Den klasslärare och den specialpedagog som här benämns som par 2 har jag valt att kalla ”Sara” och ”Katarina”. Eleven med dyslexi som intervjun har behandlat har jag här valt att benämna för ”Teo”. Teo går idag i femte klass och är följaktligen 11 år. Dyslexidiagnosen fick han när han gick i tredje klass.
Teo kom till Saras klass när han började fyran. Sara var då även ny som lärare på skolan. Teo spenderar den största delen av sin skoltid i klassrummet.
Den tid han inte är där är han hos specialpedagogen Katarina eller hos idrottsläraren för extra idrott, eftersom han har svårigheter med motoriken. Till sin hjälp har han en dator med ett särskilt ordprogram vid namn ”Rättstavat”, som ska underlätta läsningen för honom och en Daisy-spelare. Han använder sin Daisy-spelare varje dag i klassrummet för att lyssna på skönlitterära böcker, men några skolböcker finns i nuläget inte
tillgängliga för honom. Dock ska han snart få klassens historiebok i Daisy-format;
Än så länge har han inte behövt så mycket från skolböcker eftersom vi inte använt det så mycket. Men nu ska han börja använda det i historia. Så det blir nytt för både honom och mig. Vi får se hur det går.
Till Teos hjälp finns även en speciellt utvecklad scanner som gör att Sara har möjlighet att scanna in allt material de använder sig av. Detta omvandlas sedan till ett Word- dokument där en vital-röst läser upp innehållet. Dock har de inte använt sig av scannern, trots att den stått där länge;
Den har stått där sedan i maj och jag har känt att jag fortfarande inte haft tid att begripa mig på hur den fungerar. Det är rätt så hemskt. Alltså han får ju resurser runt omkring sig, men jag har ju inte fått någon extra tid för att lära mig ta hand om honom på ett bra vis. Min tid är densamma. Så det tycker jag är synd, att jag inte kunnat bli bättre på det.
Sara upplever att det går väldigt bra för Teo när han får prata istället för att skriva;
När det är något som jag förstår att han har särskilda kunskaper om, exempelvis när vi talade om samer och det kom fram att han har samer i sin släkt, så försöker jag ge honom extra mycket utrymme kring det. Då får han svara på extra många frågor och ta med saker att visa upp.
31 Sara menar på att Teo ofta är långsam, så till den grad att hon upplever det som en strategi för att undvika läsningen. Av denna anledning tar hon själv oftast fram datorn eller Daisy-spelaren till honom. Hon kan även ibland uppleva att han blir mindre lat när hon ryter till och blir förbannad på honom. Sara känner att hon kan alltför lite om dyslexi och har därför dåligt samvete över att hon inte kan hjälpa Teo mer.
Till specialpedagogen Katarina går Teo två gånger i veckan för lästräning. Katarina anser att det är av stor vikt att behålla Teos lust till läsning och skrivning;
Ja, för mig är det viktigt att upprätthålla hans lust, hans motor. Jag vill aldrig att han ska uppleva att det är tråkigt, att han inte vill mera. Så därför lägger jag in korta arbetspass och spel och så… för att få bort tanken från arbetet.
Hon menar även på att Teo är i behov av kommunikativ läsning och därför läser hon tillsammans med honom i den takt som han själv läser i. Eftersom hon inte läser snabbare än Teo, tror hon att det minskar hans stress och den yttre press att vara lika duktig som alla andra. Katarina tränar även på datorns tangentbord med honom för att han bättre ska hitta alla bokstäver och för att det ska kunna gå lite snabbare än vad det just nu gör när han använder datorn. Hon menar även på att sättet att fånga Teo är att vara glad och skratta mycket tillsammans med honom. Även Katarina upplever att Teo lätt driver iväg, att han kan vara lat, men hon har ingen utpräglad strategi för att få honom att undvika detta. Vidare menar hon på att det just nu känns viktigt att bygga på hans självkänsla.
4.2.1 Tolkning av arbetssätt i par 2
Till en början kommer jag här att ta upp en tolkning av Saras arbetssätt tillsammans med Teo. Liksom Annika tillsammans med Sebastian, använder även sig Sara av Daisy- spelare i arbetet med Teo. De använder dessutom en dator med ordprogram som kan vara till stor hjälp för honom. Läroplanen36 menar på att varje lärare skall ”utgår från varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande” respektive
36Lärarförbundet, 2002. Lärarens handbok – skollag, läroplaner, yrkesetiska principer, Solna,
32 ”stimulera, handleda och ge särskilt stöd till elever som har svårigheter” och eftersom Sara har fört in både Daisy-spelare med skönlitterära böcker att lyssna på, en dator med ett speciellt ordprogram avsett för dyslektiker och snart skall ta in historiebok i Daisy- format till Teo, tolkar jag det som att hon utgår från vad en lärare skall göra enligt Lpo 94 (Läroplanen). Vidare tolkar jag det som om hon även gör sitt bästa för att uppnå de övriga mål som läroplanen tar upp, samt att hon även följer kursplanen för svenska, ”Läraren skall kontinuerligt följa elevernas utveckling och arbete.
Det är särskilt viktigt att uppmärksamma om en elev i vissa skeden behöver mer hjälp för att gå framåt” och de skollagar som berör elever i behov av särskilt stöd.
Jag uppfattar det dock som att det inte ges någon extra tid till Teo för att klara av skoluppgifterna, så som Höien och Lundberg37 poängterar i de sex pedagogiska
arbetssätt de tagit fram vad det gäller att arbeta med en dyslektiker. Enligt min tolkning är det underförstått i läroplanen samt kursplanen för svenska och skollagen där de elever i behov av särskilt stöd berörs, att man ska göra bästa möjliga för att hjälpa och stödja dessa elever och att då extra tid för olika skoluppgifter bör ingå i denna hjälp.
Sara upplever även att Teo ofta är extra långsam och att det har blivit en strategi för honom för att undvika läsning. Smith38 samt Liberg och Bjar39 talar om vikten av att
använda sådant material som är av intresse för eleven eftersom detta kan göra dem mer motiverade och egentligen är den enda ingången till en god läsning och skrivning hos de elever som har svårigheter med dessa kunskaper. Enligt min uppfattning är detta något som Sara ännu inte reflekterat över och därför inte använder sig av.
Hon menar på att det går bra för Teo när han får tala;
När det är något som jag förstår att han har särskilda kunskaper om, exempelvis när vi talade om samer och det kom fram att han har samer i sin släkt, så försöker jag ge honom extra mycket utrymme kring det. Då får han svara på extra många frågor och ta med saker att visa upp.
Denna insikt om att Teo tycks trivas bättre med att tala istället för att skriva ger Sara en stor chans att bygga på Teos självförtroende. Det är min övertygelse att om Teos självförtroende ökar så förbättras även hans kunskaper i läsning och skrivning på sikt.
37 Höien Torleiv och Lundberg Ingvar, 1999. Dyslexi – från praktik till teori, Stockholm, Natur och
Kultur
38 Smith Frank, 2002. Läsning, Stockholm, Liber AB
33 Katarina anser att det är viktigt att Teo får behålla sin lust till de olika kunskaper som skolan förmedlar;
Ja, för mig är det viktigt att upprätthålla hans lust, hans motor. Jag vill aldrig att han ska uppleva att det är tråkigt, att han inte vill mera. Så därför lägger jag in korta arbetspass och spel och så… för att få bort tanken från arbetet
Möjligen skulle hans lust bli ännu större om Katarina använde sig av läsmaterial som intresserar honom, så som Smith respektive Liberg och Bjar betonar. För mig är det svårt att se vilken skillnad korta arbetspass och spel skulle göra för Teo. Katarina har mycket och lång erfarenhet av dyslexi, eftersom hon arbetat som
talpedagog/specialpedagog i ca fyrtio år och därför är hon enligt Stadler40 rätt person att hjälpa Sebastian med sin läsning. För att förtydliga ytterligare säger Stadler att den pedagogiska hjälp en dyslexielev får, inte behöver vara någon som sitter bredvid eleven medan denne ”lästränar” eller peka på de fel eleven gör, utan att det ska handla om att eleven får hjälp av någon med stor erfarenhet av läsinlärning och goda kunskaper om dyslexi. Dock behöver dessa två faktorer inte skilja sig åt. Som specialpedagog är det mycket möjligt att man har stor erfarenhet av läsinlärning och har goda kunskaper om dyslexi, men att man samtidigt ”lästränar” och pekar på de fel som eleven gör i sin läsning. Utifrån samtalet med Katarina tolkar jag det som om att hon har god erfarenhet och stor kunskap om dyslexi, men att hon ändå lästränar och stannar till vid de fel Teo gör. Denna lästräning hon genomför med Teo gör dock att hon följer det andra
pedagogiska arbetssätt som Höien och Lundberg41 tagit fram vad gäller att arbeta med
en dyslektiker. Detta arbetssätt tar upp det fonologiska arbetet. Höien och Lundberg anser att en dyslektiker har extra svårt för att dela upp ord i fonem och sedan använda dessa fonem. Även om hon arbetar med fonemen, så gör hon det enligt dessa författare inte på rätt sätt. De menar att man ska finna olika sätt att träna fonologi genom lek. Katarina gör det genom konkret lästräning och inte lek. Däremot får hon in spel i mötet med Teo, och detta kan möjligen anses som en form av lek. Höien och Lundberg är inte ensamma om att betona vikten av lek, utan även Liberg och Bjar42 lägger en stor vikt
vid lekens betydelse för att förebygga läs- och skrivsvårigheter.
40 Stadler Ester, 1994. Dyslexi – en introduktion, Lund, Studentlitteratur
41 Höien Torleiv och Lundberg Ingvar, 1999. Dyslexi – från praktik till teori, Stockholm, Natur och
Kultur
34 Smith43 tycker att man mycket väl kan öva barn med läs- och skrivsvårigheter i enkla bokstav-ljud-kombinationer, men att det då ska vägas mot risken att detta får eleven övertygad om att läsning är en meningslös och plågsam aktivitet. Enligt min tolkning tror jag att detta arbetssätt slår ned Teos självförtroende och hopp om att han någonsin kan uppnå samma läs- och skrivförmåga som sina klasskamrater.
Katarina talar om vikten av att bygga på Teos självförtroende, men får hon inte självförtroendet att minska snarare än att öka när hon arbetar så konkret med
lästräningen? Eftersom Katarina upplever att Teos självförtroende är lågt och vill bygga upp det tror jag att hon bör försöka finna andra vägar än de hon redan använt sig av. Möjligen skulle Teos självförtroende öka om de lekte fram läsningen och använde sig av sådant läsmaterial som skulle kunna intressera honom och som han kunde relatera till. För mig är det självklart att prova nya vägar till läsinlärningen om den nuvarande inte tycks fungera.