Trots att en kraftfull kritik offentligt riktades mot huvudmännen bakom Ågestareaktorn på grund av det sätt på vilket det radio- aktiva avfallet hanterades, fortsatte AB Atomenergis experter att under 1960-talet skildra det svenska atomenergiarbetets framåt- skridande utan att hanteringen och förvaringen av det radioaktiva avfallet nämndes. Ågestareaktorns konstruktion och prestanda presenterades utförligt i broschyrer och tekniska tidskrifter, men efter information om hur det radioaktiva avfallet omhändertogs fick medborgarna i den mån de var intresserade, som Leander Tell konstaterade, leta förgäves. De bländande tekniska beskriv- ningarna skymde alla eventuella problem /41/. Detta gällde i lika stor utsträckning beskrivningarna av de planerade lättvattenreak- torerna i Oskarshamn, Ringhals och Barsebäck /42/.
Över huvud taget presenterade och debatterade Vattenfalls direktörer och AB Atomenergis ingenjörer i facktidskrifter och dagspress den svenska kärnkraftsutbyggnaden under 1960-talet, då den stora expansionsfasen ägde rum, som om kraftverken inte skulle komma att producera radioaktivt avfall. Den enda slutsats man verkade ha dragit av konflikten kring Magelungen var att det behövdes mer information till allmänheten om hur kärnkraftverken fungerade och vilken stor betydelse de hade för Sveriges framtida kraftförsörjning /43/.
Det fanns dock vissa tekniker som, åtminstone i fallet Ågesta, drog andra slutsatser av kritiken och fann det lämpligt att i sakliga och betryggande ordalag redogöra för hur det radioaktiva avfallet vid det aktuella kraftvärmeverket tekniskt hanterades på ett full- ständigt säkert sätt /44/. I den mån som avfallshanteringsfrågorna aktualiserades av kraftbolagens eller AB Atomenergis representanter var det dock för att, som Harry Brynielsson påtalade, hur väl atom- kraftindustrin tog hand om sitt avfall jämfört med andra industrier, som ofta släppte ut sina avfallsprodukter helt okontrollerat. Enligt Brynielssons synsätt hade atomindustrin redan från början varit oerhört förutseende och tagit avfallsproblemen på största allvar
/45/. Enligt Carl-Eric Holmquist vid Vattenfall stod kärnkrafts- industrin i en hygienisk särklass och hans budskap var detsamma som det atombolagets chef givit uttryck åt /46/. Intressant att notera är att ingen av dessa atomexperter, som försäkrade att kraftindu- strin hade full kontroll på det radioaktiva avfallet, redogjorde för hur avfallet omhändertogs, var och hur det var tänkt att förvaras eller över huvud taget antydde att det kunde finnas några problem förbundna med långtidsförvaring av högaktivt avfall. Hur kunde detta komma sig? Ville man inte se det problem som allmänheten blev allt mer medveten om? Ville man tona ner problemen för att inte äventyra det svenska atomenergiprogrammet eller uppfattade man inte alls avfallet som ett problem, utan som en resurs? Frågorna låter sig inte helt enkelt besvaras; det kan nog antas ligga lite sanning i var och en av dem. Vad som står helt klart är att framför allt AB Atomenergi såg stora värden i använda kärnbränsle- element och ogärna ville betrakta dessa som avfall, vilket borde långtidsförvaras åtskilt från människor.
Eftersom hela den svenska atomexpertisen vid mitten av 1960- talet tog för givet att bridreaktorerna skulle komma att ersätta de termiska reaktorerna inom ett par decennier /47/, var den viktigaste frågan för expertisen hur bridreaktorbränsle skulle införskaffas. Då de termiska reaktorerna endast utnyttjade några få procent av uranet och upparbetning av de använda bränsleelementen från dessa reaktorer gav plutonium som kunde användas som bränsle i brid- reaktorer, såg atomingenjörerna en stor potential i återanvändning av bränsleelementen. I själva verket framstod de termiska reak- torerna som de främsta leverantörerna av bränsle till framtidens reaktorer /48/. Så föreställde sig exempelvis Vattenfalls dåvarande planeringsdirektör Jonas Norrby 1968 att bränslekostnaden för bridreaktorer skulle kunna ”pressas ned nära noll” genom att upp- arbetat och återvunnet kärnbränsle skulle användas i de nya reak- torerna /49/, medan Sigge Hähnel var något mindre optimistisk och befarade att det skulle uppstå brist på plutonium, som följd av att de termiska reaktorerna inte skulle förmå att producera till- räckligt med radioaktivt avfall som kunde upparbetas och användas i de bridreaktorer som skulle bli allt vanligare. De termiska reaktorerna skulle enligt honom nämligen till en början utgöra ”den helt dominerande leverantören av bridreaktorbränsle” /50/.
Den akuta frågan för atomingenjörerna var således hur tillräckligt med bränsle skulle kunna införskaffas till nästa generations reaktorer. I ett sådant perspektiv producerade inte de termiska reaktorerna ”avfall” i någon nämnvärd utsträckning, utan bränsle. Frågan var bara hur de använda bränsleelementen skulle kunna upparbetas och plutoniet nyttiggöras, och om det skulle ske i Sverige eller utomlands. Redan 1960 fastslog Harry Brynielsson att plutonium- utvinning skulle komma att bli en mycket viktig framtida uppgift för bolaget /51/ och Sigvard Eklund, efterlyste några år senare ”en utveckling mot upprättande eller organiserande av regionala
anläggningar för bearbetning av sådana radioaktiva element” /52/. Atombolagets planer på att bygga en kemisk separationsanläggning och den svenska atomexpertisens framtidsvisioner ställde problemet med det radioaktiva avfallet i en bestämd dager. Plutoniet var i sådana framtidsplaner absolut inte något avfall, utan en värdefull resurs och en förutsättning för framtidens reaktorer /53/. Det var således inte så konstigt att atomexpertisen inte uttalade sig i onödan i avfallsfrågan. De radioaktiva klyvningsprodukter, transuraner, som inte gick att regenerera och återanvända framstod i detta per- spektiv som förhållandevis små och knappast som något som skulle komma att vålla atomingenjörerna problem att omhänderta någon gång i en avlägsen framtid /54/. Den tekniska utmaningen låg i plutoniumutvinningen och i att skapa en effektiv kärnbränslecykel.
Redan 1960 gjorde AB Atomenergi en utredning om var i Sverige en plutoniumfabrik lämpligen kunde förläggas. Denna ledde till att Sannäs i norra Bohuslän utpekades som den bästa lokaliseringsplatsen för en anläggning som skulle renframställa plutonium ur de använda bränsleelementen från svenska kärnkraft- verk och lagra högaktivt avfall /55/. Förhandlingar om markköp inleddes och mark förvärvades av AB Atomenergi. Då detta kom till allmänhetens kännedom bröt en omfattande lokal opinions- storm ut. Protestmöten och namninsamlingar anordnades av en befolkning som oroades av de strålningsrisker som mottagandet av högaktivt avfall, möjligen från hela Europa, och upparbetnings- processerna skulle ge upphov till. Atombolagets sparsamhet med information, vad som av kritikerna uppfattades som hemlighets- makeri, tolkades av den lokala motståndsrörelsen som tecken på att man verkligen hade skäl att oroa sig och utgjorde en grogrund för skräckscenarier /56/.
Den internationella utvecklingen gjorde dock att upparbetnings- anläggningen i Sannäs sköts på en obestämd framtid. I rapporten ”Upparbetning av kärnbränsle” (1971) konstaterade en arbetsgrupp på industridepartementet att det skulle föreligga ett överutbud av upparbetningstjänster både i Europa och USA, varför ett upp- förande av en svensk anläggning inte skulle kunna bli aktuell förrän omkring 1990. Däremot hävdade man att även länder utan egna upparbetningsanläggningar hade anledning att utarbeta en nationell strategi och kompetens för att slutförvara aktivt avfall, i enlighet med internationella metoder och säkerhetskrav. I fram- tiden skulle nämligen varje enskilt land tvingas att stå för den slutliga deponeringen av det avfall som kvarstod efter upparbet- ningen. Kärnkraftsproduktion, upparbetning och avfallsförvaring förutsågs komma att ske på skilda platser. Inom landet borde där- för vid den aktuella tidpunkten ansträngningarna koncentreras på att utveckla teknik för en säker slutgiltig avfallsförvaring /57/. Det var med andra ord dags för kärnkraftsingenjörerna att ägna sig åt avfallsfrågan på allvar.