Inledningsanförande i partiledardebatt den 17 oktober

Detta tal var Perssons inledningsanförande i partiledardebatten den 17 oktober 2001, 10 dagar efter det att USA och dess allierade inledde den militära operationen mot al-Qaida i Afghanistan. Deltagare i debatten var (i talarordning): Bo Lundgren (m), Gudrun Schyman (v), Alf Svensson (kd), Lena Ek (c), Lars Leijonborg (fp), Matz Hammarström (mp) och statsminister Göran Persson (s). I varje omgång höll en talare ett inlednings-anförande, varpå ett replikskifte följde om någon av de övriga deltagarna så begärde.

Debatten sändes direkt i Sveriges television och radions P1. Talets målgrupp var inte bara debattens deltagare och publik på plats i riksdagen

51 Aggressionsbildens sekundära funktion är relaterad till talets kairos. Attackerna inträffade en vecka före riksmötets öppnade och därför förväntas Person omnämna dem vid ett så etablerat ceremoniellt tillfälle. Genom aggressionsbilden har Persson anpassat talet till decorum.

126

utan också en större intresserad allmänhet. Margareth Sandvik (1998) och Gudrun Weiner (2006) beskriver debatten som en konkurrerande retorisk genre där debattanterna i första hand söker övertyga en tredje part. Endast till formen är debatten en dialog mellan två antagonister. Med hänvisning till Sandviks och Weiners resonemang kan alltså den intresserade publiken ses som talets primära mottagare och de övriga debattdeltagarna som dess sekundära mottagare.

Perssons tio minuter långa anförande är indelat i 111 meningar och 26 stycken (enligt riksdagens snabbprotokoll). Här följer en översiktlig genomgång av talets disposition och därefter min analys av talets aggressions-, hot-, säkerhetiserings- och kommunikationsbilder.

1. I anförandets inledning gör Persson en tillbakablick på den dryga månad som gått sedan attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september.

2. Direkt efter detta narratio följer ett konstaterande: vad som krävs nu är beslutsamhet och konstruktivt samarbete.

3. Därpå följer en uppräkning av åtgärder, som regeringen redan vidtagit avseende den senaste tidens händelser: den arbetsgrupp som hanterar frågor om nukleära, biologiska och kemiska stridsmedel har tilldelats 10 miljoner kronor, beslut om uppbyggnad av en ny jourberedskap har fattats och det internationella samarbetet har intensifierats inom FN och EU.

4. Efter denna uppräkning följer ett ifrågasättande av åtgärdernas tillräcklighet. Persson meddelar att en utredning om resursbehovet ska tillsättas.

5. Därefter redogör Persson i fem punkter för den tillsatte utredningsmannens uppdrag: att analysera myndigheternas beredskap, se över Sveriges bidrag till internationellt samarbete, utreda prioriteringar och resurstilldelning inom berörda myndig-heter, se över behovet av särskild lagstiftning samt analysera vad vi kan lära av andra länder.

6. Persson byter sedan tema. Med utgångspunkt i situationen i Afghanistan diskuterar han artikel 51 i FN-stadgan och vem som bör ha rätt att tolka den. Därefter diskuteras folkrätten och dess funktion. Denna passage innehåller talets centrala argumentation.

7. Ett refutatio följer: Persson vänder sig mot dem som uttalat kritik mot USA:s militära operation i Afghanistan.

•

127

8. Talets slutsats presenteras: FN fungerar på ett för Sverige önskvärt sätt.

9. Avslutningsvis motiverar Persson sitt val att i inlednings-anförandet ge utrymme åt den internationella terrorismen på bekostnad av de inrikespolitiska frågorna.

Den första halvan av talet behandlar alltså vad Sveriges regering på egen hand redan åstadkommit och vad den kommer att ta initiativ till. Denna del har en klart informerande karaktär. Den andra halvan av talet behandlar FN och dess betydelse för den globala säkerheten och har en mer argumenterande, deliberativ karaktär. Huvudsyftet med talet tycks vara att vinna gehör för regeringens förhållningssätt till internationell terrorism nu och i framtiden. Något beslut i frågan om åtgärder skulle dock inte fattas under denna debatt.

Aggressionsbilden

Talet har tre aggressionsbilder. Den första handlar om terrorattackerna den 11 september och andra terroristiska aggressionshandlingar utförda under hösten 2001. Den andra bilden handlar om den av USA ledda militära operationen i Afghanistan och den tredje om Rysslands militära operationer i Tjetjenien.

Terroraktionerna hösten 2001

Den första aggressionsbilden inleder talet:

[1] Herr talman! Det har nu gått en dryg månad sedan de fasansfulla terrordåden i USA skakade världen. Bilderna av World Trade Center i lågor finns i vårt minne som en förfärlig påminnelse om världen av idag. I varje nyhetssändning, i varje dagstidning påminns vi om terrorismen: människor i sorg, bombastiska uttalanden från talesmän för terrornätverket al-Quaida, spridning av mjältbrandsbakterier och människor på flykt. Ingen av oss lämnas oberörd av detta. Det är en tid av starka känslor, en tid av växande otrygghet. (1–5)

Aggressor i denna bild är den internationella terrorismen. I sin beskrivning av 11 september-attackerna omnämner Persson al-Qaida. Kopplingen av attackerna till terrornätverket al-Qaida är dock inte helt tydlig. Perssons

128

formulering, de ”bombastiska uttalanden från talesmän för terrornätverket al-Quaida” (3), beskriver egentligen den bild av terrorattackernas efterdyningar som förmedlas via media. Själva uttalandena står i fokus och blir, tillsammans med andra genom media förmedlade påminnelser, till en mer omfångsrik aggressionshandling. Under den dryga månad som gått sedan attackerna inträffade har media rapporterat om terrorismrelaterade händelser. Med sin beskrivning förlänger Persson aggressionsbilden också i tid. 11 september-attackerna slutade inte den 11 september, de började då.

Efterdyningarna påminner oss om terrorattackerna, samtidigt som de i sig själva utgör en del av aggressionsbilden.

Den i tid och omfång utökade aggressionsbilden fungerar som en amplifikation. Ju längre tid en extrem händelse pågår, desto mer fasansfull blir den. De beskrivna efterdyningarna gör dessutom aggressionshandlingen mer mångfasetterad, vilket i sig utgör en amplifikation. Perssons beskrivning av aggressionshandlingen omfattar terrorattackerna, mjältbrandssmitta, bombastiska uttalanden, människors sorg och människor på flykt, vilka samtliga utgör pathosappeller. Denna effekt uttrycker Persson också explicit:

”Ingen av oss lämnas oberörd av detta. Det är en tid av starka känslor, en tid av växande otrygghet” (4–5).

Aggressionsobjektet omfattar USA, världen, Sverige och individen.

Persson utgår från terrorattackernas omedelbara aggressionsobjekt USA.

Han beskriver dock också hur attackerna ”skakade världen” (1) och gör därmed en utvidgning av aggressionsobjektet liknande de han gjorde i de föregående två talen. Ett par meningar senare (i säkerhetiseringsbilden) inkluderas Sverige explicit som aggressionsobjekt för en av de efterföljande aggressionshandlingarna, nämligen mjältbrandssmittan: ”Också i vårt land har det upptäckts brev med okänt innehåll.” (6) Persson framhäver ändå individen snarare än landet som aggressionsobjekt. De många aggressions-handlingar, som Persson för fram, beskrivs som påminnelser eller som existerande i ”vårt minne”, vilket ska uppfattas som att terrorattackerna har drabbat inte bara samhället utan också individer.

När Persson väljer att hänvisa till vad mottagarna minns, för att på så sätt framkalla starka känslor, tar han en risk. Det är fråga om en uppenbar pathosappell, som kräver att talaren har ett starkt ethos för att yttrandet inte ska falla platt. Samtidigt kan denna explicita påminnelse om terror-attackernas långvariga effekt på samhälle och individ väcka mottagarnas uppmärksamhet inför det kommande ämnet. Aristoteles diskuterar denna effekt i Retoriken (1415b): uppmärksamhet fångas av 1) betydelsefulla saker, 2) saker som berör mottagarnas egna intressen samt 3) överraskande saker.

•

129

För att bibehålla mottagarnas uppmärksamhet genom talet är det därför viktigt att talaren, i talets omedelbara inledning, visar att dessa förväntningar kommer att mötas. Förutsatt att mottagarna lägger samma vikt vid terrorattackernas effekter – och att de identifierat sig som en del av aggressionsobjektet – kan denna inledning göra mottagarna välvilliga och uppmärksamma och på så vis undgå att yttrandet faller platt.

Kampen mot terrorismen

Talets andra aggressionsbild handlar om kampen mot terrorismen i stort.

Den omfattar flera olika aggressorer, aggressionshandlingar och aggressions--objekt. Persson inleder beskrivningen med att tala om den militära operationen i Afghanistan:

[2] Herr talman! Ingen vettig människa vill se bomber falla. Ingen vettig människa vill att oskyldiga personer ska komma till skada.

De allra flesta av oss känner stort obehag inför det som nu sker i Afghanistan. Jag förstår att många undrar hur FN kan sanktionera bombningar av ett land såsom nu sker. Jag tror att det är avgörande att vi lugnt och sakligt försöker bena upp de fråge-ställningar som är aktuella. (46–50)

Här intar Persson en position som kritiker av USA:s operation i Afghanistan, dels genom att konstatera att ”ingen vettig människa vill se bomber falla”

(46) eller se oskyldiga människor fara illa (47) och dels genom att erkänna att ”[d]e allra flesta av oss känner stort obehag inför det som nu sker i Afghanistan” (48). Till skillnad från beskrivningen av aggressionsbilderna i minnestalet och regeringsförklaringen (se 4.1.1 resp. 4.1.2) är Persson inte utförlig här i sin beskrivning av vare sig aggressor, aggressionshandling eller aggressionsobjekt. Det är underförstått att aggressorn är USA och dess allierade. Aggressionshandlingen reduceras till ”bombningar av ett land”

(49). Av beskrivningen framgår endast mellan raderna att aggressions-objektet kan inkludera ”oskyldiga personer” (47).

Trots att denna aggressionsbild är vagt formulerad är den ändå starkt värdeladdad. Med formuleringarna ”ingen vettig människa” (46) i kombination med bombningar och skadade oskyldiga människor appellerar Persson till mottagarnas pathos, oavsett om de är för eller mot operationen i Afghanistan. I styckets två första meningar uttrycker han vad som kan sägas representera en allmänmänsklig doxa: ”det är inte rätt att bomba oskyldiga människor”. Persson lämnar till mottagarna att avgöra om de som bombas

130

av USA är oskyldiga eller inte. Kritikerna av operationen får stöd för sin åsikt genom att tolka aggressionsbilden som att det aldrig är rätt att föra krig, eftersom människor då kommer till skada. De som å andra sidan menar, att operationen är nödvändig, kan tolka Perssons formulering som att aggressionsobjektet ”oskyldiga personer” (47) utgör ett nödvändigt ont för ett högre mål.

Det som gör att båda lägren kan få stöd för sina uppfattningar är formuleringen: ”Jag förstår att många undrar hur FN kan sanktionera bombningar av ett land såsom nu sker” (49). Genom att uttrycka förståelse för kritiken av FN ger Persson kritikerna stöd för deras hållning. Samtidigt nämner han att FN har sanktionerat operationen och ger på så sätt personer med motsatt uppfattning stöd för sina åsikter. Med den påföljande meningen

”Jag tror att det är avgörande att vi lugnt och sakligt försöker bena upp de frågeställningar som är aktuella” (50) gör Persson en övergång till en redogörelse för sin och regeringens ståndpunkt i frågan. Det är ett till synes ödmjukt och försiktigt ethos han konstruerar med denna mening. Mer bestämd och omfattande är han, när han sedan utvecklar frågan. Persson och regeringen stöder operationen, eftersom FN gör det. En lång och utförlig beskrivning av FN och dess arbete för folkrätten presenteras och används sedan som argument för att omdefiniera aggressionsbilden:

[3] Först: Alla länder har rätt till självförsvar – artikel 51 i FN-stadgan. FN:s säkerhetsråd har i två resolutioner bekräftat att denna rätt till självförsvar gäller även vid storskaliga terrorist-attacker som den som drabbade USA den 11 september.

Rätten till självförsvar omfattar även militära medel. Men – det tål att understrykas: En militär aktion måste ske i överensstämmelse med folkrätten. Det betyder att den måste vara riktad mot legitima och avgränsade mål. Det betyder att varje insats måste vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte. Det betyder att den som genomför aktionen så långt det är möjligt måste se till att oskyldiga civila inte drabbas.

Förenta staterna och Storbritannien bör nu återkommande rapportera till säkerhetsrådet på det sätt som man redan börjat med. Hittills har FN:s säkerhetsråd givit ett enhälligt stöd för de militära aktionerna. Enighet råder om att aktionerna står i överensstämmelse med FN-stadgan och de två

säkerhetsråds-•

131

resolutionerna. Denna syn delas också av årets fredspristagare FN:s generalsekreterare Kofi Annan. (51–61)

I den långa argumentation, som inleds med ovanstående tre stycken, tycks Persson utgå från tänkta frågor ställda av en kritiker till operationen i Afghanistan. Han knyter därmed an till formuleringen: ”Jag förstår att många undrar hur FN kan sanktionera bombningar av ett land såsom nu sker i Afghanistan” (49). Genom att förklara att han avser ”bena upp de frågeställningar som är aktuella” (50) klargör Persson vad han finner viktigt i sammanhanget. Så småningom leder klargörandet fram till en ny beskrivning av aggressionshandlingen: den är en självförsvarshandling som har fullt stöd av FN och dess säkerhetsråd. Därför bör vi (Sverige) stödja USA:s operation.

Till en början är Persson klar och tydlig i sina formuleringar. Han konstaterar att artikel 51 i FN-stadgan innebär att alla länder har rätt till självförsvar och att säkerhetsrådet har omtolkat denna rätt till att också gälla storskaliga terroristattacker. Persson talar här i generella termer och inte enbart om attackerna den 11 september. Attackerna används som jämförande exempel på vilket slags terroristisk aktivitet som kan aktivera artikel 51. Om denna omtolkning gäller generellt kan inte USA:s operation i Afghanistan heller betraktas som hämnd, vilket en kritiker kan tänkas anse.

Därefter konstateras att ”Rätten till självförsvar omfattar även militära medel” (53). Denna rätt är förknippad med villkor, vilket Persson tydligt understryker. I tre anaforiskt uppbyggda meningar får mottagaren veta att en militär aktion som följer folkrätten måste ”vara riktad mot legitima och avgränsade mål” (55), ”vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte” (56) samt att aggressorn måste ”se till att oskyldiga civila inte drabbas” (57).

Persson gör dock ingen bedömning av huruvida villkoren uppfyllts i det aktuella fallet. Han går inte heller i god för att USA och dess allierade kommer att följa folkrätten, något som president Putin däremot gör i sitt tal den 8 oktober (se 4.2.3). I stället presenterar Persson dessa villkor i fortsatt generella termer. Villkoren saknar emellertid inte värdeladdning. Var och en av de tre satserna speglar Perssons perspektiv på militära operationer.

I sin plädering om rätten till självförsvar med militära medel hänvisar Persson till folkrätten, en instans som i kraft av sin långa tradition och tydliga koppling till FN har en positiv klang. De efterföljande satsernas beskrivningar av aggressionshandlingen är neutralt eller positivt värde-laddade. Att ett militärt mål kan uppfattas neutralt eller positivt kanske kan tyckas märkligt, men om de ”legitima och avgränsade mål” (55) som Persson

132

här talar om ställs i relation till urskillningslöst bombande blir intrycket ett annat. Villkoret, att ”oskyldiga civila inte drabbas” (57), är paradoxalt nog inte oproblematiskt. I och med att det inte kan motsägas kan det uppfattas som en platthet. Vidare är det svårt att se hur FN:s sanktionering av den militära operationen kan utgöra en garant för att oskyldiga civila faktiskt inte kommer att drabbas.

Beskrivningen av villkoren för självförsvar appellerar genom ordvalet oskyldiga civila starkt till mottagarnas pathos. Uttrycket kan ge associationer till sårbara och försvarslösa människor, som ställs mot militärt utrustade och tränade styrkor. Det andra villkoret i uppräkningen,

”proportionerlig i förhållande till sitt syfte” (56), kan däremot uppfattas på olika sätt beroende på mottagarens perspektiv och beroende på om det gäller en generell regel, som i detta fall, eller om det gäller ett konkret fall. Den svåra frågan är alltså vem som i det konkreta fallet avgör om en operation är proportionerligt avpassad till sitt syfte. Eftersom Persson inte explicit talar om USA:s operation i Afghanistan kan villkoret tänkas mottas positivt eller neutralt. Han riskerar dock att skapa tvivel angående den pågående operationen.

Först i påföljande stycke står det klart att ovanstående resonemang gäller USA:s operation. Här tycks Persson försöka lugna dem som eventuellt inte litar på att operationen ska följa folkrätten. Först formuleras ett dämpat krav: ”Förenta staterna och Storbritannien bör nu återkommande rapportera till säkerhetsrådet på det sätt som man redan har börjat med” (58). När Persson använder verbet bör, avsäger han sig rätten att verkligen få rapporteringen. Samtidigt tycks han lita på att så ska ske eftersom han lägger till ”på det sätt som man redan har börjat med” (58). Persson visar med detta nedtonade krav att han hyser tillit till att USA och Storbritannien har inlett operationen på ett med folkrätten förenligt sätt och att det därför är troligt att de ska fortsätta så. De påföljande meningarna utgör dock starkare skäl för mottagarna att hålla med Persson: ”Hittills har FN:s säkerhetsråd givit ett enhälligt stöd för de militära aktionerna. Enighet råder om att aktionerna står i överensstämmelse med FN-stadgan och de två säkerhetsråds-resolutionerna. Denna syn delas också av årets fredspristagare FN:s generalsekreterare Kofi Annan” (59–60). Persson använder två tunga auktoriteter för att bekräfta att han har rätt. Såväl FN som dess generalsekreterare har starkt ethos i Sverige. Dessutom har fredspriset stor tyngd, vilket ytterligare stärker Kofi Annans ethos. Toposen samarbete, som förekommit i de två föregående talen, markeras i denna passage med orden

”enhälligt stöd” (59), ”enighet” (60), ”överensstämmelse” (69) och ”denna

•

133

syn delas av” (61). Med hjälp av dessa toposmarkörer pekar Persson på att det råder konsensus mellan auktoriteterna, vilket bör kunna uppfattas som någonting positivt av mottagarna. Persson tycks mena att om dessa auktoriteter anser att USA:s operation följer folkrätten så bör också Sverige kunna stödja operationen. Han säger dock inte detta rent ut.

Härefter inflikar Persson en påminnelse om den svenska hållningen till folkrätten för att därefter lovorda folkrätten och FN:

[4] För svensk utrikespolitik har folkrätten alltid varit en hörnsten.

Världen behöver ett regelverk som skyddar människors säkerhet i alla nationer, såväl små nationer som stora. Världen behöver regler som slår fast att den gemensamma utgångspunkten alltid måste vara alla människors lika värde.

För detta finns FN och folkrätten. FN-stadgan är det främsta rättesnöret för det internationella samfundet. Den kom till för snart 60 år sedan i en tid då konflikter var något som huvud-sakligen förekom mellan stater. Allt kunde inte förutses av FN-stadgans fäder. Hoten mot internationell fred och säkerhet förändras. Folkrätten måste följa med, utvecklas och anpassas.

(62–70)

I detta parti har Persson anammat en docerande stil. Han beskriver folkrättens tillkomst och förklarar varför folkrätten är nödvändig. Det är inga okända fakta som presenteras, utan passagen tycks syfta till att påminna mottagarna om FN:s och folkrättens status. I det första stycket påminner han mottagaren om svensk doxa med ett rakt konstaterande: folkrätten är en hörnsten för Sveriges utrikespolitik (62). Påståendet att folkrätten alltid har varit det kan emellertid ifrågasättas. De två följande meningarna i stycket är värderande. Perssons formulering ”Världen behöver” (63) innebär förstås inte att världen kan skydda sina medborgares säkerhet endast genom det regelverk som Persson refererar till. Ändå kan troligen de flesta av mottagarna sympatisera med Perssons påminnelse om att detta gemen-samma regelverk är till för små nationer (som Sverige) och att det utgår från alla människors lika värde. Det senare bör kunna ge mottagarna associationer till grundtanken bakom det demokratiska, jämlika samhället och därmed kunna appellera till deras pathos. Även den mottagare, som inte är övertygad om att människors säkerhet främst skyddas av ett för världen gemensamt regelverk, håller säkert med om att en liten nation måste få hjälp

134

av andra nationer och om att tanken om alla människors lika värde är en god grund att bygga på.

Den långa positivt vinklade beskrivningen av FN och dess arbete tjänar som stöd för två ställningstaganden. Det ena är att Sverige ska arbeta genom FN i internationellt riktade säkerhetspolitiska frågor, så som Persson fastlade i regeringsförklaringen den 18 september samma år. Det andra ställningstagandet följer därmed logiskt: att Sverige ska stödja USA:s operation i Afghanistan så länge FN och dess säkerhetsråd gör det. Denna del av aggressionsbilden (beskrivningen av FN) tjänar med andra ord som ett argument för hur Sverige bör förhålla sig till och agera i denna fråga.

Passagens logos vilar helt och hållet mot att Persson genom positiva beskrivningar av FN bygger upp sitt eget och FN:s ethos. För det första tillskriver han FN det yttersta ansvaret för de regler som ska skydda

Passagens logos vilar helt och hållet mot att Persson genom positiva beskrivningar av FN bygger upp sitt eget och FN:s ethos. För det första tillskriver han FN det yttersta ansvaret för de regler som ska skydda