6. Avslutande diskussion
Under detta kapitel förs en summering kring det analyserade empiriska materialet och sedan förs det en övergripande diskussion samt implikationer för forskning och praktik.
6.1 Summering
Syftet med uppsatsen har varit att genomföra en turismvetenskaplig studie om diasporaturism med en mindre grupp andra generationens invandrare från det forna Jugoslavien. Syftet har uppnåtts genom att uppsatsens frågeställningar; “hur beskrivs andra generationens invandrare från det forna Jugoslaviens motiv till diasporaresor i relation till den tidigare forskningen?” och
“Vilken påverkan har diasporaturism på identitetsupplevelsen hos andra generationens invandrare från forna Jugoslavien?” har besvarats. Dessa frågeställningar har besvarats i relation till det teoretiska ramverk som handlar om identitet, transnationalism och diaspora, resemotiv samt upplevelsen av resan.
Sammanfattat kan diasporaturism utförd av första generationens invandrare definieras utifrån tre kriterier:
1. Det skall genomföras av individer i ett diasporatillstånd.
2. Huvudmotivet är att besöka familj, släkt och vänner.
3. Diasporaturism motiveras utifrån diasporaindividens behov av att återkoppla till sin ursprungliga identitet med syftet att motverka den upplevelse av alienation som individen upplever i sitt nuvarande hemland. Samt vara ett medel för individerna att producera och återproducera deras etniska gruppidentitet.
När det kommer till den första frågeställningen “hur beskrivs andra generationens invandrare från det forna Jugoslaviens motiv till diasporaresor i relation till den tidigare forskningen?” kan vi se att deras främsta motiv till att resa till sina ursprungliga hemländer är att besöka vänner och familj. Detta motiv stämmer överens med den tidigare forskningen som har tagits fram i studien där Moscardo m fl. (2000), Uriely (2010), och Abbasian & Müller (2019) beskriver att andra generationens invandrares motiv till att genomföra diasporaturism är att besöka vänner och familj. Informanternas diasporaresor handlar även om att besöka andra platser i deras ursprungliga hemländer för att bevara sina transnationella band. Två av våra informanter betraktar sina diasporaresor som en semesterresa och detta överensstämmer med Huangs m fl.
(2016), Li och McKerchers (2016), och Marschalls (2017) studier som beskriver att andra generationens invandrare kan börja betrakta det ursprungliga hemlandet som en destination mer än ett hem. Det framgick även att flera av informanterna uppvisar andra resemönster än vad forskningen om första generationens invandrare uppvisar under deras diasporaresor, dessa resemönster framträder exempelvis i formen av kringresor under besöken i deras ursprungliga hemländer. Även detta kan styrkas av den tidigare forskningen där Huang m fl. (2016) nämner att andra generationens invandrare har annorlunda resemönster på grund av en brist av tidigare upplevelser av landet. Majoriteten av informanterna redogjorde för att de upplever
“gemenskap”, “samhörighet”, “social sammanhållning” och “en känsla av hem” när de befinner sig i sitt ursprungliga hemland. Trots att diasporaturism handlar om att bevara sitt ursprung beskriver många av informanterna hur de börjar växa ifrån sina ursprungliga hemländer och
38
därmed assimileras mer med Sverige. Detta stämmer överens med den tidigare forskningen där Huang m fl. (2016) nämner att när en individ assimileras i sitt nuvarande hemland kan det medföra att individerna inte upplever den hemkänsla som de söker och detta blir en av deras största motiv till att genomföra diasporaturism. Om vi återgår till frågeställningen kan vi konstatera utifrån informanternas svar att deras största och främsta motiv till varför de reser till sina ursprungliga hemländer är för att besöka familj och vänner. Detta motiv styrks av den tidigare forskningen där bland annat Moscardo m.fl. (2012) och Uriely (2010) presenterar i sina studier om diasporaturism ett resultat som visar att andra generationens invandrares främsta motiv till att genomföra diasporaresor är att träffa vänner och familj.
När det kommer till den andra frågeställningen “Vilken påverkan har diasporaturism på identitetsupplevelsen hos andra generationens invandrare från forna Jugoslavien?” kan vi se att informanternas identitet omskapas, utvecklas och förändras varje gång de reser till sina ursprungliga hemländer. Informanterna bekräftar att de känner tillhörighet till sina ursprungliga hemländer men de tillägger även att de känner tillhörighet till sina nuvarande hemländer då deras familj och vänner bor i Sverige. Många informanter upplever en splittrad känsla och det är inte endast en upplevelse av att känna sig splittrad från deras ursprungliga hemländer utan även att de upplever en splittrad identitet. I början av intervjuerna kunde de med säkerhet identifiera sig med sina ursprungliga hemländer men när de får frågor om deras etniska tillhörighet tillägger informanterna att de även identifierar sig som svensk eller med Sverige.
Den tidigare forskningen har diskuterat ifall diasporaturism driver individer närmare eller längre ifrån sina ursprungliga hemländer. Graf (2017) menar att individer som reser till det ursprungliga hemlandet drivs längre bort ifrån det nuvarande hemlandet då de producerar och reproducerar band till det ursprungliga hemlandet. Koderman (2012) menar dock till skillnad från Graf att andra generationens invandrare drivs från det ursprungliga hemlandet i och med att de integreras i det nya hemlandet och på grund av att vissa inte känner en gemensamhetskänsla när de reser till det ursprungliga hemlandet.
Våra informanter har både beskrivit en känsla av gemenskap när de reser till det ursprungliga hemlandet men också att de känner trygghet i det nuvarande hemlandet samt att de känner sig mer bundna till det nuvarande hemlandet. De flesta informanter nämner även att de känner tillhörighet till det nuvarande hemlandet i större utsträckning idag än de har gjort när de var yngre. Detta kan kopplas till Kodermans (2012) diskussioner om assimilering. Även om många informanter är födda i det nuvarande hemlandet och kanske inte har behövt assimilera sig i lika stor utsträckning som individer som migrerar i vuxen ålder, har informanterna givit svar under intervjuerna som tyder på att de har assimilerats mer med tiden. Empirin kan dessvärre inte besvara varför individer som är födda i Sverige har behövt assimilera sig och det har heller inte varit syftet med uppsatsen att besvara den frågan.
Informanterna beskriver hur de kan anpassa sin etniska identitet utifrån deras omgivning och
“pendla” mellan kulturerna vilket går i linje med Sodhis (2008) teori. Sodhi (2008) beskriver att individer med delad identitet kan ha förmåga att anpassa sig utifrån sammanhanget de befinner sig i. Även om informanterna genomför diasporaresor med syftet att bekräfta sina etniska och kulturella identiteter som diaspora, har det visat sig genom informanternas
39
berättelser att resorna istället har medfört att de upplever en form av utanförskap. En av informanterna har berättat att hon kan uppleva en identitetskris när någon frågar henne om hennes etniska och kulturella tillhörighet. Den tidigare forskningen visar att individer kan uppleva att de inte tillhör något av länderna. Nästan alla informanter har bekräftat att de har upplevt utanförskap gällande deras identitet. Även om de i början av intervjun kunde identifiera sig med sitt ursprung började de mer och mer under intervjuns gång bli förvirrade. Vissa informanter identifierade sig med båda länderna medan vissa inte kunde identifiera sig med något av länderna. Om vi återgår till frågeställningen kan vi konstatera att de flesta informanterna inledningsvis beskriver sin etniska tillhörighet med en bestämdhet men att de sedan under intervjuns gång istället beskriver sin etniska tillhörighet med förvirring eller osäkerhet. Det blir tydligt att diasporaresorna har påverkan på informanternas identitetsupplevelse.
Den fråga som kan ställas är huruvida diasporaturismen medför att informanterna upplever en starkare eller svagare identitetskoppling till sina ursprungliga hemländer? Det framkommer i informanternas berättelser att för varje diasporaresa som de genomför ökar avståndet mellan deras förväntningar och deras faktiska upplevelser. Det vill säga deras förväntningar av att genomföra en resa som kommer bekräfta deras diasporaidentitet och minska deras
hemlängtan
.De beskriver krigets negativa påverkan på samhället, att det råder stor korruption och fattigdom.
De jämför sin egen livssituation och framtidsutsikter i Sverige och konstaterar att lokalbefolkningens framtidsutsikter är bleka. Majoriteten av informanterna har inga drömmar om att återvända till sina ursprungliga hemländer på annat sätt än genom tillfälliga diasporaturistiska besök. Informanterna beskriver även en upplevelse av tristess under sina diasporaresor, de söker fler upplevelser utanför det begränsade geografiska område där deras släkt och familj befinner sig. Familj, släkt och vänners påminnelser av att diasporaturisterna är just diasporaturister (“här kommer svenskarna”) bidrar även det till att informanterna inte betraktas som fullvärdiga medlemmar av den etniska- eller kulturella grupp som de besöker.
För varje resa informanterna genomför pressas kilen mellan deras identiteter djupare ner. Trots att diasporaresorna inte uppfyller eller tillfredsställer informanternas identitetsmotiv, fortsätter informanterna att genomföra diasporaresor vilket styrker Huang m fl. (2016) och Capistrano och Weavers (2017) diskussioner om att diaspora individer genomför diasporaresor utifrån en upplevelse av plikt vilket härstammar ur en lojalitet och förväntan från deras föräldrar eller den släkt som fortfarande bor i deras ursprungliga hemländer.
6.2 Övergripande diskussion och implikationer för forskning och praktik
Diskussionerna inom forskningen kring vad som utgör en diasporaindivid skiljer sig starkt. Å ena sidan hävdas det att diaspora inbegriper individer vilka har migrerat utifrån ett tvång från utomstående makter (McKercher & Chan 2019), ett tvång som dock inte grundar sig i en fara för individernas liv. Å andra sidan hävdas det att diaspora inbegriper individer vilka frivilligt lämnat sina ursprungliga hemländer utifrån ekonomiska eller politiska skäl (Cohen 1997 i
40
Etedemmar, Duncan & Tucker 2016). Safran (1991) presenterar en lång rad olika kriterier som individen måste uppfylla för att klassificeras som en diaspora. Huang, Ramshaw och Norman (2016:61) lyfter två kriterier som måste uppfyllas, den första är att individen måste känna sig alienerad i sitt nuvarande hemland och den andra att de skall känna en längtan efter att återvända permanent till sitt ursprungliga hemland i framtiden. Sheffer (2003) å sin sida hävdar att samtliga etniska grupper vilka bor utanför sina ursprungliga hemländer skall betraktas som diaspora. Begreppet diaspora kan därmed betraktas som tämligen komplext, särskilt då definitionen för diaspora inom det svenska språket inte har utvecklats sedan år 1906 (Svenska Akademiens Ordbok 2020). Vid tillfällen använder även informanterna begreppet ”diaspora”
för att beskriva sin egen identitet, att de ”är diaspora”.
Att försöka applicera de olika definitionerna eller kriterierna för diaspora på våra informanter medför en komplexitet som ofta snuddar vid en filosofisk diskussion. Just definitionen av tvång och dess relation till diaspora gör ämnet än mer komplext. Var går gränsen mellan en migration som skett ofrivilligt och en migration som skett på grund av fara för liv? När är en individ en diaspora och när är en individ en flykting? Gränsdragningarna mellan dessa är hårfin. De bakomliggande anledningarna till att informanternas föräldrar emigrerade till Sverige skiljer sig, vissa har gjort det utifrån en frivillig ståndpunkt, några utifrån ekonomiska skäl och andra på grund av fara för sina liv. Detta kompliceras ytterligare när man tar det geografiska området i beaktning. De individer som emigrerade från det forna Jugoslavien har inte längre en nation att återvända till. Nya gränser ritas och nya nationer uppstår. Och hur länge kan en individ betraktas ingå i en diasporagrupp? Är det enbart första generationens invandrare vilka kan definieras som diaspora? Betraktas diasporaindividers barn även som diaspora, och hur är det med deras barn? Fenomenet diaspora är allt från tydligt och producerar flertalet följdfrågor som denna uppsats inte kan eller bör besvara. Men diskussionen uppstår då begreppet diaspora dels används för att beskriva en individ som uppfyller en rad kriterier dels när det används som synonym för migrant, oavsett anledning till migrationen.
När vi studerade datamaterialet utifrån uppsatsens första frågeställning “hur beskrivs andra generationens invandrare från det forna Jugoslaviens motiv till diasporaresor i relation till den tidigare forskningen?” framträdde ett ytterligare motiv hos andra generationens invandrares diasporaturism som den tidigare forskningen inte har diskuterat. Den tidigare forskningen har lyft hur individernas integration och assimilering kan medföra att de börjar betrakta sina ursprungliga hemländer som en destination. Denna turistiska blick som andra- eller flergenerationens invandrare betraktar hemlandet med diskuteras i den tidigare forskningen som något som sker under individens pågående diasporaresa. Det vill säga det diskuteras inte som ett motiv till varför individer genomför resor till sina ursprungliga hemländer. Dock har det framkommit i informanternas redogörelser att flera redan innan avfärd ser fram emot att uppleva många av de klassiska turistiska motiven. I analysen redogjordes det för informanternas förväntningar av att kunna lämna vardagen bakom sig. Under deras diasporaresor förväntar de sig kunna spendera pengar på ett annat sätt, att uppleva ett annat typ av uteliv där Sveriges alkohollagar inte gäller, att ta det lugnt samt njuta av sol och bad. Även om samtliga informanter motiverar sina resor med att besöka släkt och vänner går det inte att undvika att det finns ett annat bakomliggande motiv. Det vore intressant för den framtida forskningen om
41
diasporaturism att undersöka detta bakomliggande motiv djupare. Undanhåller informanterna detta bakomliggande motiv medvetet eller undanhålls det utifrån en uppfattning om omgivningens förväntningar. Upplever de att det finns förväntningar på att när en diasporaindivid genomför en resa till sina ursprungliga hemländer skall denna resa främst motiveras utifrån skälet att besöka släkt och vänner. Andra motiv vore ett brott mot de normer och värderingar som diasporagruppen har inför varandra och ett svek mot den familj, släkt eller vänner som de en gång splittrats från?
Det har genomförts flera studier om diasporaturism dock har vi inte hittat en enda studie som behandlar individer med ursprung från det forna Jugoslavien och särskilt inte studier som behandlar andra generationens invandrare från det forna Jugoslavien. Marschall (2017) nämner att det är ytterst viktigt att genomföra studier om diasporaturism som inbegriper mindre grupper.
I och med att forskningen eftersöker fler studier om diasporaturism och det saknas studier om det forna Jugoslavien anser vi att denna uppsats har bidragit med kunskap för att påbörja arbetet med att fylla denna kunskapslucka.
42