstudier” som en allmän benämning på undersökningar som rör sambanden mellan skilda arbetsmarknadspositioner och ohälsa.

”Hälsa” och ”ohälsa” är också begrepp med flera innebörder (Bjorner m fl, 1996; Boorse, 1977; Warr, 1994), och begreppens oprecisa karaktär medför svårigheter att ange konsistenta hälsodefinitioner och klara avgränsningar mellan koncept som sjuk, sjukdom, psykisksomatisk ohälsa, dålig livskvalitet, etcetera. I denna översikt följs dock den tradition som utvecklats inom empirisk arbetslös- hetsforskning som räknar exempelvis subjektiva symtom, sjukskrivning, sjukhus- besök och dödsfall som ohälsa. Ohälsa delas upp i två grova kategorier med av- seende på hur data om ohälsan insamlats, i självrapporterad ohälsa och regis- trerad (eller registerindikerad) ohälsa. Självrapporterad ohälsa är ett resultat av en perceptuell process grundad på personernas upplevelser och medvetande om eget ”lidande” (symtom, psykiskt välbefinnande, sjukdomar), om egen social funk- tionsförmåga samt om egna beteenden och handlingar relaterade till ohälsa som medicinintag, sjukskrivning och sjukvårdsutnyttjande (Bjorner m fl, 1996). Inom arbetslöshetsforskningen har insamling av självrapporterad ohälsa varit helt dominerande eftersom denna typ av ohälsoindikator varit mest lättillgänglig via enkäter och intervjuer. Många välfungerade och utprövade skalor för självskatt- ning, (som General Health Questionnaire (GHQ), Symptoms Checklist, Hospital Anxiety & Depression Scale (HAD)), liksom enskilda symtomfrågor har också utvecklats och nyttjats i arbetslöshetsforskningen. Flertalet data har knutit närmast an till lidandet, till symtom och (lågt) välbefinnande.

Mer objektiva indikatorer på ohälsa, som registeruppgifter om sjukskrivnings- längd och sjukskrivningstillfällen, liksom läkarbesök, sjukhusintagningar och dödlighet, har mer sällan kommit till användning i undersökningar av sambanden mellan arbetslöshet och ohälsa. Det finns flera orsaker till detta. Ett uppenbart skäl är att man betvivlat att arbetslösheten kan medföra så extrema utfall som långa sjukskrivningsperioder, sjukhusintagningar och dödlighet. Ett annat skäl kan vara att sådana data påverkas även av andra förhållanden som inte har med ohälsa att göra. Exempelvis begreppet ”sjuknärvaro” visar att människors arbets- förhållanden och attityder influerar benägenheten att sjukskriva sig vid ohälsa. Vissa men inte alla arbetslösa kan också ha en ekonomisk vinning av att bli sjuk-

skrivna. Även objektiva registerdata kan vara mindre tillförlitliga. Modedia- gnoser liksom glidningar i läkarnas diagnoser över tid förekommer, och det går inte alltid att avgöra om en iakttagen skada tillkommit genom yttre våld eller varit självförvållad. Inte desto mindre är det av värde att studier på senare tid även insamlat registerdata relaterade till ohälsa. Registerdata har ju fördelen att de inte på samma sätt påverkas av individuella skillnader i rapporteringsbenägen- het gällande egen ohälsa.

Ytterligare en dimension vid ohälsomätningarna rör tidsförloppen. Några indi- katorer, framför allt självrapporterad ohälsa, rör relativt snabba och akuta reak- tioner och som ofta kan observeras redan i de tidiga faserna i uppsägnings- arbetsförlustprocesserna. Dessa indikatorer speglar vanligen lindrigare och mer ospecifika former av ohälsa. Andra indikatorer speglar allvarligare sjuklighets- förlopp, som ofta utvecklats i kombination med andra riskförhållanden, som kan ge mer bestående ohälsa. Exempel på sådana indikatorer kan vara långtidssjuk- skrivning, sjukhusintagning, suicidförsök samt, i sina mest extrema former, suicid och förtida död. De allvarligare formerna av ohälsa drabbar naturligtvis färre personer än de lindrigare formerna.