Genom vår analys av insamlat material har vi funnit att det är möjligt för oss att besvara frågeställningarna vi ställde initialt i uppsatsen. Här följer en repetition av dessa frågeställningar samt de resultat vi funnit.
4.4.1 Vad gör de anställda på arbetstid som kan definieras som privata angelägenheter?
Efter genomförd analys fann vi att det våra respondenter huvudsakligen ägnade sig åt att genomföra som kan definieras som privata angelägenheter var privata samtal. Även andra typer av privata angelägenheter genomfördes, men inte i samma utsträckning.
Respondenterna uppgav också att just genomförandet av privata samtal var den typ av privat angelägenhet som de uppfattade som acceptabel och nödvändig, något som ansågs borde vara tillåtet och något som man tillät sig själv att göra. Andra privata angelägenheter som våra respondenter ägnade sig åt var, surfa på nätet, kolla facebook och youtube, kolla e-mail, kopiera dokument och skriva ut inbjudningar till kalas, sms:a, ta emot privata besök, meka med privata fordon, dagdrömma, förlänga rast, prata med kollegor om annat än jobb samt spela spel på telefonen. Ingen av respondenterna avvek från sin arbetsplats och alla respondenter uttryckte att arbetsuppgifterna alltid kom i första hand, de privata angelägenheterna fick inte påverka arbetets kvalité eller kvantitet.
4.4.2 Varför ägnar sig de anställda åt handlingar av privat karaktär på arbetstid?
Här fann vi i huvudsak tre olika kategorier när det gäller orsaken till att respondenterna ägnar sig åt privata angelägenheter. Vi har valt att kalla kategorierna nödvändighet, tidsbrist och tidsutfyllnad. Både nödvändighet och tidsbrist handlar om att respondenterna inte anser sig ha möjlighet eller tid att utföra vissa privata angelägenheter på sin fritid. Det kan till exempel handla om att man måste ta kontakt med en läkare eller planera inköp för dagens middag för att så på sätt spara tid som annars skulle ha tagits av fritidstiden. Båda dessa kategorier handlar om att man försöker få ihop sfärerna arbete och privatliv, även kallat work-life balance. Att ägna sig åt privata angelägenheter som en form av tidsutfyllnad sker hos våra respondenter när det blir naturliga pauser i arbetet, detta gäller de av våra respondenter som har ett yrke där de antingen producerar något eller är beroende av att andra utfört sina arbetsuppgifter för att man ska kunna fortsätta med sina egna. I kategorin nödvändighet kunde vi placera läraren, butiksansvarig och vårdbiträdet (som i och för sig hävdade att hon inte genomförde privata angelägenheter men ändå uppgav att det eventuellt skulle kunna ske av nödvändighet). Tre av våra respondenter, coordinatorn, förskolläraren och socialsekreteraren uppgav tidsbrist som orsak. Denna tidsbrist handlade huvudsakligen om att försöka balansera sitt arbetsliv med sitt privatliv och slutligen kunde vi inom kategorin tidsutfyllnad placera operatören och maskinföraren som hävdade att de
36
genomförde privata angelägenheter på grund av naturliga pauser i arbetet som de fyllde med exempelvis spel på telefonen. Andra förklaringar som våra respondenter angav som skäl till varför de utför privata angelägenheter på arbetstid var till exempel: ”Uttråkad.
Jag har ingenting annat att göra” och ”det är också en social grej att ha någonting gemensamt med kollegorna som inte är enbart jobb.”
4.4.3 Hur rättfärdigar anställda utförandet av privata angelägenheter på arbetstid?
När det gäller att rättfärdiga sina ageranden fann vi i vårt material att detta gjordes av ett flertal av våra respondenter, dock inte alla. De som inte uttrycker ett rättfärdigande för genomförandet av privata angelägenheter var vårdbiträdet, som var vårt negativa fall, maskinföraren och högstadieläraren. Att vårdbiträdet inte rättfärdigar genomförandet av privata angelägenheter finner vi naturligt då hon inte heller uppgav att hon ägnade sig åt denna typ av handlingar, högstadieläraren fann vi ägnade sig åt privata angelägenheter i väldigt liten omfattning, nästintill obefintligt vilket också förklarar avsaknad av rättfärdiganden av respondentens egna handlingar, men hon resonerade vidare i intervjun kring privata angelägenheter generellt. Maskinföraren ägnar sig åt privata angelägenheter dagligen och i varierande former av dessa handlingar, men det tycks dock som att respondenten inte finner någon anledning eller behov av att rättfärdiga detta agerande varken för sig själv eller för oss som intervjuade. Vi tolkar detta, utifrån att vi analyserat intervjun, som att respondenten finner agerandet självklart då respondenten anser att det inte inverkar menligt på arbetet, vi tror också att den stora autonomi som den här respondenten har påverkar densammes syn på privata angelägenheter då det dagliga arbetet och den dagliga planeringen görs av respondenten själv.
Operatören rättfärdigade sitt medtagande av privat telefon, i direkt motsättning med arbetsplatsens policy som klart stadgar att detta inte är tillåtet på grund av säkerhetsrisker, med ”på våran avdelning så är det inte så mycket som du behöver vara så tokfokuserad på… och det intryck som jag har utav chefen är att så länge vi producerar bra så är det i viss mån accepterat även om dom inte kan gå ut och säga det officiellt.” Sista delen av det här uttalande tolkar vi som att chefen ser ”mellan fingrarna” på de privata angelägenheterna så länge arbetsuppgifterna utförs, Ivarsson och Larsson (2012) kallar detta för till synes förbjudet.
I vårt material fann vi ett antal respondenter som rättfärdigade sitt handlade med att det var ett givande och tagande. Butiksansvarig hävdade ”jag är flexibel mot mitt arbete, så jag tycker att arbetet kan vara lite flexibelt mot mig. Du får vad du ger. Det handlar om ett givande och tagande”. Högstadieläraren menade att ”dom där småsakerna kan jag tycka är okey att göra om jag bjuder till i andra änden istället…så det är lite ge och ta”.
Förskolläraren hade en mer kollegial aspekt av rättfärdigande ”ibland måste man ju eftersom det är ju ge och ta kollegor emellan också. Man jobbar ju samma tider och då måste man ju kunna ge och ta”. Förskolläraren menar att man i arbetsgruppen både måste ge och ta, att man dels själv kanske kan ringa ett privat samtal och dels tillåter kollegorna att göra samma sak. Andra rättfärdiganden vi finner i vårt insamlade material är att då andra på arbetsplatsen utför privata angelägenheter under arbetstid kan
37
respondenten också göra det, det anses, bland kollegorna, vara okej och tillåtet. Att man använder sin egen telefon till privata samtal var också det en form av rättfärdigande som flertalet av våra respondenter uttryckte. Av dessa uttalanden tolkar vi det som att respondenterna inte anser att deras användning av egna mobiltelefoner är någonting som skulle påverka arbetsgivaren då det inte blir en kostnad i telefonräkning för denne. Vi har även fått svar som ” vissa saker måste jag göra liksom” och ”det går inte att ringa någon annan gång” båda dessa yttranden visar på att respondenterna upplever sig vara i behov av att utföra vissa privata angelägenheter då det inte fungerar att göra det på fritiden. Dessa svar kan dels förklara varför respondenterna till exempel ringer privata samtal men vi anser också att det för respondenterna blir ett sorts rättfärdigande till att man gör det under arbetstid.
En av våra respondenter hävdade att om en person behövde ta ett samtal med sin respektive för att fungera bättre i sin arbetsroll och med förutsättning att det inte störde verksamheten så ansåg respondenten att det var okej och kunde till och med tycka att det var bra. Detta anser vi tyder på att rättfärdigandet handlar om att en kollega ska kunna prestera optimalt när denna/denne är på plats och då kan utförandet av privat angelägenhet i form av ett samtal till och med vara bra på så sätt att arbetstagaren därmed inte blir distraherad av den privata angelägenheten utan istället kan rikta all uppmärksamhet till sina arbetsuppgifter. I övrigt ansåg inte denna respondent att privata angelägenheter ska utföras på arbetstid över huvudtaget. På frågan om vad respondenten generellt ansåg att man borde få göra som är av privat karaktär svarade denne ”På arbetstid??? Nej. Va?! Det är ju inte arbete.” Då detta var det svar som respondenten gav på frågan om vilka privata angelägenheter man borde få utföra anser vi att det här finns en väldigt liten tolerans hos respondenten för att man som anställd gör annat än arbete under sin arbetsdag. Detta styrks ytterligare då vi frågar om man bör få göra privata samtal under arbetstid, respondentens svar blir då följande: ” är det någonting viktigt som sker så är det klart, jag tycker absolut inte om när om håller på och blubbar i telefon hela tiden, det är…Nej”.
I vårt insamlade material fann vi en respondent som var väl medveten om arbetsgivarens eventuella kostnader för respondentens utförande av privata angelägenheter på arbetstid. Denna medvetenhet spelade också en roll vid respondentens rättfärdigande bland annat när det gällde förlängda raster som rättfärdigades med att ”jobbar jag på lunchen eller tar jag för lång lunchrast? Jag kan inte säga vilket som…jag ”snor” mest från arbetsgivaren, jag kan inte säga att nåt av det
”snor” från arbetsgivaren”. Respondenten rättfärdigar här sin förlängda rast med att hon faktiskt många gånger pratar jobb under sin rast vilket för henne gör det svårt att se om hon faktiskt har rast eller jobbar under tiden och därför ser hon inte att en längre rast skulle vara att stjäla av arbetsgivarens tid. Respondenten tillägger vid senare tillfälle ”vi både jobbar på fikarasten och har för långa fikaraster så någonstans i slutändan tror jag att det jämnar ut sig”.
Sammanfattningsvis har vi funnit tre kategorier när det gäller rättfärdigandet av utförandet av privata angelägenheter under arbetstid. Vi har valt att kalla en kategori för
38
”ärbarhet” och den kategorin har vi delat upp i två delar, en tidsaspekt och en kostnadsaspekt. Vi anser oss kunna härleda rättfärdiganden som handlar om att respondenterna inte stjäl av arbetsgivaren till denna kategori, dels stöld av tid och dels stöld av fysiska resurser exempelvis i form av papper och nyttjandet av arbetsgivarens telefon. Ärbarhet som kategori handlar om respondenternas egen upplevda ärbarhet och är, likt övriga kategorier, ensidig på så sätt att det inte förekommit någon kommunikation med arbetsgivaren rörande detta. Ytterligare en kategori, som vi valt att kalla ”ge för att kunna ta”, har vi valt att dela upp i två delar. En del handlar om relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare och den andra delen är relationen mellan kollegor. Till denna kategori kopplar vi de svar vi funnit i vårt material som handlar om att om man är flexibel mot arbetet så tar man sig rätten att, vid behov, förutsätta arbetsgivarens flexibilitet tillbaka. Den andra delen av kategorin berör behovet och kravet av kollegial flexibilitet. Den tredje och sista kategorin har vi valt att kalla ”tvång”
och även denna är uppdelad i två aspekter, den ena aspekten handlar om oförutsedda händelser i form av exempelvis sjukdom och den andra aspekten handlar om arbetstidens förläggning. Till denna kategori kopplar vi det insamlade material som visat att det finns tillfällen när respondenter funnit sig tvingade att utföra privata angelägenheter på arbetstid då exempelvis barn blivit sjukt, där behov för utförande av privata samtal uppstått, samt när respondenter varit tvungna att exempelvis ringa banken. Till kategorin ”tvång” kan work-life balance visserligen kopplas, men vi anser ändå att det även är en del av rättfärdigande
39
5 SAMMANFATTANDE DISKUSSION
______________________________________________________________________
I detta avsnitt kommer vi att knyta samman och resonera kring våra analyser samt vårt resultat för att på så sätt presentera de slutsatser vi dragit av desamma. De frågeställningar vi sökt besvara under arbetets gång är följande:
______________________________________________________________________
Vad gör de anställda på arbetstid som kan definieras som privata angelägenheter?
Varför utför anställda de handlingar av privat karaktär som utförs på arbetstid?
Hur rättfärdigar de anställda utförandena av privata angelägenheter på arbetstid?
Vi vill här också påminna om att vi i denna undersökning har valt att fokusera på kritiska fall med ogynnsamma omständigheter vilket säkerligen haft betydelse för vårt resultat och våra slutsatser.