Inledning
Under kyrkomötesdebatterna 1938, 1957 och 1958 användes en rad aggressiva metaforer, flera av dessa var hämtade från militära diskurser. Det handlade främst om krigsmetaforer, men användningsmönster skilde sig åt något mellan debatterna. Denna typ av metaforer används ofta när maskulinitet ska framhållas.2 Historikern George L. Mosse betonar att sambandet mellan maskulinitet och militära uttrycks-former har en lång historia: ”The association of militarism and masculinity had always been present – after all, the birth of modern masculinity had culminated in the Napoleonic Wars.”3 Stefan Dudink och Karen Hagemann, båda historiker, ser på liknande sätt att sambanden mellan manlighet, politik och krig är så självklara att de inte behöver uttryckas explicit: ”The manly nature of politics and war seemed to require no outspoken confirmation, once the fact that they were not feminine domains was established. This, of course, is something of a pattern in modern history.”4
I en svensk kontext kan anmärkas att ungkyrkorörelsen utmärktes av sin ”ymniga krigsmetaforik”.5 Krigsmetaforer refererar till tillstånd där det finns en eller flera fiender, något att försvara eller angripa, olika strategier för att skapa allianser och besegra fiender och att det i slutändan finns segrare och förlorare, eller parter som slutit avtal om att upphöra med stridigheterna. Språkteoretikerna George Lakoff och Mark Johnson beskriver i Metaphors we live by krigsmetaforen som en konceptuell metafor som rymmer många uttryck för att beskriva debatter och argumentföring:
1 Dagboksanteckning av Franz Kafka, den 2 augusti 1914, i Gesammelte Werke. Tagebücher, 1910– 1923. Frankfurt Am Main: Fischer, 1951.
2 Militära diskurser är inte helt ovanliga i kristna sammanhang. De finns bl. s. i bibeln, Frälsningsarmén är organiserad efter militär struktur, med uniformer och gradbeteckningar. Johan A. Lundin återger att djävulen av Frälsningsarmén beskrevs vara en: ”fiende vilken man bekämpade med belägringsoperationer.”, i Predikande kvinnor och gråtande män: Frälsningsarmén i Sverige 1882–1921. Malmö: Kira förlag, 2013, s. 27.
3 George L. Mosse, The Image of Man: The Creation of Modern Masculinity. New York: Oxford Univ. Press, 1996, s. 109.
4 Stefan Dudink, Karen Hagemann och John Tosh (red.), Masculinities in Politics and War: Gendering Modern History. Manchester: Manchester University Press, 2004, s. 3.
5 Ingmar Brohed, Sveriges kyrkohistoria. 8, Religionsfrihetens och ekumenikens tid. Stockholm: Verbum i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd, 2005, s. 369.
”This metaphor is reflected in our everyday language by a wide variety of expressions”.6 De exempel som anförs av Lakoff och Johnson utgår från en amerikansk kontext, men har svenska motsvarigheter. Givetvis finns det valörskillnader mellan de olika begrepp som används på svenska och engelska, men också svensk språkanvändning medger att vi kan vinna och förlora debatter, vi kan försvara oss mot verbala angrepp, vi kan finna dräpande argument, vi kan erkänna oss besegrade och vi kan tvingas till reträtt:
Arguments and wars are different kinds of things—verbal discourse and armed conflict—and the actions performed are different kinds of actions. But ARGUMENT is partially structured, understood, performed, and talked about in terms of WAR. The concept is metaphorically structured, the activity is metaphorically structured, and, consequently, the language is metaphorically structured.7
Källdomänen är krig och måldomänen debatt, eller, som Lakoff och Johnson formulerar det: “one activity, talking, is understood in terms of another, physical fighting.”8
En sådan metafor förekom redan i kyrkomötets första anförande 1938. Motionären Manfred Björkquist uttryckte en önskan om att kyrkan skulle besparas ”strider” när frågan om en ny kyrklig tjänst för kvinnor debatterades. En annan ledamot, som var emot Björkquists förslag, använde i slutet av sitt anförande under samma debatt metaforer som ”kluven i inbördes fejd” och ”stridsmoment”, när han beskrev vad ett kvinnligt prästämbete skulle innebära.9 Under 1938 års kyrkomötesdebatt var olika uttryck för gränsöverskridanden och intrång vanliga. Det var oftast kvinnor som
6 George Lakoff och Mark Johnson, Metaphors we live by. Chicago: Univ. of Chicago Press, 2003, s. 4.
7 Ibid., s. 5. För kritisk granskning av denna metafor, se James Howe, ”Argument is Argument: An Essay on Conceptual Metaphor and Verbal Dispute.” Metaphor and Symbol. Vol. 23, no. 1 (2008): s. 1–23. Svenskan har inget ord som exakt motsvarar det engelska “argument”, men väl en lång rad uttryck för olika former av verbala handlingar, exempelvis konversation, samtal, dialog, debatt, diskussion, ordväxling, ordstrid, gräl, replikväxling, dispyt, småprat, gnabb, argumentation, pennfäktning och tjafs. I den följande texten kommer huvudsakligen ordet ”debatt” att användas, eftersom det bäst återger den ursprungssituation till vilken de texter producerats som analyseras i avhandlingen. Dessutom kan en debatt föras såväl muntligt som i skrift.
8 Lakoff och Johnson, Metaphors we live by, s. 81. En kritik som riktats mot denna metafor, vilket utvecklats något i not 217 på sidan 85 i denna avhandling, är att källdomänen är lika abstrakt som måldomänen och att båda dessa företeelser kan förstås individuellt. Se Verena Haser, Metaphor, Metonymy, and Experientialist Philosophy: Challenging Cognitive Semantics. Berlin; New York: Mouton De Gruyter, 2005.
9 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1938, nr. 5, s. 53. Detta anförande hölls av Ernst Olsson, som var lekmannaledamot för Göteborgs stift. Olsson menade att en ny kyrklig tjänst för kvinnor skulle leda till att också prästämbetet kom att öppnas för kvinnor. Varningen för inre splittring kan vara en hänvisning till en rad ställen i Nya testamentet som varnar för att ett rike, hus – eller Satan – som kommit i strid med sig själv inte kan bestå. Ex. Mt. 12:25, Mk. 3:24, Lk. 11:17.
gjorde intrång på tidigare exklusivt manliga arenor och detta uppfattades i regel vara något negativt. Förekomsten av direkta krigsmetaforer ökade betydligt under kyrkomötena 1957 och 1958; det talades om slagfält, skyttegravar, artilleripjäser och trumeld. Enskilda ledamöter jämförde situationen med den militärer stått inför när de utkämpat avgörande strider vid kända historiska slag. Majoriteten av kyrkomötenas ledamöter var män och de flesta av dem delade rimligen erfarenheter med varandra av att ha vistats i militära sammanhang.10 En militär diskurs kan därför antas ha fungerat inkluderande för män, men exkluderande för de i numerärt underläge varande kvinnliga kyrkomötesledamöterna.
En annan form av argument som rymde aggressiva associationer var de som beskrev ett samband mellan fysisk styrka och manskroppens våldspotential. Detta var något som återkommande lyftes fram under kyrkomötesdebatterna om ämbetsfrågan, vilket kan förstås som ett sätt att betona prästämbetets manlighet. Historikern Anders Ahlbäck har uppmärksammat hur män och kvinnor definierats inom en militaristisk nationalism. Kvinnan var potentiell barnaföderska, medan definitionen av mannen var kopplad till våldspotential: ”mannen [definierades] genom sin förmåga till aktiv handling och våldsutövning.”11
Kyrkans ämbetsstruktur beskrevs vara hierarkisk och mansdominerad, vilket kan vara ett sätt att markera att prästämbetet var strukturerat efter exempelvis militära ideal. Gränserna mellan de olika aggressiva uttrycken var inte skarpa: När kvinnor stormade prästämbetets skans kan detta ses som en militär manöver. Påpekanden om mäns större möjlighet att kunna utöva våld rymmer en maktpåminnelse, oklart dock mot vem den riktar sig: Kvinnan eller meningsmotståndares anspråk på att bli åtlydda. 1958 fördes ett nytt moment in i debatten, då också bilden av segrare och förlorare började användas. De senare framhöll att de, trots ojämna styrkeförhållanden, visat mod och uthållighet i en orättfärdig kamp. De som röstades ner efter den kyrkomötes-debatten räknade till sina yttre motståndare statsmakterna, pressen, olika kvinno-organisationer och en allmän opinion. Pressen uppfattades ha agerat partiskt i frågan och därigenom aktivt och medvetet medverkat till att skapa och upprätthålla ojämlika debattvillkor. Krigsmetaforerna kompletterades 1958 med bilder av den girige segraren som ville tillgripa mer än det redan erövrade. I detta sammanhang framfördes krav på hur debattens segrare borde förhålla sig till dem som förlorat. Det förekom också direkta invändningar mot att tala om seger: ”Om en seger kan den blott tala, som ej fattat denna svåra frågas hela problematik.”12 Parallellt med detta förekom en rad resonemang kring lydnad och motstånd, makt, misstänksamhet och andra uttryck för konkurrens mellan olika makthierarkier.
I detta kapitel analyseras olika referenser till aggressivitet och makt. Vilka
10 För analys av vad värnplikt och militärtjänstgöring betytt för konstruktioner av manliga identiteter, se Anders Ahlbäck, Den beväpnade manligheten: Kön och nationalism i det mellankrigstida Finlands värnpliktsarmé, 1919–1939. Åbo akademi, 2006.
11 Ibid., s. 126.
aggressiva metaforer användes och i vilka sammanhang? Vilken förändring över tid går att se vid en jämförelse av debatterna vid de olika kyrkomötena? Hur relateras manligt kön, fysik och våldsutövning till prästämbetet? Den diskursiva kampen om patriarkatsbegreppet analyseras. Olika uttryck för makt och misstänksamhet mot dolda avsikter utgör en avslutande del av detta kapitel.
En eskalerad konflikt
Gränser och intrång
1938 var förekomsten av aggressiva metaforer i huvudsak begränsad till att omfatta kritik av och varningar för kvinnors intränganden, gränsöverskridanden och frampressanden inom områden som varit förbehållna män.13 Källdomänen kan beskrivas som rörelse och riktning, de vanligaste uttrycken handlade om steg och vägar. Måldomänerna varierar något, men dessa handlar om politik och abstrakta företeelser som övertagande, utveckling och förändring. Män och kvinnor beskrevs leva – åtminstone delar av sina liv – i olika, könssegregerade världar. Oftast talades det om kvinnovärlden, men det förekom exempel på att också männen beskrevs leva i en särskild mansvärld. Teologen Ester Lutteman beskrev samspelet mellan dessa världar: ”Så fort omlagringar ske i den ena eller andra av de två stora världar, som vi nämna med begreppen man och kvinna, betyder det konsekvenser för den ömsesidiga anpassningen.”14
Det mest kända och ofta citerade exemplet på gränsöverskridande från kyrkomötet 1938, utgörs av exegeten Anton Fridrichsens uttalande mot ett kvinnligt prästämbete: ”Det kan ju hända att vi få kvinnliga präster och att de pressa sig fram, men då skall man icke försöka att få bort, att Nya testamentet har en annan inställning.”15 Inlägget kan ses som ett försök att på ett kraftfullt sätt och med hjälp av sin auktoritet göra en flertydig diskurs entydig och därmed stänga den för andra, konkurrerande förståelser. Det var alltså främst kvinnor som framställdes som de försökte pressa sig fram och tränga över gränser och därmed komma för nära ett icke preciserat ”vi”. Verbet ”pressa” förutsätter att det föreligger någon form av tröghet och motstånd, det senare utgjordes i detta fall av Nya testamentets inställning. Kyrkan, det manliga prästämbetet och kristendomen framställdes i dessa sammanhang inte som offer, utan snarare som territorier som behövde försvaras inför hotande intrång.
Vid sidan av frampressandet fanns gränsöverträdelsen, vilken kan ses som ytterligare en territoriell metafor. Prosten Carl Thölén använde en sådan: ”Det kan väl hända, att någon lärd man kan upphitta ett eller annat fall, där kvinnan överträtt de
13 Några undantag fanns, som att frågan var omstridd och riskerade leda till splittring och stridigheter.
14 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1938, nr. 5, s. 20.
15 Anton Fridrichsen (1888–1953) var professor i exegetik och präst. Han representerade teologiska fakulteten vid Uppsala universitet. Ibid., s. 61.
urkristna gränserna, med det inverkar icke i det hela. Traditionen är i det hela obruten, och att nu föra fram ett kvinnligt prästämbete, bryter mot all föregående tradition.”16
Kvinnan beskrivs också här som aktiv och kanske har hon redan begått överträdelser. Men det är först genom den lärde mannens aktivitet som de annars bortglömda exemplen på kvinnans överträdelser kan hittas. Kvinnans överträdelser hade hittills alltså inte brutit traditionen, utan framstår som både bortglömda och betydelselösa. Detta ställs i konstrast till ett kvinnligt prästämbete, vilket skulle komma att bryta mot all föregående tradition. Återigen används en konkret handling – att bryta – för att tala om något mer abstrakt: traditionen. Samme talare använde bilden av intrång på ett annat sätt i samma anförande: ”Med vad jag nu har sagt är intet som helst intrång gjort i kvinnans andliga likvärdighet med mannen.”17 Det senare citatet tydliggör att över-trädande av gränser och intrång här användes för att beskriva något negativt. Också företeelser som uppfattades sammanhöra med sekulariseringen, både den religiösa och efterföljande moraliska, beskrevs av en ledamot som en form av intrång och icke önskvärd utveckling. Men det var nu frågan om intrång i kvinnovärlden och denna typ av intrång kunde ta sig följande uttryck: ”däri att sådana manliga ovanor som spritvanan och nikotinvanan mer och mer tränga in i kvinnovärlden.”18 Genom att sammanlänka överträdelser, kvinnliga präster, sprit och tobak, skapas en ekvivalens-kedja mellan dessa företeelser, vilka kommer att framstå som negativa då negativa associationer sammanlänkar det uppräknade.
Kvinnors olämpliga överträdelser och intrång på manliga områden skulle förhindras genom olika former av gränsdragningar. Det förekom flera exempel på hur gränser skulle dras för kvinnors insatser i samband med den nya kyrkliga tjänsten. Exempelvis lyftes svårigheten fram rörande hur en ”gränslinje kunna objektivt dragas mellan den gärning vartill kvinnans särskilda gåvor hänvisa henne och till annan gärning”; en ”bestämd gräns” skulle dras inför sakramentsförvaltningen; likaså var det viktigt att ”få gränslinjerna klara mellan den nya tjänsten och diakonissans tjänst” och att ”klart utstaka gränserna mellan prästämbetet och den nya kvinnliga tjänst[en]”.19 Med andra ord förekom olika sätt att markera vilka områden kvinnor skulle hållas utanför, samtidigt som man problematiserade att vissa ”manliga ovanor” trängde in i kvinnovärlden.
En aggressiv metafor förekom i ett inlägg 1938 som berörde hushåll och ekonomi. Håkan Ohlsson liknade prästlönefonden vid ett ”magasin för de samlade prästerliga avlöningstillgångarna” och varnade för en icke förutsedd konsekvens: ”indragning av
16 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1938, nr. 5, s. 24. Här kan man tolka Thölén som att han försöker förekomma och delegitimera ett väntat senare inlägg, vilket lyfte fram belägg för att kvinnor innehaft ämbeten i den tidiga kristna kyrkan. Denna uppfattning framfördes av exegeten Efraim Briem under samma kyrkomöte. Ibid., s. 48–50. Carl Thölén (1871–1942) var kontraktsprost i Göteborgs stift.
17 Ibid., s. 25.
18 Otto Bolling, ibid., s. 39.
prästerliga tjänster för att kunna bereda utrymme åt en kvinnlig tjänst.”20 Här hotade tjänsten för kvinnor breda ut sig på ett sätt som kunde krympa utrymmet för prästtjänst: Kvinnans utbredning skedde på mannens bekostnad. Metaforen med magasinet, där prästernas löner samlats, och risken att prästtjänster kunde komma att dras in för att en kvinnlig tjänst krävde utrymme, skapade en bild av hot om väntande förluster. En kvinnlig tjänst hotade det manliga prästämbetets materiella förutsättningar, de samlade lönerna riskerade att skingras eller inte räcka till: Magasinet skulle kunna komma att stå tomt.
Uttrycken för olika gränsöverträdelser kan dock inte ensidigt uppfattas som aggressiva eller negativa. Som tidigare påtalats förekom uttryck som att ”ta ett steg framåt” och ”söka nya vägar” vid upprepade tillfällen. De förekom också i diskurser om mognad, växt och utveckling 1938. Exempelvis använde Ester Lutteman uttryck som ”spränger”, ”tränger” och ”bryter”, när hon beskrev de uttrycksformer Guds kallelser tog sig och de önskvärda förändringar hon såg i sin samtid.21 Källdomänen var här den samma: ”rörelse” och ”riktning”, men måldomänen ”förändring” innebar ingen förlust av något värdefullt utan istället utveckling. Gunni Hermelin sade att såväl kyrkan som Guds ord måste ”tränga ut” till människorna. För både Lutteman och Hermelin handlade det om att tränga ut till, inte att tränga in på någon annans område. Detta framkommer tydligt i slutet av Hermelins anförande, där hon riktar kritik mot att diakonissorna utbildas bakom ”diakonissanstaltens höga mur” och därigenom saknade förutsättningar för att kunna nå och förstå den sekulariserade kvinnovärlden.22
1957 användes begreppet ”tränga” på ett positivt sätt i ett anförande där behovet av ett kvinnligt prästämbete beskrevs. Kvinnan behövdes för att: ”komplettera mannen i hans prästerliga gärning, för att med Guds ord kunna tränga fram dit, där mannen kanske har misslyckats. En kvinna bör ju, bl.a. bättre kunna förstå en annan kvinna i en svår situation, än en man kan göra
.”
23 Här är det inte kvinnan som tränger eller pressar sig fram utan Guds ord. Med kvinnans komplettering av mannen tränger ordet fram dit mannen ”kanske har misslyckats” med att nå. Genom att använda modalitetsmarkören ”kanske” förmildras intrycket av kritik mot prästmännens hittills genomförda prestationer. Liknande begrepp användes för att markera frågans komplexitet och ifrågasätta att alla deltagare vid kyrkomötet verkligen har tagit del av det material – och hade de kunskaper – som krävdes för att ta kunna ställning i ämbetsfrågan. Biskop Elis Malmeström använde i detta sammanhang uttryck som att “tränga in i”, ”behärska” och ”rätt handhava”.24 Justitieminister Ingvar Lindell kommenterade att när kvinnor tagit del av områden som tidigare varit förbehållna20 Allmänna kyrkomötets protokoll år 1938, nr. 5, s. 59.
21 Ibid, s. 19 ff.
22 Ibid., s. 33.
23 Carl Ernst Göransson, Allmänna kyrkomötets protokoll år 1957, nr. 5, s. 14.
män hade detta lett till motstånd, men: ”Ofta har motståndet mot dessa ’inkräktanden’ varit mycket starkt, men efter någon tid – ofta förbluffande snabbt – har kvinnan accepterats”.25 Här användes medvetet – ordet står inom citationstecken i protokollet – ett negativt begrepp för att beskriva hur kvinnors tillträde till nya arenor kunde upp-fattas: Visserligen var hon en inkräktare men hon kom dock att accepteras med tiden. 1958 använde Axel B. Svensson en eskalerad form av inträngande för att beskriva kraven på kvinnors tillträde till prästämbetet: ”Nu gäller det att storma den sista skansen, så att kvinnorna också kan bli präster.”26 Att storma den sista skansen kan förstås som att ta det sista som finns kvar, sedan är allt erövrat – eller förlorat. Anna Edmar menade att frågan om en tjänst för kvinnor inte handlade om ett inträngande följt av att på ett aggressivt sätt tillskansa sig något: ”Det är inte alls så att kvinnan här vill tränga sig in och rycka till sig något.”27
Prästen Hilding Lillieroth28 betonade att man och kvinna båda är skapade till Guds avbild och likvärdiga, men att detta var något helt annat än likställdhet. Han gick sedan in på vad denna likvärdighet utan likställdhet innebar i fråga om en kyrklig tjänst: ”Tillämpat på den här föreliggande frågan betyder det, att man och kvinna bör användas i kyrkans tjänst, men inte så att kvinnan inträder i det genom en 2000-årig tradition maskulint utformade prästämbetet”.29 Lillieroths anförande kan ses som ännu ett problematiserande av att kvinnor inträdde på tidigare maskulint dominerade