Teo har gått genom många förändringar sedan han började i Saras klass. Hon anser att det främst beror på de hjälpmedel han då fick som han tidigare inte hade tillgång till.
Vi fick ju ordning på det här med Daisy-spelare ganska så snabbt så att han kom igång med att lyssna och läsa. Innan tror jag han försökt läsa lite, men det är obegripligt om det gett honom någonting. Det har ju också inneburit att han har upptäckt skönlitteratur som han inte hade förut.
Sara menar vidare på att det är svårt att veta vad som beror på Teos dyslexi eller hans allmänna lathet. Att få honom att komma igång med saker kan hon genom att ryta till emellanåt och kolla av honom var han är, men att få honom att nå stora framgångar vad gäller läsning är desto svårare;
Jag tycker att jag kunde förbereda mig bättre, ja att jag skulle kunna ha ett Teo-perspektiv hela tiden. Om jag hade varit bättre strukturerad så hade det underlättat för honom. Ja, då skulle nog Teo bli bättre vad gäller läsning och skrivning.
Följaktligen väljer Sara att delvis se det som sitt eget misslyckande att Teo inte nått ännu bättre framgång i läsning och skrivning än vad han gjort.
För tillfället är Sara mycket upprörd över att klassen tycks se ner på Teos oförmåga att läsa lika bra som de andra och de elaka kommentarer de kan komma med, så mycket av hennes energi går till detta snarare än till att reflektera över det resultat hon känner att arbetet med Teo givit honom.
Katarina har tydliga svårigheter med att reflektera kring det resultat hennes arbete med Teo givit, hon väljer hellre att fundera kring Teos framtid och de problem/möjligheter som må finnas där.
Dock menar hon på att Teo kommit långt sedan de började arbeta tillsammans, men att detta beror på att hon arbetat med honom sedan han började i årskurs ett. Hon tycker att det är en självklarhet att alla under ett sådant tidsspann går igenom mycket både vad gäller läsutvecklingen och vad gäller språkutvecklingen.
De framsteg han gjort vad gäller just läsning under de senaste åren, menar Katarina är väldigt små.
39
Det händer ju ibland att man tänker ´Oj, vad han bara står och stampar nu! ´.
Hon känner att hon fortfarande behöver ”dra” i honom när han ska läsa ett textstycke och hoppas att det kommer att ändra sig snart, eftersom han snart börjar i årskurs sju;
Lärarna där kan ju inte se allt och ge den tid som verkligen behövs. Eller få fram det som behövs och inte bara säga ´Så här!´ och dra fram ett papper. Det kan ju till exempel vara fel storlek på texten.
Katarina är övertygad om att saker och ting skulle se mer positivt ut för Teo om hon hade fått mer tid med honom, att det är mest schematekniska saker som kommit ivägen för Teos framgång inom läsning och skrivning
4.4.1 Tolkning av resultat av arbetssätt i par 2
Sara är övertygad om att det till stor del är tack vare de olika hjälpmedel som funnits till handa som Teo kommit dit han är idag.
Vi fick ju ordning på det här med Daisy-spelare ganska så snabbt så att han kom igång med att lyssna och läsa. Innan tror jag han försökt läsa lite, men det är obegripligt om det gett honom någonting.
Detta gör att Höien och Lundberg48 har en poäng i sin övertygelse om att de tekniska möjligheter som finns till tillgängliga för en dyslektiker ger denne en chans att bli engagerad på ett sätt som denne i annat fall sällan skulle bli. Dock tror jag att det finns en risk för pedagogen att lägga för mycket tillit till dessa hjälpmedel och tro att det är allt som behövs. Sara lägger förvisso inte all tillit till hjälpmedlen, utan hon är medveten om att hon skulle kunna göra mer för att hjälpa Teo;
Jag tycker att jag kunde förbereda mig bättre, ja att jag skulle kunna ha ett Teo-perspektiv hela tiden. Om jag hade varit bättre strukturerad så hade det underlättat för honom. Ja, då skulle nog Teo bli bättre vad gäller läsning och skrivning
48 Höien Torleiv och Lundberg Ingvar, 1999. Dyslexi – från praktik till teori, Stockholm, Natur och
40 Precis som Annika och Louise har Sara många reflektioner kring vad hon kunde ha gjort för att underlätta för sin elev med dyslexi, men hon tycks inte ha funderat kring att helt byta undervisningssätt så att hon undervisar på ett sådant sätt att det intresserar Teo och att han själv får vara med och styra. Hon poängterar många gånger att tid varit en bristvara vad gäller att sätta sig in i dyslexi och hur hon bäst kan arbeta tillsammans med Teo. Möjligen hade tiden kunnat få henne att se det från Teos perspektiv och därför ta tillvara på det som skulle vara givande för honom.
Det faktum att hon ibland kan få Teo att komma igång med sitt arbete genom att ryta till, tolkar jag som att det har med hans lathet snarare än hans dyslexi att göra. Att någon är arg på en tror jag omöjligtvis kan få en att läsa effektivare.
Katarina tycks inte ha upplevt något direkt resultat tillsammans med Teo som hon kan peka på eller känna glädje över.
Det händer ju ibland att man tänker ´Oj, vad han bara står och stampar nu! ´.
Hon poängterar detta med att tala om att hon fortfarande behöver ”dra” i honom när han ska läsa. Innebär detta att hon alltid behövt göra det? Enligt min tolkning och erfarenhet är det något som är fel när en pedagog behöver ”dra” i eleven för att få igång honom. Vid flertalet tillfällen har behovet av denna ”igångdragning” funnits eftersom eleven inte intresserar sig för ämnet/materialet som finns tillhands.
Vidare i samma spår, tycks hon inte haft några som helst tankar kring om det skulle ge Teo något mer ifall hon ändrade på sitt arbetssätt med honom. Enligt Stadler49 bör en elev med dyslexi ha kompetent pedagogisk hjälp, och även om Katarina har mycket erfarenhet av dyslexi, anser jag att denna erfarenhet borde ha resulterat i att hon insett att hon ibland måste ändra ingångsvinkel för att finna rätt arbetssätt med den aktuella eleven. Då hennes arbete går ut på att enbart arbeta med elever med svårigheter tycks det underligt att extra tid skulle göra en stor skillnad.
Enligt Wagner50 har det varit givande när man låter eleven styra, vilket Katarina inte gjort eftersom hon använder sig av samma material och spel som i arbetet med andra elever
49 Stadler Ester, 1994. Dyslexi – en introduktion, Lund, Studentlitteratur
50 Wagner Ulla, 2004. Samtalet som grund – om den första skriv- och läsutvecklingen, Stockholm,
41