Lim och Teo (2005) säger att individer använder sig utav något som kallas för neutraliserande tekniker för att på så sätt dämpa en eventuell skuld för ett avvikande beteende. Med hjälp av dessa tekniker kan individen övertyga, inte bara sig själv, utan även andra om att handlingen är motiverat och/eller ursäktligt och de menar att det i och med denna neutralisering underlättar för individen att utföra ett avvikande beteende (Lim och Teo, 2005:1083). Författarna fann i sin egen undersökning att många av deras respondenter ägnade sig åt privata angelägenheter under arbetstid om de visste att även andra arbetskollegor gjorde detta. Denna neutraliseringsteknik går under namnet normalisering som innebär att anställdas beteenden och uppföranden till mångt och mycket styrs av de rådande värderingar, normer och förväntningar som återfinns på arbetsplatsen. Om det anses vara okej att till exempel surfa privat på arbetet blir det lättare för den anställde att både utföra och rättfärdiga agerandet genom att man normaliserar detta beteende (Lim och Teo, 2005:1087f). Följande utdrag ur intervjuer illustrerar normalisering:
/…/ för att flera av dom spel som jag spelar, spelar jag just mot mina kollegor /…/ (Operatör) /…/ Jag skäms inte för det för jag tror att alla andra också gör det (Socialsekreteraren)
/…/ jo det kan man nog säga (att alla andra gör det), att det är okej att göra det och då gör jag också det /…/ (Förskolläraren)
En av de vanligaste ursäkterna för att rättfärdiga sitt beteende är enligt Lim och Teo den neutraliseringsteknik som kallas för minimering. Med minimering menas att man bagatelliserar och tonar ned eventuella konsekvenser av sina aktiviteter (Lim och Teo, 2005: 1088). I vår undersökning framkommer dessa exempel på minimering:
Ja, fast det är ju inte så att jag tror att jag utnyttjar någonting som jag inte skulle ha rätt till, alltså naturligtvis så vill arbetsgivaren att jag gör mitt jobb och det gör jag, så därför är det svårt att se att jag missanvänder, eller att jag överutnyttjar, jag tror att jag har det förtroendet att jag gör det jag ska ändå och att det kostar inte så mycket det här telefonsamtalet som jag tar liksom, under tiden som jag sitter i en telefonkö till min läkare så sitter jag säkert och jobbar så, och ett telefonsamtal kostar inte så mycket nu för tiden och ett mail kostar inte heller mycket nu för tiden. nej, utskrifter det tänkte jag inte på…privata utskrifter, det händer att jag gör och det kan jag ha lite dåligt samvete för ibland så (Socialsekreteraren).
Inbjudan till kalas, det har hänt. Då har jag haft lite dåligt samvete sådär, men då har jag nog tänkt att om nån kommer på mig då betalar jag för det pappret det löver jag…skratt, och är det ingen som upptäcker det, neej, då tror jag inte att det stjälpte budgeten eller så, varken min ”jättestora” arbetstid som det tog för mig och sen så den här pappersmängden som jag använde på kopior som jag tog (Socialsekreteraren).
/…/ på vår avdelning så är det inte så mycket som du behöver vara så tokfokuserad på (företaget har en policy som förbjuder användandet av privat telefon på grund av att detta skulle vara en säkerhetsrisk) och det blir ofta naturliga pauser /…/ (Operatör)
Tittar jag på youtube så går det i regel väldigt snabbt att knäppa av telefonen och hjälpa personen ifråga (Maskinföraren).
33
Jag kanske ringer till nån på nån rast då om det är nåt kort samtal så, men då ringer jag ju på min egen telefon så det är ju inte på någon arbetsgivartelefon (Högstadieläraren).
Jaa, det är väl om man ringer nån gång, men det är sällan man hinner ringa till nån och då använder jag ju privattelefon i såna fall (Vårdbiträde).
Högstadieläraren nämner att hon inte kan minnas när hon senast privatsurfade på sin arbetsdator, hon hinner inte detta säger hon. Hon har visserligen som lärare en del håltimmar men respondenten uppger att dessa ”hål” alltid fylls med möten av olika slag.
Vi frågar om det någon gång händer att hon surfar med sin smartphone och hon svarar så här: ”jaa, på väg till lunchen, då går vi ju ut, då kanske man gör det, kollar facebook nån gång eller nåt sms eller nån sån där grej eller ringer upp nån. Det är nog det, men det rör sig om väldigt få minuter av en dag…”. Lärarens förklaring eller ursäkt för sitt agerande är här att samtalen inte utförs på arbetsgivarens telefoner och att om hon är inne på internet så är det dels på sin egen mobil dels så handlar det om väldigt få minuter av en arbetsdag.
Vi finner i vårt material att våra respondenter rättfärdigar det de gör som är av privat karaktär under arbetstid med hjälp av neutraliseringstekniken minimering. Vi anser att man är medveten om att de handlingar man utför av privat karaktär inte egentligen är någonting som man ska utföra men för att ursäkta sitt handlande intalar man sig själv och andra att det egentligen inte påverkar arbetsgivaren på ett negativt sätt. Man är alltså medveten om vad som kan betraktas som rätt och fel att göra på en arbetsplats.
Det anses inte vara så ”farligt” att till exempel ringa ett privat samtal eftersom man använder sina egna privata telefoner och inte arbetsgivarens. Försvar som att det inte kostar arbetsgivaren så mycket varken i förlorad arbetstid eller pengar när man till exempel ringer på arbetsgivarens telefon anser vi vara intressant ur den synvinkeln att man där endast ser till det ”lilla” man själv gör, man ställer inte sina egna göromål i förhållande till hur det eventuellt skulle kunna påverka företagets resurser och produktion om alla anställda gör detta.
Den tredje och sista neutraliseringstekniken kallas för superordination vilket betyder att det ska vara rättvist, lika för lika. I Lim och Teos undersökning visar det sig att de anställda ansåg sig ha ”rätt” att till exempel privatsurfa om de upplevde att de hade blivit orättvist behandlade eller var underbetalda (Lim och Teo, 2005:1088). I vår undersökning fann vi exempel som visar att våra respondenter tycker att om man tar i ena änden så får man också ge i den andra, detta gäller inte bara när arbetsgivaren är den som tar utan också när det är arbetstagaren gör det. Detta framkommer i vårt material där det uttrycks att ”om man gör det (ringer en läkare under arbetstid) ja men då kanske jag också stannar 10 minuter en annan dag så att jag blir färdig med en grej, att det är lite ansvarstagande i det”. Att det ska vara lika för lika anser till exempel den butiksansvarige som säger ” för att jag anser att det behövs och då jag anser att jag ger, jag är flexibel mot mitt arbete ähm, så tycker jag att arbetet kan vara lite flexibelt mot mig. Du får vad du ger” som svar på frågan om vad anledningen är till att hon gör privata saker på jobbet under arbetstid. Detta uttalande kopplar vi även till Equity Theory som handlar om att det ska vara ett rättvist och godkänt utbyte mellan parterna
34
(Miner, 2005:135) Vi anser att respondenten på eget bevåg korrigerar balansen mellan utbytet då hon menar att hennes flexibilitet gentemot företaget ska gå i båda riktningarna. Om detta är godkänt eller inte från ledningens håll framgår inte av vårt material. Ytterligare svar från respondenten som föranleder oss att koppla materialet till Equity Theory är följande utdrag ur intervjun:
I: Varför tycker du att det är rätt att göra privata saker på jobbet?
R: Det är för att det handlar om ett givande och ett tagande. Behöver min arbetsgivare lite extra hjälp just den här eftermiddagen så försöker jag att ge min arbetsgivare det och behöver jag lite extra hjälp en eftermiddag i form av privata samtal så tycker jag att min arbetsgivare kan ge mig den extra hjälpen.
I: Så det är lite lika för lika?
R: Ja
Andra exempel på superordination ur vårt material är följande:
/…/ dom där småsakerna kan jag tycka är okej att göra om jag bjuder till i andra änden istället… om jag aldrig bjuder tillbaka då är det ju inte okej, men om jag bjuder tillbaka så att det är lite ge och ta då tycker jag att det kan vara okej.. (Högstadieläraren)
/…/ då måste man ju göra det när skolan är öppen, jag kan ju inte ta det innan skolan har öppnat för då är det ju ingen personal där utan det är ju under skoltid till exempel, samtidigt som det är under min arbetstid. Man jobbar ju samma tider (som skolans personal) och då måste man ju kunna ge och ta. Det går inte annars /…/ (Förskolläraren)
D‟Abate påtalar även hon att individer på olika sätt rationaliserar och förklarar sina privata förehavanden på arbetstid. I hennes studie svarade respondenterna att de gjorde annat än arbete under arbetstid för att det var bekvämt och lättillgängligt, det handlade även om tidsbegränsningar och att man till exempel inte kunde nå andra yrkesgrupper annat än under kontorstid. Även belöning för avslutade projekt angavs som förklaring till varför man gjorde privata aktiviteter under arbetstid (D‟Abate, 2005:1021). Även om våra respondenter inte angav bekvämlighet och lättillgänglighet som en orsak till varför de gör annat än arbete under sin arbetstid så är vi medvetna om att dagens teknologi i form av datorer och smartphones naturligtvis underlättar för den anställde att bedriva privata angelägenheter på arbetsplatsen. Det framkommer tydligt i vårt material att det för i stort sett alla våra respondenter främst verkar handla om tidsbrist och en nödvändighet. Coordinatorn svarar till exempel så här på frågan om anledningen till att hon gör privata saker under arbetstid:
Jag var tvungen att ta ett telefonsamtal, jag var tvungen att beställa en del och då handlar det om någon minut och då är det ju också, jag rättfärdigar det själv, jag får det här ur världen, sen kan jag göra det jag ska. För jag orkar inte gå upp ännu tidigare, änna. Oftast är det tiden och det är att jag då jobbar mycket. Så.. rent krasst.
Möjligheten att komma i kontakt med till exempel läkare var nödgat att ske under arbetstid menar våra respondenter eftersom denne har telefontid samtidigt som de själva arbetade. Samma sak gällde om man till exempel var tvungen att ha kontakt med
35
barnens skola, antingen via telefon eller om man skulle på utvecklingssamtal. När det gäller belöning efter avslutat projekt är det närmsta vi finner högstadieläraren som svarar att hon kanske tar sig en kopp kaffe efter att ha suttit och rättat elevernas inlämningar i två timmar för att hon känner att hon är värd det.