Giltiggörande - att göra barns upplevelser verkliga : En kvalitativ intervjustudie om socialsekreterares erfarenheter av att bemöta barns upplevelser av våld.

ÖREBRO UNIVERSITET

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet

Examensarbete

Kandidatnivå, 15 Högskolepoäng VT 2020

Giltiggörande - att göra barns upplevelser verkliga

En kvalitativ intervjustudie om socialsekreterares erfarenheter

av att bemöta barns upplevelser av våld.

Författare: Ian Conners & Linn Rosén Handledare: Anna Jonhed

GILTIGGÖRANDE - ATT GÖRA BARNS UPPLEVELSER VERKLIGA Ian Conners & Linn Rosén

Örebro Universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socionomprogrammet

Examensarbete

Kandidatnivå, 15 Högskolepoäng VT 2020

Sammanfattning

Studiens syfte är att undersöka om socialsekreterares handlingsutrymme inverkar på deras möjligheter att giltiggöra barns upplevelser av våld i hemmet. För att uppfylla syftet valdes en kvalitativ metod och sex semistrukturerade intervjuer har genomförts, vilka utgick från en intervjuguide. De teoretiska utgångspunkterna som används i studien är giltiggörande av barns upplevelser, socialsekreterares handlingsutrymme och barns delaktighet. Resultatet visar att socialsekreterare delger information, använder samtalstekniker och hjälpmedel samt bekräftar barnen för att möjliggöra samtal om våld. Dessutom framhävs föräldrarnas influens på barnet, arbetsmiljö och samverkan med andra aktörer som påverkande faktorer för möjligheten att giltiggöra barnen i samtal. Slutsatser som dras i studien är att socialsekreterarnas idé om deras uppdrag som utredare och hantering av handlingsutrymme kan påverka deras möjlighet att giltiggöra barnens upplevelser av våld samt hur de öppnar upp för delaktighet. På samma vis som giltiggörande av barnens upplevelser kan skapa större delaktighet för barnet, kan även större delaktighet i samtalet bidra till större handlingsutrymme för socialsekreteraren. Avslutningsvis framgår att synliggörandet av våld i samtal och dess giltiggörande kan bero på vilken socialsekreterare barnet möter.

Nyckelord: barn som upplevt våld, våld i nära relationer, socialsekreterare, giltiggörande, handlingsutrymme, delaktighet

VALIDATION - TO MAKE CHILDREN'S EXPERIENCES REAL Ian Conners & Linn Rosén

Örebro University

Department of Law, Psychology and Social work The Social Work Program Social work

Essay 15 credits Spring 2020

Abstract

This study examines how social workers handle their opportunities to validate children’s experiences of family violence. A qualitative approach was chosen for the study and six interviews were conducted, which were based on an interview guide. The theoretical basis chosen for analysis are validation of children’s experiences, social workers freedom of action and children’s participation. The results show that social workers give information, use different techniques, acknowledge and respect children to enable dialogue about their experiences of violence. Furthermore, the result indicates that parents, work environment and cooperation with other professionals can affect social workers prospects to validate children's experiences. The results highlight that social workers conception of their assignment and how they handle their freedom of action can affect children’s opportunities to participate and how their experiences are validated. In the same way can strategies for validation promote participation which can increase social workers freedom of action. In conclusion it’s possible that validation and how violence is brought up during dialogue depends on which social worker the child encounters.

Keywords: children, child maltreatment, child abuse, family violence, social workers, treatment, validation, freedom of action and participation.

Förord

Inledningsvis vill vi börja med att tacka alla deltagare som tagit sig tid att medverka i studien. Samtliga deltagare har genom engagemang och givande samtal gjort studien möjlig att

genomföra.

Vi vill också rikta ett stort tack till vår handledare Anna Jonhed för givande diskussioner och stöttning under hela arbetsprocessen. Anna har med värdefulla tips och råd bidragit till att kvaliteten på studien blivit högre.

Slutligen vill vi tacka varandra för ett bra samarbete genom hela arbetsprocessen, men främst för att vi lyckats motivera och peppa varandra för att orka kämpa vidare i de stunder när uppsatsen kändes omöjlig att slutföra.

Linn Rosén & Ian Conners Juni 2020

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Syfte & Frågeställningar ... 2

2. Bakgrund och begrepp ... 2

2.1 Lagar och riktlinjer ... 2

2.2 Begreppet upplevelser av våld ... 3

3. Tidigare forskning ... 4

3.1 Faktorer som påverkar samtal gällande våld ... 4

3.2 Vikten av att synliggöra våld i samtal... 5

3.3 Hur kan barns upplevelser giltiggöras... 7

4. Metod ... 8

4.1 Litteraturanskaffning ... 9

4.2 Forskningsmetod ... 9

4.3 Urval och kontakt med respondenter ... 10

4.4 Genomförande ... 10

4.5 Bearbetning och analys av material ... 11

4.6 Etiska överväganden ... 12 4.7 Studiens kvalitet ... 13 5. Teoretiska utgångspunkter ...13 5.1 Giltiggörande ... 14 5.2 Delaktighet ... 14 5.3 Handlingsutrymme ... 15

5.4 Studiens analytiska ram ... 16

6. Resultat och analys ...17

6.1 Bemötande ... 17

6.1.1 Samtalstekniker för att lyfta barns upplevelser av våld ... 17

6.1.2 Information ... 18

6.1.3 Bekräftelse ... 19

6.1.4 Analys av bemötande ... 20

6.2 Faktorer som påverkar bemötande ... 22

6.2.1 Föreställningar om sitt uppdrag som utredare... 22

6.2.2 Arbetsmiljö ... 23

6.2.3 Samverkan... 24

6.2.4 Analys av faktorer som påverkar bemötande ... 24

6.3 Föräldrars påverkan på barnet ... 26

6.3.1 Analys av föräldrars påverkan på barnet ... 27

6.4 Att giltiggöra genom delaktighet, en sammanfattande analys ... 28

7.1 Slutsatser... 30

7.2 Diskussion om praktiska implikationer ... 33

7.3 Metoddiskussion... 33

7.4 Förslag på fortsatt forskning ... 34

8. Referenslista ...36

Bilaga 1 – Mail till enhet ...41

Bilaga 2 – Intervjuguide ...42

Bilaga 3 – Informationsbrev ...45

1. Inledning

Ett socialt problem som socialarbetare ofta stöter på i arbete med såväl barn som vuxna är våld i nära relationer (Socialstyrelsen, 2016). Barn som lever i hem där det förekommer våld blir ofta själva slagna eller bevittnar våld i samband med att föräldrarna är våldsamma gentemot varandra. Dessa barn befinner sig i en extra utsatt position i förhållande till vuxna eftersom barn är i beroendeställning till sina föräldrar och för att förändra sin livssituation måste barnen få möjlighet till hjälp eller stöd av vuxna. Barn som upplever våld i nära relationer inkluderar både barn som bevittnat våld av eller mot närstående vuxen och de barn som själva är direkt utsatta för misshandel (Socialstyrelsen, 2016).

I tidigare forskning presenteras socialarbetares inställningar gentemot barn som bevittnat våld, däremot finns det kunskapsluckor gällande socialarbetares perspektiv på hur väl barnen informeras om våldsutsatthet, hur barnen görs delaktiga i samtal och hur våldsutsattheten praktiskt hanteras i barnsamtal (Eriksson, 2012; Spath, 2003). Trots att det finns allmänna råd om vad och hur utredningar bör genomföras i ärenden där barn upplevt våld (se Socialstyrelsen, 2014:4), visar tidigare forskning att det är svårt att uppmärksamma våldet i samtal med barn (Linell, 2017; Shlonsky & Friend, 2007). Anledningen till att våldet är svårt att uppmärksamma kan vara okunskap kring ämnet och ett flertal forskare drar slutsatsen att socialarbetare måste få förbättrad utbildning och utformade strategier för att bemöta barn som upplever våld i nära relation för att ge barnet ett tryggt utredande samtal och få ökad möjlighet att berätta om sina upplevelser i hemmet (Linell, 2017; Spath, 2003; Laliberte, Bills, Shin & Edleson, 2010). I nuläget finns det varierande forskning om barn som upplever våld i sin vardag, men det går att identifiera bristande kunskap gällande empiriska beskrivningar av barnsamtal från ett socialsekreterarperspektiv.

I socialsekreterarens uppdrag som utredare ingår det att göra bedömningar och fatta beslut om barns livssituation. Innan dessa beslut tas har socialnämnden ett ansvar att låta barn komma till tals i ärenden som berör dem (11 kap 10§ SoL). Barnkonventionen föreskriver i artikel 12 att ”Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad”. Att låta barn tala om sina erfarenheter med andra kan dessutom minska och förebygga symptom av upplevelser av våld (Almqvist et al., 2015). Barn som upplevt våld, oavsett om de visar symptom eller inte, kan behöva prata om sina upplevelser med andra för att förstå sina känslor och reaktioner. Därför är det viktigt att sådana möjligheter erbjuds. Att bekräfta ett barns upplevelser kan medföra att barnet känner sig hörd i samtalet samt får sina känslor och sin förståelse för fenomenet validerade, alltså giltiggjorda. Eriksson och Näsman (2011) menar att för att våld ska

giltiggöras måste barnets tankar, känslor och erfarenheter tas upp för dialog mellan barnet och

socialsekreteraren. Sedan måste det barnet berättar hanteras på sådant vis att barnet inte tar ytterligare skada efter mötet. Att bekräfta ett barn ses i förståelse av socialsekreterares sätt att tala och bemöta barnet i samtal. Därmed ses inte bekräftande som synonymt med giltiggörande i denna studie utan snarare att bekräftelse kan bidra till giltiggörande av barns upplevelser. Att giltiggöra barns upplevelser av våld är viktigt i alla möten med barn oavsett profession. Om våldet inte synliggörs i samtal med barn eller definieras som våldsutövarens ansvar kan det bidra till att barnet får en känsla av att det är okej att vara utsatt (Mattsson, 2018). Därmed om det inte förs en dialog om våldet begränsas barnens möjlighet att få sina upplevelser bekräftade, vilket kan lämna dem obearbetade och ogiltiggjorda, som sedan försvårar barnets läkeprocess (Eriksson & Dahlkild-Öhman, 2015; Eriksson et al., 2007). Att giltiggöra barns upplevelser kan ses som en första utgångspunkt för barnens väg mot bättre hälsa och utveckling (Röbäck, 2015). En fråga som väcks och som vi önskar besvara med studien är hur socialsekreterare

praktiskt uppmärksammar och bemöter barnens upplevelser av våld för att giltiggöra dem. Detta eftersom bemötande och upptäckt av våldsutsatthet kan förstås som en förutsättning för att senare fatta ett rättssäkert beslut gällande klientens behov av insats och skydd.

Det kan förstås att socialsekreterare arbetar mellan samhälle och klient, på så vis att socialsekreteraren måste förhålla sig till lagar och riktlinjer och samtidigt möta den andra som en medmänniska och arbeta efter klientens intressen, i dessa fall barnens bästa. Svensson, Johansson och Laanemets (2008) menar att denna position brukar kallas gräsrotsbyråkrat och att positionen innebär såväl möjligheter och begränsningar i arbetet med den enskilde människan. Det kan därför vara nödvändigt att studera hur socialsekreterares uppdrag som myndighetsperson kan inverka på hur barnens upplevelser av våld giltiggörs i samtal. Att studera socialsekreterarens uppdrag görs för att få en djupare förståelse för socialsekreterares praktiska arbete i direktkontakt med barn och huruvida uppdraget kan påverka att barnens upplevelser av våld giltiggörs eller inte. Sammanfattningsvis vill vi med studien undersöka om gilitggörande kan förstås utifrån socialsekreterarnas position mellan samhälle och klient, för att förhoppningsvis uppmärksamma förbättringsområden i det praktiska arbetet med barn. Eftersom Barnkonventionen blivit lagstadgad blir det dessutom ännu viktigare att se till barnets bästa genom hela utredningsprocessen.

1.1 Syfte & Frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka om socialsekreterares handlingsutrymme inverkar på deras möjligheter att giltiggöra barns upplevelser av våld i hemmet. Syftet kan brytas ned till följande frågeställningar:

• Vilka strategier använder socialsekreterare för att möjliggöra samtal om våld?

• Finns det faktorer som påverkar socialsekreterares möjlighet att i samtal giltiggöra barnens upplevelser av våld?

• Hur kan giltiggörande av barns upplevelser av våld förstås genom socialsekreterarnas handlingsutrymme och barns möjlighet till delaktighet?

2. Bakgrund och begrepp

I denna studie vill vi undersöka socialsekreterares perspektiv på giltiggörande av barns upplevelser av våld. I föjande avsnitt redovisas de lagrum som är relevanta för eller påtalas under studien. Dessutom presenteras vår förståelse av begreppet “upplevelser av våld”.

2.1 Lagar och riktlinjer

Personal inom socialtjänsten är några av de första som kan komma i kontakt med barn som bevittnat våld. I Socialtjänstlagen [SoL] (2001:453) fastställs att socialnämnden ska verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden (5 kap, 1§, 1st). Vidare står det även skrivet att socialnämnden ska verka för att stödja och hjälpa den som blivit brottsoffer samt anhöriga till denne (SoL, 5 kap 11§). Socialnämnden ska därför särskilt beakta barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående. I Socialstyrelsens föreskrifter står det skrivet att utredning av våldsutsatta barn eller barn som bevittnat våld ska inledas utan dröjsmål när socialnämnden får kännedom om detta. Fortsättningsvis beskriver de allmänna råden för hur socialsekreterare bör genomföra utredning av barn som upplever våld i nära relation. I dessa utredningar bör socialsekreterare utreda barnets behov av stöd och akut hjälp,

våldets karaktär och omfattning, dess påverkan på barnet, barnets samt föräldrarnas uppfattning av våldet och vilka effekter våldet får för barnet (Socialstyrelsen 2014:4). Om barn bevittnat våld mellan föräldrar måste även frågan om misshandel utredas och situationen behöver följas upp för att undvika att barnet utsätts för misshandel (Jonhed, 2018). Därefter ska socialnämnden samverka med andra samhällsorgan i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa (SoL, 5 kap. 1a§).

I föräldrabalken [1949:281] 6 kap. 1§ står det vidare skrivet att barn har rätt till bland annat omvårdnad, trygghet och god uppfostran samt att barn inte ska utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Med andra ord är det lagstiftat i Sverige att barn inte ska utsättas för barnaga. Vidare vid åtgärder som berör barn ska barnets bästa beaktas, principen gäller både i utredningsarbete samt i beslut om åtgärder eller insatser (SoL 1 kap 2§; Barnkonventionen 3:1). Barn har grundläggande behov av omsorg och trygghet, däremot kan omfattningen av behoven variera för olika barn. Det finns tydliga riktlinjer för att socialtjänsten ska inta ett barnperspektiv. Detta innebär ett förhållningssätt som betonar barnets fokus i utredningar om deras livssituation. Förhållningssättet kan intas genom principen om barnets

bästa, begreppet har inget enhetligt innehåll utan får sin innebörd i det enskilda fallet och kan

därför variera (Singer, 2019). Barns egna viljor ska alltid vara en del av beslutsunderlag vid fastställande om barnets bästa (Cederborg, 2014). I och med att barnkonventionen blivit lagstadgad är det viktigare än någonsin att alltid se till barnets bästa i Socialtjänstens arbete. I artikel 12 kommer barns delaktighet till uttryck, vilket är en fundamental rättighet i barnkonventionen även om denna anpassas utifrån “mognad och ålder”. I SoL 11 kap. 10§ understryks detta i och med att barn ska få relevant information och ges möjlighet att föra fram sina åsikter. Det som framförs av barnet får föräldrar sedan ta del av, eftersom de är part i ärendet och har rätt att ta del av material som tillförs ärendet enligt förvaltningslagen [2017:900] 10§. Socialtjänsten ska därutöver alltid värna om människors självbestämmande och integritet (SoL, 1 kap., 1§ 3st).

2.2 Begreppet upplevelser av våld

Barn kan leva i en vardag med upplevelser av verbala kränkningar eller grova fysiska eller sexuella övergrepp. Barn kan även uppleva våld genom att se, höra, eller involveras i våldet genom exempelvis att försöka stoppa föräldrarna eller uppleva det genom våldets konsekvenser (Edleson, 1999). Att bevittna våld kan ses som en produkt av våld i nära relationer. I denna studie används barn som upplever våld som ett samlingsbegrepp för barn som både fysiskt samt psykiskt misshandlas, men även bevittnat våld mellan eller av närstående personer. Detta görs delvis för att det visats finnas stor risk för att förekomsten att bevittna våld mellan föräldrar även kan innebära att barnet utsätts för direkt våld, med andra ord barnmisshandel (Broberg et al., 2011; Eriksson & Näsman, 2011; Noble-Carr, McArthur & Moore, 2017). En ytterligare anledning att upplevelser av våld används i studien är att barn kan ta lika stor skada oavsett typ av våldsutsatthet.

Ett barn som bevittnar våld innebär enligt Brottsbalken [1962:700] att barnet ser eller hör att den brottsliga gärningen begås. Om barnet befinner sig i ett annat rum eller blundar ser den å ena sidan inte våldet, å andra sidan upplever barnet möjligtvis våldet i efterhand genom spår det sätter i miljön, den våldsutsatta förälderns beteende eller materiella ting som kanske förstörts under våldet (Fernqvist & Näsman, 2015). Begreppet bevittnat våld kan ofta leda till att det associeras med att vara ögonvittne och att barnet därmed distanseras från händelsen eller upplevelsen. Det är viktigt att påminnas om att bevittna våld inte betyder att barnet påverkas eller upplever det mindre än om de blir psykiskt eller fysiskt misshandlade (Eriksson &

Näsman, 2011; Jonhed, 2018). Våldet kan ha olika karaktärsdrag, det kan vara allt från livshotande eller dödligt våld till mer vaga hot eller våldsamma handlingar som ligger mot gränsen till brottsliga men som barnet ändå upplever som skrämmande (Stenson, 2002). Upplevelsen av våld bör inte enbart ses i relation till själva utövandet av våld, men även vilka konsekvenser våldet får för de relationer barnet har. Ett grovt våldsutövande kan innebära att barnet får en rädsla för våldsutövaren och gör som den blir tillsagd för att undvika en liknande händelse, medans en örfil möjligtvis inte skapar samma typ av effekt (Jonhed, 2018). Det kan exempelvis vara att föräldrarna skriker på varandra. Det kan tänkas finnas en gråzon som kan vara svår att hantera gällande barns upplevelser av våld. Exempelvis kanske barnet upplever sig våldsutsatt i stunden och blir ledsen och tycker inte det kändes bra, medan föräldern kanske såg det som enda viset att skydda barnet från att bli påkörd av en bil eller hantera en situation mellan bråkande syskon. Barnmisshandel kan anses vara något väldigt kontextbundet och det kan ibland vara svårt att säga var gränsen går mellan vad som är okej och inte.

Majoriteten av den forskning vi har granskat hanterar likt Eriksson (2012) och Humphrey (1999) begreppet våld i nära relation som pappas våld mot mamma, Spath (2003) använder däremot inte könade begrepp utan termen förälder istället. Enligt Brottsoffermyndigheten (2020) görs bedömningen av närstående person utifrån det enskilda fallet, det innefattar exempelvis föräldrar, fosterföräldrar, mor- och farföräldrar, syskon, föräldrars syskon eller sambos. I vår studie görs ingen skillnad i vem som är våldsutövare och definition av bevittnat våld kommer inte särskilja på olika typer av bevittnat våld. Detta eftersom de olika typer av våld som barn kan bevittnat inte är av betydelse för att uppfylla vårt syfte.

3. Tidigare forskning

Tidigare forskning gällande socialarbetares bemötande av barn som upplevt eller upplever våld är ett nyanserat forskningsområde som bedrivs inom ramen för socialt arbete, juridik och psykologi. Den tidigare forskningen är främst av nationell karaktär och majoriteten av artiklarna är skrivna utifrån svensk kontext. Valet att använda främst nationell forskning gjordes eftersom uppsatsen berör svensk myndighetsutövning som bygger på svensk lagstiftning. Det används både kvalitativ och kvantitativ forskning, men fokus riktas mot den kvalitativa forskningen eftersom vår studie är av kvalitativ karaktär. Men för att få en bredare förståelse för forskningsämnet användes även andra utgångspunkter.

Mycket av den tidigare forskningen grundar sig på Erikssons och Näsmans (2012) forskning om familjerättens socialsekreterare som utreder vårdnad, boende och umgängesfrågor. Eftersom arbetet kan liknas med andra typer av utredningar anser vi denna forskning som delvis överförbar till barnavårdsutredares uppgifter. Den tidigare forskningen presenteras i relation till våra frågeställningar under tre rubriker: faktorer som påverkar samtal gällande våld, vikten av att synliggöra våld i samtal och hur kan barns upplevelser giltiggöras.

3.1 Faktorer som påverkar samtal gällande våld

Det finns diverse faktorer som kan påverka samtal om våld, Cederborg (2010) samt Ruiz-Casares, Collins, Tisdall och Grover (2017) menar att omständigheterna runt intervjusituationen och utredningsprocessen är avgörande för barnets delaktighet och samtalets utfall. En utmaning i mötet är att barns känsla av sammanhang är beroende av socialsekreterarens agerande och socialtjänstens riktlinjer samt hantering av andra delar av barnets livssituation och därför betonas vikten av att informera barnet om syftet med att träffas, innan samtalet. När det gäller frågan om våld pekar resultat på en rad utmaningar både för barn

och för socialsekreterare, vare sig om barnet eller socialsekreteraren pratar om våld eller inte. Detta för att barnets livssituation i stort och händelser utanför själva samtalssituationen har betydelse för hur mötet artar sig (Cederborg, 2010). Exempelvis att barnet fortfarande bor i hemmet där våldet pågår och på grund av rädsla för föräldrarnas reaktioner inte vill prata om sin situation. Vidare kan tillitsbrist i relationen mellan klient och socialsekreterare medföra att klienten inte svarar sanningsenligt vid frågan om våldsutsatthet och att det därav inte framkommer att hen upplever våld (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Samtalet kan även ta lång tid om frågor gällande våld ställs på ett professionellt och etiskt vis, exempelvis kan klientens svar väcka mycket känslor som socialsekreteraren måste bekräfta. Slutligen är det även viktigt att tänka på samtalsrummet och att inte allt för många ska närvara. Samtalsrummet ska vara sparsamt inrett med anledning att mycket stimuli kan distrahera barnet, men samtidigt bör rummet vara barnanpassat för att hen ska känna sig trygg (Cederborg, 2010). Det finns många olika faktorer som kan påverka hur socialsekreterare bemöter klienter, men att skapa en känsla av trygghet för klienterna kan möjliggöra ett bättre samtal.

Socialsekreterare ska kunna inta olika bemötandestilar beroende på syftet med mötet. Idén om vad syftet med mötet är kan skilja sig mellan socialsekreterare och barnet vilket kan försvåra dialogen (Cederborg, 2014). Enligt forskning anser socialsekreterare att barnsamtal inte alltid blir av utredande karaktär om samtalet inte genererar information avseende barnets livssituation, utan istället kan bekräftelse av barnets upplevelser hamna i fokus eftersom barnet är i större behov utav det i just det sammanhanget (Eriksson & Dahlkild-Öhman, 2015). Vidare kan socialsekreteraren även se barnsamtalet som en möjlighet att bekräfta barnets utsatthet och samtala om föräldrarnas konflikter eller kanske avlasta barnen genom att svara på frågor eller tydliggöra att barnet inte är ensam i situationen. Cederborg (2014) lyfter socialt stöd som kan liknas med bekräftelse, vilket innebär att barnet ges information om dennes rättigheter eller att den får stödjande kommentarer under samtalet. Socialsekreteraren ska inte uttrycka eget tyckande eller påverka barnets upplevelse. Stödjande kommentarer kan ge intryck av att socialsekreteraren lyssnar på barnet, detta kan vara i form av mm eller jaha. Denna typ av stödjande kommentar minskar även risken för att socialsekreteraren påverkar barnets tankeprocess. Det går att konstatera att bekräftelse av barnets upplevelser är något betydelsefullt utöver själva utredningens syfte (Eriksson & Dahlkild-Öhman, 2015).

Socialsekreterare kan tolka sitt ansvarsområde eller uppdrag inom socialtjänst på olika vis, vilket även kan påverka hantering av våldsutsatthet i möte med klienten (Mattsson, 2018). Tidigare forskning visar att vissa socialsekreterare förstår sitt utredningsuppdrag som att utreda barnets generella behov eller att motivera familjen till att söka stöd och inte kartlägga naturen av våldet. Däremot ser andra våldet som en central fråga att belysa genomgående under utredning med anledning att det ingår i deras arbetsuppgifter att kartlägga våldet och därefter göra en skyddsbedömning utifrån barnets miljö. Socialsekreterarna tolkar därav sina uppdrag på olika vis trots att de i grunden har samma uppdrag, på så vis styrs av samma lagar och riktlinjer. En möjlig förklaring till detta kan vara att olika kommuner och socialarbetare utbildas på olika vis och vissa har därmed mer kunskap om ämnet vilket underlättar kartläggning och djupgående utredning gällande just våldets karaktär (Mattsson, 2018).

3.2 Vikten av att synliggöra våld i samtal

När barn bevittnar våld mellan föräldrar eller blir misshandlade sker det ofta i hemmet där ingen utomstående har insyn, våldet behandlas som en familjehemlighet och att prata om det anses vara tabubelagt (Edleson, 1999; Eriksson & Näsman, 2011; Noble-Carr, McArthur & Moore, 2017; Stanley, Miller & Richardson Foster, 2012). För att barn ska kunna bearbeta vad

de varit med om och finna strategier för att hantera sin livssituation krävs att någon utomstående uppmuntrar barnen att tala, därefter lyssnar, bekräftar samt gör deras upplevelser giltiga (Eriksson & Näsman, 2011; Noble-Carr, et al., 2017; Stanley et al., 2012). Eriksson och Dahlkild-Öhman (2015) understryker vikten av bekräftelse, att det i samtal kan medföra en terapeutisk och/eller läkande effekt. Vuxna i barnets omgivning har därmed ansvar att bidra till att barnet får sina upplevelser giltiggjorda och bekräftade samt att se till deras omedelbara och långsiktiga behov (Eriksson & Näsman, 2011; Noble-Carr, et al., 2017). När närstående personer låtsas som att det barnet upplevt inte har hänt leder det ofta till att barnet slutar prata om händelsen och att hen börjar tvivla på det den faktiskt upplevt (Barnombudsmannen, 2005). Att våldet tabubeläggs leder till att barnets möjlighet att bearbeta, tolka och förstå situationen blir begränsad till dennes egen förmåga (Eriksson & Näsman, 2011; Eriksson et al., 2007). Eftersom barn kan börja tvivla på vad de upplevt samt att deras minne inte är lika välutvecklat som vuxnas understryker Cederborg (2010) att barn i utsatta situationer tidigt i utredning måste få möjlighet att berätta om sin situation. Om socialsekreterare undviker ämnet på grund av att det exempelvis är svårt att prata om, utsätts barnen för risk med anledning att obearbetade trauman kan förhindra hälsoutveckling (Eriksson & Dahlkild-Öhman, 2015). Förs det inte en dialog om ämnet kan inte barnets upplevelser bekräftas, vilket lämnar dessa obearbetade och ogiltiggjorda som i sin tur försvårar barnets läkeprocess (Eriksson & Dahlkild-Öhman, 2015; Eriksson et al., 2007). Att uppmana och stödja barn att samtala om våld kan sammanfattningsvis bidra till en förbättrad hälsa och utveckling.

Mattsson (2018) menar i relation till det ovannämnda att det är viktigt att synliggöra våldet för att det ska kunna adresseras. Den dialogen som sker mellan barnet och socialsekreteraren i ett utredande samtal kan i sig göra det lättare för barnet att förstå sin situation och göra den mer förutsägbar (Eriksson & Näsman, 2011). Noble-Carr et al. (2017) understryker detta i deras meta-analys gällande barns upplevelser av våld, de påpekar att barnen önskar och bör få information från socialarbetare för att förstå vad som händer i hemmet samt vad som görs för att förbättra deras situation. Utöver detta har socialarbetare en skyldighet att göra barns röster hörda och lyssna på dem. Mattsson (2018) lyfter även vikten av att definiera våldet som våldsutövarens ansvar i samtalet annars kan detta bidra till att våldet legitimeras och att barnet får känsla av att det är okej att vara utsatt. När våldet synliggörs och benämns som våld samt som en oacceptabel handling sker en viktig omförhandling av den underordnade position som barnet har i relation till våldsutövaren. Att erbjuda stödinsatser till barn som bevittnat våld medför även att barnets upplevelse av våldet synliggörs av flera instanser. Stödinsatserna ska vara bekräftande och giltiggörande av barnets upplevelser, däremot förutsätter detta att den vuxna som möter barnet har tillräckligt god kompetens för att bemöta barnet (Broberg et al., 2011).

En anledning till att våldet inte synliggörs i alla samtal kan vara att socialsekreterare har vissa föreställningar om att barn inte klarar av att prata om jobbiga saker eller att det finns en önskan om att “skydda” dem från att prata om jobbiga ämnen. Eriksson och Näsman (2011) menar även att socialsekreterarnas bemötande kan påverkas av deras föreställningar om barn, vilket kan leda till att barnens kompetens ifrågasätts och det barnen kommunicerar inte tas på allvar. Detta gäller inte minst de barn som inte stämmer överens med de föreställningar som socialsekreterare kan ha kring barn, exempelvis de barn som själva ifrågasätter vuxnas beslut om vad som är bäst för dem. En utmaning för socialarbetare är att göra barnen delaktiga och samtidigt se till deras behov av vuxnas stöd och skydd. Exempelvis görs valet i vissa utredningar att inte låta barn komma till tals för att “skydda” dem från att prata om jobbiga ämnen (Eriksson & Näsman, 2011; Ruiz-Casares, et al., 2017). Röbäck (2015) menar att det medför en risk att inte lyssna på vad barnen berättar eftersom det innebär att deras intresse och

skydd åsidosätts, för att barnet själv inte kommer till tals. Socialsekreterare bör därav lyssna förutsättningslöst på vad barnet berättar. Vidare kan antalet samtal som behövs för att kunna göra bedömningar avsevärt variera beroende på barnets unika behov och förutsättningar (Cederborg, 2010). I likhet med detta menar Stanley et al. (2012) att barnet och det denne berättar måste höras och respekteras. Att lyssna och ta barnet på allvar kan vara en förutsättning för att möjliggöra samtal gällande våld och se till att barnets behov av skydd inte åsidosätts. Socialtjänsten kan ofta ha svårt att uppmärksamma barns våldsutsatthet så att barn får just den hjälp och det stöd de behöver (Mattsson, 2018; Eriksson & Näsman, 2011). Det finns en osäkerhet i arbetet avseende våld på grund av att socialsekreterarna inte har de rätta förutsättningarna för att fullgöra arbetsuppgiften (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Vidare visar forskning att socialarbetare tycker det är svårt att prata med barn om våld (Eriksson & Dahlkild-Öhman, 2015; Noble-Carr et al., 2017). Det finns därmed ett behov av tydligare rutiner och handlingsplaner för att lyfta våldsutsatthet i möten med klienter. Vidare kan det leda till tidigare upptäckt, eftersom det inte läggs så stort ansvar på klienten att berätta om sin situation om socialsekreteraren är den som tar upp ämnet (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Röbäck (2012) skriver dock att effektivisering av arbete genom strukturerade frågemetoder kan medföra risker och begränsa utrymmet för barnet att själv ta upp sådant som är relevant för dem. Vidare kan samtalets stödjande eller bekräftande aspekter äventyras. Det är viktigt att vuxna som möter barn försöker göra deras livssituation mer begriplig, hanterbar och meningsfull för barnet (Eriksson & Näsman, 2011; Noble-Carr et al., 2017). Att på något sätt lyfta våld i samtal med barn kan medföra positiva effekter för den våldsutsatta.

3.3 Hur kan barns upplevelser giltiggöras

Eriksson (2012) lyfter i en studie att delaktighet möjliggör för att barns upplevelser blir giltiggjorda eftersom det öppnar upp en plattform där de får komma till tals. En studie från Nederländerna pekar på svårigheter avseende barns delaktighet (Rap, Verkroost & Bruning, 2019). Trots landets förbindelse till barnkonventionen framkommer det i studien att barn under tolv år har en låg chans att påverka beslut som rör dem på grund av en åldersgräns för att delta i en process om beslutsfattande. Vidare menar Skivens och Strandbu (2006) att barns delaktighet hindras på grund av olika faktorer gällande barns deltagande i beslutsfattandeprocessen. De professionella respondenterna i studien lyfter faktorer som barns lojalitet gentemot föräldrar, ansvarsbördan att påverka beslut samt att barn kan sakna kompetens och kunskap för att kunna vara delaktiga. Detta kan liknas med slutsatser i en forskningsöversikt från Skottland som visar att de allra flesta barn vill vara delaktiga i familjerättsliga beslut. Däremot utesluts barnen av olika anledningar, delvis på grund av osäkerhet för om barnet blivit manipulerad av deras föräldrar och att barnen saknar kunskap om rättsprocessen i helhet. De professionellas inställning och arbetssätt kan vara avgörande för barns delaktighet (Tisdall, Bray, Marshall & Cleland, 2004).

Forskning visar att barn känner brist på bekräftelse samt distans till socialsekreterare under utredningssamtal (Eriksson & Näsman, 2011). På vilket vis socialsekreterare öppnar för dialog och ställer frågor om våld kan avgöra om klienten får en bra eller dålig känsla av samtalet. Moser Hällen och Sinisalo (2018) beskriver i relation till tidigare forskning ett flertal viktiga faktorer att tänka på i samtal med våldsutsatta personer. De menar att socialsekreteraren måste låta den som upplever våldet vara beslutsfattare i samtalet och det är viktigt för dialogen att det framgår varför våld diskuteras. Det är viktigt att socialarbetaren förmedlar att den tror på berättelserna och det som sägs i samtalet för att skapa en känsla av trygghet, vilket kan tillåta klienten att berätta mer. Fortsättningsvis bör socialsekreteraren respektera den utsattes beslut

och val i samtalet samt låta dem avgöra hur mycket de vill berätta. I dessa typer av samtal ska socialsekreteraren försöka ge hopp om förändring samt information som kan behövas för att få förståelse för sin situation. Att “be om lov” innan följdfrågor ställs gällande våldet kan vara ett förhållningssätt som ger klienten en känsla av kontroll vilket i sin tur kan öka tillit (Moser Hällen & Sinisalo, 2018). Barn behöver göras delaktiga i alla delar av en utredning utan att riskera att de far illa ytterligare, genom att deras utsatthet glöms bort eller att utsattheten hindrar dem från att komma till tals (Mattsson, 2018). Avslutningsvis kan en bristande delaktighet, exempelvis att inte få information eller bli tillfrågad under en utredningsprocess bidra till ytterligare utsatthet.

Eriksson och Näsman (2011) menar att barn har en rädsla för att inte bli trodda av vuxna och att barnen även kan ha en erfarenhet av maktlöshet i hemmet samt känsla av att vuxna inte ser eller bekräftar dem. Detta ställer krav på socialsekreterare att få barnet att känna sig så trygg och så väl bemött som möjligt i samtalet. Ett viktigt syfte med socialtjänstens insatser gällande barn som upplevt våld i hemmet är att möjliggöra för barnet att uttrycka sina känslor kring det som hänt för att på så sätt giltiggöra deras upplevelser (Almqvist et al., 2015). Utöver detta menar Stanley et al. (2012) att det är viktigt att socialarbetare pratar enskilt med barnen och föräldrarna för att få en tydlig bild av situationen och barnens upplevelser. Att giltiggöra eller legitimera barnens upplevelser kan sedan ge stöd för utvecklande av nya sätt att förstå sin hemmiljö och i senare skede finna nya sätt att hantera vad de varit med om (Eriksson & Näsman, 2011; Noble-Carr et al., 2017).

Om barnet tycker det är svårt att berätta om sina upplevelser kan socialsekreterare giltiggöra barnets berättelser genom att formulera, bedöma, reagera och hävda förståelse för vad barnet säger (Almqvist et al., 2015). Ömsesidighet i sökande efter uttryck och mening kan bidra till att barn får sina erfarenheter gilitggjorda. Detta görs genom att socialsekreteraren och barnet tillsammans letar efter det bästa sättet att uttrycka det barnet vill förmedla gällande sina erfarenheter. Barnet ska då kunna säga ja eller nej till möjliga tolkningsalternativ som socialsekreteraren ger (Eriksson & Näsman, 2015). Samtidigt måste intervjuaren vara uppmärksam på att hen inte stör barnets reflektionsprocess med följd- eller tolkningsfrågor. Barns förutsättningar för att utveckla sina berättelser beror vidare på deras förmåga att kunna ge detaljerade beskrivningar av händelser, vilket är något som kan öka med åldern (Cederborg, 2010; Almqvist et al., 2015). Socialsekreterare ska inte tolka för snabbt utan be barnen utveckla sina beskrivningar så mycket som möjligt. Att få många konkreta återgivningar av händelser ökar chansen för korrekt förståelse för barnets upplevelse. Ledande frågor bör undvikas och istället be barnet själv berätta (Almqvist et al., 2015). Det finns således ett flertal tekniker för att giltiggöra barns upplevelser i samtal med dem.

4. Metod

Syftet med studien är att undersöka om socialsekreterares handlingsutrymme inverkar på deras möjligheter att giltiggöra barns upplevelser av våld i hemmet. Därför gjordes valet att genomföra intervjuer med yrkesverksamma socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredning i en stor svensk stad. Nedan kommer vi att redogöra för våra metodologiska val samt argumentera för de val vi gjort med avsikt att ge läsaren en så tydlig bild av arbetets tillvägagångssätt som möjligt. Vi har försökt lägga upp tillvägagångssättet i kronologisk ordning för att främja läsarens förståelse. Till en början kommer vi beskriva tillvägagångssätt för litteratur- och datainsamlingen, därefter presenteras den empiriska bearbetningen. Vidare behandlas etiska överväganden och studiens kvalitet.

4.1 Litteraturanskaffning

En litteratursökning har genomförts för att finna bakgrundsinformation och tidigare forskning om giltiggörande av barns upplevelser av våld. För att genomföra denna sökning har olika databaser använts via oru.se. De databaser som använts har rekommenderats i ämnesguiden för socialt arbete. De framtagna studierna har dels hittats genom en systematisk sökning via databaserna Social Service Abstracts, PsycINFO, Social Science Premium Collection Diva, Swepub och Google Scholar. Vidare har ytterligare forskning hittats genom att gå till källor som litteratur refererat till. Vi gjorde även valet att använda oss av Moser Hällen och Sinisalos antologi (2018) gällande våld i nära relationer, redaktörerna är i grunden inte forskare, men har lång praktisk kunskap och erfarenhet av att arbeta med ämnet. Antologin är skriven tillsammans med forskare, därav anser vi denna antologi som ett bra komplement till annan forskning. Avslutningsvis har viss litteratur använts på förslag av vår handledare och tidigare kurslitteratur från socionomutbildningen.

Initialt användes vissa begrepp gällande ämnet för att söka artiklar, dessa utökades sedan genom att använda andra studiers nyckelbegrepp. Sökord som används genom studien är:

social work, child welfare, child protection child abuse, intimate partner violence, domestic violence, family violence, assessment, talk to och participation. Främst har engelska sökord

använts, men även svenska översättningar av dessa. Delaktighet och participation tillkom som sökord under studiens process eftersom vårt material påvisade dess betydelse ytterligare. Sökorden nämnda ovan har kombinerats på olika vis och sökningarna gav resultat mellan 150 till 300 studier. Vid sökning har exkluderings- och inkluderingsmarkörer använts för vetenskaplig granskning och att de inte är mer än 25 år gamla. Vidare användes trunkering för att underlätta sökning av varierande ändelser av ordet, exempelvis ”child*” ger resultat som innehåller ”child”, ”child’s”, ”children” eller ”children's”. Citattecken har även använts för att markera fraser. Mellan begrepp och ord användes ”AND” eller ”OR”, där ”AND” avser att sökningen ska innehålla ytterligare begrepp och ”OR” avser att sökningen kan ge resultat från båda sökorden. För att sortera den litteratur vi fann har vi lagt fokus på litteratur om barnsamtal och i så hög grad som möjligt fokuserat på specifika problem, såsom våld inom familjen och misshandel. För att effektivt genomföra detta lästes rubriker först för att sedan gallra. Därefter lästes abstract utifrån intressanta rubriker och sedan lästes slutsatser för att se om litteraturen var intressant för vår studie. Vi valde även att använda litteratur som fokuserar på socialarbetarens och barnets perspektiv och sorterat bort litteratur som utgått från andra yrkesgrupper.

4.2 Forskningsmetod

Som följd av studiens syfte och frågeställning används en kvalitativ ansats, eftersom syftet är att få ökad förståelse för socialsekreterares erfarenheter av att bemöta barn som upplevt våld i hemmet och inte att mäta statistisk data. Tidigare forskning använder sig mestadels utav kvalitativa metoder för ökad förståelse av fenomenet (Eriksson & Näsman, 2011; Cederborg, 2010; Röbäck, 2012). Bryman (2008) menar även att en kvalitativ ansats används för att undersöka människors erfarenheter, handlingar och upplevelser för att få en djupare förståelse för idéer och uppfattningar av ett fenomen, till skillnad från en kvantitativ ansats som lägger vikt vid statistiska och matematiska metoder för att kunna få generaliserbara resultat. Kvalitativa intervjuer valdes som datainsamlingsmetod för denna studie eftersom vi ville undersöka socialsekreterares perspektiv av att samtala med barn som upplevt våld i hemmet. Kvalitativa intervjuer är passande eftersom de utforskar respondenternas förståelse och tolkning av fenomenet. För att besvara studiens frågeställningar valdes individuella

semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Semistrukturerade intervjuer kännetecknas av att forskaren på förhand valt ett antal teman eller frågor som ska fungera som en intervjuguide under intervjun. Intervjumetoden ger även utrymme för forskaren att ställa följdfrågor baserat på det intervjupersonen har uttryckt sig om under intervjun, vilket erbjuder flexibilitet för forskaren (Bryman, 2008).

Denna studie intar ett induktivt arbetssätt. Bryman (2008) beskriver att kvalitativa studier kan vara induktiva eller abduktiva. Induktiva studier innebär att studiens resultat är det som genererar teori, medan abduktiva studier innebär att utifrån empiri skapa en hypotes som därefter testas på nytt för att utveckla teorin. Vi valde att låta vårt material eller den insamlade empirin forma studien och arbetssättet genom att låta respondenterna under intervjun “leda oss” in på nya aspekter av det vi kanske ursprungligen tänkt studera. Vi ville inta ett öppet förhållningssätt vid intervju för att utforska olika delar av barnsamtal. Däremot menar Fejes och Thornberg (2015) att forskarens förförståelse och interaktionen med respondenterna påverkar utformandet av intervju och därmed empirin.

4.3 Urval och kontakt med respondenter

Studien genomfördes med ett målinriktat urval som bestod av socialsekreterare som arbetar med myndighetsutövning i form av utredning avseende barn. Socialsekreterarna i studien arbetar på en socialtjänst i en större stad i Sverige. Ett målstyrt urval innebär enligt Bryman (2008) att forskaren väljer ut individer med relevans för studiens forskningsfrågor och som kan besvara frågeställningarna på bästa vis. Kriterierna och antalet deltagare för urvalet gjordes med tanke på den tiden vi hade att genomföra studien och de forskningsfrågor vi önskade besvara. Valet gjordes att respondenterna skulle vara yrkesverksamma socialsekreterare på en utredningsenhet som arbetar med barnavårdsutredningar. Valet att tillfråga en utredningsenhet gjordes på grund av att vi inledningsvis var intresserade av hur och/eller om myndighetsutövning påverkar bemötande. Vidare önskade vi att deltagarna hade en socionomutbildning och arbetat på enheten minst cirka två år samt arbeta i olika arbetsgrupper för ett varierat urval. Vidare gjordes valet att exkludera gruppledare och enhetschefen eftersom det är större sannolikhet till partiskhet. Nilsson (2014) understryker att en viss position kan medföra att personen vill framhäva platsen på bästa vis. Anledning till att det gjordes ett kriterium gällande tid som verksam på arbetsplatsen var för att vi önskade respondenter med en arsenal av erfarenheter av barnsamtal.

Val av utredningsenhet gjordes genom att vi har en relation till och kontakt med denna sedan innan. Kontakt med intervjupersonerna togs genom att ett mail med kort information om studiens ämne och förutsättningar skickades till gruppledare på enheten (se bilaga 1). Gruppledarna förde sedan detta mail vidare till enhetens administratörer som skickade ut frågan till alla socialsekreterare på arbetsplatsen. Utifrån detta mail fick vi totalt sex respondenter och tid bokades in för intervjuer. Samtliga deltagare var kvinnor med varierande tid inom yrket. Två av deltagarna hade längre erfarenhet inom yrket som barnavårdsutredare medan fyra hade runt två till fyra års erfarenhet. Att ha deltagare med olika lång erfarenhet från olika arbetsgrupper kan möjligtvis gett oss ett mer nyanserat resultat.

4.4 Genomförande

När vi fick kontakt med socialsekreterare gjordes en intervjuguide inför intervjuerna (se bilaga 2). Teman vi ville beröra för vårt syfte var: “våld”, “giltiggörande av barns upplevelser av våld” och “praktiska exempel utifrån deras erfarenheter”. Därefter utformades intervjufrågor utifrån

dessa teman. Pilotintervjuer utfördes för att testa ordningsföljden av frågorna samt om frågorna var tydliga eller inte. Vi använde oss utav stödfrågor under varje huvudfråga för att få extra stöd under intervjun. Bryman (2008) menar att en intervjuguide kan användas för forskaren som minneshjälp och för att få fokus på det relevanta forskningsområdet. Vidare ville vi inte att begreppet giltiggörande eller bekräftelse skulle framkomma tidigt i intervjuguiden för att låta deltagarna svara så öppet som möjligt och undvika påverkade svar. På grund av detta skickade vi inte intervjuguiden innan intervjun, dock fick de genom ett informationsbrev ta del av vårt preliminära syfte, de valda teman som skulle beröras samt att alla gärna skulle fundera ut några konkreta situationer där de haft samtal med barn (se bilaga 3). Att vi använde oss utav en intervjuguide medförde att samma områden togs upp i samtliga intervjuer, men tog lite olika vändningar beroende på hur frågorna besvarades. Intervjuerna genomfördes i avgränsade rum på respondenternas arbetsplats och utgick främst utifrån respondenternas egna exempel. Några respondenter hade svårare att framföra praktiska situationer och talade istället generellt kring genomförande. Fördelen med att respondenterna fick använda egna exempel var att beskrivningar på generell nivå undveks och att svaren kan förstås mot en praktisk händelse och deras erfarenheter samt att de fick beskriva sitt faktiska agerande och inte tänkbara agerande. Kvale och Brinkman (2014) förklarar att forskaren själv avgör i vilken mån följdfrågor används och att följdfrågor används med fördel eftersom intervjun kan ta oväntade vändningar, vilket kan ge forskaren nya insikter. Forskaren har därmed den avgörande rollen för att få fram det som söks och följa upp det som berättas. Under intervjuerna har vi använt oss av följdfrågor för att få bredare och tydligare beskrivningar av respondenternas svar (se bilaga 2). Det gjordes ingen aktiv avgränsning gällande typ av våldsärende eller ålder på barnet under intervjuerna. Detta gjordes eftersom vi var intresserade av giltiggörande av barns upplevelser av våld, oavsett våldets karaktärsdrag.

4.5 Bearbetning och analys av material

Efter intervjuerna transkriberades det inspelade materialet i sin helhet. Bryman (2008) menar att transkribering underlättar noggrann analysering av det som sagts under en intervju. Under transkriberingen var fokus på innehållet och formulering och inte på exempelvis tystnad som framkommer i samtalet, eftersom det inte är av vikt för forskningsfrågan. Vidare uteslöts det om intervjupersonen stammade, gjorde vissa upprepningar av ord eller påbörjade en ofullständig mening som det inte gick att utläsa innebörd av. Utvalda citat som används i resultat korrigerades varsamt och begränsat och beslutet togs att skriva ut fullständiga meningar och ändra språkliga uttalanden som “massor” till “många” och “asså” till “alltså” för att underlätta läsning av empirin. Utöver detta beslutades det även att utesluta ord eller ljud som “öh”, “eeh” och “mm”.

Materialet från de sex intervjuerna strukturerades genom en tematisk analys. En tematisk analys innebär att identifiera olika teman och subteman i den insamlade data (Bryman, 2008). Dessa teman och subteman identifieras genom vanligt förekommande begrepp eller fraser och finna likheter och skillnader i materialet. Detta gjordes genom upprepad läsning av det transkriberade materialet såväl separat och gemensamt för att undvika påverkan av varandra och för att få ett större perspektiv på materialet. Därefter lyfte vi tillsammans de mest förekommande teman vi funnit, för att sedan behandla materialet tillsammans och finna subteman och centrala begreppen kopplat till studiens syfte och frågeställningar. Vid tematisering av transkriberingarna markerades olika teman och subteman med färg eller understrykning på annat vis för att särskilja dem. Under de identifierade teman sammanfattades deltagarnas svar i separat dokument. Tre huvudteman identifierades utifrån materialet;

bemötande av barnen i samtal och faktorer som påverkar bemötande samt föräldrars påverkan på barnet. Temat bemötande omfattade subteman som samtalstekniker för att underlätta dialog, vilken information barnet delges i under samtal och hur respondenterna bekräftar det barnen uttalat sig om. Det andra temat innefattar faktorers som kan påverka bemötande, föreställningar om sitt uppdrag, arbetsmiljö och samverkan med andra aktörer. Det tredje temat berör hur föräldrar kan påverka samtalet mellan socialsekreterare och barnet.

Efter tematiseringen påbörjades processen att analysera materialet utifrån den valda teoretiska ramen, vilket var giltiggörande och barns delaktighet. Under analys framkom behovet för ett kompletterande begrepp och handlingsutrymme tillkom i analys. Under och efter analysering har subteman och tillhörande analyser sorterats och omorganiserats under olika underrubriker för förbättrad struktur.

4.6 Etiska överväganden

Det finns fyra etiska områden som forskare bör förhålla sig till vid kvalitativ forskning, vilka är informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekravet (Bryman, 2008; Vetenskapsrådet, 2017). Informationskravet innebär att deltagare ska få det förklarat för dem vad studien handlar om och vad ett deltagande innebär. Samtyckeskravet innebär att deltagandet sker på frivillig väg och att deltagaren kan ta tillbaka sitt deltagande när den vill. Konfidentialitetskravet innebär att de personuppgifter som inkommer från deltagaren behandlas på ett sådant sätt att obehöriga inte får tillgång till dem. Nyttjandekravet betyder att de uppgifter som deltagaren bidrar med endast används i den avsedda studien (Bryman, 2008; Vetenskapsrådet, 2017). Vi har förhållit oss till och beaktat dessa fyra krav under och efter hela studiens genomförande. Innan intervjuerna tog plats fick deltagarna ett informationsbrev (se bilaga 3) som förklarade studiens preliminära syfte, vad deras deltagande skulle innebära och att de kunde avsäga sitt deltagande, men även hur vi tänkte behandla deras personuppgifter. Vidare har vi lagrat det inspelade materialet på fysiska hårddiskar för att säkerställa att vi var de enda som kunde komma åt materialet. Innan intervjuerna påbörjades fick deltagarna syftet återberättat muntligen för att sedan skriva på en samtyckesblankett (se bilaga 4), där det framgick vad de samtycker till. För att avidentifiera deltagarna numrerades de som respondenter för att särskilja deras svar, utan att nämna namn. Vi avidentifierade deltagarna i förhoppning att skydda deras integritet för att studien inte ska medföra negativa konsekvenser för deltagarna efter studiens publicering, exempelvis att de känner sig utpekade eller negativt granskade. Vidare gjordes även valet att inte skriva ut kommunens eller stadens namn, eftersom detta hade kunnat underlätta att ta reda på vilka som deltog i studien.

Kvale och Brinkmann (2014) lyfter även vikten av att avväga forskningens samhällsnytta mot risken för individuell skada hos deltagarna. Vidare framkommer det att avvägningen alltid börjar på ett minus, då ett deltagande tar tid och alltid kan innebära en risk oavsett om den är liten. Vi har försökt att minimera eventuella konsekvenser och minska risk med att delta i studien genom att avidentifiera deltagarna och inte beröra känsliga personuppgifter. I och med att våra frågor enbart berört deras arbete kan det tänkas att skadliga konsekvenser minskar. Att prata om barn som upplevt våld kan dock anses vara ett känsloladdat ämne, vilket har beaktats under studiens genomförande. Däremot är det något deltagarna handskas med dagligen i deras arbete och de är därför vana att prata om detta. Intervjuerna tog plats vid deltagarnas arbetsplats och de fick själva delge när de kunde intervjuas, på så vis kunde ett deltagande i studien påverka deras arbete i en relativt liten utsträckning. Vidare måste forskaren vara respektfull gentemot deltagarna under och efter studiens genomförande (Kvale & Brinkmann, 2014). Detta gjordes under intervjun genom att be om förtydligande av uttalanden för att undvika missförstånd eller

att senare kränka deltagare med felaktiga slutsatser. Med hänsyn till samhällsnyttan presenteras vårt resultat med så mycket transparens som möjligt. Avslutningsvis kan det anses att risken för deltagarna är relativt låg i jämförelse med kunskapen studien kan producera, då kunskap gällande bemötande av barn är viktigt för att de ska få den hjälp de behöver.

4.7 Studiens kvalitet

Då detta är en kvalitativ studie används kvalitativa begrepp för att beskriva studiens trovärdighet och tillförlitlighet gällande datainsamling och analys. Detta görs genom att använda begrepp som är av större relevans för studien, därav diskuteras begreppen trovärdighet, överförbarhet och användbarhet.

En del av att göra studien mer trovärdig är att fullständigt och tydligt redogöra för de olika delarna i forskningsprocessen samt motivera de besluts som tas (Bryman, 2008). I metodavsnittet har vi i så stor mån som möjligt försökt presentera studiens tillvägagångssätt med transparens genom redogörelse för de val och beslut som tagits i urvalsprocessen, intervjutexter, empiri och teoretisk ram. Kvale och Brinkman (2014) argumenterar vikten av att inte låta personliga värderingar eller erfarenheter påverka studiens kvalitet. För att göra studien mer pålitlig har vi genomgående varit självkritiska i förhoppning om att inte producera en studie som är vinklad eller vriden åt visst håll. Detta har gjorts med hänsyn till tidigare kunskap om arbetet som utredare utifrån verksamhetsförlagd utbildning. För oss var det även viktigt att tänka på att vara objektiva för att inte påverka empirin. Bryman (2008) menar att kollegor kan fungera som granskare av forskningen för att bedöma kvaliteten av resultaten. Att vi är två personer som arbetat tillsammans kan även öka trovärdigheten eftersom vi granskat varandra och antog ett kritiskt förhållningssätt gentemot varandra. Vi har även låtit utomstående personer att läsa studien för extra granskning. Vår ambition har varit att framföra empirin så korrekt som möjligt.

Fejes och Thornberg (2015) menar eftersom kvalitativa studier oftast görs i mindre grupper och i specifik kontext kan det vara svårt att generalisera studien till en större samhällelig kontext eller till andra situationer. Kvale och Brinkmann (2014) understryker att kvalitativa intervjuer är kontextbundna eftersom de påverkas av informant och forskaren. På grund av detta diskuteras oftast överförbarhet gällande kvalitativa studier. Överförbarhet handlar om huruvida studiens resultat kan överföras till ett annat eller större sammanhang (Fejes & Thornberg, 2015). I vår studie användes lämpliga citat och tydliga beskrivningar för att förhoppningsvis bidra till mer djupgående förståelse så att läsaren sedan kan avgöra om resultaten går att applicera på andra sammanhang. Den kunskap som kan genereras av den insamlade empirin är ökad förståelse för hur socialsekreterare kan uppleva de praktiska förhållandena av bemötande av barn som upplever våld i hemmet. Användbarhet kan beskrivas utifrån begreppet pragmatisk validering som innebär att resultaten från en kvalitativ studie bedöms utifrån dess relevans och nytta för dem som resultatet presenteras (Kvale & Brinkman, 2014). Användbarheten ligger därmed i hur läsaren kan relatera den till sin egen eller andras situation. Det som presenteras i studien kan trots detta belysa intressanta eller svårhanterliga aspekter av praktiken samt väcka frågor för vidare forskning. Utöver detta var syftet med studien att få en större förståelse för det praktiska arbetet och inte att generalisera.

5. Teoretiska utgångspunkter

Studien inspireras av en hermeneutisk vetenskapsteoretisk utgångspunkt eftersom den syftar till att nå en förståelse genom tolkning. En hermeneutisk utgångspunkt har fokus på förståelse

och tolkning av fenomen (Andersson, 2014). Nedan presenteras vår teoretiska förståelse av begreppen giltiggörande, delaktighet och handlingsutrymme, som används för att skapa vår teoretiska ram. Dessa begrepp valdes utifrån det som belystes i tidigare forskning och för att få ökad förståelse för det som framkom i materialet. Avsnittet avslutar med att presentera en förklaring för hur begreppen kan förstås i relation till varandra och hur de används i analysavsnittet.

5.1 Giltiggörande

För att våld ska giltiggöras, som även nämnts i inledningen, måste barnets upplevelser, alltså tankar, känslor och erfarenheter tas upp för dialog mellan barnet och socialsekreteraren (Eriksson & Näsman, 2011). Därefter krävs det att informationen som barnet delger hanteras på sådant vis att barnet inte riskerar ytterligare utsatthet efter det att samtalet tagit plats. Att föra en dialog om ett ämne behöver inte betyda att båda parter aktivt pratar i samtalet. Det kan exempelvis vara att den vuxna pratar och barnet lyssnar eller tvärtom. Att ta upp barnens tankar, känslor och erfarenheter för dialog kan därmed göras på olika vis. Det kan exempelvis göras genom att endast berätta för barnet att “vi vet om att du upplevt våld och det du upplevt eller känt är okej eller inte okej”. Det behöver alltså inte betyda att barnet själv aktivt pratar om vad denne upplevt utan snarare att den vuxna eller professionella lyfter upp våldet på sådant vis att barnets upplevelser legitimeras. För att giltiggöra barnets upplevelser bör alltså socialsekreteraren uppmärksamma våldet i samtal med barnet på något vis samt hantera de framkomna uppgifterna på ett sådant vis att barnet inte riskerar att ta mer skada efter mötet (Eriksson & Näsman, 2011). Definitionen av gilitggörande kommer användas för att besvara studiens syfte, medan bekräftelse ses i förståelse av socialsekreterares sätt att tala och bemöta barnet i samtal. Begreppen används därmed inte som synonymer, snarare att bekräftelse kan bidra till giltiggörande av barns upplevelser.

5.2 Delaktighet

I den teoretiska diskussionen gällande barns delaktighet kan ett flertal olika modeller användas, dock är Roger Harts delaktighetsstege den mest inflytelserika (se Harts, 1992). Utifrån denna har ett flertal modifierade modeller framkommit för att förklara olika dimensioner av barns delaktighet (se Treseder, 1997; Franklin, 1997; Shier, 2001; Dahlstrand, 2004). Shier (2001) har utformat en modifierad modell av Harts stege för mer praktisk användning. Harts (1992) stege behandlar delaktighet i mer teoretisk form medan Shiers (2001) modell är mer utformad för praktiska sammanhang för hur vuxna kan göra barn delaktiga. Modellen fokuserar på interaktionen mellan vuxen och barn på olika nivåer av delaktighet:

1. Barn blir lyssnade på

2. Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter/tankar/erfarenheter 3. Barns åsikter beaktas vid beslutsfattande

4. Barn är delaktiga i beslutsfattandeprocessen

5. Barn delar makt och ansvar tillsammans med vuxna för beslutsfattande

Shier (2001) beskriver tre olika dimensioner av engagemang i förhållande till de fem nivåerna, den första dimensionen är huruvida den vuxna är beredd att arbeta på ett visst sätt för att barnet ska uppnå en viss nivå av delaktighet. Den andra dimensionen av engagemang är möjligheten att utföra arbetet utifrån en viss nivå. Även om den vuxna är beredd på att arbeta på en nivå behövs först resurser för att göra detta. Det kan handla om arbetstid och miljö eller kompetens, kunskap och metoder som kan uppnås genom utbildning. Den sista dimensionen av

engagemang är skyldigheten att arbeta upp till en viss nivå. Det innebär att organisationen har fastställt rutiner eller arbetsuppgifter som blir obligatoriska för den vuxna för att göra barnet delaktig utifrån en viss nivå.

För att beskriva graden av delaktighet förklarar Shier (2001) de fem olika nivåerna. Den första nivån av delaktighet, barn blir lyssnade på, innefattar att den som möter barn är villig att lyssna på det barnet yttrar sig om. Däremot förutsätter det att barnet på eget bevåg väljer att yttra sig. Den andra nivån, barn får stöd i att uttrycka sina åsikter, ställer fler krav på den vuxna och organisationen den arbetar inom. Det ska finnas en idé om hur barn kan stödjas i att uttrycka sig, exempelvis bör det finnas åldersanpassade metoder för att konsultera barn. Det kan vara i form av bedömningsinstrument, visuella hjälpmedel eller någon form av samtalsmetodik. Det bör även finnas strategier för de barn som har ett annat modersmål eller som har någon form av funktionsnedsättning. För att uppnå denna nivå av delaktighet kan utbildning inom de olika stödformerna vara nödvändigt. Den tredje nivån, barns åsikter beaktas vid beslutsfattande, innebär att det barnet har uttryckt sig om gällande sin egen situation ska vara av vikt vid ett beslutsfattande som rör barnet. Barnets åsikter vägs mot barnets ålder och mognad och kan användas som motivering vid beslutsfattande (Shier, 2001). Denna nivå av delaktighet kan anses som ett måste för de länder som har skrivit under Barnkonventionen med anledning att artikel 12 föreskriver att “Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet”. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.”. Nivå två kan även hänvisas till 11 kap. 10§ SoL att barn ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Den fjärde nivån, barn är delaktiga i beslutsfattandeprocessen, innebär att barnet blir mer involverad i beslutsfattandeprocessen. I jämförelse med nivå tre där barnets åsikt beaktas i processen så får barnet mer utrymme att påverka och utforma de beslut som tas gällande barnet. Det kan exempelvis innebära att barnet, tillsammans med vuxna, formar åtgärder som både barnet och vuxna finner lämpliga. Den femte nivån, barn delar makt och

ansvar tillsammans med vuxna för beslutsfattande, innebär att barnet får en ökad grad av

delaktighet. I den fjärde nivån kan barnet anses ha en viss makt eftersom beslutet formas i samförstånd med barnets åsikter, men i den femte nivån delar även barnet ansvaret över beslutet med den vuxna. Detta förutsätter att det finns ansvar att dela ut till barnet, i mån av ålder och mognad. De vuxna delegerar således ansvar till barnet som ursprungligen tillhörde dem. Det betyder dock inte att barnen ska bli tvingad att ta ansvar, utan snarare ska få chansen att ta ansvar i den beskaffenhet de kan och vill (Shier, 2001). Graden av delaktighet kan således variera beroende på engagemang från den yrkesverksamma och barnets ålder och mognad.

5.3 Handlingsutrymme

I stort präglas socialt arbete av byråkratiidealet, vilket innebär att handlingar som utförs är traditionella och bygger på förutsägbarhet samt överblickbarhet (Svensson, Johansson & Laanemets, 2008). Myndigheten ska garantera rättvisa genom att medborgares rättigheter tillgodoses och skyldigheter uppfylls. Vidare bör socialtjänstens arbete formas efter den grundläggande rättigheten till integritet och självbestämmande (SoL 1 kap. 1§ 3 st). I strävan att uppfylla detta ställs krav på dokumentation, uppföljning, utvärdering och att handlingar bygger på beprövad erfarenhet och vetenskap. Detta ideal kan vara svårt att leva upp till menar Svensson, Johansson och Laanemets (2008) eftersom en handling som utifrån ett myndighetsperspektiv kan vara självklar och rationell, men kan utifrån bemötande av en unik person vara mycket märklig. Lipsky (1980) understryker att om socialarbetaren handlar och förhåller sig till endast myndighetens uppdrag kan det innebära negativa konsekvenser för klienten. I kontrast, om socialarbetaren endast handlar och förhåller sig till klienten kan det innebära att socialarbetaren inte längre arbetar utifrån myndigheten. Detta lyfts som

gräsrotsbyråkratens dilemma; att handla i en position mellan organisation och klient. Det vill säga att vara medmänniska i relation till klienter och samtidigt vara en myndighetsrepresentant. Socialsekreterare kan klassas som så kallade gräsrotsbyråkrater, vilket Lipsky (1980) definierar som offentligt anställda tjänstemän som dels har direktkontakt med medborgare i dagligt arbete och dels har handlingsfrihet i utförandet av sina arbetsuppgifter.

Svensson, Johansson och Laanemets (2008) lyfter handlingsfrihet i ett utrymme som ett mellanmänskligt samspel med klienter och myndighetens uppdrag. Att arbeta utifrån ett handlingsutrymme innebär möjligheten att välja hur man ska agera utifrån de riktlinjer som organisationen eller myndigheten sätter i möte med klient. Det innebär även att inneha professionell kompetens och kunskap inom ett specifikt område för att bedöma och göra rimliga val inom det utrymme som organisationen givit. Handlingsutrymmet är alltså inget som tilldelas utan som skapas och är möjligheten att handla mellan riktlinjer. Därav skapar handlingsutrymmet en valmöjlighet, vilket innebär att även om socialsekreteraren känner sig uppbunden av riktlinjer och lagar, finns det alltid ett spelrum för tolkning och tillämpning (Johansson, 2007). Socialsekreterarens handlingsutrymme påverkas därmed av organisatoriska riktlinjer, krav och uppdrag, men även utav den professionella kunskap som socialsekreteraren innehar samt dennes egna värderingar. Utöver detta påverkas även handlingsutrymmet utav klientens intressen och det unika mötet. Socialarbetarens uppdrag eller position skapar handlingsutrymmet, eftersom syftet med klientmötet kanske är olika beroende på den professionelles huvudsakliga arbetsuppgift (Svensson, Johansson & Laanemets, 2008). Sammanfattningsvis formas handlingsutrymmet i området mellan organisation, klient och profession.

5.4 Studiens analytiska ram

I denna studie ser vi giltiggörande som en utgångspunkt för varje samtal med barn. Vidare vill vi analysera eventuella kopplingar mellan begreppet giltiggörande och barns delaktighet utifrån Shiers delaktighetsstege. Att giltiggöra barnets upplevelser av våld är i vår studie inte detsamma som att uppnå alla steg i delaktighetsstegen. Delaktighet kan förstås i förhållande till vilka möjligheter barn har att ge uttryck för sina erfarenheter, vilket därefter ger dem möjlighet att få sina erfarenheter gilitggjorda. Detta kan innebära att ju mer delaktiga barnen blir i samtalet desto mer erfarenheter eller känslor kan giltiggöras. Däremot bör inte delaktighet ses som en förutsättning för att barnets upplevelser ska bli giltiggjorda, eftersom barnets upplevelser kan giltiggöras utan att barnet aktivt uttrycker sina tankar, erfarenheter och känslor. Sammanfattningsvis behöver inte giltiggörande innebära en förutsättning för att bli delaktig och att vara delaktig innebär inte direkt att barnets upplevelser blir giltiggjorda.

I denna studie används handlingsutrymme som en kompletterande teoretisk utgångspunkt till delaktighet och giltiggörande. Handlingsutrymme är en central del i de två andra begreppen på så vis att handlingsutrymmet kan påverka hur socialsekreterare bemöter barnet i samtal. Samtalet styrs därmed av handlingsutrymmet och hur socialsekreteraren möjliggör barnets delaktighet samt giltiggör barnets upplevelser. Det som analyseras är därmed hur socialsekreterare kan giltiggöra barns upplevelser utifrån den position de befinner sig i och de arbetsuppgifter de har.