Långsiktiga effekter av arbetsförlust

I en ny studie studeras effekterna av nedlagda arbetsställen i Sverige 1987 (Eliasson, 2005; Eliasson & Storrie, 2004). Studien innefattar alla arbetsplatser som lades ned och hade minst tio anställda och innefattar inte bara de individer som fanns kvar vid den slutliga nedläggningen utan också de som lämnade under nedläggningstiden. Därigenom ingår sannolikt även de på arbetsmarknaden starka individer som själva lämnade företaget och de marknadssvaga som före- tagen tidigt kan ha försökt sortera ut. Därigenom undviks en ofta förekommande störning i nedläggningstudier.

Totalt ingår cirka 4 400 anställda i november 1986 som jämförs med 115 000 slumpmässigt utvalda personer som inte förlorade jobbet vid nedläggning av företaget 1987. Endast arbetsställen med minst tio anställda och bara personer under 50 år ingick i studien. Huvudresultatet är att de unga klarade sig klart bättre än de äldre. I alla grupper som drabbades av nedläggning steg initialt arbetslösheten mycket mer än i jämförelsegruppen och låg 8 till 14 procent- enheter högre efter cirka ett år. Därefter och under den extremt starka konjunk- turen 1989 till 1990 minskade skillnaden dramatiskt till 2 till 4 procentenheter för att bli försumbar i den yngsta gruppen (upp till 30 år). I takt med att tiden gick och parallellt med en extrem högkonjunktur i Sverige förbättrades läget främst för huvudgruppen så att 1989 var skillnaden i arbetslöshet 2 till 4 procent i olika åldersklasser. Därefter blev skillnaderna icke signifikanta för de yngre än 30 år och sjönk ned till 2 procent för 30–50 åringar.

När den ekonomiska krisen i början av 1990-talet slog till, steg dock arbetslös- heten kraftigare och sysselsättningsgraden sjönk mer för den studerade gruppen än för kontrollgruppen. Arbetslösheten för de som 1987 var över 30 år låg 4–6 procent högre 1995 än motsvarande åldergrupp i kontrollgruppen.

I den så kallade FOS rapporten (Faxén m fl, 1988) undersöktes de ekonomiska effekterna av att arbetsställen lades ned inom industrin åren 1970–1987. Av råmaterial till den studien framgick att år 1987 lades arbetsställen ned som enligt industristatistiken året innan hade sysselsatt 11 732 personer. Detta motsvarade 1,5 procent av den totalt registrerade arbetsstyrkan inom industrin, samma andel som året före men lägre än genomsnittet för 1970–1987 som var 1,83 procent. Detta genomsnitt hade dock dragits upp av en rad lågkonjunkturår i slutet på 1970 talet och åren 1982–1985 då regelmässigt mer än två procent av antalet industrijobb årligen försvann genom att arbetsställen lades ned.

I detta avseende kan man därför säga att de som 1987 förlorade arbetet gjorde det i en bra konjunktur som sannolikt sedan förstärktes mot slutet av 1980 talet. I FOS-analysen finns också uppgifter om nystartade arbetsställen. Just 1987 sysselsatte dessa 12 373 anställda vilket motsvarade 1,65 procent av arbets- styrkan inom industrin. Detta var högre än genomsnittet för 1970–1987 som låg på 1,35 procent. Här kan inte heller uteslutas att vissa arbetsställen omformats så kraftigt och kanske bytt branschtillhörighet varför ett antal nytillkomna kan vara skenbara liksom ett antal nedlagda. Nettot innebar en ökad arbetsstyrka på blyg- samma 0,1 procent vilket dock innebar ett väsentligt bättre läge än det negativa årliga netto på omkring 0,5 procent som gällde för hela industrisysselsättningen 1970–1987. Att industrisysselsättningen sjunker trendmässigt är ju också faktiskt ett generellt förlopp i alla utvecklade industriländer.

Detta innebär att de som förlorade sitt industrijobb 1987 kom ut på en klart bättre arbetsmarknad än de som hade drabbats tidigare på 1970- och 1980-talen. Nästan vart femte industrijobb hade försvunnit från 1970 till 1987 både genom nettonedläggningar och genom krympning av befintlig verksamhet och ett okänt antal hade omregistrerats från industriell verksamhet till tjänsteverksamheter.

För hela 13-årsperioden har huvudgruppen klart lägre sysselsättningsnivå än kontrollgruppen. De starkaste effekterna finns för den äldsta gruppen följt av gruppen 30–40 år. Andelen som hamnar utanför arbetskraften ökar med 1–2 procent för huvudgruppen och här dominerar sannolikt sjukdom och handikapp och bland de äldsta grupperna.

Sammanfattningsvis innebar en god konjunktur som den vid slutet av 1980- talet att huvudgruppen relativt snabbt sugs upp i ekonomin i nästan samma grad som kontrollgruppen men att de sedan var mer känsliga för nedskärningarna under krisåren på 1990-talet. De som drabbas av nedläggningar drabbas därför av långsiktigt negativa effekter. Detta gäller för de individer som var äldre än 30 år vid nedläggningstillfället.

De som tvingas bort vid nedläggningar hamnar sannolikt i arbetstillfällen som i många fall är osäkra ”New Jobs End Early” (Farber, 1998). En slutsats är också konjunkturlägets betydelse för hur individer drabbas av nedläggningar. Indivi- dernas bästa skydd är en stark allmän konjunktur. Observera också att vid ned- läggningar drabbas alla anställda oavsett marknadsstyrka medan vid neddrag-

ningar av arbetsstyrkan kan de individer med den svagaste arbetsmarknadsposi- tionen trots lagstiftning drabbas hårdare.

Eliasons och Storries studie har en rad unika drag; man följer en klart defini- erad grupp av personer som ett visst år förlorade sina arbeten genom att före- tagen/arbetsställena lades ned över en längre tidsperiod och man har en stor väldefinierad och rimlig jämförelsegrupp. Man har mycket data om individerna i de två grupperna före nedläggningsillfället och följer dem sedan under en extrem högkonjunktur en extrem krisperiod och under en återhämtning i ekonomin. Undantagna var personer över 50 år, en grupp som normalt drabbas hårdast av nedläggningarna. Man har bara med arbetsställen med minst tio anställda varför totalantalet i huvudgruppen begränsas till drygt 4 000 personer och med 371 nedläggningar. Slutet på 1980-talet var också en extrem period i svensk ekonomi där få företag lades ned efter att många lagts ned tidigare år. Många av de 1987 nedlagda kan ha varit relativt nystartade och ett fåtal större nedläggningar kan ha stor tyngd i materialet. Det är väl känt att i sådana fall brukar statsmakterna gripa in med stöd till ersättningsverksamhet.

Vid uppföljningen studeras endast om personerna var sysselsatta i november åren fram till 1999 däremot inte sysselsättningen övriga delar av året eller i vilken grad deltidsarbete förekommer. I amerikanska studier framkommer att de som arbetar vid nedlagda företag oftare än andra först tvingas till deltidsarbete.

Kontrollgruppens sammansättning är central. Här utgörs den av dem som hade arbete i november 1987 och vars arbetsplatser inte lades ned detta år. Men i gruppen måste finnas många som förlorat arbetet via nedläggningar tidigare år till exempel 1975–1986 eller efter 1987 och då i synnerhet under krisåren i början av 1990 talet. Studien blir på det viset enbart mellan de som 1987 för- lorade jobbet via nedläggning och alla andra.

Vid redovisningen av resultatet gör forskarna en uppdelning i fyra delar: direkt effekt efter nedläggningen, återhämtningen, effekter av lågkonjunkturen i början av 1990-talet och de långsiktiga effekterna. När det gäller de omedelbara effek- terna direkt efter nedläggningen har undersökningsgruppen en åtta procent lägre sysselsättningsnivå en den matchade kontrollgruppen. Den äldsta åldersgruppen de som år 1987 var mellan 41 och 50 år hade det största sysselsättningsgapet mellan undersöknings- och kontrollgrupp. Under återhämtningsperioden har de yngsta åldersgrupperna den snabbaste och mest positiva utvecklingen och gapet mellan de två grupperna elimineras i det närmaste. För de äldre går återhämt- ningen långsammare och sysselsättningen stannar på en lägre nivå (Eliasson & Storrie, 2004, s 13–15). Under lågkonjunkturen i början av 1990-talet ökar gapen mellan de uppsagda och kontrollgruppen när det gäller sysselsättningen. Störst blir skillnaden i de äldre åldersgrupperna. Arbetslöshetsskillnaderna visar inte samma tydliga ökning mellan de två grupperna. De långsiktiga resultaten mot slutet av 13-årsperioden visar på samma tendens, att det är de äldre uppsagda som är mest sårbara och vars sysselsättningsnivå förblir lägre än kontroll-

gruppens. Skillnaderna när det gäller arbetslöshet är inte lika tydliga. Däremot framträder samma åldersrelaterade mönster avseende dem som lämnar arbets- kraften som uppträdde angående sysselsättningen. De äldre hade en högre andel som lämnade arbetsmarknaden.

Skillnaderna efter nedläggningen ter sig mindre mellan huvudgrupp och kon- trollgrupp om man tar hänsyn till skillnaderna i arbetslöshet före nedläggningen. Men skillnaderna ökar om man skulle kunna ha tagit hänsyn till att många i kontrollgruppen antingen före eller efter 1987 förlorat sina arbeten. Uteslutandet av de äldsta, över 50 år, är nödvändigt i en så här lång tidsseriestudie, men det leder till en underskattning av effekterna av nedläggningarna. Att inte deltids- arbete, det vill säga sannolikt deltidsarbetslöshet, ingår underskattar också effek- terna.

Sammantaget finner undersökningen lägre sysselsättning, högre arbetslöshet och större sannolikhet för att lämna arbetskraften bland dem som blev uppsagda i jämförelse med kontrollgruppen. De äldre har en högre sårbarhet genom att deras sysselsättningsmöjligheter var beroende av konjunkturvariationerna och en del av dem förefaller hamna i en arbetsmarknadssituation som kallats för permanent till- fällighet (Gonäs, 1989, 1991), det vill säga att finnas i temporära eller tids- begränsade arbetsmarknadspositioner och pendla mellan sysselsättning, arbets- löshet och olika former av arbetsmarknadspolitiska stöd.