Att stanna kvar

I detta tredje och avslutande resultatkapitel kommer jag att försöka besvara samt föra en analys kring min tredje frågeställning - Vad kan få respondenterna att vilja stanna i Dalarna? Trots en värld som är allt mer globaliserad och där allt fler unga verkar vilja flytta i jakten på arbete och studier (MUCF, 2015), verkar det ändå vara något som håller vissa av dem kvar. Mina fem respondenter anger liknande anledningar till att de väljer att stanna, skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka till Dalarna eller saknar Dalarna: familj och vänner. Tyngdpunkten verkar ligga vid trygghet och där har familjen och vännerna en viktig roll. När jag frågar mina respondenter om vilka nackdelar de ser med att flytta till en ny stad nämner alla ensamheten som den största nackdelen.

31 ”Vad skulle du säga är de största nackdelarna med att flytta till en annan ort då?

- Att inte ha familj och vänner nära. Och så skulle det väl kanske bli ganska ensamt tror jag. Man känner sig trygg med att man hittar här liksom.” (IP 5)

Enligt respondenten är familj, vänner och ensamhet något som påverkar dennes beslut om att röra på sig eller inte. Att flytta från sin hemort innebär att skiljas från sin familj och sina vänner, vilket jag tolkar är en trygghet hos mina respondenter. Respondenterna upplever att de när de skiljs från denna trygghet kommer känna en större ensamhet. Det verkar även råda en generell åsikt om att Dalarna är något man håller fast vid – en gång dalkulla alltid dalkulla så att säga. Mina respondenter uttrycker starka känslor kring att alltid behålla sin länk till Dalarna, trots att de inte bor kvar. Som Hinton (2003) beskriver används kategorisering även som ett sätt att stärka sig själv och sin sociala identitet, genom att personen höjer sig egen grupp jämfört med andra. Att komma från Dalarna och vara stolt över det kan ses som en kategorisering för att höja sin egen sociala identitet, att det är något positivt att vara dalkulla. En tolkning är att det råder en viss kultur i Dalarna som genom socialisationen starkt

införlivats i respondenterna. Vidare tolkar jag att vara uppväxt i Dalarna spelar en viktig roll i identitetsprocessen och därför också blir en viktig del av identiteten för mina respondenter. Att kunna identifiera sig som dalkulla och behålla sin koppling till Dalarna tolkar jag vara en viktig trygghetsfaktor i ett samhälle där individualiseringen blir högre och du förväntas ansvara för ditt eget liv och dess konsekvenser.

”Om du skulle flytta härifrån, skulle det vara viktigt för dig att behålla en koppling till Dalarna? - Ja, det är väldigt viktigt, jag tycker att Dalarna är… alltså det är bästa länet i Sverige, tycker jag. Så det skulle vara väldigt viktigt, Dalarna har… alltså det betyder mycket och just för att det är så mycket härliga människor och nära till natur och ändå så ett bra… alltså ett bra län att växa upp i.” (IP 5)

Som respondenten ovan uttrycker verkar det finnas en gemenskap och ett arv som hänger samman med Dalarna och som för min respondent verkar vara viktigt att inte förlora i livet. Jag tolkar att det finns en stark socialisation i Dalarna med tydliga mönster kring beteende, normer och värderingar som de unga kvinnorna införlivat. Socialisation handlar om att införliva ett samhälles normer, värderingar, moralföreställningar, normer och förväntningar kring kön och dylikt (Berger & Luckmann, 1979), och jag tolkar att mina respondenter som är uppväxta i Dalarna har införlivat en väldigt stark koppling till sitt egna län.

En rimlig analys är att detta fenomen är betydande att införliva i en diskussion kring hur vi får unga kvinnor att stanna i Dalarna. Kopplingen till sitt hemlän är uppenbart stark hos de

32 kvinnor jag intervjuat, och finns med som en motpol till viljan att ta sig iväg och uppleva något annat. För dessa fem unga kvinnor är det kanske inte rimligt att tänka att de ska stanna i Dalarna, utan de ska motiveras att flytta tillbaka i framtiden för att skapa en familj och en fast punkt i Dalarna. Att skapa en attraktiv arbetsmarknad med goda utbildningsmöjligheter blir viktiga beståndsdelar i att motivera unga att återvända till sitt hemlän, tillsammans med deras egna känslor kring trygghet och deras kärlek till Dalarna. Att fortsätta att bygga ett starkt och positivt arv kring att ha Dalarna som hemlän – vara dalkulla eller mas – tolkar jag vara av vikt för mina respondenter för att de en dag ska vilja återvända till Dalarna igen.

”Kan du berätta lite mer om hur du tänker med att återvända till Dalarna om du någon gång

flyttar härifrån?

- Ja det känns väl mer som ett självklart alternativ att man vill att ens barn ska växa upp på samma ställe som en själv för att man vet att man har bra minnen härifrån. Dåliga såklart också men man vill ju såklart att barnen ska uppleva det positiva och gemenskapen som sagt. Och hockeyn. Och liksom familjen och sånt. För oftast så har man ju sin egen familj här. Och för att de ska få vara så nära sin släkt som möjligt.” (IP 4).

Som citatet illustrerar finns det starka känslor och kopplingar till Dalarna hos min respondent och precis som jag resonerar kring ovan tolkar jag det vara en av de viktigaste faktorerna som kan locka dessa unga kvinnor tillbaka till Dalarna – tillbaka hem. Jag vill även väva in

Hirdmans (1988) teori kring genuskontraktet i denna diskussion. Hirdman (1988) skriver ärvs genuskontrakt ofta från generation till generation, vilket bidrar till att genuskontrakten

bibehålls. Jag tolkar att genuskontrakten även kan vara en bidragande faktor till att mina respondenter verkar uppleva en trygghet och en stark koppling till Dalarna. De har ärvt det genuskontrakt som finns på den plats i Dalarna de är uppväxta i, och en flytt till en ort med ett annat genuskontrakt innebär rimligen en omställning och en ökad otrygghet eftersom de inte längre vet vad som förväntas av dem som kvinnor i olika situationer. Dalarna blir då inte bara hemma, det blir också en plats där de känner trygghet eftersom de är familjära med rådande genuskontrakt och vad som förväntas av dem.

33