Avgränsning av fraser och satser

Avgränsning av fraser och satser är inte alltid helt enkelt, något som läroboksförfattare verkar vara medvetna om:

Fraser

Det är inte så svårt att analysera satser så länge meningarna är enkla. Men meningar är oftast inte enkla skolboksexempel som Pelle ger Lisa en boll utan många fler ord samspelar. En ”Pelle ger Lisa en boll-mening” skulle lika gärna kunna se ut så här:

Vänsterbacken Pelle, världens sämste förlorare, passade skickligt Lisa i parallelltvåan en stenhård boll, under bortamatchen mot Östra gymnasiet. Om vi tar ut satsleden i Pelle och Lisa-meningen blir det lätt att man tänker såhär:

Vilket är det finita verbet? Svar: passade. Alltså är passade finit verb. Vem passade? Svar: Pelle. Alltså är Pelle subjekt.

Vad passade Pelle? Svar: en boll. Alltså är en boll direkt objekt Vem passade Pelle bollen? Svar: Lisa. Alltså är Lisa indirekt objekt. När passade han Lisa bollen? Svar: under bortamatchen. Alltså är under

bortamatchen adverbial.

Men vilka satsled tillhör de övriga orden? I en längre och mer komplicerad mening är det lättare att urskilja satsleden om man vet vad en fras är. Ofta består nämligen en satsled (sic!), till exempel subjekt eller objekt, inte bara av ett ord utan av en hel fras. Att kunna se fraserna inom en sats gör det därför lättare att analysera satser.

(FS, s. 290)

I exemplet understryker läroboksförfattarna att det är svårare att analysera mer komplicerade meningar än de som ofta används i skolböcker och vi menar därmed att läroboken synliggör svårigheterna i att avgränsa fraser och satser.

När materialet behandlar fraser och satser tenderar språkets hierarkiska karaktär att osynliggöras, vilket vidareutvecklas i kommande avsnitt (6.5.3). Vi menar dock att detta behöver poängteras redan nu eftersom osynliggörandet även kan vålla problem för eleverna när det kommer till avgränsning av fraser och satser.

I ett flertal läroböcker definieras fras, sats och mening i likhet med exemplet nedan:

fras - grupp av ord som bildar en enhet i en sats sats - består av subjektsled och predikatsled

mening - en sats eller flera som fogats samman, inleds med stor bokstav och avslutas med punkt, frågetecken eller utropstecken

(SI, s. 455)

Läroboksförfattarna verkar anta att eleverna har svårt att skilja fras, sats och mening från varandra eftersom detta explicit förklaras. Förklaringen riskerar däremot att förvirra mer

än att hjälpa, t.ex. eftersom frasen beskrivs som ”en enhet i en sats”. Här lyfter man inte att exempelvis bisatser, kan fungera som ”enheter i en sats”, om man med det åsyftar satsdelar. I och med att satslösning tycks vara förhållandevis centralt i läroböckerna kan vi anta att eleverna behöver förstå att bisatser liknar fraser på så sätt att de också kan fungera som satsdelar i en sats. Å andra sidan förväntas eleverna i huvudsak analysera förhållandevis enkla satser vid satslösning, d.v.s. t.ex. satser utan bisatser.

Vidare beskrivs frasen i materialet huvudsakligen som en enhet bestående av flera ord som på ett eller annat sätt ”hänger ihop” (SI, s. 463; FS, s. 290). Vid ett tillfälle fastslår materialet att frasen består av huvudord och ”ord som närmare beskriver huvudordet [...] bestämningar” (FS, s. 291; SB, s. 375). I en annan del av materialet påpekar man att fraser i sin tur också kan innehålla andra, mindre fraser (FS, s. 297) däremot poängterar man i andra delar att fraser även kan bestå av endast ett enskilt ord (SI, s. 461). Därtill fastslår materialet att fraser kan bestå av ord från en och samma eller olika ordklasser och att fraserna i sin tur bildar led i satser, t.ex. subjekt, objekt och predikat (SHE, s. 26).

Beskrivningarna av fraser är sammantaget svårbegripliga då de tenderar att vara vaga, röra sig mellan form och funktion samt på olika nivåer i satsen. Däremot ges det i det samlade materialet flera exempel på fraser av olika slag samt hur de kan fungera i en sats. Dessa i kombination med de föreslagna uppgifterna kan tänkas bidra till att eleverna utvecklar förståelse för vad en fras är och även hur fraser kan avgränsas från varandra.

Förhållandevis stort fokus riktas mot nominalfrasen. Nominalfrasen förklaras vara en fras där huvudordet är ett substantiv eller ett pronomen och man påtalar att frasen kan fungera som subjekt eller objekt i en sats (FS, s. 291; SB, s. 375). Nominalfrasen kan, enligt materialet, både bestå av huvudord och bestämningar (SHE, s. 27) eller ett ensamt huvudord (FS, s. 291). Man understryker även att bestämningarna kan se ut på olika sätt och bestå av olika saker, t.ex. vara framförställda, efterställda (SHE, s. 27) och bestå av exempelvis adjektivfraser eller bisatser. Därtill poängteras det att nominalfrasen, oavsett hur utbyggd den är, fungerar som en och samma satsdel i satsen (SB, s. 375–376).

Även gällande nominalfraser uttrycker materialet att det kan vara svårt att, i mer komplicerade satser, identifiera fraser:

Huvudord och bestämningar

I satsen Flickan leker finns inga bestämningar, bara de två huvudorden. Låt oss lägga till några bestämningar:

Den rödhåriga flickan leker

mycket ivrigt.

-Predikatsled-

Subjektsledet är nu den rödhåriga flickan och predikatsledet leker mycket

ivrigt. Varje led består av tre ord.

Du ser ganska snabbt att den rödhåriga hör ihop med flickan och att mycket

ivrigt är kopplat till leker. Men hur kan man hitta fraserna när satserna är

längre och mer komplicerade? (SI, s. 461)

Det verkar som att det finns primärt två sätt för eleverna att identifiera vad som är en del av nominalfrasen enligt materialet. Det första är att analysera huvudord och bestämningar. Detta görs i övningar där eleverna ska identifiera huvudord och bestämningar i exempelfraser (FS, s. 292; SHE, s. 50) och genom att eleverna själva ska bygga ut nominalfraser med hjälp av bestämningar (FS, s. 292; SHE, s. 50). Det andra sättet att identifiera nominalfrasen är genom att byta ut det man tror är nominalfras mot ett pronomen (FS, s. 292).

Eleverna föreslås även hitta och avgränsa fraser baserat på språkkänsla:

En fras är en del av en sats där orden hör ihop: passade skickligt hör ihop i en fras för att det beskriver hur Pelle passar bollen. I själva verket består alla satsled i den här meningen av olika fraser.

Vänsterbacken Pelle, världens sämste (s)

förlorare, passade skickligt Lisa i (v) (io) parallelltvåan en stenhård boll (do)

under bortamatchen mot Östra gymnasiet. (advl)

(FS, s. 290-291)

I exemplet fokuseras verbfrasen, som i materialet som helhet beskrivs på liknande sätt som nominalfrasen, d.v.s. som att den består av huvudord/verb, hjälpverb och ord som beskriver huvudordet/verbet (SHE, s. 28; SB, s. 376).

I materialet behandlas adverbfrasen, adjektivfrasen, prepositionsfrasen och infinitivfrasen på liknande sätt som verbfrasen och nominalfrasen, d.v.s. man beskriver vad de respektive fraserna kan bestå av samt om de kan vara en del av andra fraser samt vilken funktion de kan få i satsen. Man påtalar t.ex. att prepositionsfraser kan vara en del av en nominalfras (FS, s. 293; FS, s. 297) eller att prepositionsfrasen kan bestå av en nominalfras, en bisats eller en infinitivfras (SB, s. 380; SHE, s. 29).

Adverbfrasen förklaras kunna vara en del av verbfraser (FS, s. 297) och man konstaterar att huvudordet är ett adverb (SB, s. 379).

Adjektivfrasen beskrivs som en fras där huvudordet är adjektiv och där bestämningarna beskriver adjektivet. Det finns både exempel på där man inte synliggör det faktum att adjektivfrasen inte sällan är en del av en nominalfras (FS, s. 297) men det finns även exempel där detta synliggörs (SB, s. 378).

När infinitivfrasen behandlas beskrivs den som en verbfras utan tempusböjt verb och som därmed består av ett verb i infinitiv och infinitivmärket ”att”. Infinitivfrasen anges ha funktionen subjekt eller objekt (FS, s. 297).

Materialet består i förhållandevis hög grad av övningar där eleverna på olika sätt ska urskilja olika fraser i exempelmeningar eller texter, exempelvis genom att stryka under vissa fraser (SB, s. 376; SB, s. 377; SI, s. 462; FS, s. 295). Detta ser vi som ett tecken på att läroboksförfattarna ser avgränsning av fraser som ett tröskelbegrepp. Genom uppgifterna framstår det vidare som att det finns några olika strategier för att identifiera fraser. Nominalfraser kan t.ex. bytas ut mot pronomen, som vi såg ovan. Ytterligare ett sätt att identifiera fraser är, enligt materialet, att kasta om ordföljden i meningar eftersom fraser inte kan splittras med undantag för verbfrasen (SHE, s. 29; FS, s. 295; SI, s. 461). I en av uppgifterna har läroboksförfattarna, enligt vår tolkning, försökt stötta eleverna i att kunna benämna fraser genom att avgränsningen av dem redan gjorts:

Öva

Vilken typ av fraser består de här annonserna av? För att förenkla är fraserna placerade på egen rad i annonserna.

[...]

Billigt boende! Charmig etta.

Lugna centrala Kvarngatan. Passar utmärkt

till ungdomar.

Rum med trägolv och ljusa färger. Stort mysigt sovloft

under den höga takhöjden. Hyra: 3000 kr/mån. (FS, s. 294)

Exemplet är intressant utifrån ett didaktiskt perspektiv och i relation till stöttning. Däremot finns det i exemplet en förvirring kring vilken nivå i satsen vi befinner oss på, exempelvis genom att ”under den höga takhöjden” här analyseras som en egen fras och

inte som en del av nominalfrasen ”Stort mysigt sovloft under den höga takhöjden”. Denna förvirring är en återkommande aspekt som tyder på att läroboksförfattarna inte helt verkar ha bestämt sig för hur fraserna, i text, ska förstås eller förklaras för eleverna. Tilläggas bör att eleverna vid tidpunkten då de gör uppgiften mött prepositionsfrasen och då också getts en förklaring av att denna kan vara inbäddad i en nominalfras (FS, s. 293). Eftersom materialet tenderar att inte tydligt ange vilken nivå i språket som fokuseras blir övningar, som den nedanför, enligt vår tolkning svåra att genomföra:

Undersök satserna i tidningsnotisen om späckhuggaren och plocka ut fraserna. Vilka sorters fraser hittar du? Hur fungerar fraserna? Du bör hitta ett eller flera exempel på fraser som fungerar som subjekt, predikat, adverbial och prepositionsobjekt. Det finns fler exempel på frasers funktion i tidningsnotisen men de beskrivs i nästa avsnitt.

En späckhuggare skådades nyligen utanför den svenska västkusten. Händelsen rapporterades i media och väckte sensation. Folk gav sig ut i båtar med kikare och kameror. Späckhuggare äter fisk och små däggdjur men de skulle aldrig angripa en liten gummibåt med människor i.

(SI, s. 466)

Syftet med uppgiften verkar inte vara att eleverna ska kunna identifiera fraser för att exempelvis senare förstå satsdelar. Detta eftersom det är troligt att eleverna kommer plocka ut de fraser som de för stunden får syn på. I och med detta kommer fraserna som plockas ut troligtvis i flera fall vara fraser inbäddade i andra fraser, vilket är problematiskt om avsikten är att eleverna både ska kunna avgränsa satser och fraser samt förstå språkets hierarkiska karaktär.

Vidare kan vi konstatera att eleverna, genom uppgifterna i materialet, uppmanas att identifiera fraser i både exempelmeningar (FS, s. 294) och i utdrag från olika texter där kontexten är bredare än texten i sig (SI, s. 466; SI, s. 469).

I en lärobok ska eleverna inte bara kunna avgränsa fraser och satser, utan även subjekts- och predikatsled utifrån tanken om verbfras i vid bemärkelse (SI, 465). Eleverna arbetar med att avgränsa subjekts- och predikatsled innan de går över och gör fullständig satslösning på primär nivå. I följande utdrag framgår det hur eleverna ska genomföra avgränsningen och därefter arbetar eleverna med att göra avgränsningar på mer eller mindre komplexa exempelmeningar.

Men satser kan också vara långa och bestå av många fler ord. Man hittar gränsen mellan subjektsled och predikatsled vid det finita verbet. Det finita verbet är det verb som kommer först och som är tempusböjt. Om man ska analysera en sats börjar man med att hitta det.

Vårt kommande OS-hopp Miranda Miller hade sprungit förbi alla sina motståndare redan i första kurvan på 400-metersbanan.

(FS, s. 285)

Som sagt behandlar en stor del av materialet satslösning (M, s. 408; SR, s. 334; SHE, s. 36). I och med satslösningen krävs det av eleverna att de ska kunna urskilja fraser och satser på en primär nivå samt även förstå frasernas funktion i satsen. Satslösningen görs på exempelmeningar av olika komplexitetsgrad. Det finns dels exempel på autentiska meningar dvs. meningar hämtade från en kontext bortom den läroböckerna konstituerar (FS, s. 307) och dels meningar som konstruerats av läroboksförfattarna (SB, s. 371).

I en del fall uppmanas eleverna att, vid satslösning, börja med att plocka ut finit verb. I och med detta förklaras det att fundamentet enbart kan bestå av en satsdel och att satslösningen därigenom görs enklare. Dessutom visar man på att det enbart är finita verb som kan bilda predikat och man menar att identifieringen av finit verb kan hjälpa en att identifiera bisats/er och huvudsats i meningar. Märk väl att man i dessa fall, med huvudsats, avser matrissats (SHE, s. 19; SHE, s. 53).

Ett annat sätt att identifiera fraserna på satsnivå är att använda diverse formler och frågor som redogjordes för i föregående avsnitt. På så sätt förväntas eleverna inte bara kunna avgränsa fraserna utan även kunna ange frasernas satsfunktion (SB, s. 368).

I materialet råder det stundvis en förvirring kring användningen av begreppen mening och sats (M, s. 403; SR, s. 334; FS, s. 289). Skillnaden dem emellan är inte alltid tydlig då begreppen, enligt oss, ibland används mer eller mindre synonymt. Däremot tydliggörs skillnaden mellan grafisk mening och sats stundtals i materialet (FS, s. 280; SB, s. 367).

Som tidigare nämnts lyfts bisatsen i de flesta fall som en sats (form) och inte som en satsdel (funktion). Följande exempel får representera det vanligaste sättet att beskriva vad huvudsats och bisats är enligt materialet:

Huvudsatser och bisatser

För att förstå hur olika delar i språket fungerar tillsammans är det viktigt att veta vad en mening är, vad en sats är och vad en huvudsats och bisats är. [...] En sats måste innehålla subjekt (vem eller vad som gör något och ett predikat (verbet eller verben), och i meningen Andreas har tränat judo i fem år

eftersom han gillar det finns det två satser eftersom det finns två subjekt

(Andreas och han) och predikaten/verben har tränat och gillar. (sic!) Den första satsen, Andreas har tränat judo i fem år, är en huvudsats eftersom den ensam betyder något. Sats nummer två däremot, eftersom han gillar det, kan inte betyda något ensam och därför är det en bisats. En bisats måste stå tillsammans med en huvudsats för att den ska betyda något.

I utdraget synliggörs inte bara skillnaden mellan huvudsats och bisats utan även vad som skiljer en sats från en mening. Huvudsatsen beskrivs ”betyda något” för sig självt medan bisatsen inte kan ”betyda något ensam” och därför måste ”stå tillsammans med en huvudsats”. Genom beskrivningen förväntas eleverna alltså förstå och kunna avgränsa huvudsatser (egentligen matrissatser) och bisatser genom att undersöka betydelse.

För att identifiera bisatser föreslår materialet i huvudsak två ytterligare strategier: dels att använda sig av den så kallade BIFF-regeln (FS, s. 282) och dels att leta efter bisatsinledare (SHE, s. 49). Däremot ger dessa strategier, enligt oss, inte automatiskt någon vägledning i hur eleverna ska avgränsa bisatserna. För att avgränsa bisatserna föreslår man att eleverna istället ska undersöka fundamenten, betydelse i relation till satserna eller försöka göra en förflyttning av satsdelarna.