33 Michel Foucault, Diskursernas kamp. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2008, s. 7.
34 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 135.
35 Ibid.
36 Ibid.
Uppfattningen om att kvinnan i allt för stor omfattning maskuliniserats finns tydligt uttryckt i debatten. Motsatsen till intrång och frampressanden är att stanna kvar där man är och inte förflytta sig, möjligen att istället träda tillbaka. De negativa uttrycken för kvinnors intrång är ett av flera exempel på hur delar av kyrkomötesdebatterna ställde sig kritiska till den samtida utvecklingen avseende kvinnors förändrade roll i det offentliga rummet. Istället betonades kvinnas avgörande roll i hemmet och där särskilt ansvaret för barnens kristna fostran.38
Krig
Vid kyrkomötet 1938 förekom få direkta referenser till krig eller andra företeelser med militär anknytning, istället talades i mer allmänna ordalag om risker för splittring och stridigheter.39 1957 förekom källdomänen krig, i olika varianter, i en rad anföranden. Ett exempel är att prästämbetet beskrevs som en skans som skulle erövras. En ledamot frågade om jämställdhetssträvandena skulle göra halt inför denna skans: ”En av de så kallade manssamhällets få ännu återstående skansar och utan tvekan den mest upp-märksammade och betydelsefulla är kvinnans obehörighet till prästämbetet. Frågan är nu om strävandet efter att ge kvinnan likställighet med mannen ska göra halt inför denna skans.”40
I ett senare anförande användes samma metafor, och Stefan Oljelund talade om att röja undan ”kanske den sista skansen” mot kvinnans fulla behörighet att inneha statliga ämbeten.41 Manssamhället var under angrepp och hade förlorat de flesta av sina skansar. Läget framställdes här som om det var upp till den potentiella segrarmakten om denna skulle välja att göra halt eller fortsätta att försöka expandera. Manssamhället framställdes som en förlorare, av område efter område. Axel B. Svensson använde också skansen som metafor 1958, när han beskrev hur den samtida kvinnorörelsen inte nöjde sig med de framgångar den redan vunnit: ”Nu gäller det att storma den sista skansen, så att kvinnorna också kan bli präster.”42 Strävandet hade ökat i intensitet och blivit stormande; det manliga prästämbetet var den ”sista
38 Denna tematik utvecklas i kapitel 7, ”Den föränderliga kvinnan”.
39 Maria Södling visar att uttalade militära ideal förekom i en kyrklig diskurs under mellankrigs-perioden. Ett exempel handlar om att ledare vid kyrkliga pojkläger hade militära titlar och att regementspastorer medverkade vid dessa. Se Maria Södling, Oreda i skapelsen: Kvinnligt och manligt i Svenska kyrkan under 1920- och 1930-talen. Diss., Uppsala universitet, 2010, s. 316 f. En av få personer under kyrkomötet 1938 som hänvisade till föregående världskrig och det samtida säkerhetsläget var Otto Bolling. Han lyfte fram kvinnovärldens sekularisering som något mörkt att ta med när ”efterkrigstidens porträtt” skulle tecknas. Att efterkrigstiden skulle komma visa sig vara en mellankrigstid framkommer möjligen hos Ernst Olsson, vilken beskrev samtiden som ”till det yttre bestickande lugn”. Allmänna kyrkomötets protokoll år 1938, nr. 5, s. 39 och s. 53.
40 Åke Hassler, Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 31.
41 Ibid., s. 34.
skansen”. 1957 var skansarna få, 1958 återstod endast en. Det mesta var alltså redan förlorat, eller vunnet, beroende på vilken inställning talaren intog i själva sakfrågan. Det förekom 1957 få direkta referenser till krig och den samtida ansträngda politiska situationen i världen. Ett undantag var Ingvar Lindells hänvisning till att kyrkan under ”de gångna, svåra och hårda tiderna” hade kämpat för allas jämställdhet och lika värde.43 Men det förekom ytterligare exempel på krigsmetaforer i debatten 1957. Biskop Elis Malmeström använde militära metaforer som ”omgrupperingar” och att Herren ska ”föra oss”.44 Domprost Nils Karlström betonade att förslaget om att hitta andra former än prästens för de kvinnor som ville göra en insats i kyrkan, inte handlade om en ”diversionsmanöver”, alltså något slags avledande manöver.45 Israël Jonzon menade, i motsats till Karlström, att det då föreliggande förslaget om att begära uppskov skulle uppfattas som just en ”skenmanöver”.46
Det fanns också exempel på att metaforer som ”kamp” och ”seger” användes positivt. Pastor primarius Olle Nystedt påminde om kampen mot slaveri och ras-diskriminering.47 Hjalmar Nestor betonade att ett avslag inte skulle innebära att frågan var avgjord. Ingen borde tro att ”ett avslag i dag betyder att ärendet inte kommer upp till ny behandling. Jag är övertygad om att det skall återkomma på varje kyrkomöte tills segern har vunnits.”48 Istället för förlust talade Nestor om avslag och lyfte fram möjligheten att återkomma med frågan. Han beskrev därmed en konflikt där den egna sidan inte kunde förlora; det enda som kunde hända var att segern skulle dröja något. Redaktör Axel Bråland såg på liknande sätt fram mot att ”denna fråga en gång genom ett positivt beslut har förts ur stridslinjen”.49
Under debatten 1938 hade en av de teologiskt sakkunniga, Efraim Briem, beskrivit det stora antalet uppfattningar i frågan med en mer ömsint än aggressiv bild. Briem sade att han fått ”famnen full” av svar, när han istället önskat ett tydligt och entydigt besked från dem som motsatte sig reformen. Också 1957 kommenterades biskoparnas oförmåga att ge entydiga svar, men här användes istället en långt driven krigsmetaforik: ”Vi står i detta ögonblick i denna fråga på ett slagfält, översållat av sönderskjutna artilleripjäser. Och från den biskopliga majoritetsgruppen erkännes ju i deras förslag till yttrande: Vi vet inte! Vi vet inte, vad som är riktigt. – Det är ärligt och gott, men det känns ödsligt.”50 Argumenten beskrevs som artilleripjäser som blivit sönderskjutna under debatten och det stora antalet argument kommenterades med formuleringen att slagfältet var ”översållat”, vilket är en kontrast mot bilden av den
43 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 6.
44 Ibid., s. 20. Den senare metaforen kan, vid sidan av härförare, också anspela på herden som för sin hjord och lammet som förs till slakt.
45 Ibid., s. 25.
46 Ibid., s. 111.
47 Olof (Olle) Nystedt (1888–1974) var pastor primarius i Stockholms stift. Ibid., s. 39.
48 Hjalmar Nestor (1901–1972) var lärare och representant för Västerås stift. Ibid., s. 79.
49 Axel Bråland (1891–1980) var redaktör och representerade Karlstads stift. Ibid., s. 95.
fulla famnen. Det handlade i bägge fallen om vad som uppfattades vara många, kanske till och med för många argument, men famnen hade ersatts av ett slagfält. Bo Giertz liknade kyrkomötesdebatten vid en trumeld, vilket var en referens till första världskriget och där förekommande långvarig, ihållande beskjutning, och han manade till besinning.51 Giertz anförande kan uppfattas vara en fortsättning på slagsfältsmetaforen: ”Det har sagts, att det är något så oerhört ansvarsfullt och ödes-digert i dagens situation. Ja, men låt oss sansa oss ett ögonblick och träda ut ur röken från den trumeld, som har legat över kyrkomötet dessa sista dagar, och se ut över världen för att kanske litet bättre se proportionerna.”52 Giertz bekräftade att den förda debatten kunde beskrivas i termer av beskjutning och stridande parter. Den konceptuella metaforen ”debatt är krig” är här mycket tydligt formulerad. Genom att uppmana de stridande att träda ut ur röken från trumelden, framställde sig Giertz som en person som klarat att hantera en svår situation och som vädjade till andra sidans förnuft och goda vilja. Han betonade i detta sammanhang att han fått betala ett personligt pris, eftersom han inte anpassat sig genom att ta hänsyn till majoritetens uppfattning i ämbetsfrågan. Att stå fast vid sin åsikt och inte ge upp, även om det kunde innebära negativa personliga konsekvenser, anknyter till ideal som är både maskulina, militära och kristna.53
Förlust eller seger
1958 användes fortsatt en rad krigsmetaforer under debatten. Biskoparna John Cullberg, Helge Ljungberg och Anders Nygren föreslog en strykning i regerings-formens § 28, för att de ”våldsamma” meningsmotsättningarna skulle kunna dämpas.54 De fick försvara sig mot invändningar mot att deras initiativ handlade om
51 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 135. Ledamoten Anders Thore använde 1958 samma bild för att beskriva de ”skriverier, som man inte kunnat undgå att utsättas för av en i denna sak så gott som enstämmig press.” Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 72. SAOB beskriver trumeld enligt följande: ”[jfr det under första världskriget bildade t. ordet trommelfeuer; syftande på ljudet] mil. om långvarig o. intensiv artilleribeskjutning före o. under (stormnings)anfall; äv. i mer l. mindre bildl. anv.” OSA-projektet, och Svenska Akademien. Svenska Akademiens Ordbok, 1997, Spalt T 2697 band 35, 2008.
52 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 135.
53 Frank Barrett beskrev hur marinofficerare byggde en maskulin gruppidentitet bl.a. genom att inte ge upp: ”Masculinity achieves meaning within patterns of differences. If success for men is associated with ’not quitting’ in the face of hardships, femininity becomes associated with quitting, complaining, and weakness.” Frank J. Barrett, ”The Organizational Construction of Hegemonic Masculinity: The Case of the US Navy.” Gender, Work & Organization 3, no. 3 (1996): 129–142, s. 133.
54 Motion 33, som undertecknats av de tre biskoparna, föreslog att undantaget för prästerlig tjänst skulle tas bort ur grundlagen; därigenom behövde inte kyrkomötet ta ställning i ämbetsfrågan. Till andra statliga tjänster kunde svenska män och kvinnor utses. Nygren motiverade motionen: ”Vårt förslag går ut på att kyrkomötet hos Kungl. Maj:t anmäler, att det icke har något att erinra mot att Kungl. Maj:t och riksdagen företar denna grundlagsändring. Fördelen med detta
undanflykter och undanmanövrar. Men deras agerande kan istället handla om en form av maktutövning som handlar om icke beslutsfattande.55 Att inte fatta beslut kan förhindra att en fråga förs vidare och därigenom kan en politisk process bromsas upp. Nygren menade att deras motion innebar att: ”kyrkomötet befrias från den penibla situationen att behöva svara innan frågan på allvar blivit ställd.”56 Genom att inte fatta beslut i sakfrågan hamnade frågan på en annan beslutsarena och det politiska initiativet delegitimerades därmed.
En ledamot menade att alla måste göra sitt bästa i den nya situationen, oavsett på vilken ”sida av stridslinjen vi har stått”.57 Elis Malmeström återberättade en episod från det amerikanska inbördeskrigets slut, när generalerna Lee och Grant möttes: ”När budet om ett sammanträffande nådde Grant gick denna i sin blus och sina smutsiga stövlar Lee till mötes och hans, segrarens känslor präglades av djup sorg. Varför av djup sorg? Grant kände den slagna härens styrka trots dess ringa numerär. I den stunden fanns för honom andra värden än yttre resurser.”58 Malmeström hade tänkt på denna episod under kyrkomötet: ”kanske finns det här någon som kan förstå historiens språk. I detta fall har det ju över sig en oförliknelig storhet.”59 Malmeström, och flera av dem som ville bevara ett exklusivt manligt prästämbete, beskrev att de stod fortsatt starka i sin övertygelse, trots att deras uppfattning visat sig företrädas av en minoritet bland ledamöterna i kyrkomötet. Genom att hänvisa till ett känt historiskt slag kunde han lyfta fram exempel på ett efterföljansvärt segrarbeteende samt den egna sidans positiva egenskaper, utan att direkt behöva benämna dem. Detta sätt att använda en tidigare händelse för att belysa ett aktuellt skeende kallas anakronism, och gör det möjligt att tala om ett känsligt samtidsförhållande i termer av en redan
tillvägagångssätt är, att kyrkomötet befrias från den penibla situationen att behöva svara innan frågan på allvar blivit ställd.” Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 54 ff. Motionen innebar att grundlagens hinder för kvinna att bli präst försvann, samtidigt som kyrkan själv fortsatt bestämde vem som skulle vigas till präst och fortsatt kunde välja att enbart viga män. Mot detta invändes att Svenska kyrkan borde ta ställning i sakfrågan och inte offra sin medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor samt att det fanns juridiska invändningar. Exempelvis framfördes sådan kritik av juristerna Åke Hassler och Yngve Bjerström, Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 36 ff och s. 49 ff.
55 Peter Bachrach och Morton S. Baratz, Makt och fattigdom: Teori och praktik. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1972, s. 51 ff.
56 Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 54 f.
57 Åke Hassler, ibid., s. 39.
58 Ibid., s. 142.
59 Ibid. För en läsare idag ter det sig möjligen olämpligt att jämföra sig med general Lee, även om det sker indirekt, då denne bland annat försvarade slaveri. Malmeström torde här enbart anspela på bilden av Lee som ikonisk förlorare – ”lost cause icon”. Det senare uttrycket förekommer i engelskspråkig massmedia, där Lee dock under senare år omvärderats från hjälte till rasist. Om Lees val av sida i inbördeskriget skriver historikern Elisabeth Brown Pryor i ”Robert E. Lee's ´severest struggle´: New research shows that Lee's momentous decision to fight for the South was far from inevitable.” American Heritage 58, no. 3 (2008): s. 18.
passerad historisk händelse.60 Malmeströms anförande rymde också en maktkritisk dimension; förlorarnas styrka var viktigare än de yttre resurser segrarna förfogade över. Till detta fogades också ett ifrågasättande av kyrkomötets legitimitet och representativitet.
Alrik Holgén betecknade motståndarna mot kvinnliga präster som ”desamma som uppträtt i de tidigare reträttstriderna. Deras vapen är desamma som förr.”61 Holgén nämnde bibeln och traditionen och menade att båda dessa vapen använts på ett utvecklingshindrande sätt vid upprepade tillfällen. De hade fått ”tjäna som värn mot samhällsutvecklingen i åtskilliga strider, mot frikyrklighet, arbetarrörelse o.s.v.”62
Holgén talade också uttryckligen om en strid mellan biskopar och kvinnan: ”det kommer dröja någon tid innan vi får se den siste biskopen fälla sin lans i striden mot kvinnan.”63 Här användes en aggressiv metafor om biskopars inställning i ämbetsfrågan. Biskopen riktade fortsatt någon tid ett vapen – som innebar hot om penetrerande våld – mot kvinnan. Striden stod också mot kvinnan, till skillnad från de inlägg som menade att bevarandet av ett prästämbete enbart för män, handlade om att strida för kvinnan.64 Holgén uttryckte samtidigt sin övertygelse om att likställdhet och rättvisa skulle ”segra” också i kyrkan, på samma sätt som skett inom övriga samhällsområden.
Sven Solén beskrev debatten som ett ställningskrig med låsta positioner: ”Den hittills förda debatten vittnar ju om att vi har råkat in i ett ställningskrig, där de stridande styrkorna grävt ned sig och befäst sina linjer, så att dessa inte längre kan rubbas”.65 Den vertikala metaforen att ha grävt ”ner” sig, anknyter till konceptuella metaforer enligt vilka riktningen eller positioner som riktas uppåt är positiva medan riktningen neråt är negativ.66 Solén avslutade med att konstatera att hans neutrala hållning säkert ogillades av de båda stridande lägren, men att det ofta ankommer på de neutrala att mäkla fred ”när en gång stridslarmet tystnar”.67
Prästen Theodor Brunnander resonerade 1958 på ett liknande sätt som Hjalmar Nestor gjort under kyrkomötet 1957.68 Utifrån motsatt uppfattning i ämbetsfrågan menade Brunnander att motståndet inte skulle komma att avta efter beslutet. Men till skillnad från Nestor, som menade att frågan skulle tas upp på nytt om det blev avslag,
60 Se kapitel 7, ”Den föränderliga kvinnan”, s. 281.
61 Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 97. Alrik Holgén (1899–1961) var folkskolelärare och representant för Göteborgs stift.
62 Ibid.
63 Ibid., s. 99.
64 Se exempelvis Anders Nygrens berömda kyrkomötesanförande om automationen, realistisk människouppfattning och kyrkan som den enda som inte svikit kvinnan. Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 52 ff.
65 Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 101.
66 En rad helt vardagliga uttryck följer detta mönster, exempelvis att ”uppvärdera” respektive ”nedvärdera” något.
67 Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 102.
såg Brunnander att kommande tider skulle präglas av oro om ämbetsreformen gick igenom: ”Nej, det kan inte bli lugn och stillhet i vår kyrka, om man för in och antänder en så kraftig sprängladdning som kvinnliga präster.”69 Tidigare hade bilden av argument som artilleripjäser förekommit, här är det istället prästtjänsten för kvinnor som förs in – ännu ett exempel på en negativ användning av en gränsöverskridande metafor – och är en antänd sprängladdning.
Det tydligaste exemplet på viljan att fortsatt kämpa i frågan och inte ge upp uttrycktes av Gustaf Adolf Danell. Han talade om att bilda en protesterande bekännelsefront inom Svenska kyrkan och beskrev situationen som lik den reformatorerna stått inför:
En falang som bygger på Guds ord utan om och men och frågetecken står i dag tämligen ensam mot en ganska stark och målmedveten, om också i många stycken sympatisk statsmakt, mot riksdag, mot regering, mot en nästan enig dagspress, sekunderad av våra större kyrkotidningar – Svensk kyrkotidning och Vår kyrka – samt vidare mot en kyrkomötesmajoritet, som inte utan vidare kan sägas vara representativ för kyrkfolket, och mot ett växande antal biskopar. Vi har ingenting annat att falla tillbaka på än Guds rena, oförvanskade och ostympade ord. Det är för oss som en gång för reformatorerna.70
Danell betonade att de, trots hotande nederlag, var frimodiga och fyllda av tillförsikt eftersom de visste att de hade Gud på sin sida. Ett kyrkomöte kunde inte ändra på Guds ord utan detta ord står fast evinnerligen. Danell jämförde med Luther, som inför en mänsklig övermakt inte kunde förmå sig att svika Guds ord: ”Vi är redo också för en helig söndring för sanningens skull. Vi är redo till fortsatt strid mot villoläror och all förvanskning av Guds ord.”71 Danell synliggjorde olika maktarenor, vars legitimitet han ifrågasatte, och satte in sig och sina meningsfränder i ett större, historiskt sammanhang där Luther fanns med på samma sida om stridslinjen.
Det finns exempel på att stridsmetaforer användes positivt om kvinnor som verkat i kristna sammanhang, men detta avsåg då unika personer med unika uppdrag. Teologen Herbert Olsson beskrev 1957 vad som utmärkte dessa undantag till kvinnor:
Här stöter vi på den omständigheten, att det har funnits kvinnor som utmärkt sig för en sällsynt genialitet och som kunnat utföra en enastående verksamhet i vissa sammanhang men som likväl därunder på ett egenartat sätt har bevarat sin kvinnlighet och därigenom också på ett särskilt sätt verkat förtrollande på människor.72
Olsson anförde Jeanne d´Arc, en person med starka kopplingar till krigföring, som ett
69 Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 140.
70 Ibid., s. 136.
71 Ibid. Danell återkom till krigsmetaforerna också efter kyrkomötesdebatten. I ett inlägg 1959 kritiserade han biskoparna: ”Vår kyrka är i dag som en armé som svikits av de flesta bland sina generaler.” Kyrka och Folk, nr. 3 (1959): s. 3.
exempel på en sådan kvinna.73 Jeanne d´Arcs namn återkom när prästen Elis Franzén 1958 refererade till Nathan Söderbloms ord om henne, den heliga Birgitta och Katharina Ottow: ”Dessa, som Gud kallar, går emellertid inte ut ur kyrkan utan för-bättrar henne inifrån, var och en utifrån sitt speciella kommandouppdrag.”74 Även om dessa kvinnor genomförde kommandouppdrag beskrevs de fortfarande verka inifrån, de gick inte ”ut ur” kyrkan. I sammanhanget framhölls också att det inte handlade om prästerliga uppgifter, utan om ovanliga uppdrag som kan tolkas stå i stark kontrast till de kvinnoideal som ofta beskrevs under kyrkomötesdebatterna: De fromma och i hemmens stillhet tjänande makorna och mödrarna. Men också i beskrivningen av de