hennes hem med vänner och familj som beskrivs som varma och omtänksamma. Stödet var massivt i det akuta skedet men kom att förändras. På Marcus
begravning spelades Björn Afzelius låt ”Tusen bitar”, en textrad innehåller orden; ”När vännerna försvinner” men Marie-Anne trodde aldrig att de orden skulle få den betydelsen för henne som de tyvärr fick. Den första tiden efter dödsbudet var det massor av folk som kom, ställde upp och hjälpte till och många blommor anlände. Det är hon visserligen tacksam för eftersom hon och barnen behövde all hjälp de kunde få i den stunden. Men flera vänner som hon hade känt i många år, kunde komma med en blombukett eller skicka ett sms. på mobilen för att sedan aldrig mer höra av sig. En del sa att de förstod hur hon kände sig, fastän att de själv inte hade mist ett barn, vilket Marie-Anne menar att man aldrig kan göra. När hon väl klarade av att ta sig ut fanns det människor som vände bort huvudet eller tog en annan väg för att slippa möta henne.
Det var en långsam process, vännerna försvann en i taget. Hon var ju inte den glada och positiva personen längre utan en skugga av sitt forna jag. Livsglädjen var borta och hon bara grät och pratade om Marcus. Hon fick också höra att hon kunde ringa om hon behövde prata, Marie-Anne menar att de borde ha förstått att hon inte skulle orka ta kontakt. I efterhand kan hon se hur rädda många vuxna är för att möta en person som mist sitt barn. Det är som att man har blivit
pestsmittad, skriver Marie-Anne, om de pratade med henne kunde de bli smittade och själv mista sitt barn.
Ett år efter Marcus död, upplevde hon att folk i hennes omgivning tyckte att hon skulle glömma och gå vidare. Dessa orden visade på människors oförstående, att de inte såg hur hon kämpade och att man aldrig kan glömma sitt barn. Hon är glad för att hon inte lyssnade på dessa dumma kommentarer som folk som inte själv mist något barn, var duktiga på att ge. Ibland ville hon skrika rakt ut till dessa människor, hon ville byta liv med dem en vecka bara för att de skulle få känna hur fel de hade. Hon valde att bryta med dem som visste så bra hur man skulle
glömma och komma vidare. Ensamheten var jobbig, att vänner svek i en sådan svår situation. Hon blev förbannad när hon tänkte på det. Marie-Anne skriver att alla hennes gamla vänner har försvunnit.
Det fanns även de som stannade kvar, de som hon minst anade skulle ställa upp och finnas vid hennes sida. Framför allt var det många av Marcus kompisar och hennes andra sons kompisar som ställde upp och lyssnade. De vågade möta henne
i sorgen på ett naturligt sätt och hon uttrycker en stor tacksamhet mot dessa ungdomar. Största tacket riktar hon till sina andra fyra barn och till Marcus kusin som stått honom väldigt nära hela livet, som alltid fanns där för henne även om det var jobbigt för dem alla (Thörnström, 2005).
6.2.4 Analys av omgivningens reaktioner, föreställningar och förväntningar
Oftast hör anhöriga och bekanta av sig på något sätt i direkt anslutning till ett dödsfall. Det är vanligt att man skickar en blomma eller ett kort för att visa sitt deltagande. Ett dödsfall skakar om människor och det är inte ovanligt att det blir en väldig aktivitet kring den drabbade familjen under en kort period fram till begravningen. När jordfästningen ägt rum, sker en förändring i deltagandet. För många är det ”över” och de kan fortsätta sitt vanliga liv. Men för den drabbade är sorgen en ofrånkomlig process som den drabbade måste gå igenom och det finns ingen möjlighet att undslippa det arbetet. Denna process kan befrämjas eller motverkas och det omgivningen ofta inte verkar förstå, är att de kan vara till stor hjälp. Vi är i allmänhet dåliga på att känna igen och hantera både våra egna och andras känslor. Framför allt de som innefattas i krisen vilket kan medföra att en möjlig hjälpare kan känna osäkerhet i hur han eller hon ska agera. Dessutom innebär mötet med en ångestfylld och ledsen person, att den egna ångesten aktiveras. Hade vi varit bättre på att komma i kontakt med våra känslor och orka erkänna dem, skulle vi vara mer vana vid att hantera dem när de dyker upp. Alla tre föräldrar har på något sätt stött på människors föreställningar om sorg. Alltifrån att folk tror sig förstå vad de går igenom till att föräldrarna ifrågasatts ifall de inte sörjer för lite eller för mycket. Dessa krav från omgivningen bidrar till att den drabbade inte visar sitt riktiga känslotillstånd utan drar sig undan och håller uppe en fasad inför andra. Enligt Lindemanns sorgesyndrom skapar detta en förändring av tidigare beteendemönster. Trötthet och en ökad passivisering
begränsar den tidigare uppsättningen aktiviteter och förväntningarna från andra ökar isoleringsbenägenheten. Upplevelsen att man blivit en ”glädjedödare” och att stämningen dras ner vid ens närvaro, gör att man kanske hellre uteblir. Känslan av att inte bli förstådd och heller inte accepterad gör att ensamhetskänslan ökar. Alla föräldrarna beskriver att de fick väldig uppmärksamhet och omsorg direkt efter dödsfallet och att det uppskattades. Tyvärr fick de också erfara att folk drog sig undan efter begravningen. Undantagen är Marcus och Svantes vänner som återkommande ringde, besökte familjen och graven och har hållit ut. Susanna beskriver inte mycket om vänner och bekantas beteende, stöd fick hon främst av sina systrar och döttrar.
6.3 Coping och bearbetning
Föräldrarna har i självbiografierna beskrivit hur de har överlevt de första åren efter att deras barn dött. De har funnit strategier som hjälpt dem och på något sätt lättat lidandet, åtminstone för en kort stund. I detta tema finns endast en kategori: Det som lindrar smärtan. Enligt våra tolkningar, innefattar den det mest centrala i föräldrarnas beskrivning av överlevnadsstrategierna och sättet att befinna sig i och hantera sorgen.
6.3.1 Det som lindrar smärtan