Att etablera en hotbild och föra upp den på högsta politiska nivå är ett led i det som har kommit att kallas retorisk situation, efter Lloyd F. Bitzers artikel
”Den retoriske situation” (1997) [utkom i original 1968 med titeln ”The Rhetorical Situation”]. Utgångspunkten för Bitzers resonemang är före-komsten av påträngande problem (exigence), som på ett eller annat sätt måste åtgärdas. När detta sker diskursivt29 säger han att en retorisk situation uppstått. Detta innebär att retoriska yttranden inte uppstår av sig själva utan är situationella (Bitzer 1997:12).
Bitzers sätt att förhålla sig till ett tal är viktigt för tolkningen av talet: om retoriska yttranden uppstår som en respons på en uppfattad situation så får dessa yttranden också betydelse genom situationen. Ett och samma tal kan alltså uppfattas olika beroende på när det hålls, av vem och i vilket sammanhang. När Martin Luther King jr höll sitt berömda tal vid Lincoln Memorial i Washington 1963 var det som respons på ett påträngande problem, det var ett svar på en retorisk situation, och fick sin betydelse i samspel med den situationen. Men vad händer när en inspelning av samma tal visas för en klass retorikstudenter? De kan fortfarande se storheten i talet, beakta dess komposition och kanske också i viss mån förstå dess betydelse för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Talet kan dock mycket väl komma att uppfattas som respons på en helt annat slags retorisk situation än den ursprungliga, nämligen lärarens behov av ett mångsidigt analysexempel.
Ännu längre från den ursprungliga situationen, och därmed tolkningen av dess betydelse, kommer man om läraren i exemplet ber en av studenterna att öva in och hålla talet inför klassen.30
Viktigt att hålla i minnet vid analys är att ett påträngande problem kan uppfattas olika av olika människor, även bland dem som genom ett tal eller en text väljer att ge respons på situationen. Det kan framstå som mer eller mindre tydligt, mer eller mindre betydelsefullt beroende på vem personen är, vad han eller hon är representant för och vilket intresse han eller hon själv har i frågan (Bitzer 1997:13). Detta är inte minst intressant i fallet 11 september och de hotbilder som konstruerades efter attackerna mot Washington och New York. För president Bush var problemet högst påträngande, viktigt och reellt. För president Putin och statsminister Persson
29 Här och framgent avses med diskurs (och diskursiv) kommunikation via tal eller skrift.
30 Här är jag inte ens säker på att vi har att göra med en retorisk situation; det är snarare fråga om en övning i praktisk retorik. Även om studenten i fråga kan uppleva övningen som ett påträngande problem så är den inte det i Bitzers mening så som jag tolkar begreppet.
•
61
bör problemet ha varit påträngande, viktigt och reellt men inte i samma utsträckning i jämförelse med den amerikanske presidenten. Han har helt andra intressen att skydda än den ryske respektive den svenske statsledaren – och de har samtliga olika säkerhetspolitiska agendor. Att söka definiera den retoriska situationen för varje tal blir därmed också viktigt för att kunna förklara konstruktionen av talens respektive aggressionsbilder, hotbilder säkerhetiseringsbilder och kommunikationsbilder.
Den retoriska situationen kan definieras som den tid och plats ett tal förekommer i. Det handlar alltså om dess politiska, historiska, sociala och ekonomiska sammanhang och de normer för yttranden som gäller i dessa sammanhang, det Bitzer kallar tvingande omständigheter. Situationen styr därmed vad som kan sägas, när och var (1997:13). Olika situationer ger också olika förutsättningar för en text vad gäller mottagandets omfattning och uppfattning. Ett kortfattat svar på en fråga i direktsänd TV har andra förutsättningar än en skriven text – och vice versa. Det kortfattade TV-budskapet kan tänkas nå fler personer än exempelvis regeringens hela skrivna budgetproposition. Även om propositionen är genomtänkt och välformulerad in i minsta detalj är det inte troligt att den kommer att läsas av särskilt många personer utanför riksdag och regering.
Till situationen räknas även publiken, vilken kan vara homogen men väl oftast är heterogen. Även om det kan vara svårt att precist analysera publikens sammansättning så är det nödvändigt att söka ringa in den. Den utgör en viktig tvingande omständighet som påverkar såväl talarens urval av innehåll som hans/hennes sätt att uttrycka sig (Bitzer 1997:13). Ett sätt för talaren att nå fram med sina argument till en heterogen publik är att finna och lyfta fram det gemensamma; en värdering alla kan sluta upp bakom eller ett exempel som är bekant för gruppen kan verka sammansvetsande. Ett annat sätt är att bruka (eller undvika att bruka) sociala ord som ”vi/oss” och
”de/dem”31 (jfr Bergman-Claesson 1994). Ytterst handlar det om att skapa identifikation mellan talaren och publiken.
I detta sammanhang bör också begreppet argumentationsbas nämnas.
Begreppet representerar det centrala värde en talare utgår ifrån i sitt tal, givet den retoriska situationens ramar. Rolf Hedquist (under utgivning) diskuterar med hjälp av detta begrepp talarens perspektivval som i sin tur styr argumenturval, ordval osv. Detta påminner om Bitzers sätt att diskutera
31 Jag gör inte någon särskild analys av bruket av dessa sociala ord, men i de fall de är direkt betydelsefulla för förståelsen av analysmodellens komponenter (se ovan kapitel 3) kommer de att diskuteras.
62
talarens roll: Putin argumenterar från sin position och har sin(a) argu-mentationsbas(er). Persson har en helt annan global position och argumenterar troligen utifrån andra argumentationsbaser. I exemplet med Putin och Persson har, utöver den globala positionen, också den politiska ideologin och kulturella och sociala faktorer stor betydelse. Argumenta-tionsbasen beror helt enkelt på vilka värden som är centrala för en talare.
Bitzers resonemang om den retoriska situationen står emellertid inte oemotsagd. Tidigt framförde Richard E. Vatz i sin artikel ”The Myth of the Rhetorical Situation” (1999) skarp kritik mot den omvärldsuppfattning som framträder i Bitzers artikel. Med Bitzers utgångspunkt dikterar situationen villkoren för den verbala responsen, vilket innebär att situationen, historien, är en diskret händelse som har en objektiv mening oberoende av de människor den påverkar och omfattar. Vatz är av diametralt motsatt åsikt:
situationer existerar inte oberoende av omgivningen och de är inte objektiva, diskreta händelser utan de får mening genom att någon eller några uppfattar en företeelse som betydelsefull (den kan vara hotfull, glädjande, genant osv.) och presenteras som sådan.
Denna Vatz ståndpunkt har att göra med synen på kunskap. Det mesta vi vet om vår omvärld får vi till största delen genom kommunikation med andra. Denna kunskap är indirekt, till skillnad från den lilla del av direkt kunskap vi tillägnar oss genom erfarenhet. Den förmedlade, indirekta kunskapen består av ett urval av olika möjliga kunskaper, beskrivningar och analyser av omvärlden. Med Vatz perspektiv blir det därför omöjligt att se den retoriska situationen, och i synnerhet det påträngande problemet, som objektiva fakta varur retoriska responser är sprungna. I stället är retoriska situationer, påträngande problem retoriska konstruktioner. Retoriska yttranden är ursprungsläget – situationen och problemet framträder och får mening först när någon väljer att tala om en viss händelse på ett visst sätt (Vatz 1999:228f.).
Hur man väljer att se på förhållandet mellan produktiv retorik och händelser (situationer) har också etiska implikationer. Om man väljer Bitzers perspektiv fråntas retorn möjligheten och ansvaret att påverka situationen; han eller hon bara responderar på ett av situationen begränsat sätt. Med Vatz perspektiv tillskrivs i stället retorn moraliskt ansvar för sina yttranden. Ansvaret gäller såväl urvalet av vad som tas upp på den politiska agendan som vilka delar av denna fråga som beskrivs och hur frågan fylls med mening genom valet av formuleringar. Allt detta sammantaget (det retoriska yttrandets inventio, dispositio, elocutio och actio) har betydelse för
•
63
hur den retoriska situationen och det påträngande problemet kommer att uppfattas av mottagarna.
Ett viktigt tillägg till kritiken av Bitzers artikel, vilken även till viss del omfattar Vatz, är Barbara Bieseckers artikel ”Rethinking the Rhetorical Situation from within the Thematic of Différance” (1999). Hon föreslår en dekonstruktion av den retoriska situationen (talare, publik, text). Genom att betrakta subjektet som skiftande och obeständigt menar Biesecker att den retoriska handlingen (re)producerar subjektens identiteter och (re)konst-ruerar kopplingarna dem emellan. Därmed omdefinieras den retoriska situationen från att vara antingen orsak (som hos Bitzer) eller verkan (som hos Vatz) till att kunna betraktas som ”an event that makes possible the production of identities and social relations” (Biesecker 1999:243).
Bieseckers definition av den retoriska situatinen behöver dock varken innebära att Vatz resonemang, att talarens intentioner med, och därmed moraliska ansvar för, sin retoriska handling bör förkastas, eller att Bitzers diskussion av anpassningen till publik, plats, politisk agenda etc. är oviktig. I stället säger alla dessa aspekter på den retoriska situationen sammantaget något viktigt om hur ett tal blir till; de kan på olika sätt förklara och öka förståelsen för talet, talaren och publiken. Bitzer tydliggör situationens olika konstituenter och visar samspelet dem emellan. Vatz pekar på intentionen som drivkraft för talet och framhäver de moraliska konsekvenserna av talarens olika val. Därtill öppnar Bieseckers inlägg i debatten för att ”discern the considerable heterogeneity of the social sphere and the formidable role that rhetoric plays in articulating this heterogenity” (Biesecker 1999:243).
Med hjälp av hennes resonemang kan förklaras varför varje tal är unikt.
Talet blir till i sin egen situation och är samtidigt beroende av och länkad till tidigare (och kommande?) tal och situationer.