Sammanfattning och slutsatser

Som man kan se i vårt resultat och vår analys finns det många likheter, men också många skillnader i de båda arbetssätten. Den första skillnaden man kan ta upp är att

Montessoripedagogiken är en nedskriven metod medan Reggio Emilia är en filosofi som inte är nedskriven. Loris Malaguzzi trodde inte på att stänga in tankar i en text och därmed skapa en metodik utan han vill se det som ständiga reflektioner (Gedin & Sjöblom, 1995:100-101). Maria Montessoris tankar och metoder är nedskrivna både av henne och andra och man använder sig idag av samma inlärningsmetoder som Montessori gjorde när hon började arbeta med de utvecklingsstörda barnen i Italien.

Inom lärarrollen finns det också likheter och skillnader i de båda filosofierna. Läraren har i båda en passiv roll där barnet står i centrum. Läraren ska vara som en ledare som hjälper barnet att själv skaffa sig kunskap. Det gäller att stötta och inspirera barnen och göra barnen till självständiga individer. I intervjuerna och observationerna kunde vi se att pedagogerna var noga med att möta och se varje barn. Alla pedagogerna var i intervjuerna överens om att varje barn är en egen individ och ska behandlas därefter. Varje barn behöver uppmärksammas för att de ska känna sig trygga. Ett exempel på detta är att man både på Montessoriförskolan och på Reggio Emiliaförskolan mötte barnen vid dörren när de kom på morgonen. I samlingarna bekräftade man alla barnen med ett upprop eller en namnsång. Inom Reggio Emilia är pedagogen en medforskare som är med hela vägen och vid behov leder barnet till målet. I Montessoripedagogiken är pedagogen med i början och presenterar materialet och sedan backar de och låter barnet arbeta själv. Pedagogen väntar sedan till barnet kommer tillbaka och vill prova ett nytt material. Barnen får arbeta med samma material hur länge de vill. Inom

Reggio Emilia kan projektens längd variera efter barnens intresse. Pedagogerna bestämmer ett tema och sedan är det barnens intresse som gör att det grenar ut i olika forskningsområden.

Det är alltså barnets vilja att lära sig som ligger i fokus i de båda pedagogiska filosofierna. Inom Montessoripedagogiken utgår man från barnets intresse genom att barnet får välja material och sedan presenterar pedagogen det. Inom Reggio Emilia väljer pedagogerna tema efter barnens intresse. De lyssnar till barnens intressen och ser sedan om de kan skapa ett tema av det. På den förskolan vi var på hade hela förskolan samma tema och det handlade om vatten. Temat såg väldigt olika ut på de olika avdelningar då de hade grenat ut i vad barnen var intresserade av. Alla pedagoger fick frågan om vad de gjorde med barn som inte ville vara med och vi fick nästan samma svar från alla. Alla var överens om att man inte ska tvinga något barn. I Reggio Emilia får barnet innan de börjar med aktiviteten välja om de vill medverka. Vill barnet inte vara med får de antingen vara med i en annan grupp eller observera. Pedagogerna försöker alltid locka in barnet på något sätt och enligt Malin så är barn alltid extra intresserade av något och det gäller att hitta vad just detta barn tycker bäst om att göra. På Montessoriförskolan fanns där en pojke som inte hade arbetat med någonting under arbetsstunderna. Han hade gått på förskolan i nästan tre månader. Då vi var där lyckades Mona locka honom till att rita en teckning och detta var enligt henne ett stort steg i rätt riktning. Pojken har tidigare bara observerat så detta steg till att själv göra något var enormt.

Miljön på förskolorna vi gjorde vår studie på såg väldigt olika ut. Det som de hade

gemensamt var att inredningen var i barnens storlek. Möbler, tavlor och hyllor var på en nivå där barnen kunde se och nå sakerna utan att behövs ta hjälp från en vuxen. Enligt pedagogerna på Montessoriförskolan var detta en självklarhet för att barnen ska bli självständiga individer. Mona menade att om barnet inte själv kunde sätta sig på sin plats eller gå på toaletten hur skulle det då kunna känna sig självständigt. Malin påpekade att de olika stationerna i rummet skulle vara utformade så att barnen kunde se vad man ska göra där. Detta ska man kunna se på sakerna som finns där. Att allt ska vara vackert och inspirerande att titta på är något som båda förskolorna anser viktigt. På Montessoriförskolan har man inrett så att materialet är i fokus då detta är färgglatt och trevligt att titta på. På Reggio Emilia förskolan har man dekorerat väggar och hyllor med barnens alster. Skillnaden här är väldigt stor då de flesta Montessoriförskolor har en tendens att likna varandra i inredningen eftersom materialet är detsamma. På en Reggio

vecka eftersom man efterhand byter ut barnens teckningar mot nya. Piazzan och ateljén är två rum som är centrala i Reggio Emilia. I Piazzan är det meningen att människor ska mötas. I ateljén får barnen ge uttryck för sina olika kreativa sidor. Den förskolan vi gjorde vår studie på hade ingen piazza utan en entré som kunde likna ett torg. Det här rummet användes inte så mycket som en mötesplats utan mer som en utställningshall där man kunde visa upp vad man gjort. På Montessoriförskolan hade man inget av dessa rum. Istället hade de ett dockrum och ett djurrum där barnen kan mötas i leken. Deras huvudrum är också anpassat så att barn ska kunna arbeta självständigt vid ett bord likväl som i grupp på en matta. Rummet ska vara anpassat så att alla barnens behov tillfredställs. Båda filosofierna har en miljö som är anpassad efter barnen där de ska finnas möjlighet för barnen att utvecklas på egen hand.

Slutsatsen vi har dragit från vår undersökning är att trots att vi har studerat två förskolor med olika pedagogiska inriktningar så hittade vi ändå fler likheter än skillnader. Grundtanken att följa barnet och låta det visa vägen visade sig tydligt i de båda verksamheterna. Lpfö98 ( Utvecklingsdepartementet, 1998) skriver att varje barn är unikt och man ska se till deras enskilda behov. På detta sätt arbetade båda förskolorna som vi gjorde vår undersökning på. De såg varje barn som en egen individ och arbetade också därefter. Båda förskolorna var enligt oss en plats där barnen kunde erövra nya kunskaper på ett roligt och meningsfullt sätt. Barnen fick utvecklas i sin egen takt och den förberedda miljön gjorde att de kunde erövra nya kunskaper med sin egen vilja och sitt eget intresse som drivande faktor.