Att skapa självständiga individer

Det är lärarens uppgift att inspirera barnen och hjälpa dem att hitta det material som är på den utvecklingsnivå som barnet befinner sig på. Detta är något som de pedagoger som vi

intervjuade på montessoriförskolan såg som en stor del av sin yrkesroll. På

montessoriförskolan fanns en pojke, Viktor (4 år) som inte gjorde något under den tiden vi var där. Han gick mest omkring och tittade på vad alla de andra gjorde. När pedagogerna frågade honom om han ville göra något så sa han att han var trött. Viktor började på förskolan i augusti och har aldrig tidigare varit på en Montessoriförskola. Pedagogerna försökte locka in honom genom att fråga om de tillsammans skulle välja ett material men han var inte

intresserad. Efter ungefär halva passet gick en av pedagogerna, Mona än en gång fram till pojken för att få honom att arbeta. Det här sa Mona för att fånga hans intresse:

”Jag har hört att du är jättebra på att rita hemma, kan inte du visa mig här?”

Viktor började genast berätta om sina teckningar som han ritat hemma och pedagogen lyssnade. När han berättat färdigt frågade hon honom om han ville rita en teckning här som han kunde ta hem. Viktor sa att han ville rita en teckning som hans pappa skulle få. De gick tillsammans och hämtade papper och Viktor fick välja vilka färger han villa ha på pennorna. Han gick och satte sig på sin plats och satt och ritade nästan hela resterande tiden av

arbetsstunden. När Viktor var färdig med teckningen gick han och visade Mona och hon berömde honom och sa att han kunde ta en paus om han ville. Han gick och hämtade sin frukt och satte sig på sin plats igen. Teckningen stoppade Viktor i sitt fack.

Som man kan se i exemplet med Viktor så behövde han få inspiration för att börja arbeta med något. Det är detta som är lärarens roll, att inspirera barnen men inte tvinga dem till något. Barnen har en inre kraft att lära sig och läraren måste tro på barnet (Skjöld, Wennerström & Bröderman, Smeds 1999:16). Inom Montessoripedagogiken strävar man efter att barn ska bli självständiga individer. Läraren ska vara som en handledare och tro på barnets egen förmåga (Skjöld, Wennerström & Bröderman, Smeds 1999:16). Anna sa att det var hennes roll som pedagog att försöka stimulera och inspirera barnen så att de kommer igång i sitt arbete. Mona såg sig själv som en handledare som styrde in barnen och väckte deras nyfikenhet. De äldre barnen tog på eget initiativ fram ett material och började arbeta med det utan att pedagogerna behövde säga till dem och på detta sätt kunde vi se att dessa barn hade blivit självständiga. De yngre barnens intresse och nyfikenhet för materialen behövde däremot väckas med hjälp av pedagogernas engagemang. Oftast behövde barnen bara hjälp med att komma igång för att därefter på egen hand gå in i koncentration med sitt arbete. Pedagogernas roll är också att presentera nytt material för barnen och detta är något som sker kontinuerligt under

arbetspassen. När barnen väl har kommit igång med sitt arbete så observerar pedagogerna enbart barnen och går inte in och stör dem i arbetet. Hansson (1993:30) skriver om detta och menar precis som de pedagoger som vi observerade att när barnen själva hittat ett intresse i materialet ska läraren backa undan och låta barnet arbeta ostört. Flera av barnen satt och arbetade självständigt under hela den tid vi observerade utan att någon pedagog gick fram till dem och störde dem i deras arbete. Mona menade att detta var något som de gjorde för barnens skull och att de även om de inte var framme hos barnet fortfarande såg och dokumenterade barnets utveckling.

Inom Reggio Emilia arbetar man också med att väcka barnens nyfikenhet och intresse fast på ett annat sätt. Man uppmuntrar istället barnen till att hitta olika lösningar på problem. Detta

såg vi ett exempel på nästan direkt när vi kom till den Reggio Emilia inspirerade förskolan. När alla barnen kommit på morgonen var det dags för samling och då fick barnen sätta sig var de ville på golvet i en ring. Efter en stund blev Lisa 4 år lämnad på förskolan av sin pappa. Hon skulle precis sätta sig ner i ringen tillsammans med de andra barnen på samlingen när hon upptäckte att det inte fanns någon plats. Då frågade pedagogen Jenny alla barnen:

”Hur ska vi nu göra för att Lisa också ska få plats?” .

Jenny, pedagog till barnen vid samlingen

Ett av barnen kom då med förslaget att alla skulle flytta sig lite bakåt för att göra ringen större och då gjorde de det. Alla barnen backade tills det till sist fanns en plats till Lisa. Detta är ett grundläggande sätt för pedagogerna att arbeta i Reggio Emilia, att ställa frågor till barnen när de ställs inför olika problem och frågeställningar gör att barnen får tänka efter och hitta lösningar utan hjälp av pedagogerna (Gedin & Sjöblom, 1995:102-125). Detta är något som man kan se i Vygotskijs tankar om den proximala utvecklingzonen, där barnet kan nå en högre utveckling genom stöd från en mer erfaren person. Den vuxne ska utmana barnet genom att ge det utmaningar som är lite mer komplicerade än det barnet redan behärskar (Egidius, 2002:78-84). Det gäller för den vuxne att ställa frågor och väcka nyfikenhet hos barnet utan att ge färdiga lösningar precis som de gjorde på den Reggio Emilia inspirerade förskolan.

Ett annat exempel på detta arbetssätt är att man inom Reggio Emilia arbetar mycket med olika teman och projekt. När vi gjorde vår undersökning höll de på med ett vattentema på den Reggio Emilia inspirerade förskolan. Det var pedagogerna som hade bestämt tema men sedan var det barnens frågeställningar och funderingar som lett dem vidare i själva temaarbetet. Pramling och Asplund (2003:32-36) skriver om detta i sin bok och menar att pedagogerna sätter utgångspunkten för temat som barngruppen ska arbeta med och sedan är det barnens tankar och funderingar som styr och leder dem vidare på vilket sätt man ska arbeta med temat. Alla tre pedagogerna som vi intervjuade berättade att deras uppgift som pedagoger var att se till barnens intressen och sedan följa upp dem. Jessica berättade vidare att många av barnen börjat prata om fiskar när de introducerat vattentemat för dem och därför hade de börjat arbeta lite med det nu.

Det handlar om att få barnen att tänka efter. Vid ett tillfälle var det en flicka, Anna 4 år som kastade sand på en annan pojke. Detta såg pedagogen Malin och hon gick då fram till flickan, satte sig på huk bredvid henne och frågade med lugn röst:

”Varför får du inte lov att kasta sand på något av de andra barnen?”

Malin, förskollärare till Anna 4 år ”För att det inte är snällt och då blir han kanske ledsen”.

Annas svar till Malin

Som vi tidigare nämnt arbetar pedagogerna i Reggio Emilia med att ständigt ställa frågor till barnen när de ställs inför olika problem, istället för att bara ge dem färdiga svar eller

tillrättavisningar. På detta sätt får barnen själva en chans att tänka till(Gedin & Sjöblom, 1995:102-125). I detta fall försökte pedagogen få Anna att förstå och fundera ut varför hon inte fick kasta sand.