Uppfattningen av vad som är “hem”

av länderna. Liknande mönster finns hos alla informanter förutom Ermina och Osman.

Informanternas upplevelser av identitet skiftar under intervjuns gång och som tidigare nämnt kan de inte placeras i endast ett av Hammaréns och Johanssons “fack” utan kan tillhöra flera.

Informanternas uttalanden går mer i linje med Gustafssons (2007) diskussioner om migranter och identitet. Informanterna beskriver indirekt att de förväntas anpassa sin identitet till det nuvarande hemlandet men snarare utvecklar de en ny identitet som tillhör båda länderna eller aldrig till fullo något av länderna, Stefan nämner: “[...] där nere är vi ju svenskar men i Sverige är vi ju makedoner...det betyder att vi inte har något land...vi är som kurder ju.[...]” (Stefan, intervju, 9 april 2020). Medan Stefan beskriver att han inte tillhör någon av länderna förklarar Andrea att hon känner tillhörighet till båda: “Jag identifierar mig som svensk och jugge”

(Andrea, intervju, 9 april 2020).

Sammanfattningsvis kunde vi se i början av intervjuerna att de flesta informanterna beskrev sin etniska tillhörighet med bestämdhet för att sedan övergå till förvirring eller osäkerhet när de ska beskriva andra personers uppfattning av deras tillhörighet.

5.3.2 Uppfattningen av vad som är “hem”

Enligt Marschall (2017) skall disasporaresorna verka för att återuppliva minnet av det ursprungliga hemlandet. Individernas sökande efter samhörighet och gemenskap med det som utgör deras kulturella och etniska ursprung framställs genom deras sökande efter hemkänslan.

Att uppleva känslan av hem innebär att individen inte känner sig malplacerad i den miljö individen befinner sig i och är därmed viktig för individens upplevelser av sin diasporaidentitet.

Detta bekräftas av de två informanterna vilka lämnade sina ursprungliga hemländer vid 11 års ålder. De beskriver att de under resan besöker sina före detta bostäder och skolor samt andra platser vilka har personlig betydelse för dem och återuppväcker minnen från tiden innan deras emigrering. För de övriga informanterna vilka emigrerade vid två-treårsåldern eller föddes i Sverige har falska minnesupplevelser ingjutits informanterna genom deras föräldrars berättelser. De saknar egna minnen från en tid innan de blev diaspora och söker de minnesupplevelser som deras föräldrar återberättat för att bekräfta sitt kulturella ursprung, vilket beskrivs av McKercher och Chan (2019) som ett viktigt motiv till och förväntan på diasporarresan.

Det är det nostalgiska minnet av hemmet som driver individer i diaspora att genomföra diasporaresor. Det ursprungliga hemlandet har idealiserats av informanternas föräldrar, Andrea redogör för hur hennes föräldrar ser tillbaka på det ursprungliga hemlandet:

[...] hur underbart de hade det när de bodde där. hur bra de hade det innan kriget och hur det var samhörighet i landet [...] jag har lärt mig allt om forna Jugoslavien från mina föräldrar, de har alltid pratat om det sen man föddes. De berättade om vilket underbart land det var och hur bra alla bodde och trivdes då [...] det var en stor social sammanhållning som inte kan beskrivas och jämföras med vilket tråkigt liv de lever i Sverige. (Alma, intervju, 15 april 2020)

35

Vi återfinner Wahlbecks och Ohlssons (2007) diskussioner om hur individer i diaspora idealiserar och upphöjer det ursprungliga hemlandet som de lämnat till en mytologisk utopi.

Och det är med detta utopiska hem som informanterna jämför sina hemupplevelser i det ursprungliga hemlandet med.

Det empiriska resultatet över informanternas känslomässiga förhållande till hem överensstämmer med Huang m fl. (2016) påstående om att när en individ har assimilerats i sitt nuvarande hemland kan det medföra att individerna inte upplever den hemkänsla som de söker efter och som är en av deras största motivationer till att genomföra den diasporaresan. Detta blir tydligt i Tanjas berättelser där hon kopplar hem till Sverige då det är där hon har bott längst och tagit till sig kulturen. Tanja har emotionellt investerat i att bygga upp sitt hem i Sverige och därmed kan det våga påstås att Tanjas assimilering i det svenska samhället har medfört att hon idag ser att hemmet och hemkänslan är kopplat till sitt nuvarande hemland och inte det ursprungliga hemlandet.

För flera informanter är det inte den fysiska platsen som är viktig för att kunna uppleva hemkänslan, utan det är människorna runt dem som sprider den upplevelsen. Både Taida och Ermina beskriver att hem inte är en fysisk plats utan var ens familj befinner sig. Detta stämmer även överens med Almas beskrivningar av hem, som dock är mer kopplade till det materiella ägandet av ett fysiskt hem mer än en gemensam kulturupplevelse. De fysiska egendomarna, oberoende om de finns i hennes nuvarande hemland eller i hennes ursprungliga hemland är det som hon kopplar till upplevelsen av hemmet.

Andrea bekräftar Huangs, Ramshaws och Normans (2016) diskussioner om att invandrare kan uppleva sig ha två hem. Hemkänslan skapas inte utifrån den fysiska platsen utan genom att uppleva flera olika variabler på samma gång. Upplevelsen av att hemkänslan inte styrs av den fysiska platsen delas av flera av informanterna. Dessa variabler beskriver Andrea som de människor hon omger sig med, en känsla av samhörighet och gemenskap som grundar sig i delade språkkunskaper. Dessa känslomässiga variabler återkommer i Osman och Stefans redogörelser där de lyfter trygghet, ro, glädje och avslappning som viktiga variabler som bidrar till hemkänslan. Men där Osman upplever hemkänslan genom att känna trygghet och ro i sitt ursprungliga hemland gör Stefan det endast i sitt nuvarande hemland. Det är i det nuvarande hemlandet där Stefan har upplevt positiva känslor som trygghet, lycka och framgång och det är dessa variabler han kopplar till hem. Utöver integrationen i det nuvarande hemlandet påverkas även Tanja av upplevelser som inte är grundade i den fysiska platsen. Tanja förknippar sitt ursprungliga hemland med en känsla av stress som härstammar ur olika plikter som hon förväntas uppfylla, denna upplevelse återfinns i studier genomförda av Huang m fl. (2016) samt Capistrano och Weaver (2017) där det lyfts att andra och fler-generationens invandrare sammankopplar den diasporaresan med plikter som skall uppfyllas.

Upplevelsen av hem är viktig för individen då det bevarar deras sociala och kulturella relationer samt att det har en motverkande effekt på eventuella upplevelser av utanförskap i deras nya hemland. I informanternas svar kan vi urskilja både hur upplevelsen av hem stärks av de

36

diasporaresorna och att det samtidigt motverkar stressen av utanförskap då deras hemkänsla till deras nuvarande hemland förstärks. Det empiriska resultatet både stödjer och motsäger den tidigare forskningen (Marschall 2017; Etemaddar, Duncan & Tucker 2016; Li & McKercher 2016; Iarmolenko 2015; Shani 2013; Uriely 2010).

37