Slutsatser

Föreliggande syfte var att studera om socialsekreterares handlingsutrymme inverkar på deras möjligheter att giltiggöra barns upplevelser av våld i hemmet. Sammanfattningsvis visar studien att socialsekreterarnas idé om deras uppdrag och hantering av handlingsutrymmet påverkade deras möjlighet att giltiggöra barnens upplevelser av våld, utöver detta fanns även andra faktorer som påverkar samtalets utfall. Syftet besvarades sedan med hjälp av tre frågeställningar.

Den första frågeställningen lyder “Vilka strategier använder socialsekreterare för att möjliggöra samtal om våld?”. Det framkommer i resultat och analys att socialsekreterare använder sig av ett flertal strategier för att möjliggöra samtal om våld med barn. Dessa kan sammanfattas genom respondenternas användning av information, bekräftelse och samtalstekniker. Att ge information gällande samtalets syfte, socialsekreterarens

arbetsuppgifter och att informera barnet om att våld är en oacceptabel handling framkom som viktigt i barnsamtal. Att lyssna, återberätta samt beakta det som sägs med allvar var punkter som återkommande togs upp i form av att bekräfta barnets upplevelser. Samtalstekniker användes för att underlätta dialog och få en helhet av barnens berättelser. Vidare framkom det ur resultat och analys att ett eklektiskt förhållningssätt kan vara lämpligt för att möjliggöra samtal med barn, med andra ord att socialsekreteraren är flexibel och integrerar olika metoder, hjälpmedel och kunskaper för att anpassa samtalet efter varje barn. Det kan tolkas att respondenterna anpassade varje samtal utifrån kontext och studien visar att olika strategier kan användas i olika situationer utifrån barnets egenskaper.

Tidigare studier påvisar att ett viktigt syfte för socialarbetare är att barn som upplevt våld ska få möjlighet att uttrycka sina känslor om det som hänt för att deras upplevelser ska kunna giltiggöras (Almqvist, et al., 2015; Eriksson & Näsman, 2011; Noble-Carr et al., 2017). Om barnet tycker det är svårt att tala om sina upplevelser kan socialsekreterare giltiggöra barnets berättelser genom uttryck, reaktion och hävda förståelse för vad barnet sagt (Almqvist, et al., 2015). Vidare att till en början visa att man lyssnar och tar barnen på allvar kan vara en förutsättning för att möjliggöra och öppna upp samtal om våld och se till att barnets skydd inte åsidosätts (se Cederborg 2010; Röbäck, 2015; Moser Hällen & Sinisalo, 2018; Noble-Carr et al., 2017). Dessa studiers resultat kan appliceras och stärka det vår studie även kommer fram till. Vårt resultat och analys påvisar att respondenterna bekräftar barnen genom att lyssna, återberätta och ta barnens åsikter på allvar. Respondenterna använder strategier och hjälpmedel för att hjälpa barnen att samtala om våld och öppna upp dialog. Det finns således varierande sätt att för socialsekreterare att giltiggöra barns upplevelser.

Den andra frågeställningen lyder “Finns det faktorer som påverkar socialsekreterares möjlighet att i samtal giltiggöra barnens upplevelser av våld”. Studien visar att socialsekreterarnas möjlighet att giltiggöra barns upplevelser kan påverkas av flera faktorer, vilka är: föräldrars påverkan, arbetsmiljö, samverkan och respondenternas föreställningar om sitt uppdrag. Barnets berättelser i samtal kan antas få mindre plats om föräldrarna är med i samtalet, om barnet blivit tillsagd att säga vissa saker av sina föräldrar eller blivit tystad. Det gör giltiggörandet av barnets faktiska upplevelser problematiskt. Dessutom framkom det under analys att möjligheten till att giltiggöra påverkades av brist på rutiner för att socialsekreterare ska få möjlighet att träffa barnet vid ett flertal tillfällen. Vidare visar studien att samverkan påverkar den mängd information som socialsekreterarna kan delge till barnet gällande sin situation. Studien lyfter även att socialsekreterarnas föreställningar om deras uppdrag kan påverka deras möjlighet att giltiggöra barnets upplevelser samt barnets delaktighet. Detta eftersom respondenterna möjligtvis inte stödjer barnen att sätta ord på vissa tankar, känslor eller erfarenheter för att inte riskera att “plantera” ord och förändra det barnet kan tänka sig förmedla. På så vis mynnade vår analys ut i att barnen kan få ett relativt stort ansvar om dem ska ha förmågan att förmedla det den upplevt samt att “planterade” ord inte nödvändigtvis förändrar helheten av den berättelse barnet förmedlar. Slutligen var det inte givet att fråga om våld i alla barnsamtal. För att ställa dessa slutsatser i relation till tidigare studier visar det sig betydande att lyfta våld i samtal med barn för att synliggöra deras upplevelser (se Eriksson & Näsman, 2011; Mattsson, 2018; Eriksson & Dahlkild-Öhman 2015; Noble-Carr et al., 2017). I resultatet framkom det att endast två respondenter lyfter våld i alla samtal, oavsett vad ärendet handlade om. Den ena anledningen till att inte lyfta våld var idén om uppdraget och den andra var föreställningar om barn. Detta kan anses ligga i linje med den tidigare forskningen som pekar på att vissa socialsekreterare ser det som sin uppgift att kartlägga och utreda barnets behov, medan andra ser våldet som en central fråga att lyfta i alla samtal (Mattson, 2018). Resultatet visar att det

finns en idé om att inte belasta barnet med frågor om våld om det inte är aktuellt för ärendet. Det finns forskning som även visar på detta; att socialsekreterare kan välja att inte lyfta våld i samtal med barn, för att “skydda” dem från jobbiga ämnen (Eriksson & Näsman, 2011). Ytterligare en anledning kan vara att det är svårt för socialsekreteraren att prata om våld (Eriksson & Dahlkild-Öhman, 2015). Möjligheten att få berätta om upplevt våld som barn kan anses vara slumpmässig om det faller på socialsekreterarens inställning att fråga om det. Slumpen kan möjligtvis elimineras om frågan av våld blir en rutinfråga istället. Moser Hällen och Sinisalo (2018) lyfter vikten av att det bör finnas tydliga rutiner för att få fram våld i samtal med klienten, vilket skulle innebära att ansvaret för att ta upp ämnet hamnar på socialsekreteraren snarare än på klienten. Huruvida våldet synliggörs kan bero på vilken handläggare barnet möter, vilket kan skapa problematik gällande bedömningar och beslut om insatser som sedan ska göras gällande barnets livssituation.

Utifrån de slutsatser som framkommer kan det antas att barn kan påverkas av sina föräldrar innan eller under samtalet med socialsekreterare. I tidigare forskning påvisas det att bevittnat våld mellan föräldrar eller barnmisshandel till största del sker i hemmet där ingen utomstående har insyn och våldet anses som tabubelagt (Edleson, 1999; Eriksson & Näsman, 2011; Noble- Carr et al., 2017). Barnombudsmannen (2005) understryker detta genom att förklara att när närstående personer låtsas som att det barnet upplevt inte inträffat kan de leda till att barnet slutar prata om händelsen. Utifrån detta och Skivens & Strandbu (2006) forskning kan det tänkas att föräldrar kan påverka barnet och dess deltagande i samtal. Den tidigare forskningen kan möjligtvis appliceras på vårt resultat gällande att föräldrars påverkan på barnen kan medföra att barnen inte vill eller kan prata om våld med socialsekreteraren.

Utifrån ett tydligt fokus på hur och om barns upplevelser giltiggörs, uppkom en tanke i samband med analys och resultat gällande vem som faktiskt giltiggörs i barnsamtal. Detta eftersom tidigare studier (se Edleson, 1999; Eriksson & Näsman, 2011; Eriksson et al., 2015; Skivens & Strandbu, 2006; Mattsson, 2018) likt respondenternas svar påpekar att barn kan påverkas av sina föräldrar. I och med detta kan det tänkas att barnens uttalanden i samtal till viss del är fabricerade av föräldrarna, oavsett om det är utifrån en manipulerad historia från föräldrarna eller om barnen undanhåller åsikter på grund av lojalitet. Att föräldrarna pratar och uttrycker sig framför och till barnet om våld på visst sätt kan innebära att barnet “tar över” en bild av att våld är okej eller att det inte har skett. Utifrån detta framkom vår fråga gällande vem som gilitggörs i samtalet, är det föräldern eller barnet? Om de berättelser barnet förmedlar inte är dennes egna är en möjlig tanke att det inte föreligger förutsättningar för att giltiggöra barnets upplevelser.

Utifrån analys av resultatet kan det tänkas att respondenterna har en föreställning om att inte “plantera” ord eller meningar i samband med bemötande och att de kan använda samtalstekniker för att underlätta dialog mellan dem och barnet. Tidigare forskning kan jämföras med vårt resultat, eftersom Cederborg (2010) och Eriksson samt Näsman (2011) beskriver vikten av att inte använda ledande utan istället använda öppna frågor och tillsammans med barnet leta efter bästa möjliga sätt att uttrycka det barnen vill. I vår analys framstår “att ej plantera” som en central del av uppdraget som utredare, just detta fann vi ingen tidigare forskning om, vilket väcker frågan varför det blev en central del för respondenterna i denna studie. Det kan bero på hur vi som intervjuare ställde frågorna, men det kan även betyda att det är viktigt att just barnens egna tankar och känslor synliggöras i beslutsfattandeprocessen. Avslutningsvis lyder den tredje frågeställningen “Hur kan giltiggörande av barns upplevelser av våld förstås genom socialsekreterarnas handlingsutrymme och barns möjlighet till

delaktighet?”. Slutsatser som framkommer utifrån analys av resultatet är att frågeställningarna går in i varandra och det kan bli svårt att besvara den ena, utan de andra två. Detta eftersom val av strategier som kan möjliggöra samtal mellan barnet och att socialsekreteraren är beroende av kontexten de befinner sig i, vilket även kan kopplas till de påverkande faktorerna på samtalet och föräldrars påverkan på barnet. På så vis används olika strategier för bemötande av barnet beroende på de påverkande faktorerna på samtalet. Utifrån detta kan giltiggörande av barns upplevelser förstås utifrån såväl handlingsutrymme som delaktighet. De tre teoretiska begreppen kan möjligen ses i relation till varandra på så vis att respondenternas strategier för att giltiggöra barnens upplevelser kan skapa större delaktighet för barnet, vilket kan bidra till större handlingsutrymme. Likväl kan socialsekreterarens handlingsutrymme öppna upp för barns delaktighet och giltiggörande av deras upplevelser.