Avskaffandet av effektskatten som snedvridande av marknaden

snedvridning av marknaden bygger på antagandet att kärnkraften är indirekt subventionerad och att effektskatten därför inte snedvred marknaden utan snarare återställde konkurrensen. Även den kärnkraftskritiska problemframställningen bygger på en nyliberal rationalitet, där effektskatten som statlig åtgärd motiveras genom att den framställs som nödvändig för att återställa den fria

konkurrensen mellan energislagen. Tre huvudargument för att betrakta kärnkraften som

subventionerad återkommer i problemframställningen. Det första gäller försäkringar för kärnkraftens olycksrisk, där kärnkraften enligt problemframställningen anses betala alldeles för lite för de risker den för med sig. En respondent från en av myndigheterna uttryckte frågan på ett för

problemframställningen typiskt om än ovanligt pedagogiskt vis:

De viktigaste lagstiftningarna på området, eller jag skulle säga den viktigaste ekonomiskt sett, det är ju atomansvarighetslagstiftningen som explicit befriar reaktorägarna och underleverantörerna från ekonomiskt ansvar för stora olyckor. Den är ju ur ett marknadsekonomiskt perspektiv helt idiotisk. Kostnaderna för de här olyckorna är i storleksordningen tiotusentals miljarder kronor, så en riskpremie skulle ligga någonstans i storleksordningen några miljarder per reaktor och år vilket är ungefär vad den här

avskaffade effektskatten var. Och det går att hantera försäkringstekniskt, om än inte med konventionella försäkringar. Via katastrofobligationer. Så det skulle man kunna ta itu med om man ville vara ekonomiskt rationell (Respondent 7).

Här är det kärnkraftsägarnas ansvarsfrihet vid reaktorhaverier som beskrivs som ett brott mot

marknadsekonomisk rationalitet och inte effektskatten. En respondent från regeringskansliet uttryckte

34

sig mer kortfattat: ”Och man har ju inte heller burit sina samhällsekonomiska kostnader när det gäller försäkringar och sådana saker och risker för olyckor. Så kärnkraften är ju i grunden subventionerad”

(Respondent 8). Frågan om ansvarsfrihet vid kärnkraftsolyckor används nästan uteslutande som ett argument för att kärnkraften är subventionerad, vilket bryter mot marknadsprinciper och snedvrider elmarknaden. Trots att det är risken för kärnkraftsolyckor som diskuteras går det inte att hitta någon explicit kritik av kärnkraften som farlig för allmänheten i intervjumaterialet och även i textmaterialet kopplas risken för olyckor i mycket högre utsträckning till marknadssnedvridning än till fara för allmänheten. Det ligger i linje med tidigare forskning enligt vilken risken för kärnkraftsolyckor varit nedtonade i den svenska kärnkraftsdiskursen sedan 1990-talet (Anshelm 2000, 491; Tarasova 2017, 115).

Kärnkraften beskrivs även som subventionerad på grund av att den inte står för den fulla kostnaden för att ta hand om det radioaktiva avfall den producerar. En representant från en myndighet uttryckte det såhär:

Och sedan är det ju naturligtvis kostnaderna för kärnavfallet. De är också väldigt stora, men de är ju mindre än kostnaden för kärnkraftsolyckor även om avfallskostnaden i Sverige mycket väl kan vara flera hundra miljarder, och inte några enstaka tiotal (Respondent 7).

Enligt problemframställningen läggs dessa kostnader på samhället, vilket innebär en indirekt subvention av kärnkraften och en snedvridning av marknaden.

När kärnkraften beskrivs som subventionerad får även effektskatten en ny betydelse. Den beskrivs inte alls som snedvridande av marknaden eller som en inskränkning av konkurrensen utan istället som något som i viss utsträckning kompenserar för kärnkraftens subventioner och återställer den fria konkurrensen. Det som snedvrider elmarknaden är istället effektskattens avskaffande. Därför framstår effektskattens avskaffande som en ”gåva” från staten till kärnkraften. Som en respondent från regeringskansliet uttryckte det:

Tänk själv att få fem miljarder i gåva, per år. Tänk själv vilka investeringar och vilka risker det skulle kräva i den typen av verksamhet som Vattenfall har. Det skulle ju kräva enorma investeringar och risktagande. Så det har ju varit ett billigt sätt för dem att öka sin lönsamhet (Respondent 8).

Effektskattens avskaffande framställs som en gåva som inte motsvarats av en prestation i termer av investeringar och risktagande, vilket hade krävts för att göra samma avkastning på en fri, fungerande marknad. Greenpeace uttrycker synen på avskaffandet av effektskatten i starka ordalag:

35

När det gäller stödet till kärnkraften genom den slopade skatten på termisk effekt (effektskatten) innebär detta i praktiken konstgjord andning för ett pensionsfärdigt energislag som inte klarar av att stå på egna ben (Greenpeace 2017, 2).

Greenpeace framställer avskaffandet av effektskatten som ett ”stöd” och kärnkraften anklagas för att

”inte kunna stå på egna ben” utan ”konstgjord andning” vilket är ett målande sätt att beskriva den som för svag i konkurrensen för att klara sig utan subventioner på en fri marknad. Greenpeace riktar alltså även en direkt kritik mot kärnkraften i termer av svag konkurrenskraft. Världsnaturfonden är mindre explicit i sitt remissvar, men uttrycker implicit samma antaganden när de poängterar att ”En viktig princip för oss är även att kärnkraften bär alla sina verkliga kostnader” (Världsnaturfonden 2017, 13) och att det skulle leda till ”att det kommer bli både företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt ohållbart att investera i ny kärnkraft och att dessa investeringar således inte kommer att genomföras”

(Världsnaturfonden 2017, 13). Formuleringen om kärnkraftens ”verkliga kostnader” antyder att det kostnader som kärnkraften ger upphov till och borde stå för, men inte betalar. Att kärnkraften inte skulle bli föremål för ytterligare investeringar om den stod för sina verkliga kostnader framställer den både som subventionerad och som konkurrensmässigt för svag för att klara sig utan subventioner. Att kärnkraften beskrivs som svag i konkurrensen med andra energislag uttrycktes även av en respondent från ett av riksdagspartierna: ”[Kärnkraften] är lite passé, tekniken har sprungit ifrån den (...). Det är svårt att argumentera för att vi ska ha mer kärnkraft om det inte längre är lönsamt” (Respondent 10). I den kärnkraftskritiska problemframställningen riktas alltså förutom den huvudsakliga kritiken mot kärnkraften som subventionerad även en kritik mot kärnkraften som konkurrenssvag, vilket förstärker framställningen av den som beroende av statliga subventioner.

Den kärnkraftskritiska problemframställningen bygger liksom den kärnkraftsvänliga problemframställningen på en dikotomi där den fria marknaden med fri konkurrens överordnas den snedvridna marknaden som är utsatt för olika typer av störningar i form av skatter och subventioner.

Den skiljer sig dock från den mer kärnkraftsvänliga problemframställningen i vad som definieras in i de båda kategorierna. Till skillnad mot den kärnkraftsvänliga problemframställningen framställer den kritiska problemframställningen kärnkraften som subventionerad, vilket gör att effektskatten framstår som ett legitimt politiskt ingrepp som främjar konkurrensen. Avskaffandet av effektskaffandet framstår därför som snedvridande av konkurrensen.

6.2.4 Diskursiva effekter

Till skillnad från problemframställningen kring effektfrågan finns det ingen tydligt dominerande problemframställning kring snedvridning av elmarknaden, utan två motsatta problemformuleringar som återkommer i ungefär lika hög utsträckning. De bygger båda på en dikotomi där marknaden framställs som antingen fri eller snedvriden vilket tonar vissa aspekter av den omfattande regleringen av elmarknaden medan andra lyfts fram och formuleras som problem. Det är dock omstritt vad som

36

ska betraktas som fri konkurrens och vad som ska betraktas som snedvridning. I den meningen utgör snedvridning av elmarknaden ett centralt begrepp, som olika aktörer kämpar om och försöker fylla med olika innehåll.

Den ena problemframställningen målar upp effektskatten som ett statligt ingrepp som snedvrider marknaden genom att missgynna kärnkraften, vilket är särskilt allvarligt eftersom

kärnkraften dessutom missgynnas av subventioner riktade mot den förnybara energin. Det framställs därmed som legitimt att avskaffa effektskatten för att återställa konkurrensen.

Enligt den andra problemframställningen är kärnkraften indirekt subventionerad eftersom den inte står för försäkringskostnaderna för kärnkraftsolyckor och förvaret av det radioaktiva avfallet.

Dessutom målas kärnkraften upp som svag i konkurrensen med andra energislag, vilket förstärker bilden av den som subventionerad. Eftersom kärnkraften framställs som subventionerad framstår effektskatten som en åtgärd som återställde konkurrensen, och effektskattens avskaffande som en statlig gåva till kärnkraften som sätter konkurrensen och snedvrider elmarknaden. Avskaffandet av effektskatten framställs därmed som illegitimt.

Båda problemformuleringarna bygger på en nyliberal rationalitet, där frågan om vilka statliga ingrepp som kan legitimeras avgörs av vad som anses skydda och främja den fria konkurrensen mellan energislagen.