Argument, troper, ornament

När man vill beskriva hur aggressionsbilderna, hotbilderna, säkerheti-seringsbilderna och kommunikationsbilderna är konstruerade och kunna tolka deras funktion i talen finns det inga genvägar förbi talens språkliga utformning. Det är via talarnas yttranden som en uppfattning kan bildas om deras syn på och attityder till ämnet. Det framgår dock inte alltid tydligt av säkerhetiseringsförsökens språkliga utformning hur modellens bilder är konstruerade; ofta är delar av dem underförstådda, uttryckta genom entymem, metafor eller med rytmiska stilfigurer. Utan att katalogisera den mängd olika argument, troper och ornament som kan förekomma i ett tal vill jag presentera och diskutera några definitioner av dessa som har relevans för tolkningen av säkerhetiseringsförsök. Argument, troper och ornament används, liksom begreppen ethos, logos och pathos, i avhandlingen som

68

metaspråkliga begrepp för att kunna diskutera talen. Det görs således inga kvantitativa analyser av förekommande retoriska påverkansmedel.

Argument

Argument brukar av den stora majoriteten retoriker delas upp i deduktiva argument och induktiva argument, efter Aristoteles modell (Retoriken 1356b). Ett av de mest förekommande induktiva argumenten är paradeigma (lat. exempla). Paradeigma utgör en faktisk eller fiktiv (helst kort) berättelse ³⁵ (Quintilianus, Institutio Oratoria 5.11.6) och är särskilt intressant för hur funktionen hos modellens bilder kan tolkas eftersom deras struktur har berättelsens drag. Johannesson (1990:96f.) menar att paradeigma – oavsett om det är fråga om ett historiskt exempel eller en fabel – måste vara igenkännbara för mottagarna för att de ska få avsedd effekt: att bevisa eller stödja talarens tes. Med andra ord borde paradeigmas funktion vara snarlik Burkes representative anecdote (1945:59ff., 323ff.) och Jacksons overarching narrative (2005:2) och meta-narrative (2005:40).

De utgör samtliga symboliska berättelser, baserade på välkända topos, som sammanfattar ämnet. Om de är välkända och erkända kan de därmed också påverka mottagarnas uppfattning om och inställning till ämnet.

Begreppet argument används i analyserna för att referera till en del av talet som styrker talet tes. Jag ansluter därmed till en vid tolkning av begreppet som i dess mest extrema form representeras av exempelvis Andrea Lunsford et al. (2004), som menar att ”everything is an argument”. Med det synsättet bör alltså såväl logosappellerande entymem som ethosappellerande auktoritetsbevis och pathosappellerande amplifikationer av olika slag kunna fungera som argument. En sådan öppen inställning till vad som kan vara ett argument får betydelse för hur bildernas funktion kan tolkas, eftersom bildkomponenterna inte alltid är explicit beskrivna av talarna. I viss mån analyseras också argumentens premisser, särskilt i de fall aggressionsbild, hotbild och säkerhetiseringsbild visar sådana relationer. Argumentens koppling till begreppen ethos, logos och pathos beskrivs i analyserna för att kunna diskutera argumentens olika potential att påverka mottagarna.

Troper

Troper, som exempelvis metafor och metonymi, kan ibland föras samman med ornamenten i en enda stor kategori av stilfigurer. I föreliggande arbete

35 Om paradeigma är för långa riskerar talaren att publiken blir så fokuserad på att följa med i berättelsen att dess funktion som argument går förlorad.

•

69

har jag emellertid valt att ansluta mig till en annan kategorisering, såsom beskrivet av exempelvis Anders Sigrell (2001:188ff.). Sigrell ser en poäng i att särskilja troperna från ornamenten då de har olika funktioner i ett tal.

Troperna utgör ett slags tankefigurer som förändrar eller överför betydelse på något sätt, även om de också kan användas för språklig utsmyckning och rytm. Att använda en metafor ger talaren möjlighet att välja ett (eller flera) ord som inte bara medför konnotationer från bildledet utan också associationer förknippade med dess ljudbild. Den använda metaforen kan exempelvis rimma med ett ord vars association talaren vill få fram.

Alternativt påminner metaforen strukturellt om ett etablerat ord som ytterligare kan stärka önskade konnotationer.

Aristoteles definition av metafor är inte helt tydlig: ”Metafor är att ett ord som betecknar en sak förs över till en annan sak, antingen så att ordet förs över så att ett allmännare begrepp används i stället för ett mer speciellt, eller ett mer speciellt används för ett allmännare, eller ett speciellt för ett annat speciellt, eller så att det förs över genom analogi” (Poetiken 1457b). De två första överföringarna innebär snarast vad som idag betecknas metonymi, medan de två senare stämmer med dagens uppfattning om metafor.

Definitionen är dock något torftig då den endast beskriver metaforens form – inte dess funktion som retorisk figur. Sven-Göran Malmgren gör i sin uppsats ”On Regular Polysemy in Swedish” (1988) en tydlig distinktion mellan metafor och metonymi. Metaforen innebär enligt hans synsätt en överföring ”based on the apprehension of some resemblance between the normal and the actual reference of the word” (Malmgren 1988:184).

Företeelserna som jämförs kan vara såväl abstrakta och konkreta, vilket enligt Malmgren väcker frågan om likhet kan anses vara adekvat beteckning för relationen mellan bild- och sakled. Likaså diskuterar han om inte analogi, snarare än likhet, är ett mer rättvisande ord när relationen mellan två konkreta led ska beskrivas. Om ordet likhet ska användas (vilket Malmgren gör) bör det vara i mycket vid bemärkelse (1988:184f.).

Metonymin skiljer sig enligt Malmgren (1988:189f.) från metaforen i det att dess överföring bygger på att använda ett ord från bildledet som står i kontextuell association till sakledet. Även dessa definitioner är fokuserade på formen. Sigrell (2001:191–201) diskuterar utöver tropernas form även deras retoriska funktion i ett långt och exempelrikt avsnitt; hans slutsats av diskussionen tjänar väl som en förklaring till hur troperna kan verka övertygande:

70

Genom att se sambandet, analogin, mellan något nytt och något välkänt kan man förstå det nya i ljuset av det gamla. Inte så att någon identitet uppstår mellan sak- och bildled utan att sakledets relationer till företeelser i omvärlden kan förstås med välkända relationer från bildledet. Det är i detta den persuasiva kraften hos metaforer, i vid mening, ligger; även omedvetna metaforer lockar till analogislutningar. (Sigrell 2001:201)

Sigrell diskuterar här metaforernas koppling till logos, som ett verktyg för kognition genom att de upprättar olika slags samband mellan det sagda och omvärlden. Metaforer har emellertid också lika starka kopplingar till ethos och pathos. De valda metaforerna säger något om retorn (omvärlds-uppfattning, sympatier, kunskaper, etc.) och skapar emotiva associationer hos mottagarna (jfr diskussionen om bild och idé ovan, 3.1) . I analyserna i föreliggande avhandling är det framför allt tropernas funktion som logos-, pathos-, eller ethosappeller, samt hur de åstadkommer levandegörande beskrivningar (vividness), som analyseras.

Ornament

Ornamenten har oftast funktionen att skapa rytm, emfas och tydlighet och utgör ofta också stöd för minnet. Däremot har de sällan någon betydelseförändrande funktion och kan uppfattas som redundanta. Inte desto mindre kan användningen av ornament användas för att åstadkomma identifikation mellan talare och mottagare, exempelvis med hjälp av citat, allusion och apostrofering (Perelman & Olbrechts-Tyteca 2000:177ff.).

Därtill kan ornament som repetition och olika slags amplifikationer (utvidgningar av teman) stärka den övertygande kraften i ett yttrande i det att de åstadkommer närvaro (presence) för centrala argument och topos (jfr Perelman & Olbrechts-Tyteca 2000:174–177, 478). Utöver att ge rytm sätter anaforen ”I have a dream” i Martin Luther Kings kända tal (1963) också hans vision i fokus för publiken, genom att gång på gång upprepa uttrycket. På liknande sätt kan andra stilfigurer, som kanske främst förknippas med klang och rytm, förstärka den övriga framställningen av en aggressionsbild, hotbild eller säkerhetiseringsbild. I avhandlingen är det också främst ornamentens amplifierande funktion som diskuteras.

•

71