AVSLUTANDE DISKUSSION

Syftet vi hade med uppsatsen var att låta föräldrar som mist sitt barn förmedla de känslor och upplevelser som de ställts inför i samband med dödsfallet och därmed ge oss en djupare förståelse för detta. Vidare har vi velat få en bild av hur man kan genomleva den allra värsta krisen och dess olika faser samt vad som kan hjälpa eller förvärra den sörjandes situation. En stor del av syftet, som blivit mer omfattande än vi från början föreställt oss, var omgivningens reaktioner och

förmåga till att stödja. Detta kom att bli en central del i uppsatsen eftersom både författarna till självbiografierna och övrig litteratur, behandlat frågan i stor utsträckning. Det visade sig att själva bearbetning- och sorgeprocessen är delvis avhängig i vilken utsträckning det finns stöd för en sörjande person i kombination med den enskilda individens resurser.

De mer medvetna strategierna för att klara av det fortsatta livet med den oerhörda saknaden efter det barn man har förlorat, benämns som copingstrategier och är den enskilde personens sätt att bemästra situationen. Även om det är något som kommer inifrån människan kan omgivningen underlätta bearbetningens förlopp genom att bara ståndaktigt finnas där. Ett av de största behoven i en kris som denna, är att få prata om barnet och händelsen och att andra lyssnar och bekräftar. I det läget, menar vi, blir det tydligt att det inte handlar om att vi måste förstå vad personens upplever till fullo, utan att vi vågar möta alla de känslor som

situationen innefattar. Säkert är det så att man inte kan veta vad en människa som mist sitt barn går igenom och är i behov av, vilket även författarna till biografierna menar. Men vi kan försöka tänka oss vad en person i den situationen behöver, kanske räcker det med att bara våga vara där och stanna kvar. De flesta föräldrar kan nog acceptera att man i omgivningen inte vet hur man ska bete sig eller säga men det som kan kännas som ett kraftigt svek är när man istället försvinner. Många gör hellre inget alls än riskerar att ”göra fel ”. Det är sorgligt att vi är så rädda för att hantera svåra känslor att vi lämnar de som bäst behöver stöd, ensamma.

Försvar som är omedvetna psykiska mekanismer, aktiveras automatiskt när vi ställs inför fruktansvärda fakta. De som drabbats har beskrivit hur tillvaron har pendlat mellan insikt och förnekande medan omgivningen ofta har lättare att hålla uppe försvaret hela tiden, i synnerhet om man lyckats undvika att möta personen i fråga. Det man riskerar vid en konfrontation är att den egna ångesten utlöses och är en av anledningarna till att folk kan dra sig undan.

Syftet kan sammanfattas med att vi själv ville få kunskap om vad som innefattas i sorgen kring förlusten av ett barn och att få en helhetsbild av processen som följer. Vi har använt oss av tre föräldrars berättelser och kan inte utifrån det dra några generaliserande slutsatser kring alla som drabbats av liknande händelser. Dock är det anmärkningsvärt hur väl de stämmer överens med varandra och med de teoretiska utgångspunkter vi använt oss av. Med detta menar vi att, precis som kristeorin beskriver, följer ett trauma ett visst förlopp av känslomässiga reaktioner och andra handlingar. Med tanke på att både bakgrunden om sorg, föräldrarnas självbiografier och alla teoretiska begrepp uttrycker samma huvuddrag finns det ingenting som direkt motsäger det andra, tvärtom har det varit svårt att hitta avvikande drag. Därmed känns det som ett väl avhandlat ämne med mycket tidigare efterforskningar som alla beskriver samma innehåll. På så sätt är det inte några nya upptäckter vi gjort rent forskningsmässigt, snarare befäst befintlig fakta. Vanligtvis när man skriver c-uppsats försöker man granska ett fenomen ur flera synvinklar för att framställan ska bli så objektiv som möjligt. Då denna uppsats utgår främst ifrån känslor och upplevelser har det varit svårt att redovisa det objektivt, vilket gjort innehållet samstämmigt men kanske även något enkelspårigt.

Vi har genom detta arbete fått en fördjupad förståelse för krisens förlopp, hur man kan bemöta människor i kris och vad som beskrivs som viktigt att bistå med. Med

tanke på självbiografiernas, faktaböckerna och de teoretiska begreppens

samstämmighet som gett oss en god bild av fenomenet, upplever vi att syftet är uppfyllt. Precis som vi beskrivit att man i allmänhet har föreställningar om hur vi hanterar sorg och förluster, har självklart också vi haft vår förförståelse. Till exempel beskrivs vår osäkerhet i hur vi skulle gå tillväga med att insamla empiriskt material från föräldrar och för hur drabbade föräldrar skulle motta en förfrågan om att bli intervjuade i detta sammanhang, något som vi omvärderat under denna tid. Med den ökade kunskap vi har i dag hade vi möjligen sökt efter personer som velat berätta om sin förlust och inte sett det som ett lika stort intrång. Eftersom vi nu är mer medvetna om att det finns ett stort behov av att få berätta för någon som vill lyssna. Nu vet vi också att föräldraföreningar som till exempel Febe finns dit man hade kunnat skicka en allmän förfrågan om

medverkan i en intervju, via deras hemsida.

Vi har skrivit om en specifik kris men symtomen kan även appliceras på kriser av andra slag. Denna kunskap kan vi ha användning för i framtida utförande av socialt arbete där vi kommer att möta människor i olika typer av krissituationer. En stor del i vår yrkesroll som blivande socionomer utgår ifrån att hjälpa och leda människor igenom någon form av kris. Det kan handla om en ekonomisk-,

arbetsrelaterad- eller identitetskris. Den kan vara relationsbunden eller som i detta fall förlustrelaterad. Även om livskriserna skiljer sig från de mest traumatiska kriserna som vid ett dödsfall, tänker vi att kunskapen om krishantering är väldigt centralt i socialt arbete. Hur kommer det sig då att detta inte fått större utrymme i vår utbildning? Vi frågar oss också varför detta som verkar vara en så

samstämmig och vidgående kunskap, inte är mer utspridd i samhället. Varken enligt den litteratur vi använt oss av i uppsatsen eller enligt vår egen erfarenhet. Det hade varit intressant att gå djupare in på de bakomliggande faktorerna till att vi inte vågar ”möta” döden. Vad skulle behöva göras för att ändra på det på ett samhälleligt plan?

Vi hade en önskan om att de som läser denna uppsats ska börja reflektera över sina egna åsikter och erfarenheter kring ämnet vilket även är en del av vår mening med skrivandet. Det vet vi inte om vi kommer att lyckas med men förhoppningen kvarstår.

Även vi, precis som Olle, Susanna och Mari-Anne, har funderat över och frågat oss vad som väntar efter döden. Vi önskar att det är ett fint ställe att komma till och att man får återse personer man saknat så länge. Vi hoppas också att där finns superroliga, gungande minidisco där två små blonda killar dansar järnet till himlens ”hits for kids”. Till ungdomarna finns det förhoppningsvis en fräck bar med god, billig öl och där svärmar säkert tjejerna runt den snyggaste och charmigaste änglakillen…

8. REFERENSER

8.1 Självbiografier

Bergman, O. (2001) Pappa! Svante är död! Mälaröbörsen Förlag AB: Bromma Rolfsdotter, S. (2001) Strimma av stjärnljus. Författarhuset: Falun

Thörnström, M-A. (2005) Till minne av Marcus. GL Tryck i Kristiandstad AB

8.2 Litteratur

Arvidsson-Artman, L. (2002) Tröst i praktiken. Argument Förlag AB: Varberg Bunkholdt, V. (2004) Psykologi. En introduktion för sjuksköterskor,

socialarbetare och övrig vårdpersonal. Lund: Studentlitteratur

Carlander, J. (2006) Starka känslor: Affekter och emotioner i möten med

människor. Stockholm: Gothia

Cullberg, J. (2003) Kris och utveckling. Bokförlaget Natur och Kultur: Stockholm Egidius, H. (1995) Termlexikon i psykologi, pedagogik och psykoterapi. Lund: Studentlitteratur

Friedman, R & James, W. J. (2006) Sorgbearbetning. Svenska institutet för sorgbearbetning: Värnamo

Hillgaard, L. Keiser, L. Ravn, L. (1984) Sorg och kris. Stockholm: Liber

Hilte, M. & Månsson, S-A. (1990) Mellan hopp och förtvivlan –en studie om hiv

och homosexualitet. Studentlitteratur: Lund

Lundin, T. (1992) Traumatisk stress och personlig förlust. Almqvist & Wiksell Förlag AB: Arlöv

Persson, T. (1995) Att möta människor i kris –Om kristeori och krisbistånd. Lund: Studentlitteratur

Propper, K. (2003) Medan sorgen läker. Hur du kan förstå och hjälpa din vän

som sörjer. Propper Förlag: Sigtuna

Rönnmark, L. (1999) Fallna löv. Om coping vid förlust av små barn. Zenon förlag: Floda

Svensson, P-G & Starrin, B. (1996) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.

Tamm, M. (2002) Psykosociala teorier vid hälsa och sjukdom. Lund: Studentlitteratur

Wikander, L. (1996). Bryt dödstystnaden! Förlaghuset Gothia AB: Stockholm