Att sträva efter autonomi

Karlsson (2008) menar att upplevelsen av autonomi i arbete är nödvändig för människor och att om de inte upplever detta kan en stark tendens till motstånd mot arbetsvillkoren uppstå (2008:9).

Då vi studerade vårt material fann vi ett extremt exempel på autonomi hos maskinföraren, som är helt ensam på sin arbetsplats och närmaste chef befinner sig tjugotre mil bort och endast besöker arbetsplatsen vid en eller två tillfällen per månad.

29

Dessa besök begränsas i tid till allt från en halv timme till ett par timmar beroende på vilket ärende som chefen har. Maskinföraren lägger upp sin arbetsdag helt själv och egentligen är enbart arbetstiden på plats som är tydligt stipulerad från arbetsgivarens håll. Vi vill här poängtera att även om respondenten har stor autonomi i sitt arbete anser vi att han faller under begreppet ogynnsamma omständigheter då han är ensam och fast på en arbetsplats med bestämda öppettider. Förutom att producera och förbättra jord hanterar han även privatkunder samt lastar jord på de lastbilar som kommer.

Utdrag ur intervju med maskinförare:

I – Vet du hur mycket du ska producera?

R- Nej, det är vana. Jag ser vad som går åt och ser vad som ska göras och sen får jag givetvis ordrar (från kunder) som förklarar vad som efterfrågas.

…

I – Kan du berätta om sådant du gör på arbetet som är av privat karaktär?

R – Kollar facebook, youtube dagligen, när det finns tillfälle. (Ringer privata samtal dagligen. Mekar ibland)

Det första utdraget är ett exempel på hur respondenten själv har ansvar för hur och vad som ska och bör produceras. Vidare i intervjun framgår att det inte kommer några sådana direktiv från chef eller ledning och att det är helt upp till respondenten att driva arbetsplatsen på ett tillfredsställande sätt. Det sista utdraget visar att maskinföraren ägnar sig åt privata angelägenheter varje dag ”när det finns tillfälle”.

Ett motsatt exempel till stor autonomi fann vi hos vår respondent som arbetar som vårdbiträde i hemtjänsten. Denna respondent upplevde i princip ingen autonomi alls, arbetsgivaren har till och med räknat ut hur lång tid respondenten har på sig för att förflytta sig mellan de olika ”ärendena” i form av ”gångtid”, ärenden kallas här de som har hjälp av hemtjänsten och gångtiden är den tid som det beräknas att ta för att förflytta sig mellan dessa. Denna respondent är också vårt enda negativa fall i den mening att respondenten uppgav att hon inte ägnade sig åt privata angelägenheter på arbetstid på grund av att det helt enkelt inte fanns någon möjlighet tidsmässigt att göra det. Det framkom även i denna intervju att vårdbiträdet upplevde stor stress i sitt arbete och hon uppgav också att arbetstiderna gjorde att hon önskade byta arbete.

Utdrag ur intervju med vårdbiträde:

I – Händer det att du uträttar ärenden?

R – Nä, det är när rasten är då som jag hinner det, vi har så späckat schema, de precis räknar ut nu gångtiden till och med mellan ärendena så man hinner aldrig.

Vi uppfattar det som att vårdbiträdet har ett arbete där i princip allt är tidsbestämt, till och med tiden det tar att transportera sig mellan de olika ärendena. Detta genererar en hel del stress hos respondenten och utifrån det insamlade materialet upplever vi att hon arbetar med mycket låg nivå av autonomi.

30

Ett sätt för arbetsgivare att inskränka anställdas autonomi skulle enligt Coker vara om arbetsgivare blockerar eller kontrollerar tillgången till internet på en arbetsplats, vilket skulle leda till intressekonflikter (Coker, 2011) och vi fann i vårt material exempel på denna typ av blockering av internet. Butiksansvarig redogjorde för hur de enbart hade tillgång till intranätet på arbetsplatsen, vilket omöjliggjorde för respondenten att utföra ett antal privata ärenden såsom att betala räkningar till exempel.

Utifrån Cokers redogörelse borde respondenten reagera negativt på detta faktum, men det görs enbart ett kort konstaterande och eventuellt kan lite irritation läsas in i svaret.

Vi tänker att bristen på en negativ reaktion i det här fallet kan vara den upplevda känslan av autonomi samt den allmänna arbetstillfredsställelsen. En annan orsak till varför detta inte upplevs så negativt skulle eventuellt kunna vara att respondenten har en smartphone som kan användas för att surfa på.

Utdrag ur intervju med butiksansvarig

I – Skulle du vilja byta arbete?

R – Nej. Jag trivs jättebra på mitt jobb. Jag har uppgifter som är utmanande, det händer saker hela tiden, det finns utvecklingsmöjligheter inom företaget. Jag tycker om personalpolitiken i företaget, jag trivs med att ha det ansvaret som jag har. Jag vill gärna ha ansvar för då känns det som att jag har en möjlighet att påverka lite mer. Jag trivs med att kunna jobba i grupp, med både personalen och kunderna och att kunna gå in på kontoret jobba lite själv med de administrativa uppgifterna. Jag tycker om båda sakerna, vill ha både kunder och administrativt.

I vårt material fann vi att det inte upplevdes att arbetsgivaren utövade någon stark kontroll över respondenterna. Detta visades genom hur de olika respondenterna svarade på vår fråga om deras arbetsgivare kontrollerade att de anställda skötte sig. Så här svarade en del av våra respondenter:

Jag tror inte min arbetsgivare kollar datorn till exempel, vad vi gör där och så och om jag ska vara ärlig…vad gör jag på datorn när jag är på jobbet? Det är nog exakt bara jobbsaker, jag tror inte nån hinner med nåt annat. Sen så klart att min arbetsgivare, om de har fått signaler om att det inte fungerar eller att nån är borta från undervisningar utan att det finns skäl, eleverna kommer & säger att det är inställt & sådär & det händer flera gånger då är det ju självklart att min arbetsgivare kollar upp det. Men det är inte sådär att min chef dyker upp i mitt klassrum för att klocka mig…har du gått hem klockan 4 eller kvart över 4 eller…(Högstadieläraren).

Nej, inte på så sätt, det är mer en daglig, alltså det det, det är inte så att jag känner att (chefens namn) går in och kollar att (respondentens namn) har du gjort det du ska idag?

Möjligtvis att hon frågar mig, alltså det är knappt att hon gör, har du skickat en faktura. Det är mer att jag jobbar på och så säger jag till ifall att jag behöver någon hjälp eller om jag har någon fråga. Det är nog mer, alltså den typen av kontroll, aktiv kontroll, det är mer av dom, mina kollegor, som kanske servis, disken och så vidare – att man följer upp lite mer aktivt än vad de gör på mig. (Coordinator).

hmm, nja, både och tänker jag, ähm, jag vet inte riktigt hur man ska se på det, min chef är inte in och tittar i mina ärenden om jag har skrivit och dokumenterat eller så, det gör han inte…och inte hon heller skratt…ingen av mina chefer gör det…tror jag. Sen har vi ju

31

nämnden som vill ha, som gör stickprover på att vi har dokumenterat beslut och sådana saker, vilket vi gör nu automatiskt eftersom datasystemet gör en automatisk

journalanteckning när jag gör ett beslut samt att vi är uppe i nämnden och föredrar vissa beslut som vi har tagit, men inte huruvida jag dokumenterat eller så det är det inte nån som går in och tittar på, varken chef eller nämnd (Socialsekreteraren).

Nja, det kanske hon gör men jag märker inte att hon kollar så, hon hör väl om det blir dåligt, om nån klagar hör hon väl…(Vårdbiträdet).

Om vi återgår till Karlsson, som menar att anställda har stort behov av att uppleva autonomi för att inte göra motstånd mot sina arbetsvillkor, så tolkar vi att vårt insamlade material pekar mot att alla upplever autonomi i sitt arbete. Detta då ingen uppenbar medveten strävan efter autonomi står att finna. Dock finner vi att det skulle kunna handla om fylla en naturlig paus i arbetet med något ”roligt”, som operatören uttrycker det, detta kan vi koppla till den möjliga positiva aspekt som Coker (2011) redogör för.

Han menar att det kan vara av nytta för de anställdas prestationer att ta en kort paus vilket skulle möjliggöra en återställning av deras koncentration (2011:240).