Kyrkomötesprotokollets form och formalia
Avgränsningar av ett omfattande material
Ämbetsfrågan är mångomskriven. Dag Sandahl konstaterar i en bibliografi redan 1993 att det inte längre var möjligt att få en heltäckande bild av allt som skrivits.2 Främst beror detta på att frågan, vid sidan av en omfattande teologisk skriftproduktion, varit aktuell i riks- och lokalpress samt andra media genom debattartiklar, insändare, intervjuer och reportage. Motioner, remisser och betänkanden, från såväl kyrkomöten som riksdag, utgör ett omfattande material. Enskilda personer har skrivit om sina och andras erfarenheter i uppsatser, levnadsteckningar och självbiografier. Till detta kan läggas oräkneliga föredrag och debatter i församlingar och mer profana sammanhang. Materialet i denna avhandling avgränsas till de kyrkomötesprotokoll som återger debatterna i frågan. Kyrkomötesdebatten 1938, vilken egentligen handlade om möjligheten att hitta andra arbetsformer än prästens för kvinnor i Svenska kyrkan, är viktig då frågan om prästämbete och kön där kom att spela en central roll. 1951 och 1953 förelåg motioner som lyfte upp frågan. Debatten var dock kortfattad vid dessa kyrkomöten, och de resonemang som förekom där utvecklades betydligt 1957 och 1958.3 De båda kyrkomötena 1957 och 1958 intar en särställning, då ämbetsfrågan upptog en betydande del av de där förda debatterna. Bevakningen från media var också intensiv under denna period.
De avgörande argumenten i ämbetsfrågan bör rimligen ha förekommit under kyrkomötesdebatterna. Omvänt: Förekommer de inte där, är de inte att betrakta som viktiga argument. Detta antagande styrks av att kyrkomötet 1957 följdes av ett nytt kyrkomöte redan påföljande år. Medvetenheten om att varje inlägg protokollfördes och att debatten bevakades av media, bör ha inneburit att ledamöterna ansträngde sig något 1958, för att variera argumentationen och särskilt lyfta fram sådant som inte med
1 Tobias Berggren ”Etyd nr 6, som i h-moll”, i 24 romantiska etyder. Stockholm: Bonniers, 1987.
2 Dag Sandahl, Kyrklig splittring: Studier kring debatten om kvinnliga präster i Svenska kyrkan samt bibliografi 1905-Juli 1990. Stockholm: Verbum, 1993, s. 161.
3 Både 1951 och 1953 gjordes inlägg av fyra personer – motionärerna inräknade – när de aktuella motionerna debatterades i plenum.
tillräcklig tydlighet uttryckts under föregående års debatt. I en rad anföranden framhölls också att alla redan väl kände till de olika argumenten; exempelvis sade statsrådet Ivar Persson 1957: ”De olika meningsriktningarnas argument har ofta upprepats och är säkerligen välkända för kyrkomötets ledamöter.”4 Att det skulle funnits viktiga argument som inte kommit till uttryck i debatterna, utan enbart förekommit i sammanhang utanför kyrkomötet, framstår som osannolikt.5 I detta sammanhang kan också framhållas, att många av de personer som framträdde under dessa tre kyrkomöten varit aktiva debattörer i frågan om prästämbete och kön under många år. Som exempel kan Stockholmsprästen Gustaf Ankar lyftas fram. Denne var ledamot vid kyrkomötet 1938, men deltog i debatten om ämbete och kön redan under början av 1920-talet.6
Ytterligare argument för att begränsa undersökningen till kyrkomötesdebatterna är att det var där som beslut i frågan fattades.7 Därför bör det ha varit av avgörande betydelse att under debatterna presentera de viktigaste argumenten, och att över-tygande bemöta motståndarnas argument mot den egna uppfattningen. En del viktningsproblem undviks också genom att begränsa undersökningens material.8
Talad text och läst tal
Frågan om hur kyrkomötesdebatternas olika anföranden ska genrebestämmas är mer komplex än den först kan verka. Idag föreligger debatterna i form av texter som en gång varit tal. Kyrkomötesprotokollen är alltså samtidigt texter och förflutna talhandlingar. Dessa tal har hållits i en avgränsad situation, med strikt formaliserade
4 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 4.
5 En invändning kan dock riktas mot detta resonemang. Teologen Hjalmar Lindroth kommenterade nämligen i en artikel i Ny kyrklig tidskrift särskilda utskottets yttrande 1957, och noterade att representationstanken inte framförts. Han angav också en tänkbar anledning: ”Att särskilda utskottet icke upptagit representationstanken till ingående behandling kan möjligen ha sin grund däri, att denna tanke utanför teologiska fackkretsar lätt vanställes och missförstås.” Hjalmar Lindroth i ”Kyrkomötet 1957 och frågan om ’kvinnliga präster’. En teologisk orientering.” Ny kyrklig tidskrift, årg. 26 (1957): s. 146. Lindroths kommentar skulle alltså kunna tyda på att vissa teologiska frågor ansågs för komplexa för att ta upp i kyrkomötesdebatterna. Men representationstanken kom ändå att lyftas fram i flera inlägg under debatterna 1957 och 1958. Även om utskottet inte funnit det lämpligt att gå in på detta frågekomplex, så fördes det in i debatten i plenum. Se exempelvis Anders Nygren, Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 54 f och Alrik Holgén, Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 99.
6 Gustav Ankar i Kvinnan som präst: Uttalanden från skilda synpunkter, Stockholm: Birkagårdens förlag, 1923, s. 52–57. Gustaf Ankar (1877–1968) var kyrkoherde i Stockholms stad.
7 Bilden är dock komplex då Svenska kyrkan vid de aktuella kyrkomötena var en statskyrka och inte helt fritt kunde fatta beslut i denna typ av frågor; ett faktum som kom att kritiskt uppmärksammas vid flera tillfällen under debatterna.
8 Problematiken med viktning uppmärksammas i tidigare anfört verk av Tord Simonsson, men framställs där som komplext också inom kyrkomötesdebatterna. Tord Simonsson, Kyrkomötet argumenterar: Kritisk analys av argumenttyper i diskussionerna vid 1957 och 1958 års kyrkomöten om ”kvinnas behörighet till prästerlig tjänst”. Diss., Lunds universitet, 1963.
ordningar för hur tal skulle framföras. Detta reglerade i vilken ordning man skulle tala, hur länge det var lämpligt att man talade, till vem man vände sig, hur man inledde och hur man avslutade sitt anförande, hur man titulerades och hur man positionerade sig. För att använda ett diskursanalytiskt begrepp kan kyrkomötet sägas vara en diskursiv praktik, som både producerade och konsumerade texter.
Kyrkomötets ledamöter var valda eller självskrivna, och arbetade efter vad som beskrivits som ”en tungrodd statlig utskottsmodell”.9 Tydliga regler styrde talar-ordning, replikskiften och voteringar, vilket innebär att kyrkomötet kan betecknas som en formell diskurs. Innehållet i en diskurs i en formell situation är begränsat, också rutinerna för agerande är mer eller mindre begränsade. De flesta inlägg hölls från talarstolen i plenum, vilket krävde en förflyttning i rummet och ibland en stund av väntan, medan andra kyrkomötesledamöter som stod före på talarlistan höll sina anföranden. Någon enskild ledamot stod kvar vid sin bänk i plenisalen och gav en replik från denna plats, vilket är en praktik som är möjlig att tolka på olika sätt. Den kan exempelvis rymma ett visst inslag av protest. Några talade för utskottet, för sin motion eller framförde förslag på skrivningar för att samla medundertecknare. En del anföranden har formen av beställda utredningar och faktagenomgångar med vetenskapliga anspråk. Vissa framträdde som experter, andra betonade vardaglighet, brist på teologisk skolning och att de framförde enkla lekmannafunderingar. Några anföranden är noggrant genomarbetade och väl framförda tal; kanske var talaren medveten om att det sagda skulle komma att tryckas och distribueras i sammanhang utanför kyrkomötet.10 Andra inlägg var okoncentrerade och verkar vara tillkomna i all hast. Enskilda ledamöter var raljanta och gjorde sig lustiga på andras bekostnad, andra var lågmälda och bad om tillåtelse att få framföra vad de hade att säga. Till detta kommer komplexa statushierarkier och markeringar av grupptillhörigheter och lojaliteter. Det ryms alltså en rad olika typer av tal inom genren kyrkomötesanförande. Något bör också sägas om kronologi. Debatterna kan inte följas strikt kronologiskt, vilket har med den formella diskursens villkor att göra. Talarna anmälde sig och sattes upp på en talarlista. Ett anförande som fungerade som ett svar på – eller en invändning mot – ett tidigare anförande kunde komma långt senare, eftersom andra talare stod före på talarlistan. Undantag utgjordes av rätten till kort genmäle eller replik, för den som blivit direkt namngiven eller tillställts en fråga av en annan talare. Samma frågeställning kunde alltså debatteras i exempelvis anförande 13, 15 och 20, medan mellanliggande anföranden inte alls lyfte just denna. Å andra sidan handlade kanske anförande 19, 21 och 30 om en annan sammanhängande frågeställning. Det innebär för den följande framställningen att kronologin kommer följas så långt det är möjligt, men när en frågeställning är behandlad och det är dags att övergå till en annan så
9 Ingmar Brohed, Sveriges kyrkohistoria. 8, Religionsfrihetens och ekumenikens tid. Stockholm: Verbum i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd, 2005, s. 41.
10 Detta är en slutsats som dras utifrån de berömmande kommentarer som följde i debatten efter enskilda anföranden.
kommer kontinuiteten i tematik att prioriteras före kronologin.
En lista över samtliga talare finns som bilaga på sidan 339. Där presenteras ledamotens titel, avgiven röst samt en ungefärlig uppskattning av anförandets längd. Första gången en ledamot nämns i ett avhandlingskapitel presenteras denna med namn och titel, om den senare är relevant för analysen.11 Undantag utgör de personer som är välkända i den kyrkliga debatten. De ledamöter som inte var ensamma om sina efternamn, omnämns i regel med både förnamn och efternamn. Förnamn upprepas också när en person varit utanför texten ett tag.
Att föras till protokoll
Kyrkomötesdebatterna protokollfördes alltså och utgjorde offentliga handlingar. Under debatten i plenum nedtecknade stenografer varje anförande, enligt samma regler som gällde för riksdagsprotokoll.12 Att ett fullständigt protokoll upprättas, där andra kommer att kunna läsa vad en enskild ledamot sagt under sitt anförande, och att debatten kommer att recenseras i olika nyhetssammanhang, är faktorer som rimligen påverkat utformningen av anföranden. Medvetenheten om att föras till protokoll var också tydligt uttalad i många inlägg. Det kommenterades att debatterna följdes av press, politiker, galleripublik och en intresserad allmänhet. Ibland vände sig en talare direkt till tänkta framtida läsare, flera ledamöter menade att det var deras skyldighet att offentligt tillkännage sin egen och andras uppfattningar, så att dessa blev dokumenterade. Protokollet kunde också användas för att offentligt framföra en åsikt som uppfattades vara svår att ge uttryck för i andra samtida fora, främst för att dessa beskrevs favorisera motståndarsidans åsikter. Det senare anfördes i regel av dem som motsatte sig prästämbetet för kvinnor. Dessa menade att ja-sidan hade betydligt större tillgång till pressen och andra kanaler för offentlig opinion än nej-sidan. Det förekom önskemål om att framställa särtryck av kyrkomötesdebatten för att dela ut till vissa grupper, främst olika kvinnoorganisationer, för att dessa skulle beredas möjlighet att allsidigt ta del av de olika argument som framförts i frågan.13
11 När en ledamot hade kyrklig befattning eller politiska förtroendeuppdrag anges detta, i vissa fall är det av betydelse att stiftstillhörighet framgår. För ledamöter med titlar som affärsidkare, tidigare rektor, boktryckare eller godsägare, framgår dessa av talarlistorna.
12 Kyrkomötet följde i huvudsak föreskrifterna för riksdagens protokoll. I arbetsordningen § 8 beskrivs detta: ”Yttranden, som vid mötets sammanträden avgivas, skola, såvitt ske kan, ordagrant av särskilda tjänstemän upptecknas och sist tredje dagen därefter, klockan tio förmiddagen, försedda med uppsättarens namnteckning, i två exemplar avlämnas i mötets kansli, där de böra finnas för genomläsning och rättelse tillgängliga till den dag, då det protokoll, vartill de höra, ska justeras. Har ledamot icke inom stadgad tid justerat sitt yttrande, anses detsamma ändock såsom av honom justerat. Om vid justering av protokoll fråga väckes, att avgivna yttranden icke skola i protokollet intagas, kan mötet därtill lämna bifall, dock må yttrande ej, utan den talandes medgivande, uteslutas.” Här återgivet efter SOU 1946:32 Betänkande med förslag till förordning om Allmänt kyrkomöte m.m. Avgivet 22 mars 1946.
Medvetenheten om att debatten protokollfördes ledde också till att möjligheten till enskilda överläggningar i frågan efterfrågades. 1957 uttrycktes kritik mot att ledamöterna i andra utskott än det beredande, inte kunnat diskutera ämbetsfrågan bakom stängda dörrar.14 Initiativ borde ha tagits för att ge dessa ledamöter tillfälle att diskutera frågan utan att protokoll fördes.
Exempel på att det uppfattades vara viktigt att tydliggöra sin uppfattning och få denna protokollförd fanns hos prästen Albert Lysander 1938, när han inledningsvis avgav en personlig deklaration med anledning av sitt ställningstagande i ämbets-frågan. Hans motiv för att tillkännage detta, var att frågan var så uppmärksammad att man borde: ”kunna giva besked åt dem som har sänt oss”.15 Dem han företrädde framställdes som en grupp med auktoritet, eftersom de kunde avkräva Lysander besked om hans ställningstagande. På liknande sätt deklarerade ledamoten Nathan Hedin från Karlstads stift vid samma kyrkomöte sin personliga inställning i frågan, vilken var motsatt Lysanders, och betonade att såväl fråga som beslut var så betydelsefulla ”att ett personligt ståndpunktstagande kan fordras av varje kyrkomötesledamot.”16 Hedin, som använde det tvingande verbet ”fordras”, angav dock inte att han hade att svara inför en särskild sändande grupp som krävde hans officiellt uttalade ställningstagande.
Ett annat exempel på hur protokollförandet påverkade debatten gavs 1957 i en replikväxling mellan lekmannaledamöterna Carl Ernst Göransson och Ernst Staxäng.17
Göransson hade inte uppfattat att Staxäng ställt ytterligare en fråga till honom i denna replikväxling, och sade sig vara generad över att behöva komma tillbaka i samma fråga ännu en gång, men att det var viktigt att avge svar.18 Göransson motiverade detta med att någon kunde komma att läsa kyrkomötets protokoll och då tro att han inte besvarat Staxängs sista fråga.
Protokollet kunde också, som tidigare kort berörts, användas för att framföra åsikter som var svåra få publicerade någon annanstans. Sven Lampers kommenterade 1958 att personer med hans uppfattning hade haft få möjligheter att komma till tals i kyrklig press.19 Han använde därför protokollet för att framföra det han inte kunde få publicerat i den aktuella tidningen:
Vi som nu har denna nej-sägarställning får ju knappast komma till tals i den häromdagen debatterade kyrkliga tidskrift, som enligt min mening bär ett felaktigt
14 Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 109.
15 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1938, nr. 5, s. 33.
16 Ibid., s. 55. Nathan Hedin (1880–1969) var köpman och representerade Karlstads stift.
17 Carl Ernst Göransson (1886–1983), f.d. rektor, representerade Växjö stift. Ernst Staxäng (bar namnet Ernst Olsson vid kyrkomötet 1938), (1898–1967) var riksdagsman för Högerpartiet och lantbrukare. Han var representant för Göteborgs stift.
18 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 132.
namn, men eftersom det är yttrandefrihet till protokollet här, skall jag passa på att göra en kommentar till något som stod i den tidningen.20
Lampers gjorde också en direkt referens till en framtida läsning av protokollet. I denna framtida läsning skulle det, enligt Lampers, tydligt framgå att man inte tagit hänsyn till olika utsagor hos Paulus: ”om man läser protokollet från denna debatt, kommer det att stå alldeles klart”.21 Han utgick alltså från sin samtida tolkning av en pågående debatt, för att beskriva hur en framtida läsare skulle komma att uppfatta denna debatt. Ledamöter nämnde i vissa fall andra personer vid namn av det uttalade skälet att man önskade se deras namn i protokollet. Lampers hänvisade 1958 till ett anförande Märta Janson hållit vid ett möte i Örebro om bibel och bekännelse, och tillade: ”Jag tycker att den kvinnans namn gärna kan tas till kyrkomötets protokoll såsom representant för alla de kvinnor, som av bibliska skäl står på nej-sidan.”22 På liknande sätt tackade biskop Ivar Hylander 1958 domprost Nils Johansson: ”för den insats som han utifrån sin utgångspunkt gjort som brobyggare mellan olika uppfattningar. Jag vill gärna ha detta sagt med namns nämnande.”23
20 Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 123. Den kyrkliga tidskrift Lampers menade bära felaktigt namn torde vara ”Vår kyrka”, som i vissa kretsar i Svenska kyrkan vid denna tid kallades ”Deras kyrka”. Se Dag Sandahl, En annan Kyrka. Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan. Helsingborg: Gaudete, 2018, s. 227.
21 Angående Sven Lampers kan i detta sammanhang anmärkas att han som jurist befattade sig med frågan om protokollsregler, bl.a. skrev han om saken i Svensk juristtidning 1945. Då handlade frågan om protokollsregler i rättegångsbalken. [Hämtad 2019–05–30]: http://svjt.se/svjt/1945/718
22 Allmänna kyrkomötets protokoll med bihang år 1958, nr. 4, s. 123.
23 Ibid., s. 151. Nils Johansson (1900–1985) var domprost i Linköpings stift och exegetisk sak-kunnig i särskilda utskottet. Han beskriver själv, i ett senare publicerat dokument, utskottets beredning av frågan: ”[Ruben] Josefson talade lugnt och på ett vänligt och sympatiskt sätt. Hans föredrag gjorde med sin vänliga ton ett mycket sympatiskt intryck. Det kändes på något sätt välgörande att få höra dem som hade en annan mening än jag själv börja sin argumentering på detta sätt. Jag begärde ordet och sade: ’Kan vi inte bli överens om att förhandla i denna lugna och vänliga anda, som Josefsons föredrag hade över sig?’ Jag ångrade genast detta som jag tyckte förhastade yttrande. Men det var som om jag sagt just det som alla längtade efter. Det blev flera instämmanden från flera håll. Då man betänker, hur kontroversiell den fråga var som utskottet hade att behandla, måste man förvåna sig över att det under hela tiden som arbetet pågick, under mer än tre veckor, inte sades ett enda ovänligt eller av irritation präglat ord. Naturligtvis berodde detta inte på vad jag hade uttalat efter Josefsons föredrag eller senare kom att uttala i samma riktning. Alla hade vi väl lika del i att det blev som det blev. Det var därför att tillskriva min strävan för stort värde, då Hylander i plenum enligt protokollet yttrade: ’Jag vill använda tillfället att som utskottsordförande få säga ett tack till domprosten Johansson för den insats han utifrån sin utgångspunkt har gjort som brobyggare mellan olika uppfattningar. Jag vill gärna ha detta sagt med namns nämnande.’” Nils Johansson, ”Ämbetsdebatten vid kyrkomötet 1958, Några minnen I och II”. SPT. Nr. 6 (2001): s. 89–94 och nr. 7 (2001): s. 108–114. Ivar Hylander (1900–1982) var biskop i Luleå stift 1956–1966.
I protokollsammanhang kan också biskop Torsten Ysander lyftas fram, då han närvarade vid samtliga de tre kyrkomöten som utgör denna avhandlings huvud-sakliga material.24 Ysander höll ett anförande i frågan 1938, men avstod från att delta i såväl debatt som omröstning både 1957 och 1958. Formellt torde detta ha berott på att han var kyrkomötets förste vice ordförande under de två senare debatterna.25 Också Anders Nygren närvarade under dessa tre kyrkomöten. 1938 som representant för teologiska fakulteten vid Lunds universitet, vid de två senare som biskop i Lunds stift.26 Nygren yttrade sig inte i debatten om en kyrklig tjänst för kvinnor 1938, men tog en aktiv roll under de två senare kyrkomötena, i såväl debatt som omröstning. Det innebär att Ysanders inställning i sakfrågan inte kan utläsas ur protokollen, medan Nygrens framstår tydligt.
Om kyrkomötet i Svenska kyrkan
Kyrkomötesinstitutionens framväxt
Ett kyrkomöte, vad är det? Vilket är det sammanhang varifrån materialet till denna avhandling hämtats? Traditionen att kalla till kyrkomöte, koncilium, går tillbaka till fornkyrkan. I den medeltida västerländska kyrkan kunde en provins – en enhet som utgjordes av de stift som stod under en ärkebiskop – kalla till ett provinsialkoncilium. Kallelsen utgick från ärkebiskopen, deltagarna utgjordes av biskopar och representanter för domkapitel samt i vissa fall även lekmän. Konciliets beslut var bindande för stiften i provinsen.27 Ordningen med provisialkoncilier upprätthölls i