Att giltiggöra genom delaktighet, en sammanfattande analys

socialsekreterare tycks vara starkt sammankopplat med handlingsutrymmets konstruktion. Respondenternas föreställningar om deras uppdrag kan tänkas ha stor betydelse för de val som tas för att göra barnen delaktiga i samtalet. Sammanfattningsvis kan handlingsutrymmet möjliggöra samt begränsa barnens delaktighet. Ökad delaktighet kan även möjliggöra större handlingsutrymme för socialsekreteraren. Vi har presenterat vår förståelse av vad som kan öka handlingsutrymmet genom att socialsekreteraren använder “nycklar” och dessa nycklar innebär att öka barnens delaktighet genom bekräftelse, samtalstekniker, information och erfarenhet för att öppna upp en dörr till ett rum med större handlingsutrymme. Utöver detta finns det faktorer som påverkar samtalet såsom samverkan med andra aktörer, arbetsmiljö i form av arbetsbelastning och samtalsrum samt föräldrars effekt på barnet. Detta avsnitt kommer presentera hur delaktighet och handlingsutrymme kan förstås i relation till att giltiggöra barns upplevelser av våld.

Förutsättningen för att giltiggöra barnets upplevelser av våld är att barnets egna tankar, känslor och erfarenheter blir föremål för dialog mellan barnet och socialsekreterarna samt att dessa hanteras på sådant vis att barnet inte riskerar ytterligare fara efter samtalet. Det vill säga att barnet berättar om det den upplevt, och att socialsekreteraren visar att den hör och tror på det barnet förmedlar (Eriksson & Näsman, 2011). Resultatet visar att de responderande

socialsekreterarna menar att barn är lojala mot sina föräldrar och att de påverkas av det föräldrarna säger. Om de berättelser barnet förmedlar är helt eller delvis fabricerade av någon av föräldrarna kan det tänkas inte föreligga förutsättningar för att giltiggöra barnets upplevelser. Om barnet påverkas av sin lojalitet gentemot sina föräldrar kan det även bli en fråga om barnets upplevelser verkligen giltiggörs under barnsamtalet. Detta eftersom barnens egna tankar, erfarenheter och känslor kanske inte kommer till uttryck och att det istället är en berättelse som inte är sanningsenlig som legitimeras. Fortsättningsvis framkommer det av resultatet att föräldrar som närvarar vid barnsamtal kan avbryta barnet under samtalet genom att säga att det som barnen berättar inte är sant, å ena sidan är en möjlig tolkning utifrån detta att barnets känslor och erfarenheter blir ogiltiggjorda. Å andra sidan behöver inte detta betyda att barnets upplevelser blir ogiltiggjorda eftersom barnet fått komma till tals. Möjligtvis inte i den utsträckning som barnet ville på grund av föräldrars inverkan på samtalet, men tillräckligt för att socialsekreteraren ska kunna bemöta barnets uttalanden på sådant vis att det tas beslut om insatser för att barnet inte ska riskera ytterligare skada. Att föräldrar medverkar i samtal behöver inte betyda att det inte finns möjlighet för barnens upplevelser att bli giltiggjorda, men kanske att det begränsas.

Giltiggörande påbörjas när barnets upplevelser av våld uppmärksammas i dialog med socialsekreteraren och sedan skyddas från ytterligare skada efter samtalet (Eriksson & Näsman, 2011). Att lyfta våld på något vis i samtalet med barnet kan därför förstås som en utgångspunkt för giltiggörande. Genom detta kan även nycklarna i form av information, samtalstekniker och bekräftelse kunna bidra till att barnet får en känsla av att dennes upplevelser blivit giltiggjorda. Resultatet visar att barn får information om syftet med samtalet och socialsekreterarens arbetsuppgifter. Ramarna och innebörden av samtalet blir således förklarade för barnet. Det kan tolkas som att informationen gällande ramarna signalerar att samtalet är ett forum där det är okej att prata om våld. Detta förutsätter dock att barnet delar med sig av sina upplevelser, vilket kanske inte alltid är enkelt för barnet. Att våldet lyfts i samtal behöver dock inte betyda att barnet själv aktivt pratar om vad denne upplevt utan snarare att den professionella lyfter upp våldet på sådant vis att barnets tankar, känslor och erfarenheter legitimeras. Detta kan exempelvis göras genom respondenternas beskrivning av att det berättar för barnet att det våld denne upplevt inte är okej och att barn inte ska behöva utsättas för våld. Information av denna typ kan bidra till att giltiggöra. Att använda sig utav nycklarna i form av samtalstekniker och bekräftelse kan ge barnet det stöd den behöver för att tala om sina upplevelser och sin livssituation, vilket kan leda till att dessa giltiggörs. Att bekräfta barnet, som respondenterna menar, innebär att lyssna, återupprepa det som sägs och ta barnets uttalande och åsikter på allvar. Det kan bidra till att de skyddas från ytterligare skada, då det kan antas att deras egna åsikter beaktas i beslutsfattandeprocessen eftersom dessa tas på allvar.

Begreppet giltiggörande kan liknas med att uppnå Shiers (2001) tredje nivå av delaktighet, eftersom barnet blivit lyssnad på, fått stöd i att uttrycka sina åsikter, samt att det som uttryckts beaktats vid beslut. Det kan antas att ett barn som uppnår den tredje nivån av delaktighet har fått upplevelserna giltiggjorda eftersom de fått uttrycka dem och de hanterats för att minska deras utsatthet. Fortsättningsvis kan giltiggörande även förstås i relation till handlingsutrymmet genom att socialsekreteraren har kompetens och strategier för att barnet ska komma till tals utifrån dennes eget intresse, men även rätt förutsättningar i hur arbetet är utformat. Handlingsutrymmet kan dessutom ses som integrerat med giltiggörande, då den professionelles uppdrag möjligtvis påverkar hur barnens upplevelser giltiggörs. Olika professioner eller positioner kan därmed giltiggöra på olika vis utifrån sina arbetsuppgifter och sin professionella kompetens. Exempelvis kanske en behandlare giltiggör barnens upplevelser på ett annat vis än en utredande socialsekreterare. En behandlare kanske giltiggör genom att bekräfta känslor

medans en utredare giltiggör genom att få barnet att berätta en bred beskrivning av det den upplevt. Sammanfattningsvis kan giltiggörande förstås i relation till såväl handlingsutrymme som delaktighet.

Som nämnts löpande genom texten kan handlingsutrymmet liknas med ett fyrkantigt rum med väggar som begränsar eller möjliggör samtalet, vilket även betyder att giltiggörande påverkas av vilket rum vi befinner oss i. Väggarna syftar alltså till att barns delaktighet skapas i kontexten av uppdraget; inom och utifrån de organisatoriska ramarna, professionen och i det unika mötet med klienten. Vidare skulle vi kunna se relationen mellan de olika teoretiska begreppen på så vis att ett rum med ett visst handlingsutrymme möjliggör viss delaktighet och giltiggörande. En motsatt tanke är att handlingsutrymmet inte bara skapar rummet, utan att giltiggörandet av barnets upplevelser eller de tre dimensionerna av engagemang att göra barnen delaktiga i samtalet kan öppna upp en ny dörr till ett nytt rum med större handlingsutrymme. Exempelvis, känner barnen sig delaktiga eller giltiggjorda kanske det öppnar upp för större dialog vilket innebär möjlighet till fler handlingsstrategier för att föra samtalet vidare, alltså har samtalet klivit in i ett annat rum. De tre teoretiska begreppen kan ses i relation till varandra, på så vis att socialsekreterarnas handlingar för att giltiggöra barnens upplevelser kan skapa större delaktighet och större delaktighet i samtalet kan öppna upp ett rum för större handlingsutrymme. Likväl kan socialsekreterarens handlingsutrymme öppna upp för delaktighet och giltiggörande.

Avslutningsvis bör det poängteras att respondenterna uppgav att inget barnsamtal är det andra likt på så vis att varje barn är unikt. Således kan socialsekreterare inte bemöta barnen på samma vis utan måste ta hänsyn till barnets mognad, ålder och egenskaper. Utifrån detta kan det tänkas att ett eklektiskt förhållningssätt förespråkas, som tidigare nämnt syftar till att vara flexibel och kunna integrera olika metoder och kunskaper för att anpassa samtalet utefter varje barn. Om vi återgår till rummet kan det eklektiska förhållningssättet kunna liknas med nycklar i en nyckelring eftersom socialsekreteraren själv bestämmer eller väljer när och hur en nyckel i just det rummet ska användas för att öppna en dörr och ta sig vidare till nästa rum.