Sebastian har varit i Annikas klass i snart tre år, men hon kände till en hel del om honom innan han började hos henne. Hon kunde från början se en skarp försämring;
När han gick i trean så var han nästan ikapp sina klasskamrater. Ikapp på det sättet att han jobbade i stort sett med samma böcker som de andra. Förmodligen för att man hade många lärarledda lektioner. Sen han började hos oss i fyran så har vi ju jobbat med eget arbete och egen planering. Så fyran blev en rutschkana utför innan vi hade greppat honom. Sebastian reagerade med att bli sönderstressad, fick näsblod och han kom inte till skolan.
Annika är övertygad om det skulle vara till stor hjälp för Sebastian om hon själv och hans andra lärare ändrade deras arbetssätt.
Man skulle kunna gå och titta till honom hela tiden, men man behöver egentligen vara där så pass ofta att det inte går riktigt. Ett lärarlett arbetssätt, där alla jobbar på samma sida och gör samma uppgifter och sedan går igenom dem gemensamt. Alltså kopplar direkt och gör det tillsammans.
35
Och dessutom borde han ha samma lärare hela tiden, som en sorts trygghet. Han hade nog mått bättre av det.
Hon hade från början lagt mycket hopp till att de kände varandra sedan tidigare och att Sebastian faktiskt såg fram emot att gå i hennes klass, men nu i efterhand anser hon att det förmodligen varit bättre för honom att vara hos en lärare där inte lika stor del av skolarbetet är fritt.
Hon ser tydligt att hans arbete i svenska går framåt, om än väldigt sakta. Möjligen kan detta, enligt Annika, bero på att många av svensklektionerna är lärarledda till skillnad från lektionerna i många andra ämnen.
Hon kan även se att det sakta men säkert går framåt för honom i de ämnen han tycker om;
Han älskar att lyssna på berättelser. Han lyssnar jättebra till berättelser. Han älskar SO, är intresserad av allt vad det innebär. Tycker om NO också.
Vidare menar hon på att sedan de började använda sig av Daisy-spelare med en
tillhörande text har hans läsning gått en bit framåt, dock brottas de nu med problemet att Sebastian inte vill använda sig av denna längre. Hon tycker att det är väldigt synd att han inte hade en Daisy-spelare förut under den tid när han inte brydde sig om att skilja sig åt från sina klasskamrater, eftersom han då möjligen kunnat läsa och skriva bättre i nuläget.
Vad gäller rent kunskapsmässigt anser Annika att Sebastian har stått ganska så still sedan han började hos henne, att han enbart gjort några få, ibland knappt märkbara framsteg.
Han kommer aldrig upp till en utantill inlärning av 10 ord. Han kommer till 8 ord, och sen så går det bakåt. Han kommer aldrig att gå framåt hur mycket han än repeterar.
Hon kan se att det hjälper honom när en vuxen sitter bredvid honom och försöker göra det så ofta som möjligt, men menar på att det är väldigt svårt att finna tid, och ibland även ork, till detta när hon har en hel klass att ta hand om samtidigt.
36 Louise gjorde för ett tag sedan ett lästest på honom, LUS. Sebastians resultat visade där att han kan jämföras med en elev i årskurs två eller tre.
Louise upplever annars att det ser ungefär likadant ut med det mesta för Sebastian som när hon började arbeta tillsammans med honom.
Blir det för mycket input hela tiden så blir det bara output av det till slut. Det spelar ingen roll hur mycket glosor jag tränar med honom, eller vilket sätt jag gör det på, för han lär sig inte mer. Man kan exempelvis träna sex glosor med honom jättelänge, men i slutändan kan han nästan mindre än vad han kunde från början.
Vidare berättar Louise att när Sebastian är intresserad så visar han det enbart måttligt, så egentligen är det lite av en gissning om han har ett intresse eller ej för uppgifterna som finns till hands.
För henne är det svårt att se just vad hennes arbete med honom gjort för skillnad. Hon ser mer vilken skillnad det är rent allmänt med honom, så som att han inte är lika vuxensökande längre och inte har samma behov av att krypa upp i någon vuxens knä.
4.3.1 Tolkning av resultat av arbetssätt i par 1
Annika talar om att det med stor sannolikhet hade gjort stor skillnad om de ändrat deras arbetssätt med honom;
Ett lärarlett arbetssätt, där alla jobbar på samma sida och gör samma uppgifter och sedan går igenom dem gemensamt. Alltså kopplar direkt och gör det tillsammans. Och dessutom borde han ha samma lärare hela tiden, som en sorts trygghet. Han hade nog mått bättre av det.
Dock tycks hon inte ha tänkt på om det är materialet som kanske bör förändras, att det bör vara sådant som Sebastian intresserar sig av, så som Smith44 tycker det skall vara. Eftersom hon upplever att Sebastian inte nått de resultat hon hoppats och trott på är det möjligen dags att finna nya vägar för att nå fram till honom. Enligt Smith måste
materialet gå att relatera till något som är välkänt för eleven och något som denne intresserar sig för. Möjligen bör då fokus läggas på hans intresse, istället för skolans
44 imbid
37 intresse, för att nå bästa möjliga resultat i hans läsning och skrivning. Annika märker även att det går framåt för honom i de skolämnen han är intresserad av;
Han älskar SO, är intresserad av allt vad det innebär. Tycker om NO också.
Kanske borde man lägga ännu mer fokus vid dessa ämnen och försöka fånga upp honom där? Vidare säger Annika att han älskar att lyssna på berättelser, så möjligen skulle man kunna omvandla ren fakta till berättelser, exempelvis genom att dramatisera historiska händelser eller berätta om något i brevform.
Givetvis skulle detta arbetssätt kräva mycket mer tid och energi av Annika och hennes lärarkollegor, men det hade kanske varit värt det?
Höien och Lundberg45 tar upp vikten av att använda sig av flera undervisningsmetoder, vilket innefattar sådana sätt att undervisa där flera sinnen kommer till bruk. Detta kan också vara en genväg till att få Sebastian att lättare följa med i undervisningen och ta in de kunskaper som är nödvändiga.
Även Louise upplever att det ser liknande ut för Sebastian som när de började arbeta tillsammans. Detta trots att hon använder sig av inlärningssätt som hon tycker sig ha märkt att han intresserar sig för och bättre lär sig genom. Detta får mig att dra slutsatsen att det måste vara läsmaterialet som är fel för Sebastians läsutveckling och därmed att Smith46 tycks ha rätt i sin övertygelse om att det är inläsningsmaterialet och elevens intresse för detta som är av största vikt.
Hon talar även om att han enbart visar ett måttligt intresse för de saker han är intresserad för.
Möjligen så skulle han kunna visa ett större intresse om man fokuserar på läsmaterial han kan relatera till och som han nödvändigtvis inte förknippar med sin skolgång och kunskaper som han måste lära sig. Det kan även vara precis som Wagner47 menar, det vill säga att han måste få styra sin inlärning själv lite mer för att kunna lära sig som allra bäst.
45 Höien Torleiv och Lundberg Ingvar, 1999. Dyslexi – från praktik till teori, Stockholm, Natur och
Kultur
46 Smith Frank, 2002. Läsning, Stockholm, Liber AB
47 Wagner Ulla, 2004. Samtalet som grund – om den första skriv- och läsutvecklingen, Stockholm,
38