Analys och diskussionsdel
4. Förnekelse av social stereotypifiering och reproduktionen av den i utbildningssystemet
Lärare A
kan inte se att ett samhälle kan ha vissa gemensamma stereotypbildningar om andra samhällen, individer och grupper. A har inte upptäckt detta, A tror helt enkelt inte att det finns. A har uppenbarligen inte kommit i kontakt med Saids Orientalism och all annan litteratur där denna tes beläggs. A:s förnekelse av social stereotypifiering är ett tecken på att A själv är en del av problemet. Om man inte kan se det och vara medveten, då betyder det att man passivt och omedvetet tillåter reproduktionen av social stereotypifiering att fortgå. Man är en del av strukturen. För att använda feministisk teori så kan man jämföra det med hur alla män och kvinnor som inte aktivt bryter med de manliga maktstrukturerna själva är en del av maktstrukturen. Samma sak gäller ur ett etniskt perspektiv. Man måste som individ, grupp och samhälle inse att man går och bär på en massa gemensamma stereotypbildningar.Samtidigt kan A faktiskt se att det finns en hierarkisk indelning av grupper efter etnicitet och att det finns en historia bakom. A lyfter själv fram klimatlära och nationalism. Eller är det bara själva historien bakom som A håller med om finns? Kanske menar A att detta inte finns i det svenska samhället längre. Om så är fallet, så är det ett belägg till för att A inte är medveten om hur svenska samhället ser ut utifrån ett etniskt perspektiv. Skulle det dock vara så att A tror på att det finns hierarkier utifrån etnicitet i dagens Sverige så är det väl klarsynt, men det får konsekvensen att A:s tidigare åsikt om att det inte finns några samhälleliga
stereotypbildningar faller. För detta hänger ihop. Oavsett om det är på det ena eller andra viset så svarar A väldigt kort och bara delvis på frågan, vilket skulle kunna tyda på att A inte äger frågan. A har inte satt sig in i detta perspektiv. Att lärare A inte kan applicera begreppet
symboliskt våld i det här etniska avseendet är också ett tecken på att A inte äger frågan och inte kan se tillräckligt mycket ur ett etniskt perspektiv.
Eftersom A inte tror på den sociala stereotypiseringen är A stora tveksamhet till en reproduktion av den i utbildningssystemet inte oväntad. Om A skulle tro på en sådan stereotypifiering så är A ändå mycket skeptisk till att utbildningssystemet bidrar till
reproduktionen. Har Kamali en övertro på läroböcker och lärare som A säger? Möjligtvis kan man påstå att Kamali inte gjort någon undersökning på lärare utan bara på läroböcker och att
Kamali knyter för mycket tro till läroböckernas påverkan. Det är det denna uppsats försöker ta reda på. Utgör lärarna en motvikt till läroböckerna? Men A menar alltså att lärarna har väldigt lite påverkan och lyfter fram sin egen undersökning. Utbildningen, undervisningen,
läroböckerna, lärarna har ändå ingen betydelse eftersom hemmets historia styr. Och det stämmer säkert att hemmets historia är starkare än skolans. Men vad är orsaken till det? Kan det inte vara så att dagens undervisning och läroböcker inte känns relevanta för eleverna och det är därför man väljer hemmets historia? Och om det är så, borde man inte försöka göra historieundervisningen i skolan mer relevant? A:s svaga tro på undervisningen känns lite som en undanflykt, en förnekelse av problemet och ett sätt att inte behöva ta ansvar för att göra undervisningen relevant för dagens och framtidens elever. Det rimmar inte heller med A:s vilja att göra historien till ett emancipatoriskt projekt. En medvetenhet och aktivt agerande i historieundervisningen kring de samhälleliga stereotypifieringarna skulle verkligen kunna bli ett sådant projekt.
A:s förnekelse av ett vi i termer av svenskhet bland historielärarna är också ett tecken på att A är en del av strukturen som A inte själv ser. När A lyfter fram humanismen och ett
existentiellt perspektiv som A upplever sig dela med en nomadkvinna i Arabien låter det fint, men kanske aningen naivt i dagens segregerade värld. Och A ler själv när A säger det.
Lärare B
Att B inte vill tro att nästan ett helt samhälle kan ha vissa gemensamma stereotypifieringar om andra är att förneka Saids Orientalism och antyder att B inte är medveten om strukturell diskriminering. B tror nog att individen är fri från dessa strukturer och att B själv inte minst är fri från detta. B pekar på ett vinklat medieutbud som reproducerar stereotyperna, men svär sig själv fri från påverkan. Detta gäller någon annan, men inte B. Den här försvarspositionen antyder en omedvetenhet om hur kraftfulla dessa individuella och sociala stereotypifieringar är. Och omedvetenhet är tecken på att man är del av strukturen och därmed problemet.
Att peka på att tidpunkten spelar roll för hur stor konsensus är en god iakttagelse, men att de samhälleliga stereotypifieringarna skulle försvinna från vissa personer i vissa tider för att sedan komma tillbaka ibland är inte särskilt trovärdigt. Stereotypifieringen bärs hela tiden latent av individerna och samhället, men kan givetvis bli mer synlig och dominerande beroende på tidpunkt.
Lärare C
Lärare C är med på noterna inledningsvis och pratar om just identifiering genom andrafiering. Det antyder att C äger frågan, vilket man måste för att kunna agera i sin undervisning. C förnekar inte heller de sociala stereotypifieringarna. Men att C inte vill använda begreppet konsensus på grund av dess totala karaktär, utan istället vill använda ordet hegemoni
avpersonifierar problemet en aning. Konsensus är mellan människor, men hegemoni är något mer diffust och svårgreppbart. Vill C göra dagens människor oskyldiga till hur det ser ut? Det kan låta så, men snabbt därefter säger C att det är accepterat i det sociala sammanhanget att tänka enligt de samhälleliga stereotypifieringarna. C vacklar alltså i resonemangen, vilket antyder att C faktiskt inte äger frågan till fullo.
Men framförallt vill C nog peka på att det finns ett motstånd till hegemonin av de sociala stereotypifieringarna. En majoritet kämpar emot, men den opersonliga hegemonin är så stark att den kanske aldrig går att övervinna, menar C. C menar att C tillhör denna kämpande majoritet.
För det första är det inte troligt att en majoritet kämpar emot. Hegemonin eller strukturen av de sociala stereotypifieringarna bygger på en passiv majoritet som inte aktivt kan, vill eller orkar förändra. C har en alltför positiv bild av hur det ser ut och lägger skulden på den opersonliga hegemonin. Man kan till och med ana en förnekelse från C:s sida vad gäller de sociala stereotypifieringarna hos människor i Sverige. C säger nämligen att det finns något, men att det inte finns hos en majoritet av människor. Hade så varit fallet och hade dessa människor aktivt agerat i frågan så skulle en förändring ske. Men eftersom en förändring inte sker är det rimligt att tro att människorna antingen inte är medvetna, eller att de är medvetna men inte orkar eller vill.
För det andra så innebär de eurocentristiska inslagen i C:s undervisning och C:s vilja att bibehålla den svenska och europeiska historieskrivningen (att inte frångå ”den röda tråden”) att C inte är villig att förändra särskilt mycket. C:s hopp till det moderna utbildningssystemet faller ganska flackt eftersom C själv inte är särskilt benägen att ändra sin egen undervisning i någon större omfattning.
Lärare D
Att D tänker på att undvika individuell stereotypifiering i sitt yrkesutövande tyder på en medvetenhet om problemet. Att D inte alls betvivlar konsensus kring de sociala
stereotypifieringarna är också ett tecken på att D verkligen tänkt igenom detta. D menar att det finns en svenskhetskonsensus som är strukturell. D ger intrycket av att ha funderat mycket på detta även innan denna undersökning. D verkar äga frågan.
Att D får tänka efter innan D godtar påståendet om symboliskt våld tyder på att D inte funderat så mycket kring detta tidigare. Men D godtar ändå påståendet. Samma sak med påståendet om tillhandahållandet av maktmedel – efter ett visst resonerande godtar D det också. Vad D inte accepterar hos Kamali är påståendet inne i texten att lärarna generellt har en negativ syn på invandrarelever. Dock säger D efter eget resonemang att lärarna inte känner att de utövar makt men att de faktiskt gör det. D vill likt lärare B också dra in det civila samhället i reproduktionen, men till skillnad från B svär sig D inte fri riktigt på samma vis. D tror på den strukturella diskrimineringen. Det är en svensk historiekultur som legitimeras via utbildningssystemet. D påpekar att etniska perspektivet är bara några år gammalt på lärarutbildningen. D hoppas på att det är steg i rätt riktning för att förändra, därför för D är detta viktigt.
D trycker på att de inom historieämnet, inklusive D själv, är mycket dåliga på att veta hur man bemöter ett mångkulturellt klassrum. Påståendet visar att D verkligen vill ha en förändring. Och att D är väl medveten om Kenneth Nordgrens avhandling Vems är historien? samt att D efterlyser ännu mer undersökning utifrån elevers perspektiv kring vad som händer när andra etniska grupper möter en traditionell svensk historisk kanon, tyder på att D verkligen äger frågan och vill vara med i en förändring.
Det som skiljer D från de andra lärarna är att D inte är nöjd med att göra små korrigeringar i sin undervisning. D kan och vill inte riktigt försvara sin A-kurs på samma sätt som de andra tre lärarna. D vill verkligen att A-kursen ska totalförändras. Och att D har egna förslag tyder på att D inte bara pratar och försöker vara politisk korrekt. D:s förslag om en noga
framdiskuterad kärna utifrån värdegrundsfrågor, kombinerat med undervisning utifrån begrepp som till exempel emigration/immigration pekar definitivt åt ett håll där man lämnar
den traditionella eurocentriska undervisningen bakom sig och agerar mer utifrån ett globalt sammanhang.