2.2 Internationella arbetsmarknadstrender
3. Samband mellan arbetsförlust, arbetslöshet och ohälsa
3.5. Diskussion och kommentarer
Forskningen sedan 1995 har således i en mängd studier demonstrerat ett dubbel- riktat samband mellan arbetslöshet och självrapporterad psykisk ohälsa: Arbets- löshet både skapar, och skapas av psykisk ohälsa. Arbetslöshetseffekterna har varit av måttlig storlek men något kraftigare än hälsoselektionseffekterna till och från arbetsmarknaden. En betydande variation förekommer dock både mellan och inom grupper, och notabelt var att de avvecklade statliga myndigheterna som undersökts ingående under 1990-talet visade en bättre hälsoutveckling än den jämförelsegrupp inom arbetsmarknadsverket som inte förlorade arbetet. Arbets- villkor och arbetsförhållanden kan vara väl så viktiga för den psykiska hälsans utveckling som ställningen på arbetsmarknaden.
Självrapporterad somatisk ohälsa tycks visserligen ha visst samband med arbetslöshet, men sambanden har varit svagare än för psykisk ohälsa. Varför effekten är mindre än på psykisk ohälsa är oklar, men en rimlig hypotes är att det innebär ett ytterligare steg i en ohälsoprocess för att stress ska övergå i kroppslig ohälsa.
De allvarliga effekterna av arbetsförlust och arbetslöshet på sjukhusintag- ningar, självförvållad skada och dödlighet förefaller också tämligen klara, även om det behöver understrykas att endast ett fåtal individer berörts. Här kan fram- hållas studierna av Voss, Nylén, Floderus med flera (Nylén m fl, 2001; Voss, 2002; Voss m fl, 2004) och Keefe och medarbetare (2002) som följt arbetslösa och uppsagda under lång tid och kontrollerat för en rad möjliga felkällor. Särskilt den förstnämnda studien av så kallade diskonkordanta tvillingar, där den ena men
inte den andra tvillingen hade varit arbetslös tycks talande. Här framgick att det var en cirka 40-procentig ökning av dödligheten för de arbetslösa tvillingarna att dö i förtid. En styrka i detta material är att urvalet kan betraktas som slump- mässigt med personer hämtade från hela arbetsmarknaden. Begränsningen till en enda bransch kan möjligtvis vara en svaghet i Keefes och medarbetares studie av självförvållade skador bland uppsagda livsmedelsarbetare i Nya Zeeland. Det är inte säkert att alla uppsagda påverkas på samma sätt av en nedläggning som anställda vid denna fabrik.
Eliassons och Storries undersökning (2005) av dödligheten bland alla svenskar som blivit uppsagda under högkonjunkturen 1987–1988 är därför av stort in- tresse. Studien visade att dödligheten ökade signifikant bland uppsagda män under de efterföljande åren jämfört med ett matchat urval av personer som inte förlorade arbetet under 1987–1988. För kvinnor var effekten inte signifikant. Genom att utgå från personer i avvecklade organisationer undveks sannolikt en stor del av den hälsorelaterade selektion till arbetslöshet som annars förekommer. Matchningen grundades på registeruppgifter om faktorer med sannolik inverkan på dödlighet som kön, ålder, utbildning, civilstånd, med mera, liksom tidigare sjukhusintagningar och sjukskrivning. Det är troligt att dessa data fångade upp de väsentligaste mortalitetsriskerna bland deltagarna i studien. Dock saknades upp- gifter om exempelvis livsstil, hälsorelaterade vanor och psykiskt välbefinnande bland de uppsagda och den matchade gruppen, liksom om intelligens under barn- och ungdom som visat sig ha starkt samband med mortalitet före 65 år (Hart m fl, 2005; Whalley & Deary, 2001). Det framgår att den uppsagda gruppen levde under mer besvärliga förhållanden än personer som inte sagts upp, och den matchade gruppen utgjorde ett negativt urval bland de ej uppsagda. Frågan är således om matchningen fungerade i alla relevanta avseenden och om kontroll- gruppen verkligen utgjorde en korrekt kontrollgrupp till de uppsagda. Eventuellt kan livsstil och psykiskt välbefinnande ha större betydelse för dödlighet än för andra ohälsoindikatorer som sjukhusintagningar och sjukskrivning. Nämnas kan att en dansk studie (Browning m fl, 2003) inte funnit något samband mellan upp- sägning och ett annat ohälsomått, sjukhusintagning.
I alla händelser är Eliassons och Storries studie intressant och angelägen att beakta. Särskilt resultaten som visar att dödligheten ökade även bland dem som slutade före nedläggningen av företagen, grupper som vanligtvis antas ha en rela- tivt stark ställning på arbetsmarknaden. Personerna behövde inte ha varit med om någon uppsägning eller arbetslöshet, och frågan anmäler sig om den ökade död- ligheten var en följd av att personerna kände sig tvingade att lämna företagen. Kan en alternativ förklaring vara att företagen präglades av ett allmänt dåligt psykosocialt klimat arbetsplatsen med konflikter och mobbning, och som inte sammanhängde med den förestående nedläggningen, som bidrog till detta utfall? Om så var fallet, varför påverkades inte kvinnor i lika hög grad? Var det något
speciellt med dessa företag som avvecklades under en högkonjunktur? Studien väcker många tankar.
Vad som har varit tydligt i alla uppföljningsstudier av allvarlig registrerad sjuklighet efter uppsägningar och arbetslöshet är att den iakttagna ohälsan visar sig tätt i anslutning till dessa händelser, ibland även föregripa dem. Det är i hög grad en metodeffekt, skillnaderna mellan grupperna kan förväntas klinga av ju längre uppföljningstiderna pågår, men mönstret kan även vara ett tecken på att arbetsförlusten kommer som den slutliga droppen som får bägaren att rinna över hos redan hårt belastade individer. Allvarliga ohälsoeffekter av uppsägning och arbetslöshet förefaller inte alltid vara följder av långsamma sjuklighetsprocesser som ofta antagits, och av dödlighetsorsakerna att döma tycks mer eller mindre akut stress vara en viktig påverkansfaktor.
Den allmänna bilden av forskningen kring arbetslöshet och ohälsa är således att allvarliga ohälsoeffekter enbart drabbar ett fåtal individer, medan effekterna i övrigt är små eller måttliga för flertalet arbetslösa och uppsagda. Kan man lita på den senare slutsatsen, eller kan man i anslutning till tidigare litteratur (Olsén, 1985) tolka de måttliga försämringarna på den självrapporterade hälsan och väl- befinnandet som ett uttryck för en tvingande anpassning till rådande samhälls- förhållanden? Har människor i realiteten sänkt sina förhoppningar och ambitions- nivåer för att få sinnesfrid och ro, och kan arbetslöshetens hälsoeffekter snarare avläsas i termer av hämmad nyfikenhet och dämpad arbetslust snarare än i lidande och psykisk anspänning? Det kan inte uteslutas, men om de verkliga reaktionsmönstren kan liknas vid varianter av maskerad depression (Eberhard, 1989) borde ohälsan finna andra uttryck, exempelvis i kroppsliga besvär. Någon ökad somatisk ohälsa har dock sällan observerats, varför det inte är troligt att de reella psykiska ohälsoeffekterna är allvarligare än vad som framkommit i rappor- terade data.
En annan fråga gäller de tidsmässiga och kulturella generaliseringsmöjlig- heterna från tidigare forskning. Kommer nutida och kommande arbetslöshet skapa likartade effekter som tidigare arbetslöshet och kan erfarenheterna från andra länder överföras till svenska förhållanden? På den senare frågan har studie H (Hallsten, 1998b) visat att vissa effektskillnader mellan länder förekommer. Arbetslöshetseffekterna har varit starkare i Storbritannien och Irland än i andra västländer. Överlag var länderskillnaderna små, men naturligtvis finns anledning att tro att exempelvis ekonomiska villkor och grad av stigmatisering av arbets- lösa har betydelse för hälsan. Om dagens arbetslöshet kommer att skapa samma ohälsokonsekvenser som tidigare är svårt att bedöma. De meta-analyser som genomförts fann inga signifikanta skillnader i effekter över åren, och den psykiska ohälsans utveckling har varit ungefär densamma för arbetande och arbetslösa över åren (se figur 3.6). Om denna trend fortsätter betyder det att arbetslöshetens ohälsoeffekter i stort skulle kvarstå som konstanta, trots att hälsan försämras för de arbetslösa.