A-kursen i historia.
Delfråga 7.Kamali menar att de två historieböckerna tar upp för lite om
Perserriket. Vad är din åsikt och hur brukar du göra i din planering och
undervisning vad gäller Perserriket?
Lärare A
påpekar att de har 86 endast timmar på sig för A-kursen. A gör ganska lite av Perserriket, men vid perserkrigen under antiken så tar A alltid upp varför man alltid har läst om de här perserkrigen. Orsaken är att kursplanen skrevs på mitten av 1800-talet och att det egentligen handlar om 1800-talets krig mot turkarna. Det är egentligen ”de tappra grekernas frigörelse” från det Osmanska riket som beskrivs i historieskrivningen av Perserkrigen. Man vill göra ett hot utav Mindre Asien. Man borde undersöka mer kring detta.Lärare B
håller med att de tar upp det alldeles för lite. B gör nog inte så jättemycket kring Perserriket.Lärare C
håller definitivt med om att böckerna tar upp för lite om Perserriket.Benämningen perserkrigen är ett ganska tydligt ställningstagande för vem som är vi och vem som är de. A-kursen går ut på att förklara på något sätt hur vi hamnade här och föreställningen om gott och ont och Perserrikets Zarathustras monoteistiska religion pekar mot vår nutid. C tar upp Perserriket på en lektion och eleverna brukar få ut en text om Perserriket som C skrivit själv utifrån vad som står i NE och andra böcker. Det är ganska lätt och kul att ta reda på, men varför ska C göra det, när det finns en lärobok som man betalt mycket pengar för?
Lärare D
kommer inte in alls på Perserriket, eftersom D:s historieundervisning i detalj börjar på 1500-talet. D:s gymnasieskola har delat upp historien i fem moment, varav fyra är obligatoriska. D har valt bort historia före 1500 eftersom D anser att man på grundskolan läst så mycket grekisk och romersk historia och att man ofta läst om Mellanöstern ochgå igenom den ordentligt. Tiden före har D mer som en slags referensbas i andra sammanhang. Perserriket kan komma upp i och med Iran-Irak idag.
Delfråga 8.Kamali menar att historieböckerna lyfter fram Greklands kultur
som något unikt och särskiljt från ”flodkulturerna” och att Grekland är den
”västerländska” eller ”europeiska” civilisationens vagga vad gäller filosofi,
vetenskap, arkitektur, konst, rättssystem. Vad är din åsikt i detta och vad lär du
ut till eleverna?
Lärare A
säger att vad det verkligen handlar om A är konflikter under 1800-talet som har slagit igenom i alla historiekursplaner. Man har haft intresse av att inte lyfta fram andra civilisationer mer än som turistkuriosa. A är ganska förtjust i Grekland eftersom A har svenska också. I litteraturhistorien kommer grekerna hela tiden tillbaka. Det är ett kulturarv, något vi kan kalla för en kanon för gymnasiet i litteraturhistoria och som allt bygger på. A kallar inte Aten för någon demokrati. Men den grekiska kulturen är något unikt eftersom så mycket i vår fortsatta kulturhistoria bygger på Grekland. Om man ska ha någon nytta eller glädje av att läsa poesi genom århundraden så måste man kunna koderna, blinkningarna till Grekland. Eleverna tycker också det är väldigt roligt att till exempel känna igen Narcissus.Lärare B
lär ut till eleverna att inget uppkommer i ett vakuum. B jobbar rätt så mycket med att grekerna har hämtat från andra delar av världen och blivit en sammansmältning när de expanderat. Att boken kallar det ”civilisationens vagga” det är för att man traditionellt undervisat så. Och det finns ju en del saker, men samtidigt fick de influenser av andrakulturer. Men de kanske gjorde någonting mer utav det sen efteråt. Och det får man ju ändå ta upp.
Lärare C
tycker ”vagga” är ett bisarrt begrepp. ”Civilisationens vagga” är ett extremt imperialistiskt uttryck. C försöker undvika sådant. C tar förmodligen upp Grekland lite mer än Perserriket, men försöker göra det av samma orsak som Perserriket. Att inte framställaGrekland som något bättre än Perserriket eller att framställa det som extremt viktigt för våran ”civilisation”. C hoppas att C aldrig sagt att det skulle vara något väldigt unikt med Grekland.
Men allmänbildning om att vissa begrepp som demokrati kommer därifrån bör eleverna få med sig. Grekland en intressant historisk epok, det tycker också eleverna. De ser mycket av vårt samhälle i Grekland. Det historieintresset måste man på något sätt odla. Samtidigt
funderar C om hur mycket man kan undervisa om Grekland utan att ställa det mot Perserriket. Det beror på vad man undervisar om Perserriket. C försöker hålla någon slags balans för att det ska bli hållbart på något vis, att det inte är någon slags etnisk bakgrund i urvalet man gör. Historikerna som skrivit ner det som vi grundar läroböckerna på var ju i de allra flesta fall greker. Och en källkritisk hållning till det brukar väl C förmedla. Att de enda källorna till perserkrigen är grekiska, något vi aldrig skulle godta om ett krig idag. Men här undervisar man på ensidiga källor. De persiska källorna finns om man letar efter dem. Åtminstone synen på kriget som fanns i Persien. Man får inte ta allt vad grekerna säger för sanning. Till exempel att det var de civiliserade grekerna och sedan barbarer.
Lärare D
rabblar inte Greklands kultur utan tar upp värden som modernare historia lyft fram från grekerna. Demokrati, arkitektur, naturvetenskap och vetenskapstron till exempel. I det sammanhanget framkommer också att grekernas kultur blandades med arabisk kultur och att det var via den arabiska kulturen som européerna överhuvudtaget fick kontakt med det grekiska arvet, via universitetet i Cordoba och det moriska riket i Spanien. Lärare D lyfter inte fram grekerna som västerländska kulturens vagga så mycket. Vissa begrepp som kommer därifrån blir det som sagt.Delfråga 9.Använder du uttrycken ”Västerlandet”, ”Väst”, ”västerländsk”,
”Orienten” i din undervisning?
Lärare A
gör det knappast. A har aldrig varit någon större USA-vän. A har absolut aldrig använt ”Väst” som något slags vi. Däremot gör A det med Europa, som är vår världsdel. ”Orienten” har A säkert använt och börjar direkt ställa sig frågor om vad ”Orienten” och ”Occidenten” är för något. A kommer fram till att det är ett väldigt tveksamt begrepp och tror inte att eleverna har någon aning om vad ”Orienten” egentligen är. A försöker själv fundera kring vad ”Orienten” är och säger att det väl knappast är så långt västerut som i Afghanistan utan att man kanske får ta sig till Indien eller Kina eller någonting... A tycker det är otroligt svårt vad det är. Är det Arabvärlden? A tycker det är ett väldigt grumligt och tror inte att Aanvänder det. Då påpekar intervjuaren att A faktiskt sagt tidigare att A använt uttrycket
”Orienten” och undrar samtidigt vad A har syftat på när A har använt det.
Lärare A vet inte. Någonting österut, småskrattar A. Eller möjligen sydost.
Lärare B
använder ”Väst”, ”Öst”, ”Västeuropa”. ”Västeuropa” använder B en hel del faktiskt. När B säger ”Väst” pratar B om Västeuropa rent geografiskt. ”Öst” och”österländskt” också rent geografiskt. Men visst sammanfaller det med vissa kulturer, men inte att begreppet som Kamali menar innehåller något värderande, värdeladdat, något positivt eller negativt. Det är bara benämningar. Vad ska man annars kalla det för?
Lärare C
använder begreppet ”Västeuropa” och förmodligen ”västerländsk” också. ”Orienten” har C aldrig använt. C hoppas att C inte bara slänger ut uttrycket utan att det vid varje tillfälle ska framgå vad som är skillnaden mellan till exempel Väst- och Östeuropa. Det är i alla fall C:s ambition. C tror att det är just det Kamali är ute efter, att om du använder termen ”Västeuropa” så ska du säga vad som skiljer ”Västeuropa” från något annat. C använder ofta ”Västeuropa” som någonting väldigt negativt. Men det är ändå ett centralt begrepp.Vad gäller begreppet ”Väst” så tror C att det används på samma sätt som vissa
”västerlänningar” använder begreppet ”Orienten”. Människor i andra delar av världen använder begreppet ”Väst” om människor som bor i Västeuropa och Amerika på ett väldigt negativt sätt. ”Väst” är en extremt heterogen kultur som säkerligen har mer skillnader inom sig än gentemot någonting som skulle kunna karaktäriseras som österländskt om det nu finns något sådant. Varje gång man använder det måste man sätta det i relation till något annat. Och i en sådan jämförelse tror C att det i fler fall än hälften är något negativt för det som kallas ”västerländskt”. Och det tycker C inte heller är bra. Är inte det ett väldigt paternalismiskt sätt att se på andra, att det skulle vara någon slags ”moderna goda vildar” och att ”österländska kulturen är mycket finare än den västerländska – de tänker ju på varann där borta.” Detta är inte heller sant menar C. Goda och onda människor finns överallt.
C erkänner att det absolut inte alltid framgår i C:s undervisning vad C menar med begreppen. Varje gång någon säger ”Väst” utan att tala om varför och när ingen frågar varför – då har eleverna uppfattat C:s användande av ordet ”Väst” som precis det som de tänker om ”Väst”.
Och risken är mycket stor att det är någonting som har med den tidigare nämnda hegemonin att göra. Alltså ”Väst” överlägset ”Öst”. C menar att varje gång C inte förklarar vad C menar så är det möjligt att den här hegemoniska tanken bara växer.
Lärare D
använder framförallt ”Västeuropa”. ”Västerlandet” använder D inte.”Västerländsk tradition” har D nog använt. Men för det mesta ”Västeuropa” och ibland USA. När D säger ”Västeuropa” tänker D framförallt på den utveckling av nationalstater som sker i ”Västeuropa” på 16-1700-talet. ”Västeuropa” som en maktbas kanske. Det är nationalstaten och den styrka som byggs upp där som utgör ”Västeuropas” styrka. D lyfter också fram upplysningen och spridningen av dess tankar kring religion och stat eller religion och vetenskap. En tradition som med immigrationen till USA sprider sig till den amerikanska kontinenten. ”Orienten” använder D inte. Inte som begrepp.