Att rätta elevtexter

”En av svensklärarens hävdvunna sysselsättningar är att rätta” (Teleman 2006:72). Vad är det då läraren ska rätta? Hur ska läraren rätta? Här syns det tydligt hur lärarnas språknormer styr dels vad de anser vara rätt och fel och dels vad som ska rättas.

Paul: Jag rättar alla texter

.

Förr tog man, med fler barn i klassen, hem och rättade. Sen tittade ju inte dem på det. Det är mycket bättre att minuten efter att när du är klar, kommer du fram eller jag går till dem och så ser jag igenom texten och rättar den. Jag pratar med eleven istället för att sitta hemma och rätta och sen får de tillbaka det och undrar vad har han rättat.

Man tänker lite hela tiden – hur är stilen? Är den läslig stil, kan de forma bokstäverna. I den här åldern bör de kunna stora och små bokstäver. […] De bör också ha en läslig stil, mellanrum mellan orden. Det har inte alla. Sen tittar man på innehållet. Är det en början, ett begripligt innehåll, ett avslut. Är det inom rimlighetens gräns med fantasi ibland eller vet de inte vad de själv skriver. Likadant är att ett tecken på dålig stil är att de inte själva kan läsa vad de skriver. Sen tittar man ju på stavning.

Litet ordförråd är också viktigt – om man skriver sen, sen , sen. Allvarliga talfel som domma istället för de, dem. Ja, alltså man ser kombinationen med ett svagt talspråk, ett svagt skriftspråk och bakom det finns det också då ofta en svag läsare. På samma sätt som man ser en stark läsare och ett starkt skriftspråk och mycket mer ordförråd och fantasi. Klassiska fel som invandrarbarn gör som ex domma, ändelser som blir fel – en och ett blir fel, å och o blir fel, y och u. Därför är det så viktigt att ta upp å-ljudet, och e och ä […].

Karin: Jag tittar efter att det ska vara en bra löpande text. Det tycker jag är viktigt […] jag rättar aldrig om de inte direkt frågar om nånting när de sitter och skriver. Jag har upptäckt det att man stör och sen så de som har lite svårt med fantasin och så de klarar inte ett avbrott där utan det är bättre de får skriva på och sen tar vi det efteråt. […] Stor bokstav och punkt tycker jag det ska de kunna. Stavfel rättar jag. […] Men de kan kasta om ordföljden somliga av dem ju men det gör de mer och mer sällan.

31

De har hört så mycket liksom och oftast just det är därför jag låter dem själva läsa det för när de läser igenom det ”oh, nä, visst nä” så hör de själva hur konstigt det låter […] Men jag pratar alltid med dem när jag lämnar tillbaka ”se här, kolla nu in det” liksom, vad de har gjort för fel. Jag försöker påpeka felen och jag påpekar även innan de skriver när vi pratar om orden första gången ”vad är det som är svårt här, vad kan svårigheten ligga i här”. Så att de liksom får själv får komma på vad det är som är svårt och sådär. Då kommer de bättre ihåg det själv tror jag.

Både Paul och Karin säger i intervjuerna att de alltid rättar tillsammans med eleven. I undantagsfall händer det att lärarna rättar texter utan eleverna, men när texterna lämnas tillbaka för rättning går lärarna alltid igenom texten med eleven.

Vi kan genom Pauls och Karins sätt att rätta koppla till Telemans (1979) språkavvikelser. När Paul rättar ”domma” är detta exempel på normkonflikt. När Paul rättar stavfel och kommenterar elevernas sätt att blanda ihop ”å” och ”o”, ”e” och ”ä” samt ”u” och ”y” är detta exempel på s.k. normluckefel. Alla stavfel går givetvis inte alltid in under normluckefel. Ibland kan det helt enkelt handla om ett trötthets- eller slarvfel, ett s.k. maskineriet strejkar.

Att överanvända ord som ”sen, sen, sen” visar att eleverna inte behärskar språket ännu men är på väg genom att använda sig av sitt interimspråk.

Lärarna säger att de alltid rättar tillsammans med eleven. Under våra observationstillfällen har vi upplevt att det är så, men sett en skillnad i hur det faktiskt har gått till. När Pauls elever har skrivit färdigt en text går de oftast fram till hans skrivbord där Paul högt läser upp den färdiga texten. När Paul upptäcker ett fel stannar han upp i läsningen, talar om vad som är fel, suddar och skriver dit det rätta. När Karins elever har skrivit färdigt en text, sätter hon sig oftast bredvid eleven och ber eleven att högt läsa upp sin text för henne. Ibland upptäcker eleven själv sina fel och ändrar. Ibland stoppar Karin eleven och frågar om de märker att det är något som är fel. Ibland suddar och skriver Karin till det rätta, men oftast är det eleven som får sudda och skriva rätt.

Här nedan följer Pauls elevers beskrivning av hur han rättar deras texter. Den stämmer väl överens med vad Paul säger i intervjun och vad vi har observerat.

I: När ni har skrivit en text, lämnar ni den då till Paul för rättning? Diana: Ja. Han läser sen så (här hör vi inte vad som sägs)

I: Brukar ni stå bredvid Paul när han rättar? Diana: Ja.

I: Vad tittar han på i texten?

Diana: Stor bokstav och punkt. Om vi har stavat fel.

I: Om ni har stavat ett ord fel frågar han er då om ni förstår vad som är fel?

Valeria: Nej typ om vi frågar honom så skriver han det. Han skriver det till oss. Han suddar det som är fel.

32

Diana: Han suddar, ibland han skriver själv. Ibland Paul brukar inte rätta. Ibland tar med sig hem.

I: Får ni det nästa dag? Diana: Ja.

I: När ni har rättat tittar Paul på det igen?

Valeria: Ja. Vi får gå fram till hans bord och stå där.

I: Brukar han fråga er då om ni ser vad som är fel eller rättar han direkt? Amir: Ja, han talar om vad som är fel.

Amanda: Ja, ser han fel rättar han direkt. Så får man sudda och skriva det rätta svaret. I: Förklarar han vad ni har gjort för fel?

Amanda: Han gör ett R eller så gör han ett streck. Yusuf Han gör en sån Nike (bock).

I: Stryker han under de ord som är fel?

Amir: Ja, ibland. Ett streck under fel bokstav. Han säger det här är fel och rätta det.

Här nedan följer Karins elevers beskrivning av hur hon rättar deras texter. Även den stämmer väl överens med vad som framkommer i Karins intervju och i våra observationer.

I: Sitter Karin med er och rättar? Alla: Ja.

I: Säger hon vad ni har gjort fel? Alla: Nej.

Amina: Vi ska försöka se, försöka rätta

Rebecka: Vi ska försöka förstå vad som är fel och då brukar hon hjälpa oss. I: Känns det bra att hon rättar tillsammans med er?

Alla: Ja.

Rebecka: Vi förstår mer hur, var felet é. För hon kan förklara mer. Då brukar vi förstå mer varför det är fel.

Amina: För om vi läser med de och så när hon stoppar så förstår att jag har gjort fel och vad felet är.

Både Paul och Karin har liknande inställning till rättning av elevtexter. Allt ska rättas. De ser ingen direkt mening med att låta elever skriva texter som passerar orättade. Även eleverna tycker likadant.

Paul: Det är inte bra att inte rätta. Då vänjer man sig som elev kanske att det inte är så viktigt. Jo, de som läser mycket lär sig mycket, de lär sig på sikt. De som inte läser lär sig inte. Karin: Men för det mesta så tycker jag att det är mer givande att rätta därför att på nåt sätt så känner de själv att här har jag en fin berättelse nu va. Den här är bra och den kan vem som helst läsa.

Vi frågar lärarna hur de tror eleverna uppfattar deras rättning.

Paul: Jag tror de tycker det är rätt så bra. Jag tror inte de tycker det är märkligt utan känner som att det är bra, de vill skriva rätt. Utan att jag rättar frågar de, du Paul hur stavas Cecilia, är det med s eller c. De vill stava rätt och skriva snyggt. Det vill de allra flesta.

Karin: Jag tycker det verkar som att de tycker det är bra att göra så. Jag vet inte (skrattar).. Jag tror det för att det är ju ett arbetssätt kan man säga. Jag menar vad har de för glädje att jag

33

sitter och suddar och rättar till dem och ”här är det jättebra”, då vet de ju inte, då lär de sig ju ingenting. Det positiva tar man till sig och så försöker man bli ännu bättre och det negativa försöker man rätta till.

Så här svarar eleverna oss:

Pauls elever

I: Tycker ni att läraren ska rätta texter? Alla (bestämt): Ja.

I: Varför tycker ni det är bra? Amir: Man ska lära sig bättre.

Yusuf: Man inte ska komma in i misstagen igen.

Valeria: Man tycker typ att som matten. Man måste rätta så man vet att det är rätt. Karins elever

I: Tycker ni att läraren ska rätta texter?

Dora: Varför går man i skolan? Man lär sig inget om man bara att man bara skriver och så kanske man.

I: Hade det varit bra att någon gång ha en lärare som inte rättar er text? Alla: Nej.

Amina: Verkligen inte, då vet inte vad felet är.

Vi finner det intressant att se att båda lärarna och deras elever betonar vikten av rättning. Vi kan misstänka att elevernas svar beror på att de är så vana vid sina lärares sätt att rätta att de inte ifrågasätter det. Som lärare har man stora möjligheter att påverka sina elever. Paul och Karin har arbetat med sina elever i flera år och deras sätt att undervisa har påverkat elevernas utveckling och säkert även deras åsikter i vad de ska lära sig och varför. Med andra lärare hade kanske elevernas åsikter varit annorlunda?

In document Språksyn och undervisning - Hur påverkas undervisningen och elevernas språkutveckling av lärarnas språksyn? (Page 30-33)