Tänk ett klipplandskap i mörker. Om man vill sprida ljus över lanskapet finns ett oändligt antal platser där man kan placera en strålkastare, Men oavsett från vilken vinkel eller höjd man låter ljuset falla, kommer en stor del av land- skapets yta alltid att befinna sig i mörker, Varje upplyst klippsida eller dalgång kommer att omgärdas av skuggor och dunkel, som i konstrast mot ljuset ter sig ännu mer ogenomträngligt än nyss (Martinsson, 2003, s. 169).
Att tolka något betyder att se något som något och därefter lägga in sin egen förklaring av vad det är som visar sig i texten. Författaren eller läsaren gör detta för att öka förståelsen av vad det är som visar sig i det skrivna. Genom att sätta fokus på ett speciellt område visas olika sidor av problemet. Hermeneutikens uppgift är således att sprida ljus över ett specifikt forskningsområde och förkla- ra det som visar sig för den som skall göra tolkningen. ”Hermeneutikens upgift [sic!] är att klargöra detta förståelsens under, som inte är någon själarnas hem- lighetsfulla kommunion utan ett deltagande i gemensam mening” (Gadamer, 1997, s. 138). Den hermeneutiska ansatsen innebär att tolka, beskriva och förstå något och kan också översättas som konsten eller läran att förstå (Alvesson och Sköldberg, 1994; Schuback, 2006):
Som ett förflutet ger sig det redan tänkta, sagda, förstådda till känna som nå- got främmande i det bekanta. Det är detta främlingskap i det bekanta som i sin tur möjliggör en tänkande tolkning och förståelse, inte omvänt. När det främmande i det bekanta tas på allvar uppstår en suspension eller cesur, ett ögonblick där ett visst icke-vetande träder i kraft, ordlöst och tyst, i en öp- penhet – som när vi ser något för första gången (Schuback, 2006 s. 9).
Forskaren kommer aldrig utan egna erfarenheter in i en forskningsprocess, det finns alltid en förförståelse som påverkar analysen av materialet. Det finns även hos varje läsare en förförståelse som inte kan negligeras och denna förförståelse ger läsaren en aning om vad texten inbegriper. Vid tolkningen eller läsandet av en text penetreras innehållet och textens mening visar sig och förståelse upp- står:
A person who is trying to understand a text is always projecting. He projects a meaning for the text as a whole as soon as some initial meaning emerges in the text. Again, the initial meaning emerges only because he is reading the text with particular expectations in regard to a certain meaning. Working out this fore-projection, which is constantly revised in terms of what emerges as he penetrates into the meaning, is understanding what is there (Gadamer, 1989/1959, p. 269).
Tolkningen börjar oftast med en förförståelse som senare byts ut mot en mer passande tolkning. I läsandet av text uppkommer rivaliserande tolkningar (Ga- damer, 1989/1959). Tolkaren distraheras från början av sin egen förförståelse och det stör till en början den inledande tolkningen. När den slutliga tolkningen gjorts har dock en ny förståelse för texten uppstått. ”This constant process of new projection constitutes the movement of understanding an interpretation” (Gadamer, 1989/1959, p. 269)
Det skiljer sig mellan olika skolor inom hermeneutiken hur tolkningen ska ske och om tolkningen ska ge en förståelse och förståelse allena, eller om det bör läggas till element av förklaring. Den tolkning som Schleiermacher företräder vill avstå från förklaringar och lämna den helt till läsaren som själv tolkar och förstår texten. Men med den tolkning av hermeneutiken som har Paul Ricoeur som frontfigur, går det inte att undkomma förklaringen. Enligt denna inriktning går det inte att begränsa tolkningsprocessen till endast förståelsen utan metoden måste genomgå en förvandling och också bli till en förklaring för läsaren. Vi undgår helt enkelt inte förklaringen då den ligger immanent i tolkningen (Schu- back, 2006):
Grundförutsättningen för det hermeneutiska tänkandet är anspråket på att förstå varat utifrån livet och inte tvärtom. Livet är process, tillblivelse, och i denna bemärkelse ”bildning”. Som process, tillblivelse och bildning kräver li- vet en översättning av idén om ”originalet”, om förebilden och urbilden, av själva idén om paradigm (Schuback, 2006 s. 22).
I Schleiermachers och Diltheys syn på hermeneutiken skall texten tolkas till en förståelse men förklaringen av det immanenta innehållet ska läsaren göra. Läsa- ren ska kunna förstå författaren så bra att det vore som att författaren själv hade läst texten och lagt in förståelsen i den. Läsaren ska kunna tolka författa- rens intentioner med texten och uppleva författarens känslor vid den tidpunkt då denna skrev texten. Gadamers uppfattning om tolkningen är att den skall koncentreras till texten och inte till författaren. När läsaren tolkar texten smäl- ter horisonterna samman i vad Gadamer kallar en horistonsammansmältning då de
två förståelsehoristonerna utvecklas till en ny förståelse (Gadamer, 1989/1959; Kristensson Uggla, 2004):
Genom tolkningsbegreppets förvandlingsnummer i vår tid har fokus för hermeneutiken förskjutits från ‟‟författaren bakom texten‟‟ till ‟‟världen fram- för texten‟‟ (Kristensson Uggla, 2004 s. 33).
Tolkningsakten att utröna innebörden i ”världen framför texten” erkänner att hermeneutiken har en kapacitet att i texten bilda förståelse. Det är läsaren, eller i mitt fall forskaren, som ur texten ska frambringa, både förståelse och förklar- ing. Läsaren tolkar texten genom premisserna att det finns en mening, en för- ståelse av de utsagor som görs i texten, och den blir då en del av den verklighet som texten undersöker. Läsaren är inte bara åskådare till verkligheten, hon ock- så indragen i verkligheten. Genom att tolka texten så nära informantens utsagor som möjligt återuppväcks de känslor och formuleringar som informanten ger uttryck för i sina intervjusvar. Texten får återigen liv genom den nära tolkning som görs av den. För att bilda den förståelse som behövs för att kunna göra detta tolkas den skrivna texten genom det som i hermeneutiken har kommit att bli synonymt med en cirkel. Den tänkta cirkeln visar tolkningsförfarandet där delarna tolkas mot helheten och helheten tolkas mot delarna. Tolkningen blir då cirkulär och fortsätter fram till dess läsaren upplever att en trovärdig tolk- ning uppnåtts.
För att visa hela tolkningsprocessen och fördjupningen i den är en cirkel inte bra nog som metafor och räcker inte som tolkningsinstrument. För att åskåd- liggöra fördjupningen är en spiral en bättre liknelse. Genom att spränga cirkeln och införa en spiralformad tolkningskedja fås ett bättre och djupare tolknings- förfarande (Kristensson Uggla, 2004 s. 33). Den cirkelrörelse som finns även i ett spiralformat tolkningsförfarande motiverar till ytterligare tolkning samt till en djupare förståelse av den text som ligger framför läsaren. Genom detta ser man att det finns en förbindelse mellan förståelsens lyssnande och förklaringens kritiska misstänksamhet som inte går att komma från då spiralens rörelse är fördjupande. Det går genom spiralen att nå en djupare förståelse av den text som ligger framför läsaren men för att det ska nå ytterligare djup bör en förklar- ing läggas till tolkningen. Om så sker, kommer läsaren att på en gång få del av det författaren har för avsikt att förmedla i texten, men å andra sidan kan läsa- ren själv givetvis lägga till sin egen tolkning till den tolkning som redan gjorts. Det är just den förbindelsen som är innebörden i tolkningen, att kunna ge läsa- ren en förklaring till texten, även då det är en subjektiv förklaring. ”Tolkning och förklaring inryms i samma hermeneutiska korg” (Skott, 2004 s.44) och att tolka är således att förstå, men också att förklara. Förklaringen och förståelsen
blir då sammanflätade och inte alls oförenliga, som i Diltheys och Schleierma- chers utläggningar. Tolkningen av verkligheten framträder i det sammanhang som är förmedlat till oss, där människan frågar efter varats mening. Människan blir således själv indragen i tolkningens spiral genom att förförståelsen är en nödvändig förutsättning för förståelsen. Vid förståelse uppstår då den horisont- sammansmältning som tidigare beskrivits. Gadamer beskriver horisontsamman- smältningen, och menar att detta är när verkets eller intervjupersonens förståel- sehorisont smälter samman med den horisont som är betraktarens, och förstå- else uppstår mellan parterna (Kristensson Uggla, 2004; Selander, 2004; Ricoeur, 1993; Ödman, 2005):
Vidare kan talet om ”världen framför texten” bidra till att korrigera en tidiga- re fokusering på ett isolerat subjekt och i stället lyfta fram hela den värld som människan redan är indragen och delaktig i (Kristensson Uggla, 2004 s. 34). Den pendlande rörelse som beskrivs längre fram i figur 139 sker oftare än vad figuren egentligen visar. Pendlandet fram och tillbaka mellan del och helhet sker under den tid som tolkningen pågår. Till denna del av hermeneutiken kommer jag att ansluta mig i tolkningen av mitt material. Min ambition är att tolka men också förklara de intervjusvar som genuspedagogerna gett för den här studien. Inom hermeneutiken finns insikten om vår begränsning vad gäller full tillgång till förståelse på grund av skiftande förståelsehorisonter, men samtidigt fungerar det som den drivande kraften (Bengtsson, 1999):
Hermeneutiken eftersträvar därför som metod att göra sakerna full rättvisa, men det kan endast ske på radikalt nya villkor. De nya villkoren medger vis- serligen inte en slutgiltig upplysning, men de innebär likväl en saklig orienter- ing eller odogmatisk utläggning som utifrån vår världsliga förförståelse be- mödar sig om att lyssna till sakerna, låter vår förförståelse konfronterad med den, är beredd att förändra förförståelsen på grund av dem osv. (Bengtsson, 1999, s.15).
Hermeneutiska spiralen som en falsifikationsmodell
Det tolkande subjektet har en förförståelse och en förutfattad mening med sig utifrån sina tidigare erfarenheter. För att rättvist kunna tolka situationen som studeras och för att pröva processen måste det forskande subjektet leta efter konkurrerande tolkningar för att hitta just den tolkning som är den mest plau- sibla. Enligt Ricoeur går det att förbinda objektiva förklaringar och hermeneu-
tiska tolkningsmetoder. I och med att vi förklarar drar vi in tolkningen i vår egen situation. Han kallar det för distanseringens produktiva funktion. Enligt honom ska vi förklara mer för att förstå bättre (Ricoeur, 2005). De goda för- klaringarna ger djupare förståelse åt tolkningen. Kombinationen av förklaring och förståelse kallar Ricoeur för kritisk hermeneutik (Kemp, 2005).
Tolkningsprocessen kan liksom på Poppers vis iscensättas av flera konkurre- rande tolkningar, eller i Poppers fall tester (Falk, 2004; Ödman, 2004). Popper hävdar att en tolkning är giltig fram till det ögonblick då den kan falsifieras. Innan falsifieringen inträder pågår testningar av teorin. Jag vill göra en jämförel- se mellan Poppers teori om falsifieringen och hermeneutikens tolkningsspiral. Tolkningen av en text är ett pågående arbete, forskaren gör först en tolkning av texten, men den tolkningen avslutar inte arbetet, utan fortsätter med nya tolk- ningar (nya testningar) fram till dess att tolkningen kan verifieras på ett trovär- digt sätt. Den absoluta sanningen kan vi dock inte nå, hävdar Popper (1989/1963). Resultatet blir en subjektiv tolkning utifrån de premisser som finns presenterade för forskaren:
The status of truth in the objective sense, as correspondence to the facts, and its role as a regulative principle, may be compared to that of a mountain peak usually wrapped in clouds. A climber may not merely have difficulties in get- ting there – he may not know when he gets there, because he may be unable to distinguish, in the clouds, between the main summit and a subsidiary peak (Popper, 1989/1963, p. 226).
Vi lär oss inte genom de misstag vi gör utan genom att konstatera vilka misstag vi har gjort under tolkningsprocessen (Lübcke, 1993; Miller, 1997). När tolk- ningsspiralen är i rörelse fördjupar och förfinar vi vår tolkning. Då fungerar spiralen på det sättet som även Popper avsåg med falsifieringen, nämligen att komma fram till det rimligaste svaret. En utsaga påvisas som falsk genom att den motbevisas av en annan utsaga (Lübcke, 1993). Därmed blir den kritiska hermeneutiken falsifierbar genom tolkningsspiralen och tolkningen kan verifie- ras istället för att falsifieras. Den hermeneutiska spiralen som är utformad efter både Ricoeurs och Poppers tankar om vetenskaplig framväxt ger en verifiering av den gjorda tolkningen.
Spiralens fördjupande förståelse fungerar även som en typ av falsifikationsmo- dell som visas nedan i figur 1.40 Spiralen med sitt fördjupande perspektiv manar oss att tolka igen och igen för att därmed hitta den mest trovärdiga interpreta- tionen av texten (Kemp, 2005).
Figur 1
Spiralen verkar på det sätt att den fördjupar förståelsen för det som genuspeda- gogen berättar att den gör och varför den gör som den gör men också hur den gör för att komma fram till resultat.