fantastiska. Framför allt för att de stannade och pratade en lång stund, tills hennes mamma kom, så att hon inte skulle behöva vara ensam. Den läkare hon mötte en gång på psykakuten som verkligen lyssnade på henne och brydde sig beskrivs som underbar, framförallt i jämförelse med två andra hon mött i samma situation som inte utstrålade någon mänsklig värme, utan bara ville dela ut en massa tabletter. Marie-Annes erfarenhet av sjukhusen är att de varken har vilja eller resurser för att kunna lyssna och hjälpa i denna typ av krissituation. Ofta blir man hemskickad med ett recept med tabletter, allt för att döva sin smärta. Den hjälp hon senare fick, har hon själv fått söka på annat håll. Hennes fyra barn, som mist sin
storebror, blev inte erbjudna någon hjälp från skolan eller sjukvården. Marie-Anne fick själv ordna en kurator som barnen fick tala med (Thörnström, 2005).
6.2.2 Analys av Myndigheters och omgivningens agerande
Denna del som handlar om polis och sjukvårdspersonals bemötande av
föräldrarna, skiljer sig upplevelserna åt. Olle och Anita är oerhört besvikna på deras agerande och brist på medkännande. Känslan av att alla visste vad som hänt Svante, som de undanhöll, gjorde att ångesten och paniken försvårades. Även om sorgen efter Svante hade varit lika stark oavsett bemötandet, hade det kanske underlättat något för dem att istället bli omhändertagna och upplysta i omedelbar anslutning till olyckan. Tanken på att många olika personer kan ha vetskap om att
ett barn har dött och är identifierad, utan att föräldrarna blivit informerade, måste kännas oerhört orättvist och kränkande. Vikten av att få omedelbar information om vad som hänt och som kommer att hända, är något som alla föräldrarna lagt tyng vid i berättelserna. Det enda som är värre än beskedet, är ovissheten. I alla de dåliga bemötanden som Olle skildrar, handlar det om att professionella inte upplyst dem, inte bekräftat sorgen utan istället blivit tysta samt att de inte förstått behovet av omedelbar krishjälp.
I teorin kring krisbemötande, tillmäts kunskapen stor betydelse. Om man arbetar på ett sjukhus akutintag bör man ha grundläggande kunskaper om vilka känslor och beteenden som aktualiseras i samband med kris. Dessutom är det viktigt att ha en personlig mognad och insikt för att våga möta så förtvivlade människor. Man måste känna till en chockad människas behov som till exempel de mest
elementära som att nödvändig information når fram, att någon som kan stödja dem i chocken finns nära hela tiden, en filt och ett glas vatten eller att vara
behjälplig med något annat som de önskar. Viktigare än enbart kunskap är empati, som är förmåga till inkännande och inlevelse i en annan människas situation. Empatin gör att hjälparen når fram till en förståelse till det en annan person upplever och kan då bekräfta hans eller hennes känslor oavsett om man delar samma uppfattning.
I boken uttrycker Olle en stark ilska och besvikelse mot sjukhuspersonalen som han försöker göra upp med genom att delge dem sina tankar och känslor i ett brev. Han får inte den respons han önskat, de visar ingen empati utan de går i försvar och anser att deras agerande varit korrekt. Oavsett om de har uppfattat situationen annorlunda, borde de ha kunna bemöta Olles kritik bara genom att lyssna på det han ville säga. Detta icke-bemötande gör att han inte får möjlighet att bearbeta ilskan utan den fylls på. Hade sjukhuset bara lyssnat på dem och bekräftat deras upplevelse, kanske Olle och Anita hade kunnat använda den energin till sitt sorgearbete.
Susanna har tvärtom goda erfarenheter från sjukhuset och övrig vårdpersonal. Hon beskriver en läkare på vårdcentralen som tittar henne rakt i ögonen och vågar därmed möta hennes skräck. Hon riktigt känner hans medkänsla och den
uppriktighet han förmedlar i det korta mötet ger en stark känsla av empati och respekt. Det som genomsyrar sjukhusvistelsen i stort, är att hon blir sedd i sin förtvivlan, bekräftad i sina känslor och hon får besked vid förändring i Isacs tillstånd. Deras agerande tyder på en förkunskap om vad en förälder i denna situation kan behöva, som till exempel när kuratorn ställer sig bredvid Susanna vid det negativa beskedet om hjärncirkulationen. Hon är förberedd på att ta emot om benen inte bär henne.
Marie-Anne beskriver det stöd hon fick av poliserna som kom med dödsbudet. De stannade hos henne en lång stund till någon annan kom och fanns vid hennes sida. Att inte bli lämnad ensam i en sådan situation beskrivs, både i teorin om
krisbemötande och i Marie-Annes bok, som oerhört viktigt eftersom paniken och ångesten i ett chocktillstånd kan bli kraftig.
6.2.3 Omgivningens reaktioner, föreställningar och förväntningar O: Ett dygn efter det att olyckan inträffat, begav sig Olle med familj till
och massor av ljus och ett 60-tal av Svantes vänner. Tillsammans kände de en enorm värme och de grät ut sin sorg, kärlek och förtvivlan. Svantes vänner beskrivs vara de som gav mest kärlek och omtanke till familjen i den svåra tid som följde. De tog sig tid flera gånger i veckan och detta är Olle dem evigt tacksamma för och samtidigt glad för att ungdomarna besatt denna egenskap och storhet. Olle skriver att här har vuxna mycket att lära sig. Några vänner drog sig undan när de var som mest beroende av stöd och förståelse, andra gånger blev de positivt överraskade när personer de inte tidigare umgåtts med visade värme och engagemang.
Han ger exempel på hur vänner och bekanta har mött dem i sorgen: ”Känns det bättre nu?” ”Livet måste ju gå vidare.” ”Ni har ju de andra barnen att tänka på.” ”Ni får inte gräva ner er.” ”Jag har ju egna barn så du ska veta att jag förstår.” Samtidigt kan han se att han, innan Svante dog, inte var annorlunda än många andra. Vänner till dem förlorade en son i sjukdom och Olle var faktiskt helt övertygade om att han förstod. Han skäms i efterhand över att han trodde sig förstå vad föräldrarna gick igenom. Han vet nu att man som icke-drabbad inte till fullo kan förstå, men också att ju mindre man vet desto lättare är det att dra slutsatser.
Olle och Anita fick höra till leda att de måste ”rycka upp sig” och ”komma igen”. Olle har även fått påtalat för sig att han måste kämpa och inte gräva ner sig, men ingen verkade se den osynliga kamp han förde med sig själv för att bara överleva. Vänner till familjen ville inget hellre än att de skulle bli som förut; glada, sociala, skrattandes och kunna umgås på vanligt sätt. Olle fick erfara att om man som drabbad visade den sidan, så blev i alla fall omgivningen nöjd och det föreföll ibland vara det viktigaste för dem. De menade kanske väl, men förstod inte. Andra har smitit undan och inte velat störa, de visste vad som hade hänt men inte vågat höra av sig och om de träffades låtsades de som om ingenting hade hänt. De kom sedan med ursäkter om att de inte vetat vad de skulle säga. Olle menar att det är deras sätt att ta sig förbi en obehaglig situation. Avståndstagandet från folk som Olle och Anita tidigare träffat flera gånger i veckan, genom sönerna som kände varandra, gjorde att de kände sig märkta. Alla visste att Svante var död men människor omkring dem reagerade olika. Att folk bytte gångbana när de fick se dem komma gåendes eller försvann in mellan varuhyllorna i affärerna, lade tyngd på bördan. Då varje situation redan var så känslomässigt laddad, skapade det mer ångest att inte veta hur människor skulle bemöta dem. Olle frågar sig var dessa människor befinner sig på livets ”insiktsskala”. Åtminstone har de personer som tror sig veta hur det är kommit mycket längre, genom att de både pratar och ger av sin värme och kärlek även om de inte riktigt förstår, än dem som smiter och undviker.
Efter åtskilliga möten med andra föräldrar som förlorat ett barn, beskriver Olle hur likartat många föräldrar har upplevt sin situation i detta fall. Ett genomgående problem är att man har försökt tillfredsställa sin omgivning genom att agera och reagera på det sätt som förväntats. När han själv varit som mest deprimerad uppmanades han att glädjas åt en mängd saker som naturligtvis i sig var positiva men som han inte varit mottaglig för just då. Dessutom fungerar man inte som de icke-drabbade tror att man ska göra, skriver Olle (Bergman, 2001).